torsdag, december 21, 2006

Herrens måltid, fast inte en riktig måltid. Såklart?

Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.

Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att "Herrens måltid" ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa "Varför denna sorg Han är uppstånden!". Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.

Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid rasslet efter "låt oss bedja" när folk slår ihop boken, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.

Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt kom framskjutet till mig satt jag med skratt upp i halsen och försökte få ögonkontakt med Jonna. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tar några sekunder innan jag fattar att det är nattvardsvin. Så jag tar en snabb klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes ögon byter nu fästpunkt från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till går. Nu fattar jag. Jag har gjort fel. Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen. Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. "Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!". Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat - skit jag glömde torka!) med en servett, och tar en försiktig klunk och skickar vidare. Och så skäms jag igen. För att jag inte fattar bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.

På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte andra känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..

Efter julfesten frågar Jonna lite konfundersamt "Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?"

Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Hade det inte räckt att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?

Hjälp mig förstå, någon!

10 kommentarer:

Sara sa...

Eftersom upplevelseindustrin bygger på branscher/delområden som "handlar" i upplevelser, så skulle man möjligtvis kunna räkna in religion. För är inte det en del av att vara religiöst troende? Att man på något sätt får vara med om upplevelser? Hoppas att du förstår tankegången...Detta är ju egentligen inte ett frivilligt val för mig, att försöka få med religiösa grupper i upplevelseindustrin, utan ett påtvingat skolarbete=)

Emanuel Karlsten sa...

För er som läser kommentaren och inte hänger med på vad ovanstående snacker om: Kolla kommentarerna här
http://www.blogger.com/comment.g?blogID=13192358&postID=116662208431540643&isPopup=true

Sara: Jo, jag förstår tankegången. Och jag tror, som jag skrev, att det går att inkludera kristendomen i upplevelseindustrin. Men jag tror det TYVÄRR. Jag skulle inte vilja se att vi överstimulerade sekulära människor ser på Gud som en upplevelse vi konsumerar (bokstavligt).

Men visst finns det upplevelser att finna inom religionen.
De ceremonier som finns i kyrkan med nattvard, dop, gemenskap osv.. Även när det gäller det övernaturliga går det att kommersialisera det (googla eller sök på YouTube på "Benny Hinn" så ser du skrämmande exempel på en man som verkligen lyckats skapa en upplevelseindustri av Gud)

Men jag förstår fortfarande inte syftet? Är det för att människan, avtrubbad och mättad av sitt liv, filmer, spel och TV ska kunna åka på konferens och ha "religionsupplevelse" som kvällsaktivitet istället för curling och safari?

Jag beskrev tidigare hur Gud inte är en upplevelse utan en relation, för mig. Det skulle vara mot hela Guds tanke att vara en upplevelsekonsumerande människa som kom och testade Gud när det passade.

Du skriver att kyrkan har upplevelser. Jag förstår att det här är en skoluppgift, och kanske missförstår jag bara, men VAD i livet är inte en upplevelse? Det räcker med att du går utanför dörren för att dyka på en upplevelse. Idag åkte jag och köpte gran och det slutade med att jag åkte fyrhjuling mitt ute i skogen och sågade ner toppen på en större gran.

Allt som inte innebär att sitta ensam hemma och titta in i väggen är väl en upplevelse?

Så: Religionen är en upplevelse. En kristen upplevelse. Precis som livet är en upplevelse. En mänsklig upplevelse.

Nineve sa...

Jag och många andra kristna tror att brödet och vinet blir Jesus kropp och blod när instiftelseorden läses så JA det är enorm skillnad. Jesus är där fysiskt. Att kalla Jesus offer för bulle och saft käns ganska jobbigt. När man är där vid nattvardsbordet och ser det framför sig hans röda blod och dessutom får höra för mig utgutet....allvarligt ja men enormt glädjefyllt...steppdans skulle bara vara överflödigt:)

Sara sa...

Tack för bra svar! Är skönt att få lite nya tankegångar, att man har någon som tänker utanför endast min värld. Och det är sant det du skriver, att hela livet är en upplevelse. Hur konstiga saker får man inte vara med om? Tror verkligen att jag kan spinna vidare på lite av det du skriver, gav mig bra idéer. Jag lovar att ge dig cred i mitt arbete=)

Emanuel Karlsten sa...

Sara: Skönt att det hjälpte! Lycka till med skolarbetet!

Emanuel Karlsten sa...

Nineve: Tack för din kommentar! Det här är lärorikt för mig. Att jag, när jag kallar nattvarden för saft och bullar, får dig att känna att det blir jobbigt. Jag menar förstås inte att såra, utan har bara svårt att känna tyngden i allvaret, eller förstå förvandlingen av brödet och saften till kropp och blod (i fysisk form).
Men jag är ganska säker på att EFK (som den i posten nämnde kyrkan tillhörde) har samma tolkning av nattvarden som dig, Nineve. Och då, med den tolkningen, är det inte konstigt att man har nattvard efter man delat en gudstjänstmåltid?

Nineve sa...

Jag är inte säker på att EFK har den övertygelsen....den vanligaste inställningen bland frikyrkorna är att det just är symboliskt. "detta är min kropp" kan ju faktiskt betyda att Jesus menade att brödet symoliserar hans kropp eller att det faktiskt är hans kropp. Luther menade att det fysiskt är Jesu kropp och blod om det finns någon som tror det i närheten (och att man därför kan ställa in det välsignade brödet i skåpet sen) medans andra har svårt för att förvara Jesus i skåp. Jag håller mig mer till den katolska och ortodoxa linjen att det är Jesu kropp även om alla har gått hem. Och jag tycker det är helt ok att man äter flera måltider på en dag så det gör ingenting:)

Pastor Astor sa...

Nattvardsfirandet innehåller mycket fint, Emanuel.
- Sätt dig ner och fundera över ritualet någon gång, ifrån syndabekännelse och vidare.
- Fundera på nattvardsfirandet ur historisk synpunkt. Detta firande (och det grundläggande ritualet) sträcker sig genom hela kyrkans historia, ända tillbaka till den sista måltiden. Den innebär genenskap med alla kristna i alla tider.
- Fundera över detta att starka karlar och dugliga fruntimmer ligger på knä och matas som barn - uttrycket för nåden, det finns inget i detta jag kan ta mig, bara få mig tilldelat.
- Läs Johannes kap 6 och fundera över det groteska i det Jesus säger. Han talar om för folk som anser att det är synd att äta griskött, att enda vägen till frälsning är genom att bli kannibaler.
- Vad innebär det att jag är så fullkomligt beroende av en annan mans offer för min frälsning? Vad innbär det att bli delaktig av honom - i välsignelser? - i efterföljelse? - i presumtivt lidande?
Jag tror att nattvarden hade firats bäst som en del av en gemenskapsmåltid - en form av helig samvaro - istället för att fira nattvarden först och sedan umgås vid kyrkkaffet, men jag tror att även ett traditionellt nattvardsfirande blir ett heligt möte för den som låter det bli det.
En fördel med ett traditionellt. liturgiskt nattvardsfirande är att även om djävulen själv ledde det så skulle det innebära ett gudsmöte för dem som deltog - det fasta ritualet gör att karisma, teologi, utseende etc. hos den som leder det blir oviktigt.

Mr. Omar Ud-Din sa...

Apropå riter (men inte så mkt för att det är jul) kan jag tipsa dig om att läsa iaf valda delar ur "Mänsklig gudstjänst" (http://www.libris.se/produkter/19904). En akademisk bok om konstigheter i Svenska kyrkans gudstjänster - och framför allt utifrån orden "Varför då?"

Mackan sa...

Ja, du vet ju själv redan vad jag tycker och tror huruvida man får skämta i samband med Herrens måltid (och det är ju ingen hemlighet för någon läsare av min bok)... :)

Däremot tycker jag att det finns något mycket viktigt i detta att vi faktiskt FÅR sakramentet, att den blir oss given och att den inte är något vi tar oss själva.

Men det där med former, i övrigt... Jag vet inte, jag. Redan Augustinus konstaterar ju att sakramentet inte äger sin giltighet i vem som delar ut det (och dennes eventuella helighet) eller mottagaren (och dennes eventuella helighet) utan vem som instiftat det. Och alltså borde inte heller formen för det hela vara jätteviktig, så länge "detta" (som jag tror var mer än bara brödet och vinet - jag gillar er version med en hel måltid...) "till [Hans] åminnelse".