tisdag, februari 12, 2008

Äh, ni inser ju att det inte går...

Så nu struntar vi i den här bloggen.

Och fortsätter där jag faktiskt kan blogga på arbetstid - Dagen.
Inte helt dumt - eller hur?

Nya bloggen

Och rss-flödet.

Välkommen!

tisdag, januari 22, 2008

Oscar är här!

Nomineringarna är klara!
Nu laddar vi upp för monsterfilmkvällar hela vägen fram till 24e februari!

Sak jag tycker är roligt

Att Al Gore tar koldioxidkräkande flyg runt hela världen för att ta emot alla sina miljöpris.

Vill bara att vi förstår varandra bättre

Läste inlägget om "Kyrkan igen" och lyfte lite på ögonen åt min hårda ton.
"Skitsnack. Det är inte en kotte som går därifrån och har gett sina liv till Gud.", skrev jag utan att blinka.
Och kommentarerna lät såklart inte vänta på sig.
Därför vill jag publicera mitt kommentarsvarande tillägg även här:

"Bloggposten var inte till för att statuera en absolut sanning. Mer att tänka till hur fånigt det blir när vi sjunger så allvarliga sånger, och hur lite konsekvens det faktiskt får i våra liv.
Ett av mina favoritbibelord handlar just om det - "var inte bara Ordets hörare, utan dess görare".
Om vi nu verkligen menar att vi gett Gud vårt liv, vårt allt - att vi lever helt för honom - borde inte det lysa igenom på ett mer helgjutet sätt?
Även om överlåtelsen är äkta - så kan det ju inte vara så att vi VARJE söndag menar att "ja, nu ger jag mig verkligen helt till Gud".
Hjälp.
Den församling som verkligen lyckades med det skulle ju se en superväckelse.

Min poäng är - det är högtravande. Lägg till ett "vill" eller nåt, och det blir genast mer ärligt.
För vi vill ju alla ge våra liv, kämpa för det, och uppleva mer av Gud.

AnnaMaria - jag uppskattar och värdesätter din berättelse! Jag menar inte att människor inte blir frälsta pga lovsång.
Bara att texten sjungs lite väl lättvindigt.

Så. Då förstår vi varandra bättre?

söndag, januari 20, 2008

De fula sanningarna om mig

Jag får upprepade frågor om dessa sju sanningar som man ska blogga om sig själv. Jag försöker som regel smita undan från sånt här. Men, what the heck, nu kör vi.

1. Jag blir lättirriterad när jag arbetar med människor som inte är bättre eller lika bra som mig på det de gör. Dvs när jag går i tron (villfarelsen?) att jag skulle göra deras jobb bättre.
2. Jag uppfattas orättvist som en glidare. Men det handlar mer om devisen "det löser sig alltid". Jag väntar tills jag hittar ett bananskal att glida på och jobbar sedan hårt för att lyckas trampa på det. Det kan handla om allt från olika projekt och ekonomiska situationer till jobb och lägenhet, ekonomiska situationer, inkomstkällor och framtid.
3. Jag förväntar mig att människor runt omkring mig ska ställa upp. Ofta. Och jag är samtidigt alltid beredd på - och förutsätter - att andra ska utnyttja mig minst lika mycket. Om inte mer.
4. Jag hatar att vara i absolut fokus. Det är inte att jag inte vill påverka, eller känner ovilja inför att leda. Men helst vill jag vara i utkanten och styra, och låta någon annan stå i centrum.
5. Jag blir aldrig nöjd. Med något.
6. Jag gör aldrig något som jag i förväg inte kan visualisera. Kan jag inte få (eller ges) en positiv bild av hur det kommer se ut när det är färdigt, så avstår jag.
7. Jag är rastlös, och kräver ofta stimulering och utmaning för att inte förlora intresset - i vad jag än gör.

Skönt. Då var det över.

Kyrkan igen

Det var läskigt länge sen jag gick i kyrkan.
Det stod klart efter mitt besök idag.
Men det roliga med det är att man ser allt med nya ögon:

* Som de märkliga sångerna.
"Ja, jag ger dig mitt liv. Mitt härta och mitt allt. Jag lever helt för dig"
Skitsnack. Det är inte en kotte som går därifrån och har gett sina liv till Gud. Sitt hjärta och sitt allt. Att de skulle gå hem med inställningen att de nu lever helt för Gud.
Men visst - det är en himla skön låt.
Kan vi inte bara enas om det? Att det är en sång som passar för känslopiskande kyrkoallsång? En schysst ingång till predikan, liksom.

* Vi kvoterar fortfarande in psalmsång.
Det är svårt att veta varför. Kanske för att vi känner att det är en slags musikskatt som ingen annan kommer förvalta om inte kyrkan gör det. Och så lägger vi sången där iom kollekten, då sången ändå mest är en transportsträcka undertiden pengar samlas in. Det känns överkomligt, liksom.

* Det är få som använder sina vanliga röster när de står på scenen/podiet/plattformen
Det är lite småmärkligt. Det är klart att man inte kan låta som man gör när man pratar med kompisar. Men ändå. Varför kommer den sakrala, frikyrkobetingade prediko- och bönerösten alltid fram när man står där framme?

Men ändå.
Det var den bästa gudstjänsten jag besökt på länge.

Läs för övrigt Jonnas fantastiska insikt om varför hon inte torkar frikyrkotoasitser.

Fack the fackångest

Dont worry. Jag gick såklart med i facket.
Det hade, som en inkännande kommentatör konstaterade, idoti, att göra annat.
Hursomhelst fick jag tidningen idag. Facktidningen.
Och det är bara att konstatera. Bara tidningen i sig gör att det känns värt att betala 600 surt förärvade skattade kronor i månaden.
För den är suverän.
Varje uppslag har en artikel jag, mediakåta människa, vill läsa.
Varje uppslag har en annons jag nyfiket granskar.
Och varje nummer avslutar med en sida där den gångna månadens största grodor avverkas.
Roligast denna gång var:
"En älgolycka inträffade på vägen till Örarna utanför Luleå på onsdagen. Bilens backspegel krossades i krocken och sprang till skogs efter smällen. Ingen fick personskador."

Magnus hälsade på

Livets Ords pressekreterare var och besökte oss häromdagen.
Säga vad man vill om Livets Ord, men de har anställt en sjuhelsikes (oj, så opassande) pressansvarig.
Inte bara är han extremt tillmötesgående utan också förstående och genuint intresserad av att skapa de bästa möjliga relationer med media. Och är något fel handlar det inte om att ta avstånd, utan att reda ut.
Han förstår både medias och deras egen situation, och vikten av kommunikation.
Imponerande bra.

Årets första webbtv

Vi skulle göra det första egna webbtv:n på länge häromdagen. En enkätfråga om hur mkt svensken visste om Bibeln. Kul grej, tänkte jag, och tog med mig kamera och mic och hängde på reportern som skulle ut.
Länge sedan jag höll i kameran.
Exakt hur länge sedan det var klargjordes när jag kom hem, och insåg att jag stoppat mic-kontakten i hörlursuttaget.
Panik i en halvtimme tills jag inser att det gått in ljud i den inbyggda micken.
Och sen panik i en stund till tills jag inser att det iaf går att rädda till något halvt...

Dagen efter när vi publicerar klippet visar det sig att vi råkat få tag på en av Sveriges ledande teologer med frågan "kan du något av de tio budorden". Fint.
Se hela klippet
Teologen är mannen i hatten.

onsdag, januari 16, 2008

Bästa bloggposten?

Det är inget jag hymlar med. Att bloggen har varit rätt tråkig under hösten. Att jag känt mig dammsugad och delvis bakbunden av mitt jobb.

Därför är det rätt uppmuntrande att någon ändå tyckte att jag skrev 2007 års bästa bloggpost.
Tack, Aletheia.

Här kan du läsa den påstått bästa bloggposten 2007.
Någon gång ska jag skriva vilken jag själv tycker är den bästa bloggposten. 2007.

Hjärteknip

Jag går in på bloggstatistiken på jagvetintehurlänge.
Och får hjärteknip.
Jag har inte bloggat på över två, nästan tre, veckor och fortfarande är ni väldigt många som går. Som har bokmärkt, klickar och klickar, men aldrig får se något.
Inte en enda post har jag förmått 2008.
Men så ser jag er framför er.
Hur ni med förväntan slår in min lilla bloggadress.
Väntar att jag skrivit något lustigt, meningslöst eller tänkvärt.
Men allt ni får är en töntig post om ett julmms.

Och ni blir nedslagna.
Tänker att det snart får vara slut.

Jag får klump i halsen.
Och skriver detta.

Jag lever!
Men gör väldigt mycket.
Det händer väldigt mycket.
Och snart kanske ni får ta del av det också.
Jag återkommer.

lördag, december 29, 2007

Mitt traditionella julaftonsMMS



Det tog kanske åtta omtagningar. Sen fick jag till det här perfekta julaftonskortet. MMSade det till 30 noggrant utvalda personer i min telefonbok. Drygt. Tillsammans med en julaftonshälsning.
Fem dygn senare har jag fått tillbaka tre svar.
3.

Jag vill med denna bloggpost slå fast att det inte är ok.
Att ett sådant beteende vill jag inte veta av.
Och jag räknar nu med tillbakakakor från er alla på nyårsafton.
Med råg i.

Julafton var annars en hit

Inte minst för att jag såg Lasse Åberg.
Han bor här på gotland, ibland.
Och på självaste julafton gick han runt i Konsum på den minimala ort jag firade jul på och handlade julmat. Han, hans fru, och hans snygga dotter(?).
I rynkig hud. Grå och jätterynkig. Och noppriga mjukisbyxor. Det var roligast. Mjukisarna, alltså.
Sen cyklade de iväg.
In i sagokändislandet.

Dagen innan julafton



Jag tog en snabb vända förbi nya ICA i Visby. Det var julrush såklart. Men uppenbarligen tyckte inte butikschefen att det var pressande nog för sin personal. Så han fixade fram tomtemössor till alla anställda. Med triss, tryckt i pannan. Så dem, utöver att sprida julkänsla, också kanske kunde sälja en lott eller två.
Jag fick stå en stund i kön och kunde inte låta bli att tycka synd om dem. Och få en flashback.

Som när det var harry potter-premiär på Röda Kvarn och jag fick jobba i maskin och riva biljetter. Så när jag ska gå ut att riva möter chefen mig med en mantel, runda glasögon och en harrypottertröja.
- Sätt på dig det här, säger han.
- Skämtar du, säger jag.
Han skakar på huvudet, ger mig utstyrseln och tvingar sedan mitt finniga, 18-åriga jag att riva 273 biljetter i harrypotter-kostym.
Needless to say - jag skrev upp en extratimme på mig den kvällen.


ps. För er bloggläsare som sist så omsorgsfullt uttryckte det hemska över att en dagenanställt hänger ut folk här i bloggen har jag denna gång anonymiserat den fotograferade. Skönt, va? ds

Jo, ang facebook

Jag tackade ja till förfrågningarna.
Det visade sig att några var riktigt kul.
Och att det också gav mig några poäng för att vinna "den som har flest vänner när man dör vinner".
Just nu leder jag över Jonna. Mycket viktigt.

Jag hatar såna där bloggar...

...som bara dyker upp någon gång då och då. Och som man, när något väl händer, är osäker på om det kommer något bra eller en kaskad bajs.

Och jag är väl medveten om att jag lutar åt det senare.
Nu.
Nuförtiden.

Och det grämer mig något så infernaliskt.

För en del som följt bloggen längre vet ni vad det kan betyda.
Ni andra får spekulera i blindo.

Nu tror jag jag ska ladda för att skicka iväg en kaskad bloggbajs.

måndag, december 17, 2007

Årets mest ensamma dag

Fick en kommentar ang julångesten.
Kommentaren jämställde julångesten med midsommarångesten, och frågade vilken som var värst.

Det är givetvis julångesten.

Jag har ingen aning om det beror på att jag är uppväxt i Frälsningsarmén eller om det beror på att jag har föräldrar som har haft ett stort hjärta för ensamma.
Men det slår ofelbart. Varje år när vi firar den stora familjehögtiden jul så är vi aldrig bara familjen. Mina föräldrar, officerare i Frälsningsarmén sedan över 20 år tillbaka, tänker på sin församlingen, på människor i sin närhet, på utstötta, alkoholiserade, eller bara människor som har tråkigt, och bjuder in de till sitt hem. Till vårt hem.
Så har det alltid varit. Så länge jag kan minnas.
Vi har suttit på julafton med alkoholister som har tittat på när vi har öppnat våra legojulklappar. Vi har suttit på julafton med ensamma sjuksköterskor som var tvungna att jobba över julafton och inte har en enda släkting i närheten. De har suttit där i vår familjesoffa och lett snett över att få vara med och dela julgröt med oss.

Och det är bara julkvällen. För 90 procent av mina julaftnar har firats i en gemensam lokal med ensamma, alkoholiserade, eller fattiga, tillsammans med andra familjer som valt att lägga årets mest ensamma dag med de som verkligen behöver sällskap. Där har vi barn fått uppgifter. Jag som lekledare sedan jag var...jag minns inte hur gammal. Allt efter att vi ätit julbord ihopsamlat från skänkt julmat från runtomkring.

Tro mig.
Det finns inte någon dag på året som för någon är så ensam som julafton, för den som inte har någon släkting som älskar dem.
Midsommar är ett lyxproblem. För oss som känner lite ångest över att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en dag som i reklam proklameras som en skärgårdsö med pripps blå, solsken, skratt och snygga kroppar.
Allt det där kan vara jobbigt.
Men julafton är på riktigt.
Det är dagen där gemensamhet inte finns.
Där familjen står i absolut fokus.
Där den ensamme är värd noll.
Där den som förlorat allt, medvetet eller ej, aldrig är så varse om det som då.
Där den fattige, aldrig är så medveten som då.

Det må vara lätt att skämta bort. Det må vara lätt att raljera och vara bitter över att få ha upplevt få slutna jular med familj eller de närmaste.
Men jag har både sett och insett vad det innebär att vara riktigt ensam. Eller hur mycket en överalkoholiserad uppskattar att bara få närvara i ett lyckligt familjesammanhang.
På årets ensammaste dag.

Mina föräldrar må ha förbisett en sluten familj. Men de har istället sett en öppen familj.
Som med kärlek öppnade för andra.
Även fast det ibland känns som jag ännu inte accepterat det, så beundrar och respekterar jag det enormt.

We have trust issues


Det är jättekul att det verkar som att Jonna har skapat något klassiskt over there in Norge. Men jag kan inte låta bli att spela upp det om och om igen.
Som en pariserhjulvakt sitter jag och ser det rulla om och om igen. Maniskt. För att se om det möjligtvis är någon tunga i de där klippen. För att se hur mkt hon gillar den där killen - egentligen.

Så tar jag en stillbild. Stannar upp. Sitter med ömsom skarp, ömsom tom blick. Försöker utläsa om det är kärlek.
Inser till sist att det är oskyldiga 15-årspussar. Med läpp.
Låter bandet rulla vidare.
Och inser att Jonna kan komma imorgon utan en väntande utskällning.
Hon är bara snygg. Och bra. Och duktig.
Och Norges nya "ICA-Stig". Fast tjej, då.

Bloggfasta

Man kan ju tro att jag är svältfödd efter den bloggorgie jag presenterar, såhär på måndagskvällskvisten. Så är det inte.
I själva verket deltog jag inte i bloggfastan (ni vet, den vi skrev om på dagen.se, men som jag inte kan länka till - hur patetiskt hade inte det verkat). Det verkar förvisso inte som så många andra gjorde heller. Faktum var att helgens dagen.se-länkar (som är mitt enda mätinstrument) fick fler inlänkar än både förra och förrförra helgen.
Därmed inte sagt det var ett dåligt initiativ. Säkert ett bra.
Men jag fattar inte grejen. Att det behövs ett andrum. Att det varit tjafs och bråk.

Men jag tar det mest som ett sundhetstecken. Jag läser helt enkelt för få kristna bloggar. Det finns få som får mig berörd.
Kanske för att jag inte prenumerar på de gapiga. Kanske för att jag inte läser de bråkiga.
Jag rycker på axlarna och går vidare. Och prenumererar på de jag tycker är charmiga, roliga, eller tillför något.
Känn er hedrade, ni som finns bland favoriterna.

Nej, jag är helt enkelt i ett bloggstim. Helt utan anledning.
Och, som ni märker, utan högre krav på vad som kommer ur mig.

Olivorgie

På en helg har jag, helt själv, lyckats käka en halv olivburk.
Meddelas endast här och på detta sätt.

Musiktips

Jag vet.
Ni är ju sedan länge fans av min musiksmak.

Men det var länge sedan jag skrev om musik. Och det förstår jag att ni saknar. Det var ju säkerligen här på bloggen som ni först läste om Salem al Fakir - detta extrema stjärnskott som nu plockat hem flest grammisnomineringar av alla.
Därför känns det nu aktuellt att tipsa om annan utsökt musik.

Här kommer därför några tips på både gammalt (hey - jag vet, ni är inte bara ungdomar som läser bloggen) och nyare (dvs inte lika brett kända).

Så färskt att cd-brännaren fortfarande är varm:
Trevor Hall
Ibland hittar man fantastisk musik på de mest oanade ställen. Så var det med Trevor Hall. I slutet på Shrek 3 spelar denne 19-årige amerikan en låt som får mig helt ställd. Och så inser jag direkt - vad än han har gjort, så kommer jag fastna för det. Det visade sig vara sant, såklart. Missa för guds skulle inte Trevor Hall. Reggae, rock, pop, och en skvätt hiphopgung och så befriande bra.

Nytt:
Elias and the wizzkids.
Kan det komma något gott från Falun? Förutom namnet till Falukorv? Ja, Elias and the wizzkids blandar, pop, folkmusik, 60-tal och energi till ett potpurri av glädje! Detta tillsammans med såna där skönt medvetslöst aningslösa texter gör detta band till årets komet. Lyssna!
Myspace

Inte så nytt:
Peter Jöback
Han gav en fingervisning med sitt förra album där Niclas Frisk och Andreas Matsson gjorde de fantastiska "sommarens sista sång" och "Du har förlorat mer än jag". Men hörrni. Aldrig hade man kunnat ana den hitbomb som kom med albumet "Människor som du och jag". Det är ett pärlband av hits. Årets skivjulklapp. No doubt.

Gammalt:
Såg Hotrod häromdagen. En galen, och småfnissig film som helt plötsligt spelade den fantastiska John Farnhams "You're the voice". Är inte det något att återuppleva, or what?

Så gammalt att det behöver en käpp:
Såg en annan film, Reign over me. Och dess titelspår påminde mig om en annan fantastisk låt. The Who's - Love Reign o'er me. Hamnar direkt i min mp3spelare.


Varsågoda.

Önskelista

För första gången på många år har jag tagit tag i mig själv och faktiskt skrivit en riktigt bra önskelista.
Kanske den bästa på flera år (det säger iofs kvaliteten på de tidigare)
Det är inte lätt, ska jag säga. Jag är ju trots allt en hårt arbetande tjugofyraåring som har allt jag kan önska mig. Och saknar jag något köper jag det. Förutom om det är en tremiljoners etta på 30km2. Där går gränsen. Såna ormyngel går jag inte på.
Hursomhelst.
Jag har ändå lyckats sammanställa en liten lista.
  • En liten laserskrivare.
  • En extern hårddisk, på minst 250gb
  • Hörlurar, öronsnäckor, gärna bra. Gärna KOSS
  • En kupong på flera middagar att kunna ta ut hos farmor och farfar.
  • Konsertbiljett till Peter Jöback 27 januari i Stockholm
  • Skiva med Elias and the wizzkids
  • Andra udda, eller roliga upplevelser
  • Strumpor
Visst var det bra önskningar?
Alla kan ju hitta något som de kan köpa!
Det är bara att rippa och ta inspiration.
Det är gratis.

Facebook

Jag har insett att det inte är något för mig.
Men samtidigt - det är lite som att gå ur kyrkan på 1600-talet.
Finns du inte på face:an är du lite smålooser. En utstött typ. En freakishly maniac som vägrar se att facebook - gilla det eller ej - är det enda sättet 2000-talets människa umgås på.
Men det är inte av integritetsskäl jag funderar. Snarare är det vännerna.
Det får vara nog nu.
Visst är det skönt att ha tillgång till er alla. Att ha ett online register där jag kan nå er allihop.
Men det börjar gå för långt nu.
Jag vill inte ha fler vänner.
De jag bryr mig om har jag redan. Plus några till.
Jag har helt plötsligt börjat jag få inbjudningar från folk som jag inte träffat sedan lågstadiet. Ingen aning hur de hittat eller kommit ihåg mig. Men, hur det än må vara, där ligger de i min "friend request"-låda.
Och jag vet inte hur jag ska agera.
För det känns så meningslöst att ha en massa människor som är roligt att se när de gett mig bekräftelsen - addningen - men så meningslöst att de ska ligga i nån vänlista.
Men så har man inte hjärta att säga nej. Att avböja.
Så jag låter de ligga kvar. Obesvarade. För jag vågar inte chansa på att de ser om jag avböjer.

Jag har nu över tio som ligger på kö.
Är det hjärtlöst?
Är det fegt?

Hur hanterar ni det här?
/hjälplös

Klockan är 19.06

Och jag har gått sent från jobbet, lagat mat, ätit, meningslössurfat, julångestat, bloggat en post, läst bloggar, kollat externa mailar, och hunnit påbörja min andra post.

I vanliga fall hade jag kommit hem från jobbet om en kvart.

Mitt nya liv är fullt av möjligheter.

Julångest

Hur går det för er?
Själv är jag uppe i 7,3 på skalan.
Jag sitter här med förskalv.
Det är den 17e december.
Sånt slås man av varje minut när man jobbar på tidning. Datum står överallt.
Det är den 17e december och jag har inte köpt en enda julklapp.
Inte en enda.
Fattar ni hur lite det är?
Jag har flickvän, mamma, pappa, två systrar, föräldrars föräldrar, och flickväns familj.
Jag som vanligtvis älskar att ge julklappar har drabbats av paralysering.
Ångest. Julångest, om så vill.
Sitter hemma och demonstrativt vägrar tänka på julklappar.
Så tänker jag på de som inte ens har pengar att köpa några.
Och får dåligt samvete.
Tänker att jag inte ska gnälla.
Att jag borde gå ut och lyxkonsumera lite.
Bara så jag slutar gnälla.
Så svårt är det ju inte.
När man har pengar.

Det gick nyss upp till 8,2.

fredag, december 14, 2007

Min tjej är filmstjärna

Hon har snackat om den tidigare. Men det är först idag jag sett den. Reklamfilmen. Den som vunnit priser, och blivit härmad. Kanske Norges svar på "Har ni fest eller".
Hursomhelst - här är den (och ja, det är lite irriterande att hon går runt och pussar främmande män. Även om det var för tio år sen)


Och för att riktigt förstå hur stort det här är:
Här är tre hemmagjorda filmer som försökt kopiera reklamfilmen: 1, 2, 3

onsdag, december 12, 2007

Det är också något oklart vad de insinuerar

Att det är lika bra att göra båda två på samma gång? Och samtidigt få badrummet rent?

Något spartanskt kanske...

Men inget kan ge smolk i min bägare. Fatta 140 min mer! Varje dag!

Skönt det finns fler

Det ska sägas direkt - det kunde varit vi. För vi har den senaste tiden haft både 'sfjd' som mellanrubriker och huvudrubbar som saknar bokstäver. Kanske är det också jag tycker det här är extra roligt. Det finns fler tidningar som gör fel, och glömmer att byta ut mallrubrikerna mot riktiga ord.
Skönt.

Tjugo minuter

Nycklarna ligger i fickan och om sisådär tjugo minuter så står jag i hallen till det som ska bli mitt hem de närmaste månaderna. Tjugo minuter. Så lång tid tar det att åka från jobbet hem.
Tjugo minuter.
Ställ det mot 90 minuter. Så lång har det tagit. Det blir 70 minuter över tur och retur har jag 140 minuter. Flytten ger mig alltså drygt två timmar mer att hitta på kul i mitt liv varje dag. VARJE DAG! Helt crazy.

Vad ska jag göra med all denna tid? Sova, givetvis. Men mer? Jag blir helt pirrig i kroppen när jag tänker på möjligheterna.
Träna, läsa, shoppa, spela, socialisera eller bara njuta.

Oj! Nu är jag snart framme! Helt sjukt.
Vi hörs.

Elkaos

Det är helt galet. Hela södra stockholm är utan ström! Så också dagen. När jag kom till jobbet blev jag helt kall när hela huset var nedsläckt. Helt säker på att jag missat en företagsresa eller en strejk. Men nej, strömavbrott. Då tills nu har vi varit utan ström. Ingen ström - inga datorer. Fint. Då kan vi ringa! Telefonerna bygger på växelsystem som är nere. Fint, då kan vi ta en kaffe. Nope. Ström också.
Så nu sitter vi och dricker vatten i kaffemuggar. Själv har jag åkt till stan och hämtat mina lägenhetsnycklar.
Radion säger att strömmen är tillbaka efter tolv.
Morgondagens tidning är, minst sagt, i fara.

måndag, december 10, 2007

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Jag har blivit overrajdad

Jag har varit förkyld i helgen. Jobbigt, såklart. Men fascinerande att iakta också. För i kampen för att bli frisk är det inte mycket som hjälper. Huskurer i all ära - de kan hjälpa dig klia inuti halsen, och alvedon kan lura dig frisk i en timme eller två. Men det enda som verkligen hjälper är att ligga helt stilla. Inte röra en tum och invänta att vita blodkroppar, immunsystem får jobba sig svettiga på att koka ihjäl ovälkomna bakterier. Det är märkligt. Som att min kropp tar över hjärnan. Att det liksom är ett inbyggt säkerhetssystem som manifesterar en regel om att 'fattar hjärnan inte alla symptom om vila så är det fritt fram att köra en override och däcka honom några dagar'.

Ja, så det är vad som hänt i helgen. Jag har legat i sängen och inte rört mig. På sin höjd några fingerklick för att byta film på datorn.
Därmed poängterades också overridens enda positiva sida.

fredag, december 07, 2007

Vilken fantastisk kväll!

Jag hoppas innerligt att du såg ikväll. Tycka vad man tycka vill om idol, men det är en lika viktig del av allmänbildningen som Putins mystiska val.
För min vän försökte jag mig på nutidsjämförelsen att det är 2007:s Robinson-final. Att han nu var en så pass förtappad själ att det hjälpte honom nämnvärt må vara. Men faktum är att det här är stort. Riktigt vitkalkat stort.
Ett bevis på det är att jag spenderat kvällen på Olearys. Ni vet, baren som alla andra dagar är en sportbar som hellre visar obskyr vattenpolo än någon girlish fjantmusiktävling. Men inte ens Olearys på Götgatan, hjärtat av sveriges Olearys-restauranger, kunde i dag stå emot. Därför spenderade jag och min vän kvällen hejandes, jublandes och bettandes på idol på Olearys ikväll. Tillsammans med översminkade tjejer, övertränade killar (som uppenbarligen hoppats komma undan med vilken sport som helst - bara de slapp flickvännens idol) och sveriges mest utsökta hamburgare.
Det var sann fest och jag satsade tvåhundra kronor på att marie skulle vinna.

Det kändes ju så uppenbart. Ett struligt liv via Slitzutvik, bigbrother-sex och -förlovning. Tjejen som levt hela sitt liv i en dröm om att en gång få bli sångstjärna. Idols svar på melodifestivals-marie, fast idol-marie faktiskt kan sjunga - på ett sådär carolasjälvklart sätt.
Det tillsammans med att vinnarlåten var en ballad gjorde mitt bett självklart.
Och jag vann.
Men det var såklart osäkert in i det sista. Men precis som förra året, året innan det, och året innan det, så var det den som sjöng finallåten bäst som vann. Hårfint, men marie drog sista strået. Och vinsten. Lätt värt. Lätt bäst.

Och jag har skrikit mig hes.
Men tvåhundra kronor rättvist rikare är jag nöjdare i natt än jag varit på länge.

torsdag, december 06, 2007

Ytterligare fundering kring svordomar

Var "ormyngel" och alla de där bibliska svordomarna dåtidens "djävlar"?
Eller hur svor man egentligen på hebreiska?

Nån som vet?

Svordomsgenerator

Mackan tipsar om att Ship of Fools gjort en svordomsgenerator! En biblisk sådan. Klicka på generatorn och få tips på hur bibliska figurer svär.

Mycket intressant och användbart.

Check it!

tisdag, december 04, 2007

Den där sista får jag nog ta med mig hem och klura på ett tag

Här kommer dagens stora fråga: Varför använder tjejer så sällan raklödder när de rakar ben och sånt? Det måste väl bli lika irriterat och sårigt för de som för killar om de skippar?

Och: varför ställer jag den här frågan till er, istället för att ringa min flickvän?

Hemska nyheter med en twist



Jag gillar kyrkans tidnings webbambitioner! De är de som ger Dagen.se störst tuggmotstånd. Och oftast är de ganska snabba.

Så dock inte idag.

För idag, klockan 15.57, valde de att publicera den nästintill tutankamon-gamla nyheten "Åmselemördaren benådas".

Det var samma nyhet som tapetserades över hela stan, och alla nyhetssajter igår.
Roligt i sammanhanget är också att jag, varje gång jag läst dessa rubriker, hela tiden tänker "Åsnemördaren".
Kanske ett ofrivilligt sätt att göra nyheten mindre obehaglig.
"Åsnemördaren benådas" eller "Åsnemördaren fri och vill skaffa jobb".
Fortfarande morbid och sjukt, men med en twist av fniss.

Inte Anja - igen!?!

Jag sitter här på redaktionen och skriker och gormar över att Anja Pärsson fått Bragdgulden för andra året i rad.
- Sjukt! Fotbollslaget -94 kanske skulle kunna fått det även -95, men att Anja ska få det två gånger i rad?! No way!!
Så sansar jag mig och inser att jag inte kan komma på en enda stor sporthändelse på hela 2007. Inte ett enda jubel framför tv:n har jag haft.
Eller glömmer jag?
Kan ni hjälpa mig, någon?

måndag, december 03, 2007

Desillusionen har fått sig en knäck.

Jag ska vara ärlig.
Jag har den senaste tiden förlorat tron på kyrkan. Mer och mer. Kanske inte så mycket för tanken med den, eller dess struktur. Men för människorna. Och det är ju det vi säger, vi postmodernt kristna, att det är vi människor som är kyrkan.
Alla de där uppgivna suckarna har därför lagt sig på hög och bildat en slags desillusion mot kyrkan någonstin kommer fungera.
Tills i eftermiddags.

För idag läste jag något som gav en strimma hopp, som till och med gav mig tro på att kyrkan kan slå tillbaka. Men hur viktigt det är med ledare. Rätt ledare, på rätt plats. Dagen kommer imorgon publicera ett dokument. Ett gigantiskt dokument, över just detta.
Jag varken vill eller kan berätta mer.
Men det är inspirerande, utmanande och provocerande viktigt för ett församlingssverige som har svårt att hitta sätt eller kraft att ta sig ur de redan uppslirade spåren. För ett samfundssverige som försöker hitta nya verksamheter men alltsomoftast landar i att det är ett nytt material som ska ut.

Det är inget nytt som sägs, det är inget nytt som görs.
Men ATT det görs, och i det sammanhanget det görs. Det är så avgörande.

Det är hoppingivande, och det fick mig att andas lättare. Att det finns människor med exceptionellt ledarskap, som vet vad som krävs, är beredd att göra det, och KAN göra det.

Äh, det blir bara töntigt att fortsätta prata om det när ni inte ens vet vad det handlar om. Men läs det imorgon. Lova. På Dagen.se

Sveriges nya humorstjärna

Den börjar bli en klassiker, det här avsnittet nu. Och kanske har ni redan sett det. Men det gör inget. Jag har sett det tio gånger och skrattar fortfarande lika mycket varje gång. De första två och en halv minuterna är fantastiska!

Sveriges nya Robert Gustafsson är född (och uppväxt). Han heter Björn Gustafsson.

Därmed inte sagt att standarden kommer höjas

Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.

Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor, generat lagt handen över munnen och ursäktat sig - hon svor ju framför en kristen. Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: "Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så - fine".
Just det. Så var det. Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex "jag älskar syndaren, inte synden", eller "det är den fria viljan" eller "det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar").
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.

Allt eftersom jag ständigt tycks använda mig av samma uttryck har jag insett vikten av att vidga mitt ordförråd. Jag är trött på mina trötta vändningar "Helt plötsligt", "Men så slår det mig" osv.. Platt och ljummet. Jag har insett att jag nått någon slags begränsning för hur långt jag kan komma utan att ha läst en enda bok (it's true). Att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.

Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Nu var mitt förrådet slut igen!) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (aj!) arg hela tiden. På alla skithuven (ja, ni ser) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som "huggormsyngel", "skrymtare" och "hycklare" och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.

Poängen är att det är tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder - den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så är det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.

Konklusionen är - What would Jesus do.
Nä. Det var ett skämt.

ps. Ni bibelsprängda bloggläsare - vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds
Uppdaterat: Jag har redan fått schyssta förslag som "dårar", "Ormar" och "vitkalkade gravar". Fortsätt fyll på listan!

torsdag, november 29, 2007

Zlatan och Ekwall

Zlatan har blivit pappa, målkung och en frontfigur i italienska ligan. Förståsigpåare menar att det är därför han nu blivit mycket mer avslappnad.
Och även om vi ibland får glimtar av det där avslappnade, riktiga, Zlatan, så känns det som att vi fortfarande är distanserade.
Därför är det här klippet så fantastiskt fascinerande.
Hörru, Zlatan, var såhär jämt!

Hörru, Björnligan ringde. De ville ha tillbaka sin maskering.

Vi satt på restaurang och hade det mysigt, när mitt öga råkade flacka över till bordsgrannen. Jag tittade igen och fattade inte vad som var fel. Var det håret, eller den omöjliga gravitationsupphävarfrisysen? Inte. Så jag snabbtittade igen, och igen, sådär 'oj vad trött jag är, jag måste rulla nacken' (jag vet, jag är världens sämsta smygtittare), och förstår till sist.
Killen har målat en mask kring ögonen. På riktigt och på fullaste allvar sitter han på middag med sin date med en påmålad mask. Den är mörkbrun och sträcker sig från öra till öra.
Det är fascinerande, och till sist kan jag inte låta bli att glo (lugn, utåt sett så låtsades jag få nackspärr) och slutligen dokumentera. Och det visade sig vara på riktigt. Klicka på bilden, förstöra den och granska. Det är helt sant!
Och nu kommer la questione: är det jag som är ute - som tycker det här är helt...ovanligt?, eller är det han som är inne för han är så...framsynt..?

Jag är vuxen, och kung över godisavdelningen

Ser ni? Det är pez! Kommer ni ihåg? De där små godisarna som skjöts ut från munnen på en kalle anka-plastapparat, som man älskade när man var åtta. Men de tog alltid slut snabbt, och var dyra.

Men nu, 16 år senare, är en kostnaden för en pezuppsättning nästintill löjligt liten och jag köper och trycker i mig snabbare än fort.
Och känner enorm tillfredsställelse. Att jag lever det liv jag drömde om när jag var åtta - gå på mcdonalds när jag vill, och köpa hur mycket pez jag känner för. Allt med en nöjd axelryckning.
Allt det här gör att jag känner att jag vunnit. Att jag lever livet min barndom drömde om. Som att jag riktigt, riktigt lyckad.

Allt för ett litet paket pez. Ibland är lycka löjligt lätt kommen.

onsdag, november 28, 2007

Jag kräver långbensanpassning!

Det finns två skäl jag postar den här bilden. Dels för att ni ska första hur blåjeans blir när de är fulslitna. Ett exempel på hur mina nya jeans aldrig kommer bli.
Och dels för att visa nackdelarna med att ha långa ben. Har sitter jag med ryggen i vinkel med sätet, men får helt enkelt inte plats. Mina ben är för groteskt långa. Så när det, sekunden efter bilden togs, kommer en man och vill sätta sig bredvid får jag helt sonika ursäkta mig. Rodna lite för min abnormala kropp och förklara att jag inte vet hur jag ska få plats.
Hur sjukt är inte det?

Facket knackar på

De tjatar om facket på jobbet. Att jag ska bli medlem och sånt. Och det är säkert bra det där. Solidaritet, broderskap och att bunta ihop sig mot överheten.
Men 600 skattade kronor i månaden! I MÅNADEN! Fattar ni hur mycket det är?
För dessa skulle jag varje år kunna åka till kanarieöarna, inkl resa, boende, mat, en vecka.
Eller varje år köpa en ny bättre tv.
Eller varje år åka 25 resor t/r till Örebro.
Eller varje år köpa 125 pizzor.
Eller varje år köpa två nintendo wii.
Eller en bärbar dator.

Så ursäkta att det inte är ett självklart beslut att byta ut detta mot en a-kassa jag aldrig kommer använda, en tidning jag sällan kommer läsa och ett pressleg jag aldrig kommer visa upp.

Det känns därför inte helt oattraktivt att vara ett solidaritetssvikar-as. Färre vänner på jobbet - ja. Men jag har i alla fall en ny platt-tv eller en härlig solbränna varje år.
Som jag kan prata med...

tisdag, november 27, 2007

Men JAG har kul i alla fall

Fick ett mail i dag. Från nån pr-firma som ville jag skulle tipsa er om någon tidning. Får sådana ibland. Ibland finare, ibland tråkigare. Häromveckan mailade t.ex P3 tro och frågade om jag ville komma och snacka "Helvete" i deras program.
Allt detta för att något googlat på nyckelord och sedan "kristen", eller blivit tipsad eller länkad och hamnat här på bloggen. Så ser de min e-mail, skickar ett trevligt mail med en trevlig förfrågan. Fint så.
Men jag undrar så hur de tänker dagar (veckor?) som dessa, när de åter igen besöker bloggens startsida och hittar töntinlägg om mina blåjeans och dåliga hårdagar. Om de ångrar sig? Skakar uppgivet på huvudet åt min komplexa, schizofrena natur och kryssar över min mailadress på deras små listor.

P3 har förresten inte hört av sig igen. Jag låtsas att det beror på att de fick reda på att jag jobbar på tidning.

I dag går vi igenom mig, från tå till topp

Det borde vara omöjligt. Det är ju liksom själva poängen med snaggat hår. Men i dag hände det. Jag hade en dålig hårdag.
Det är helt platt. Blöthundhårsplatt.

Det hände antagligen efter duschen i morse. En minut senare drog jag på mig mössan och lät den sitta på hela bussresan,1,5h. Helt förståeligt således.
Vad värre är, är att jag inte upptäckte det förräns nu. Det säger en del, både positivt och negativt, om mig.
Men värst - vi har att göra med är en klassisk mössfrisyr.
Därmed finns det nu inte längre någon försvarbar anledning kvar till att ha tvärdragssnagg mitt vintern.

Livet är en tävling

Jag har köpt nya jeans! Såna här blåa där de pressat in så mycket blåfärg de kan. Raw denim, eller vad modebloggarna nu kallar det.
Grejen med dem är iaf att man inte får tvätta dem. Eller, man ska helst inte. Så sa hon den ytterst - till nästan självspäkande grad -
medvetna affärsbiträdet i butiken iaf. För om man tvättar dem förlorar man chansen att få dem personliga. Då blir de bara vanliga tråkiga tvättade jeans. Men om jag går med dem ett år utan att tvätta dem i vatten (lägga de i frysen går bra - det ska tydligen döda lukt), och sedan slänger dem i tvätten kommer de få en perfekt slitning efter min kropp och rörelsemönster.
Så ju längre jag går med dem otvättade, ju bättre.
Tösen till affärsbiträde vet inte vad hon satt igång. En tävling av detta slag sätter igång en maskin i mig av sällan skådat slag. Som när jag var pöjk och mina föräldrar sa, i ett sista dumdristigt försök att få mig ge upp mjukbyxorna till förmån för jeans, "vänta bara tills du blir stor, då kommer du aldrig vilja bli av med jeansen". Jag tog det som en direkt utmaning och gick i alla byxmaterial som fanns utom jeans ända till högstadiet (då anpassningen, mobben och likriktigheten var betydligt viktigare än min interna tävling).

Men jag har längtat efter det här. Att fixa såna här råa brallor bara för att se hur långt jag kan gå. Jonna hade ett par, och klarade någon månad. Sedan hade hon fläckar hon tyckte hon var tvungen att tvätta bort.
Ha! Level1 på den. Inte ens om byxorna är dränkta i vinterkräksjuka kommer jag tvätta mina. Inte ens om mina skrivbordsgrannar svimmar vid blotta synen av mina byxor hammar dem i tvätten.
Aldrig!, mark my words, kommer jag självmant lägga dem i tvätten.
Byxorna ska vara så komplett nedgrisade att de till sist själv vandrar till tvättmaskinen. Då, eventuellt då, hjälper jag till att stänga luckan, vrida om knappen och ge brallorna chansen att andas.
Men det är tveksamt.

måndag, november 26, 2007

Den vemodiga paradoxen

Jag pratade med anders wejryd idag. Vi pratade om bloggar och resultatet kan ni läsa på dagen.se. Han fällde bland annat en kommentar om bloggar i allmänhet. Den, och några andra grejer är jag jättesugen på att skriva om.
Men det får jag inte. Det skulle bli jäv och min journalistiska integritet skulle kantstötas en smula. Det är insikten av detta, tillsammans med tydliga påpekanden om dito, som gör att det känts en smula...tråkigt, att blogga.

Jag vill ju provocera, ifrågasätta, opponera och skriva om precis de frågor som Dagen tar upp.
Men så fungerar det inte.

Det har gjort att jag blivit tvingad att göra en kraftig övervägning om den här bloggen kan fortsätta. Ska jag fortsätta skriva betraktelser? Räcker det? Eller blir det patetiskt och urholkat?

Jag vet inte. Men det är i de tankarna jag går nu. Och därför tror jag ni förstår varför det varit tomt.

Men ikväll kan det komma några inlägg. Om inte annat för att testa både gränsen och motivationsnivån.

Eller så skiter jag i det och sitter och sörjer att det som hela livet varit ett mål kan ta död på det transportmedel som tagit mig dit.

tisdag, november 20, 2007

Och ja, vi skrev om det även när det gällde hundratals

Vi sitter på morgonmöte. Det spelar ingen roll vilken tidning det hade vart. Någon föreslår att vi skriver om katastrofen i bangladesh. En annan ser frågande ut. Som ett svar på det outtalade frågetecknet förklara en tredje 'ja, det är uppe i femsiffriga dödstal nu'. Frågetecknen är utredda.
Men den fadda känslan av att vi räknar katastrofer utanför vår värld i storleksordning kommuner istället för personer är påtaglig.

Inte konstigt, men mycket anmärkningsvärt.

Mitt liv är i spillror

Det var en trevlig kväll med mat, tre killar emellan.
Sen tog någon fram singstar. Vet ni vad det är? Ett slags tv-spel med mickar och alla möjliga kända låtar där man tävlar om vem som sjunger renast. Alltså klarast toner och minst falskt. Sällan har jag varit så självsäker i mina vinstprognoser. Det var givet att jag skulle vinna varenda match. Men åtta låtar senare ligger jag under mot elektriker-kristian med 7-1! Förtvivlad och förbannad har jag lust att skrika; du ska ju vara bra på kopplingssystem, hockey, dricka öl och skrika från läktarbänk! Inte kunna sjunga finstämt på Främling!
Han verkade se de outtalade orden i mina ögon och konstaterar lugnt och nöjt; 'Min pappa har sjungit en del.'
DIN PAPPA?
Shit! Jag har hela frikyrkan nedplöjd i generna, tiotusentals timmars fostrande kyrkosång i bagaget. Och din farsa har sjungit en del?
Mitt liv är i spillror.

Efter en hel dags grubblande och försök till bortförklaringar har jag äntligen kommit på anledningen: Frikyrkans stämsång! Detta eviga kreativa uppmuntrande av att ta ut svängarna, göra melodier till sina egna. Det är ju därför kristennissarna kommer så långt i idol. De härmas inte - de är unika.
Hör du det, kristian. Jag är unik! Gör varje låt till min egen. Jag må ha förlorat i tönt-singstar, men jag hade vunnit cool-idol!

Så måste det vara.
Ja, så måste det vara.

söndag, november 18, 2007

Tillbaka i stockholm igen

Springer mellan stationer, trots att jag inte har bråttom.
Och så, när jag kommer fram, sitter jag bara och tittar. Försöker hålla rastlösheten kort.
Gör en klassiker och skapar scenarior kring händelser. Största enigmat just nu: Om man går med barnvagn och måste springa på tunnelbanevagnen innan dörrarna stängs - vad låter man gå först? Barnvagnen eller en själv?
Om jag försöker trycka in barnvagnen först, kan ju, om dörrarna slår precis på mina armar, barnvagnen åka med tåget. Eller om jag gör tvärtom kan barnvagnen stå kvar på tunnelbanestationen.
Vad gör man? Går in sidledes? Fast det hinner man ju inte om det är bråttom.
Jaja.
Nu kom äntligen tunnelbanan.
Hej.

onsdag, november 14, 2007

I kölvattnet av 'bevara äktenskapet'...

Antingen blir man irriterad på att äktenskapsförespråkare proklamerar den nuvarande formen för äktenskap i reklamen i tunnelbanorna.
Eller så blir man som jag, genuint skitarg, på sån här reklam. Vad är det för dumhuvud till företagare som bygger sin verksamhet på att låna ut snabba sms-lån, för att sedan skuldsätta oansvariga, fulla, unga människor under en stor del av mångas liv.

Sånt gör MIG riktigt uppretad.

Ett tecken på var kärlek

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det beror mest på att jag inte tar mig tid när jag väl kommer hem. Det blir för sent.
Men känn er inte bortglömda. Jag tänker på er jämt.

Det bevisar om inte annat bilden ovanför från i fredags natt. Sista bussen hade gått, första snön hade bestämt sig för att falla. Och efter misslyckad liftning blev vi tvungna att gå de sista kilometerna.

Väl inne i farstun, frusna, trötta och arga, stannar jag oss båda, rotar fram kameran och knäpper en bild. Bilden blev suddig, men jag envisas att ta en till, trycker tillbaka min nu skitarga vän, och tog sedan bilden ovan. Hela tiden med er, bloggläsare, i tanken.

Det var väl fint?
Men vete fåglarna vad jag egentligen skulle skriva om bilden.

Om du vill låna ut en lägenhet på kreta en vecka tackar jag inte nej

Det står julgranar överallt i stockholm. Centrerar varenda litet försök till torg.

Men jag ser inga julgranar. Allt jag ser är ett långfinger från hösten som säger; Fackjo, det blev ingen sommar.