torsdag, augusti 31, 2006

Hemligheter på vykort

Jag har en site som jag ofta återkommer till. http://postsecret.blogspot.com .

Det är en minst sagt udda site. Här postar och mailar folk från hela världen in sina innersta och ibland allra mörkaste hemligheter. På ett vykort. Helt anonymt. "Konst föds ur lidande" manifisteras här på ett läskigt påtagligt sätt. Här finns de vackraste, roligaste, mest djuplodade collage, bilder och konstverk jag nånsin sett.
Det är rörande, tragiskt och uppbyggande. Inte minst är det ockås lärorikt.

Människor med djup ångest, självmordstankar eller som blivit utsatta för övergrepp. Att människor får bikta sig, förstå att andra människor finns med samma upplevelser är mer betydelsefullt än de flesta av oss kan förstå.

Klicka här för att komma till Postsecret!





Nya poster varje söndag.

onsdag, augusti 30, 2006

En kyrka. Jag längtar.

Sammanträdet, när det väl började, var väldigt intressant. Eller kanske inte mötet i sig. Men det är grymt inspirerande att sitta och diskutera och vara kreativ med människor som har som heltidsarbete att på bästa sätt leverera Jesus till ungdomar i Sverige. Ännu mer inspirerande är det att göra det med människor man knappt känner, men ändå känna en sådan samhörighet! Och få sådan direkt respekt för dem, för det de gör, för sättet de gör det på, och för hur klipska de verkar!

I Frälsningsarmén kan jag ofta känna mig ensam. Jag kan känna att jag alltid är den som skäller högst, slår näven i bordet hårdast, sätter mig på så svår tvär som möjligt, vägrar nöja mig mest, provocerar fram reaktioner först eller bara blir bitter av att det inte finns någon vision. Men så kommer man i sammanhang som dessa och slås av en sån skön insikt om att det finns folk från andra samfund som vill, som kan, som vågar, som ser! Åh, så skönt!
Det ger också lite skjuts i att jag kanske är viktig även för mitt sammanhang, och lite framtidstro. Det ska bli en spännande höst!

Sammanträdet handlade om ett material framtaget tillsammans med credo. Materialet heter PaX. En presentation, en slags blandning mellan film och talpresentation, om kristen tro framtaget för gymnasieelever. Det absolut fräschaste materialet för gymnasieelever som jag sett. Jag sitter som representant för Frälsningsarmén i referensgruppen för materialet, och det är en intressant framtid som vi möter. Tanken är att alla samfunds ungdomsorganisationer ska äga materialet, presentera det som sitt eget och låta den deltidsanställda, Credobaserade, Pax-personen vara spindel i nätet.
Intressant på många sätt, och spännande om detta kan vara ett sätt för alla kyrkosamfunds ungdomsförbund att närma sig varandra.
Skulle det kunna vara en början på något ännu större?

Tänk den dagen då vi alla är EN kyrka. Inte FA, inte EFK, inte SMU, inte SBUF eller nåt. Bara Kyrka.
Jag längtar.

Skönt, då slapp jag sovmorgon..

Credokontoret, Stockholm. Klockan 09.
Exakt så står det. I almanackan.
08.58 ringer jag på dörren. Direkt förstår jag att jag skrivit in en timme fel.
Piss. En hel timme. En lång skön sovtimme.
Och nu sitter jag här och förströelsesurfar och skriver skitinlägg på bloggen.
argh!

Jag har rätt till min återbäring.

Som jag tidigare skrivit så har jag fått skatteåterbäring på massa tusen kronor. När jag berättat det för vänner så får jag blandade reaktioner. En del kommer med hurrarrop och andra blir bestörta: De tycker jag lurat staten.
Det gör mig arg när folk säger och tänker så. Men jag har inte riktigt haft tid eller ork att argumentera emot. Men nu kommer det.
Klausuler och "kryphål" i skatteregler är skapade av staten för att folk ska använda dem. De är där för att det ska lätta skattetrycket! De finns för att jag ska slippa klaga på en för hög skatt, för att jag ska få en rättfärdig skatt utifrån den situation jag levt i under det gångna året.

En av de dummaste artiklar jag läst i ämnet skatt den senaste tiden, och som än mer understryker min poäng, är den som återfanns på DN's debattsida häromdagen.
Här försöker författaren till artikeln, Lars Åkerman, skapa multipla utropstecken av nåt som saknar totalt nyhetsvärde och aldrig borde platsat i tidningen.
"Göran Persson utnyttjar maximalt det skattesystem som socialdemokratin själv skapat under hans egen tid som finansminister."
Får man inte det?
Som att SF-biograferna och dess VD skapar ett förmånskort för alla som vill och som VD'n sedan själv väljer att utnyttja så ofta hon kan. Vem skulle göra rubrik över det?
Som Tommy Jenssen frågar sig:
"Vad blir morgondagens rubriker?
"Persson körde precis så fort som det var tillåtet."
"Persson betalade det exakta beloppet som stod på fakturan.""

Är jag inte värd mina skattepengar bara för att jag använt ett "kryphål" som regeringen utarbetat för att hjälpa skattebetalare?

Sen kan en annan, rättfärdig, fråga vara: Varför förenklar man inte skattepolitiken så att alla får "rätt skatt" varje månad (istället för att behöva söka och få tillbaka en gång om året).

Skönt att få det uppklarat! *klappar mig själv på axeln*

Statoil i Köping

Tankning kan vara ett gissel. Iaf när man har ett bensinkort till en mack som aldrig syns till. Så är det med Statoil. Jämt. När man vill tanka. Så även i morse på väg till Stockholm.
Lampan hade börjat blinka och då hade inte nån statoilmack synts utmed vägen på flera mil. Beslutet blir att ta sig in i nån stad och leta. Köping kommer upp på en skylt. En ok stad, väl? En sån som man vet namnet på. Självklart har de en statoilmack, tänker jag.
Tre mackar välkomnar mig direkt när jag svänger av. två OKQ8mackar och en Hydro. Strunt. Åker vidare längre in i staden. Rullar in mot centrum. Skit. TVÅ OKQ8mackar till! Bredvid varandra. Och en Jet. jaja. Åker längre in. Åker runt. Åker till småbåtshamnen. Åker till industriområdet. Åker till Volofabriken. Åker förbi ett stort sjukhus(!). Åker förbi stadskärnan. Stannar en dam vid en korsning för att fråga vart de har statoilmackan. Hon är invandrare och kan ingen svenska och agerar direkt som att jag ska hoppa ur bilen och slå ner henne. Snabbt springer hon iväg och ropar nåt på orolig variantarabiska. Åker vidare. Stannar vid korvkiosken. Tre människor att välja mellan. Två alkoholiserade a-lagare och en äldre (med betoning på äldre) man med rulator. Inte idealiskt. Jag väljer rulatorn. Alltså mannen med rulatorn.
- Ursäkta, vet du vart det finns nån statoilmack?
Mannen vänder sig om och lägger handen för örat för att signalera att han inte hört. Jag ser hörapparaten i örat och hinner snabbt tänka att det här kommer aldrig gå.
- En statoilmack, försöker jag säga så artikulerat som möjligt.
Mannen försöker vända sin rulator mot min bil.
- En mack! Statoilmack! BENSIN! STATOIL!, jag börjar nu nästan skrika.
Mannen ruskar på huvet och mumlar nåt om att han inte hör och tar försiktigt och långsamt ner rulatorn mellan trottoarkanten och min bil. "DUNS". Rulatorn slår in i bilen.
Nu skriker jag.
- STATOILMACK!!! BENSINMACK!! STATOIL!!, jag artikulerar, viftar, dramatiserar till och med en tankning med hela kroppen.
- Aaah! Jaha, nej nån sån vet jag inte vart de finns.
Argh! Bensinlampan lyser sitt rödaste.
Stannar en cyklist.
- Ja, nåt statoil ligger nog nere vid Q8.
Hon säger "Statoil" som om det vore en afrikansk köttbulleaffär. Och referensen till Q8 borde ha hintat mig om att åka motsatt håll. Men icke.
Efter att ha irrat runt bland de två OKQ8mackarna ett tag stannar jag vid de enda två människorna som verkar finnas inom 1km radie: De två förståndshandikappade kommunalanställda ogräsplockarna Jonas och Bernt (ja, de var faktiskt förståndshandikappade på riktigt, och ja, de presenterade sig).
- Nån statoil? Ja, det finns en Jet härborta.
- Åh, en Jet sa du, men ingen Statoil?
- Jo, en Jet, precis härborta.
Jag gav upp. Och åkte till Jet.

Köping är fint. De har ett stort sjukhus. Men ingen Statoil. Men en Jet.

måndag, augusti 28, 2006

ImageShack - kungligt bra!

Efter lite strul med att få upp bilden i förra posten så har min egen webguru Kristofer nu lärt mig hur jag snabbt och enkelt kan få upp bilder för att sedan länka in de här på bloggen.
ImageShack.us !
Helt otroligt kungligt bra! Snabbt, smärtfritt, oregistrerat och allt! Du måste bara kolla in!

Nu kan jag till exempel lägga upp en bild från när jag åkte Jetski utan problem!
Image Hosted by ImageShack.us

För en hobbyinternetnörd som mig så är det här hur cooligt som helst!

söndag, augusti 27, 2006

The sweetest, igen

Min flickvän Jonna är smart. På mycket. Och på många områden har hon intelligens som jag aldrig kommer vara i närheten av att uppnå. Men hon har aldrig varit intresserad av datorer. Tvärtom har hon alltid mer eller mindre hatat dem. Hon tycker att de motarbetar och driver en mindre komplott mot henne. Att hon därför inte vet särskilt mycket om datorer i allmänhet och märken i synnerhet är därför inte konstigt och gör kanske ur det perspektivet nedanstående till mindre roligt. Fast ändå. Så sjukt kul.

Jonna har nyligen fått en ny dator och låg i morse på sängen och tittar på datorn. Nöjt och stolt utbrister hon:
- Åh, jag har en verkligen en egen dator. En alldeles egen DY.
Jag tittar konstigt på henne, sedan på datorn och bryter ihop medan Jonna inte fattar någonting.
Det hon sett?
Image Hosted by ImageShack.us
- Vadå? Menar du att min dator heter HP? HP? Jag trodde alla datorer hette HP?

Min Jonna är the sweetest.
(Och, ja, Jonna har gett sitt medgivande till att dela storyn här)

lördag, augusti 26, 2006

Löjligt, kvällstidningar...

Sen ett bra tag tillbaka köper jag aldrig expressen. Eller aftonbladet.
Avslöjandet om KD-spionen är en bekräftelse på att jag tog rätt beslut. Hur kan man dra en sån grej till sådana enorma proportioner att man jämför den 20-åriga kd-tjejen med Stig Berglings gärningar? Löjligt.

Läs här för ett bra blogginlägg om saken

Lyckopiller i kranvattnet?

Det är en idyll här. Örebro. På många sätt.
Det är en perfekt stad! Perfekt i storlek, både befolkningsmässigt och centrumsstorleksmässigt liksom även åldersmässigt. Som hand i handske. För mig. Förutom att jag går runt och är fullkomligt salig över mitt kap till lägenhet så är varenda örebroare vi träffat på hittils omänskligt trevliga.
Som mannen vi stannade på gatan idag för att fråga hur ofta tågen gick. Han kunde nästan inte sluta att vara trevlig mot oss. Vi var tvungna att dra våra värsta stockholmsknep för att inte bli hembjudna på middag. Eller expediten i affären där jag köpte en vinterjacka som inte kunde sluta att vara gullig och trevlig mot...Jonna. What? Det slår mig nu! Shit, flirtade han? Hjälp vad disträ jag är... Hursomhelst var han extremt trevlig. Eller fastighetsägaren, eller cafétjejen, eller Jonnas rumskompisar, eller mina arbetskamrater.
Är det vädret? Är det årstiden? Är det löningen? Är det lyckopiller i kranvattnet? Eller är alla örebroare bara sjukt trevliga?

Har hursomhelst haft en bra dag. Det som är bra med medelstora städer är att all shopping är förlagt till ett centrerat ställe. Här ligger alla trevliga caféer, klädaffärer, inredningsaffärer, bra-att-ha-affärer, ja allt! Så jag gjorde några riktigt bra köp idag! Just det, angående vinterjackan. Även fast det kan kännas konstigt att köpa vinterjacka och varmtröja på en av sensommarens varmaste dagar (som det var idag) så var det ändå logiskt. För ser man en vinterjacka under sensommarens hetaste dag och man får för sig att prova den och gillar den, ja då är det verkligen en bra jacka. Och man vet ju hur det är när man måste ha en vinterjacka. Då hittar man a-l-d-r-i-g något.

Dagens panikattack går förresten till Jonna. Jag har precis hoppat i den konstgjorda dammen i utkanten av Örebro dit vi åkt för att ta ett kvällsdopp. Jonna är lite rädd för ankskiten som ligger på bryggan. Eller egentligen för vattnet som hon tror är fyllt av ankor i allmänhet och ankskit i synnerhet. Så när jag simmandes i vattnet gör ett verbalt tvingande försök i att hon måste hoppa i så får hon panik, skriker och skakar och hoppar till sist i och ropar "det luktar ankbajs!! IIIIIIIIiii, det luktar ankbajs! Känner du inte hur det luktar?!?".
Hon är så sweet.

fredag, augusti 25, 2006

Svensktoppen, här är jag!

I total extas ringer min far och utbrister
- Det måste vara din lyckodag idag! SVENSKTOPPEN VILL HA DIG!!
- Va?
- Ja, de vill ha dig! De vill att du ska vara med i deras jury! Jag har fått ett brev här om det!
- What??!
- Jo, det står här på kuvertet. Till Emanuel Karlsten, och sedan "Du är utvald som en av jurymedlemmarna i Svensktoppen". Ska jag öppna?

Tydligen så grundar sig svensktoppen på att de skickar en massa brev till folk med instruktioner på hur de ska rösta på de 15 låtar som till sist ska bli 10. De väljs utifrån nåt statistiskt säkerställt dokument och vem som helst mellan 16-79år kan bli vald. Nu var det min tur. Under 4 veckor så kommer Helen Sjöholm och alla andra stora svensktoppshjältars vara eller icke vara ligga i mina händer.
Det känns stort. På ett ytterst ironiskt sätt.

Nu skriver jag spalt igen

Jag har bestämt mig för att börja skriva igen. Eva Klema, chefredaktör på Frälsis interna tidning William mailade idag och frågade om jag fortfarande var "på".

Nej, jag är inte ett dugg på. Inte ett dugg redo. Till och med skeptisk till att jag är rätt man att skriva "utmanande, vassa men ändå uppmuntrande texter på 1500 tecken". Och jag är skitskraj inför det.
Just därför känns det så bra att tacka ja.
För det är det som vi (läs: jag) är skitskraja för som får oss att gå utanför oss själva och börja söka Honom. Det är det som gör att vi inte längre kan luta oss mot vår egen kapacitet, utan måste böja knä och fråga Honom om vad vi ska skriva.
Har samma förhållande till predikningar, och andra offentliga tal som har med Gud att göra.

Det känns skönt. Nu har jag något att darra inför i höst!
Och notera: Detta har (tyvärr?) ingenting att göra med min föregående post.

Feg William

I det senaste numret av Frälsningsarméns interna tidning William fanns det en insändare som skrev exakt det som jag själv tänkt de senaste åren: Varför tar inte vår interna tidning ansvar att granska sitt samfund?
William är fantastiskt. Och uppmuntrande. Men den är enormt feg. Kanske beror det på att det är just en informationstidning. Men tänk så intressant det hade blivit om man hade vågat granska de beslut som tas i ledningsrådet. Inte redovisa dem, men följa upp beslut som tagits som berör en större del av samfundet. Inte för att klanka ner, men för att dra lärdom av misstag som begåtts, eller bara redovisa. Det förtjänar våra medlemmar!

Jag tror det skulle fördjupa känslan av att vi står i en svår sits där våra satsningar inte alltid går iland. Jag tror det skulle skapa en förståelse och göra att fler sluter upp och får kämparglöd.

Som det är nu redovisas alla glada ögonblick men där vi misslyckas läggs locket på. Vi försöker kandera allt vi gör med ett rosa skimmer. Som att vi är felfria. Som att vi är odödliga. Som att spela fiol på ett sjunkande skepp. Varför kan inte vår interna tidning vara de som lyfter av locket? Någon som låter det få rinna över en stund. Någon som säger att det är ok att misslyckas? Någon som tystar fiolerna och får oss att se isberget föröver. Någon som pekar på att vi inte alltid varit perfekta i våra val, men ändå understryker att vi försöker, och får oss att tro att vi till sist lyckas!
Det innebär inte att man är dålig, utan mänsklig.
Just det, mänsklighet, skulle vara så nyttigt för vårt samfund att kommunicera mer av.

Det här är något som Blod och eld.se ska vara. Vill jag. Vänta bara.

torsdag, augusti 24, 2006

Samboskap

Det är så sjukt svårt det här.
Ända sedan jag har varit liten så har jag inpräntats att man gifter sig. Det är första steget. Inte så att någon har berättat att "såhär ska du tycka", men det har varit den gällande åsikten. Man gifter sig först. Sen är man make och maka. Sen bor man ihop. Sen har man sex. Och det har varit ok för mig. Det har till och med varit mitt ideal. Och mina vänner har levt efter samma ideal. Jag var till och med värd på ett bröllop där bruden och brudgummen varit tillsammans i 5 år utan att de bott ihop eller knappt ens rört varandra.
Jonnas föräldrar är sambo. Jonna har aldrig inpräntats nånting. Hon har skapat sina egna värderingar utifrån vad hon tycker. Hon blev kristen, läste Bibeln, ändrade sina värderingar till viss del. Men fortfarande ser hon ingen konflik i samboskap.

Även om jag nu delvis har andra skäl än mina rent ideologiska till att vi inte ska flytta ihop så är det jobbigt, sånt här.
Människor som jag verkligen ser upp till, som verkligen står i spetsen för ett radikalt kristet liv tycker det är förkastligt med kristna (notera att de inte har åsikter om de som inte är kristna) som inte har lust att viga sina liv till varandra innan de flyttar ihop. Antagligen för den sexuella frestelsen som man ska hålla sig ifrån. Antagligen för knuten inte är lika hårt knuten utan att man har knutit den inför en grupp vänner och familj. Antagligen för att andra, kanske mer lättfrestade, inte ska falla och ha massa utomäktenskapligt sex eller. Antagligen finns det några till skäl.

Finns det nån lucka? Jag önskar att det fanns en lucka.

I vårt fall så flyttar jag nu in i en 3:a. 71kvm. Jonna som har fixat sitt boende sedan länge kom till Örebro och fann att hennes boende var ett rum i en källare med två gluggar till fönster. Hon, som varje sommar har haft möjlighet till gratis boende i en källare med liknande gluggar men ändå hellre betalat tusentals kronor för en lägenhet, kan omöjligtvis bo här. Därför söker hon nu både rumskompis och lägenhet för att dela med någon annan.
Och här sitter jag med två rum för mycket.
Sjukt. Såklart. Att min flickvän, hon som jag älskar, är utan bostad och jag inte låter henne flytta in sina grejer hos mig. Hon får gärna hälsa på, till och med sova över och sådär, men just vid att flytta in så slår en spärr till (Oavsett om jag nu inte hade haft andra skäl).

Det är riktigt skumt sånthär. Och det gör en riktigt snurrig i huvet. Och får en förstå än mer hur ens föräldrar och ens omgivning påverkar ens liv. Och hur viktigt det är att ta egna beslut, oavsett om de blir desamma eller annorlunda gentemot ens omgivning.

Nytt valtänk!

Läste precis en debattartikel på aftonbladet om ett nytt sätt att rösta. Det kommer säkert aldrig slå igenom. Men varför inte?
Varför kan inte vi få tycka till om hur vi vill att sammansättningen i riksdagen ska se ut? Varför kan inte jag få rösta in småpartier i riksdagen? Varför kan inte vanliga människor få sitta där och tycka som jag?
Julius Caesar gjorde det i roms senat, varför kan inte vi också få ha några andra än experttyckarna i riksdagen?

Excellent!

Örebro är fantastiskt!

Tja, lite har det med att göra att jag har Gud på min sida, så att säga.

Häromdagen råkade jag ringa upp ett fastighetsföretag på måfå. De hade ingen lägenhet till mig "eller jo, förressten, eller nej, just det...den är tjingad redan.. Det var den där för 4200, men nej, den var visst redan tjingad". Ja, så där lät det. Men sen skulle han ringa upp om de mot förmodan skulle tacka nej.
Och trot eller ej. Det gjorde de.
Och det var ingen lägenhet som helst. 3 rum och kök. 71 kvm. Stor balkong som vätter mot väster (solnedgång du vet). 2 Gågarderober (nåja, tre steg in, tre steg ut, och en snurr). Badkar. Fritt att måla om väggar. Ja allt det för 4222kr/mån! Det kändes som en sjukt stor välsignelse bara!
Att det sedan ligger relativt centralt i ett lugnt område gör att kakan bara smakar ännu godare.
Gud ÄR god!

Jag är lägenhetsinnehavare! En stor sådan! Och livet är sweet!

tisdag, augusti 22, 2006

Mindre än en månad kvar..och fortfarande aningslös

Johan von asödlkjasdöglkjh (för svårt för att skriva ut och för lat för att kopiera) har skrivit intressant i en metrokolumn idag
Läs här
Det är mindre än en månad kvar tills de där små lapparna ska stoppas i kistan och tunnhåriga nervösa män framträder på TV och beter sig som barn framför preliminära rösträkningsrapporter. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska rösta på.

Efter sommarens tal där Fredrik Reinfeldt så naturligt och lite småsossigt folkkärt talade rakt in i mitt hjärta så började jag helt plötsligt få känslor åt ett håll som jag aldrig tidigare skulle drömma om. Högern.
Usch. Känns nästa som jag svär i kyrkan. högern.
Har alltid gillat det kollektiva tänkandet. Att jag ger till de som har mindre. Att jag skapar ett nät åt de som är i situationer som de hamnat i utan att kunna göra något åt det. Tror också att Jesus var kommunist, på ett sätt. Liksom lärjungarna. Alltså inte leninkommunister, utan såna som delade på allt, tog bara det de behövde och delade ut resten till övriga. De var i vilket fall som helst inte kapitalister.

Att jag nu helt plötsligt ens funderar på ett sånt genomblått parti som moderaterna är helt otroligt.
Men samtidigt. Göran P är knappast speciellt socialistisk. Han har haft väldigt länge på sig och egentligen inte visat att han håller trycket. Hans regering sket på sig under Tsunamin. Han verkar styra sina ministrar med järnhand och det känns trögt. Alltigenom.

Är det här ett tecken på att jag börjar bli gammal? Att jag börjar fundera i borgerliga banor?

Hursomhelst. Egentligen har jag alltid (läs: en gång) röstat borgerligt. På KD (iaf på riksnivå). Mest för att jag på nåt sätt velat höja rösten för en kristen minoritet, mer än deras politik. (det räcker på nåt sätt att de har "krist" i namnet.) Så jag kanske har vart smygborgerlig hela tiden.

Men moderat. Nej, då får nog reinfeldt bli ännu mer socialistisk.
Fast han är på god väg!

Framtid

Ibland slås man av att man är gammal. Jag är 23 år. Ok, det är inte speciellt gammalt. Men snart är jag 24år! Och sen kommer det fortsätta sådär! Och snart är jag för gammal för att ha samvete nog att få barn, eller nåt. Tiden springer iväg (och där samlade jag än en gång på mig 100 vuxenpoäng).
Vad har jag gjort med mitt liv? Vad gör jag med mitt liv?
Jonna tycker att det är otroligt viktigt med en utbildning. Den åsikten har hon fått av sina föräldrar.
Jag tycker att det är skitsamma och att det är viktigast att ge Gud sitt liv. Den åsikten har jag fått av mina föräldrar.
De två olika inriktningarna behöver absolut inte stå i motsats, men nånstans så ligger de där och skaver mot vad jag själv gör och är idag. Är det rätt? Ska jag behöva jämföra så?
Ska jag sluta i Frälsis? Jag tycker jag är bra på en hel del saker. Ska jag söka utbildning, hitta en ny arena och försöka skapa nån slags karriär? Eller är det världsligt tänkt?
Är det här med Blodocheld.se verkligen det jag ska lägga min tid på? Är det verkligen värt att lägga flera år och massor av sin tid på en sån grej? Ska det verkligen leda till något bra?

Tankarna cirkulerar, och snart börjar ytterligare ett år. Och nästa sommar kommer jag säkert sitta här igen och fundera på att jag snart fyller 25.
Men det kommer bli ett fantastiskt år!

Likgiltig

Imorgon ska jag flytta till Örebro. Jag har ännu inte hittat någon lägenhet. Och jag känner mig ganska likgiltig. Tänker inte på att det är en helt ny stad som jag ska flytta till. Där jag knappt känner någon. Där Jonna och jag ska äntligen få bo nära varandra. Helt likgiltig. Konstigt.
Jag fungerar ofta så. På gott och ont. Det goda är att jag inte oroar mig, det onda att jag glömmer att förbereda mig.
Lite "det som händer, händer"-filosofi.

Till en början ska jag bo i Jonnas 20kvm-studentrum. Bara det kan bli en upplevelse. Därifrån kommer jag antagligen också jobba. För jag har inte ens kollat upp om det finns ett kontor som jag kan använda på DHK.
Det blir en härlig första tid. Och en grym jakt på lägenhet. En fin sådan. Centralt, nära Jonna (bara det är en paradox) och gärna med trätak. För... säg 3500?
Hörde förresten igår om ett par som bor i en fastighet som ägs av en rik bostadsrättsförening där deras lägenhet på 3rok kostar 1900 och ligger i vasastan nära drottninggatan.
När får jag tag på såna lägenheter?

söndag, augusti 20, 2006

jetskihaveri

Hittade kameran jag ville ha på blocket. 30%rabatt och nästan i nyskick. Så nu har jag fått låna en kompis Nikon D50 för att känna lite på den innan det blir dags för mig att slå till. Så under helgen har vi gjort massa roliga saker som man ska kunna fota. Eller... Det var tanken att vi skulle göra det iaf.
Vi åkte ut till Kyllaj och åkte Jetski. Sjukt roligt. Ni vet en såndär liten grej som man står på..
(äh, jag tog ingen bild...)
Hursomhelst så blev det inte så himla kul, för precis när jag åkt ut på min andra runda och är mitt ute på havet och tjoar och tjimmar, hoppar och ramlar, så dör helt plötsligt motorn. Och det är ingen eka som har små åror, utan det är bara en stor maskin, som när den dör så dör den. Och man får simma med den in. Land var 300m bort. Kul. Startmotorn hade dött helt.
När vi senare försökte åka vattenskidor så fungerade inte det heller.. och den lyckade kvällen var ett faktum.
Oh, well.
Det var kul att åka ut och hänga med David en stund iaf.

Nu ska jag äta frukost och njuta av bedövningen av mitt dåliga samvete för att jag inte skrivit här på tre dagar.

onsdag, augusti 16, 2006

Nyriksdum?

Nu har jag ringt .hela. dagen till lägenhetsnissar. Ibland fnyser de en i luren och säger "ställ dig i kö så ringer vi i februari och skrattar dig i örat", medans andra direkt säger "ja, hur många rum vill du ha?" och erbjuder en två 100 meter från slottet. Det är sant faktiskt.
Ska bli spännande att se i vilken lägenhet jag kommer hamna i!

Har förresten nästan halvbestämt mig för en Nikon D50 nu. Har en begagnad på G. Men det är så svårt att köpa begagnat. Speciellt när man inte får se eller hålla i apparaterna.. Och han verkar lite lurig, säljaren.
Det enda jag är rädd för med det här är att jag börjar i fel ända. Att jag försöker laga oxfilé när allt jag kan är koka spagetti... Men Simon menar att detta är bästa ingångskameran.. well, well...
Jag är ju nyrik (och dum?)

Betydligt svårare

Så typiskt. Jag har byggt upp en bild av att det skulle ta nån dag innan jag har fått en valvad lägenhet i marmor för dryg 3000kr/mån i Örebro.
Verkligheten har börjat jabba mig för att snart gå på knock... känns det som...
Det är iaf ingen som har erbjudit mig någon lägenhet än... Men skam den som ger sig.

Har fyllt i massor av bostadsköansökningar nu. Varje gång reagerar den på att jag inte fyller i min bostadsadress, och min hyresägare. MEN DET ÄR JU DÄRFÖR JAG SÖKER!! Jag har ju ingen bostad eller hyresägare!!! Och så får jag hitta på, liksom. "Mor o far i Visby"....
Det höjer säkert min status och chans att få fina billiga marmorlägenheter i Örebro innerstad..

tisdag, augusti 15, 2006

Mikrovågssnack

Dagens roligaste tjuvlyssning är givetvis:
(En kille 20-25 år står och fotar en mikro på ett café).
Cafétjej: Varför fotar du?
Kille: Jag tycker om mikrovågsugnar.
Cafétjej: Okej...underligt intresse.
Kille: Ja, jag har en hemsida...får jag ta på knapparna?
Cafétjej: Eh, ja... vad heter hemsidan?
Kille: Den heter Minmikro.info
Cafétjej: Du måste skoja?! Ska du lägga ut bilden på hemsidan?
Kille: Javisst! (Överlycklig).
Cafétjej: Du kan inte vara frisk!
Kille: Lite sjuk är jag kanske.
(Tjejen vänder sig om och viskar till sin kollega. De skakar på huvudet).

Kolla in sidan Minmikro.info här!

Det är ju bara för kul!

Kameramani

Perioder, som sagt. Jag är periodmänniska. Tidigare har det varit mp3-spelare. Sen välsignades jag med en mobil som hade mp3 i sig. Nu är det kamera som gäller.

Är fortfarande i Visby och jobbar (har varken bostad eller kontor i Örebro ännu) och Simon, som är nyanställd ledare i Visbykåren, har flyttat in granne med mina föräldrar. Så nu har jag vart över och fått lite tips och råd. En Nikon D50 är det som ligger närmast. Men hjälp så långt bort det ligger. 6000kr! Minst!
Ska försöka få suget att släppa eller hitta ett extremt kap på något sätt.

blocket, here i come!

Återbäring, andra sidan av myntet

Samtidigt som jag sitter och jublar så ringde en kompis idag och berättade den mest dråpliga historien.
Glad i hågen åker han till banken för att kvittera ut sin återbäring på 1600kr. Arbetslös och utfattig som han är så kommer det verkligen lägligt. Han lånar sina föräldrars bil, parkerar, tar med sig slipen, går in till banken, ställer sig i kö, går fram till kassan och helt plötsligt förstår han att han tappat slipen! Ni vet, den där lilla papperslappen som man tar med sig till banken för att få återbäringen utbetalad. Den är helt borta. Och finns inte någonstans utmed vägen, de tvåhundrameterna, mellan bilen och banken. Helt förtvivlad går han tillbaka till bilen och finner att han på bilen har fått en parkeringsbot på 400kr. Han hade glömt att sätta upp och ställa parkeringsbrickan! Ni vet den här gratis lilla pappersgrejen man har i bilen! Det är fullt med lediga parkeringar runt om, och det är två timmars gratis parkering, han hade vart borta några minuter, och nu står han där genomförtvivlad, uppgiven och har förlorat 2000kr.
Fy tusan...

Jag kunde inte sluta skratta...

Återbäring!

Och så kommer den. Återbäringen! Skatt som jag betalat alldeles för mycket av, och nu får jag tillbaka den som världens augustipresent. Fick flera tusen, och helt plötsligt är man rik!! Helt sjukt!
Vad gör man med sin nyvunna rikedom? Har såklart direkt börjat surfa runt och leta efter nåt kap. Digitalkamera? TV? Hårddisk? Dator? Vad??! Det pirrar liksom i hela kroppen av nån slags maktfullkomlighet! Jag vet, sjukt korkat. Men låt mig va lite korkad för en dag och få surfa runt i tro att jag har överflöd nog att köpa precis vad som helst utan att tänka på framtiden.

Det är livet! ...i ett överindividualiserat I-land.

måndag, augusti 14, 2006

Japaninställning

Seger. På många sätt. Och på de flesta sätt känns det väldigt tråkigt att jag inte kan skriva något om det här. För er. Men du får helt enkelt nöja dig med att glädjas med mig. Så lovar jag att skriva mer om det när jag får.
För i Frälsningsarmén fungerar framtidsplaner som i vanliga armén. Av någon (som kan kännas som outgrundlig) anledning så berättar man inte saker som inte är 110% klara. Så jag kan och får inte berätta något mer om saken. Mer än att jag är nöjd. Och att jag är glad och inspirerad och att det ska bli spännande. Allt. Och att jag fortfarande flyger lite på molnen efter bröllopet som var en riktig kick, på de flesta sätt.

Så.. jag var i Stockholm idag. Över dagen. Det är skönt att resa, på ett sätt, för man får tid att göra saker som man inte tar sig tid att göra så mycket annars. Tänka, läsa (och då menar jag l ä s a s k i t e n ur tidningen, inkl telefonnr till redaktionsassistenterna), lyssna på musik. Och ofta läser man riktigt konstiga tidningar. Som flygtidningar. Såna där som till 70% är fyllda med reklam om konferensanläggningar som ger extrem effektivitet OCH sinnesfrid. Men idag läste jag Dagens Industri. Självklart blev jag supersugen på att köpa fler aktier (fler än det bottenköp av Eriksson jag gjorde för 4 år sedan...) och gå med i Aktie-SM. Men mest fastnade jag för deras artiklar. Speciellt en. De intervjuade en kille som arbetat i Japan i 15 år. Under hans universitetsperiod i japan då han lärt sig språket hade han tvingats in i respekt för andra människor. Han, rebellen från Hökarängen, tvingades under 3 hårda år varje dag buga djupt för en lärare, som var både arrogant och inkompetent och som njöt av att uttnyttja sin maktställning. "Det har gett mig distans till mig själv", och till sist hade han anpassats in i ett system där alla går in med uppriktig respekt för andra människor, oavsett situation. Grundprincipen är att alltid visa respekt för den andre.
Intressant. Men än mer intressant är hans egen snabbanalys av Sverige, och kanske i synnerhet Stockholm: "I Stockholm och Sverige är man en ointressant nolla tills man bevisat motsatsen." Fytusan vad det är sant. Tänk om vi istället hade gått in med djup respekt för varandra i alla situationer. Om vi hade förutsatt att alla vi mötte var speciella och unika. Om vi hade respekterat varandra för det - att vi inte var som någon annan - och att vi inte hade krävt något mer. Iaf inte inledningsvis. Iaf inte dömt ut någon som inkompeten eller ointressant nolla innan vi gett personen en chans! Hur många hade inte kunnat blomma utifrån det?

Inte särskilt svårt att förstå att Japan är världens andra största ekonomi.

söndag, augusti 13, 2006

Äntligen tillbaka. Äntligen får man pusta ut. Allt är över. Vigseln, festen, och dagens (dagen efter bröllopet) stora grillfest är över. Och allt blev suveränt, superbra, skitskoj och alla var nöjda.

Det är svårt att fatta egentligen vad som har hänt. Det är också svårt att fatta att det verkligen blev bra, och det är svårt att fatta att jag själv kan ha haft något med slutresultatet att göra. Men det hade jag. Uppenbarligen. För gästerna, familjen, släkt och vänner har sagt så fina ord att man inte ens vågar återberätta dem utan att det blir pinsamt. Så sjukt fina och uppskattande ord var det!
Väldigt svårt att ta in. Speciellt då flera tagit det för givet att man gjort massor av bröllop innan.
Mest känns det som att vi har haft en himla tur. Att det vi chansade på klaffade. Vi hade väl ingen direkt flyt mellan talen, men det blev vi berömda för. Vi råkade ha jingelmusik mellan talen, och det blev vi berömda för. Vi råkade komma över dunderbra tips på välkomnande av brudparet, och det blev vi berömda för. Det råkade vara sjukt trevliga gäster brudparet hade, bordsplaceringen var perfekt och brudparets föräldrar och vänner gjorde alla detaljerna perfekta!
Ja, det blev helt enkelt superbra, och de flesta stannade och shakade av sig rumpan fram på småtimmarna. Stämning var på topp och alla njöt.
Och jag är bara tacksam att brudparet verkar nöjda. Och att det är slut. Att jag inte behöver gå med klump i halsen och tänka på det. Inte behöver fokusera, inte behöver bråka om smådetaljer inför festen - bara kan slappna av.
SÅÅÅÅÅÅ skönt!!! BEFRIELSE!!

Puh.

Imorgon börjar dock nästa pärs. Framtidstal med min chefs chef. Tjenahej! Jesus led det!

torsdag, augusti 10, 2006

Ombytta roller

Jonna har coolat ner sig. Totalt. Nu är det ombyttta roller. Jag tycker inte vi planerat någonting, medans hon menar att allt är lugnt. Om två dagar smäller det. Och här sitter jag och koncentrerar mig på ett tre minuter långt bildspel som vi lika gärna kunde strunta i...
Hjälp.

onsdag, augusti 09, 2006

Löparbandsdans

Ibland undrar man vad skulle göra om man var ett gäng killar som hade ganska kul ihop, som inte brydde sig jättemycket om vad världen omkring en tyckte och tänkte, och som är galet kreativa. Nu vet jag.



Skönt att jag inte har så mycket tid över...

Surfarexpedit på herrekipör

Så var stunden kommen. Idag åkte vi in till Ekström och Julia (de två kostymaffärerna gotland erbjuder) för att se den inkomna kostymen i rätt gorillaarms-storlek. Vi börjar gå till Julia för att se den kostym som jag eventuellt kunde tänka mig. Självklart visar det sig att jag numera ser ut som om jag dragit över mig ett tält med axelkuddar med den kostymen på mig. Och självklart finns det fortfarande inga andra kostymer i min gorillaarmsstorlek.
På Ekströms hade de fått in min kostym, men självklart passade inte heller denna. Det betyder alltså att det inte finns en enda kostym på hela gotland till salu i storlek C148.
Piss.
Jonna försökte muntra upp mig genom att försöka övertyga mig att jag kan gå i väst hela bröllopet och istället köpa en blålotus-blommig sidenväst... Jag gick (som tur var) inte på det.
Så nu blir det studentkostymen.
Ekströms, förresten, är kanske Sveriges coolaste herrekipör. Här flockas brats på sommaren, män som vill ha seglarshorts (såna som slutar över knäna) och äldre innerstadsherrar som med ansträngd halvfalsett låtsas vara lite överklass. Affären ägs av en av Sveriges bästa skräddare, och är helt enkelt toppen (har jag alltid tyckt tills idag....). Det roliga i sammanhanget är att deras expedit är ungefär hur cool som helst. Fast inte på ett överklassigt sätt, som man kanske tror, utan mer på ett...sufarsätt! Hon(!) expiderar i affären i linne, shorts, flipflops och en gammal tatuering på vänster överarm. Bara det gör ju att man vill dit igen!

Det har nått mig

I morse vaknade jag av en mardröm. En sån som jag hade när jag gick på gymnasiet. Jag vaknar svettig och med hjärtat pumpande av ångest av att det är spanskaprov på morgonen och jag fortfarande inte har pluggat en sida.
Spanskaprov var de värsta. För de kunde man inte lura. Kunde man inte spanska så fanns det inget sätt att snacka sig ur det. Med samhäll, historia och annat så fanns det alltid en chans, men spanska var kört. Och jag pluggade aldrig. 3 år av lidande inför varje prov. 3 år av levande mardrömmar en gång varannan månad (när det var prov). I morse var känslan tillbaka: På lördag är det bröllop.

Känslan har nått mig.

kostymångest

Nu får jag inte vara vaken. Men jag känner mig tvingad. Imorgon måste jag ha lämnat in en projektbeskrivning om Blod och eld inför hösten. Och den känns inte klockren.

Att jag måste sova handlar inte bara om att jag måste vara pigg och fräsch inför en hård bröllopsplanerardag (om värdskap innebär såhär mycket tanke och planering, hur mycket ska inte ens eget bröllop kräva??) utan också om den stora frågan: Vilken kostym ska jag köpa? Eller; Ska jag köpa kostym?

I Visby - Gotlands huvudstad - finns två kostymaffärer. Ekströms och Julia Hultgren. Av någon anledning så har mina föräldrars gener skojat till det lite och gett mig extremt långa armar. Detta betyder att jag endast kan ha kostymer i storlek 148-150. Detta betyder att det inte är nog med att jag bara har två affärer att välja mellan, utan att det också bara finns ett ytterst begränsat antal olika kostymer. Inte nog med det. Bland dessa fem-sex stycken kostymer jag nu har kvar att välja mellan, kostar 4 av 6 ÖVER 3500kr. 3500!!!! Och jag tycker hittills inte att en enda är sådär extraordinär!
Jag har iaf beställt en rätt storlek av en jag eventuellt skulle kunna tänka mig. Så den ska jag testa imorgon. Hoppas hoppas.
Men att betala så mycket pengar... Ja, det känns sjukt, minst sagt. Och då har jag inte ens räknat in skjortan eller slipsen.

En dag ska jag bli rik.

tisdag, augusti 08, 2006

hysteri; -bröllop, -frisyr, -kabel

Igår fick Jonna halvhysteri. Typ. På lördag ska vi vara värdar på ett bröllop. Hon var nästan säker på att vi låg dåligt till medans jag tycker det är lugnt. Hon är orolig för allt vi ännu inte gjort och att tiden är knapp. Själv oroar jag mig mest för att jag ska hitta något att ha på mig, och vad tusan jag ska göra med min frilla. I början av sommaren fick jag ett idiotryck att raka av mig allt hår. Sen ångrade jag mig lite och sen dess har det fått växa. Det betyder alltså att håret just nu är på en såndär hopplös längd där det är för kort att kamma, styla och man knappt kan klippa (om man inte vill raka det igen). Vad gör man?

Men visst, det är mycket att göra med bröllopet. Och idag är Jonna borta hela dagen på möhippa. När hon inte kunde vara med på planeringen skrev hon en egen planering med massa förslag och lämnade in till de andra. Roliga och bra förslag! That's my girl.

Dagens pinsammaste går förresten till mig och min kabelmiss. Jag lånade två datorer av två kollegor inför Ölandssatsningen. Idag fick jag ett mail där vi uppenbarligen förväxlat strömkablarna. Så nu sitter två kollego med fel strömkablar och kan omöjligt arbeta på sina datorer.
Jag skulle varit fly förbannad. Jag kan bara ana hur de tänker nu. Så sjukt puckat och slarvigt av mig!! Sorry, sorry, sorry!

måndag, augusti 07, 2006

Beroende

Jag måste sluta klanka på andra och ta tag i mig själv, säger Jonna. Hon är smart. Och hon läser min blogg.

På Öland hade jag en grupp tonåringar som hade samtal varje dag efter deras samling. Där skulle vi diskutera det som nyss hade predikats och på så sätt få lite uppföljning. Vi pratade mycket om det frikyrkliga ordet överlåtelse (som vi efter viss diskussion kom fram till närmaste kunde jämställas med pokerns "All-in"). Och vi pratade mycket om Gudskärlek.

Kyrkan pratar ofta om saker vi måste göra i våra liv. Vi måste göra de för att behålla vår helighet, vi måste hålla ut för att vinna priset, vi måste det ena med det andra.
Som att vi måste det för måstet skull.
Visst är det lätt att det hamnar där? Men så knäppt.
Precis lika knäppt som att predika synd för ofrälsta. Det finns ju inget som är synd för den som inte känner Gud. Varför ska en person börja leva efter ett ideal han inte förstått poängen av?

Allt måste ju istället börja med kärleken. Kärleken till Gud. Och predikningarna borde inte handla om hur vi ska leva våra liv, utan hur vi bibehåller kärleken till Gud. För det är ju när kärleken till Gud är hög som allt det andra faller naturligt på plats. Då behöver vi ingen som pekar ut synder för oss, för de kommer vi ändå inte göra i rädsla av att såra den vi älskar. Vi behöver inte heller någon som pekar på saker vi ska göra i våra liv, för vi kommer göra de i längtan att få lära känna Honom som vi älskar.

Med risk för att låta svenskakyrkan-flummig (no offence) så borde vi prata mer om kärleken! Till Gud!

Allt är tillåtet för oss, men allt är inte bra för oss, drar Paulus upp som ett riktmärke. Jag gillar det. För det myndighetsförklarar människan och förstärker individualismen i varje människas gudsrelation. Det understryker också hur farligt det är att döma andra, och hur vi bör akta oss för det.

However. För att inte låta för flummig, så är det ju inte bara kärlek som är intresant. Utan hur man bibehåller kärleken. För det är ju först när den finns som överlåtelse kan bli aktuell.
När vi pratade i smågruppen kom vi fram till att det är enklast att hålla kärleken upp när man är nyfrälst, utsatt eller förföljd för sin tro. För då på nåt sätt kastar man sig i armarna på Gud och litar på honom blint.

Men hur gör man om man är en helt vanlig svensson, med alla försäkringar som samhället kan erbjuda, men ändå vill vara överlåten?
Mitt recept till smågruppen var att utsätta sig för obehagliga saker. Sånt som gör oss beroende av Gud. Sånt som gör att vi måste kasta oss i Hans armar.

Vad det är kan vara olika för olika personer. För mig är det sånt som skrämmer skiten ur mig. Att predika, till exempel. Eller allt sånt där jag inte kan resonera mig fram till vad jag ska säga, utan måste gå till Gud om hjälp. Sånt hjälper mig.

Vad gör dig beroende?

söndag, augusti 06, 2006

kalsonger först, SEN byxor

Har precis varit och sett Superman Returns på Rödan här i Visby. Ett tre timmar långt "Lois & Clark"-avsnitt. Ni minns den där serien som gick på 4:an för typ 12 år sen? Nu gör man film av det igen. Mjölkar ur det sista ur kon.

Tror för övrigt att det är slutmjölkat på seriehjältar goes hollywood. Eller iaf slutmjölkat på Supermannen goes hollywood. För det är verkligen supertöntigt med en kille som med övermousserad hårlock ska låtsas flyga genom stratosfären, med eller utan dam under armen, och räddar världen. Inte nog med att allt är (såklart) sjukt orealistiskt, tragiskt tamt och helt utan nervkittlare, nej, killen drar på sig röda kalsonger utanpå sina blåa tights. Och sätter dessutom ett gult skärp genom kallingarna. Det är ju i vanliga fall inget man direkt tänker på. Precis som man inte tänker på att Spindelmannen inte har något skrev eller att Hulkens byxor antagligen borde spricka i mer än bara fotänden. Men i den här filmen gör man det. Stålmannen förlorar sin kraft och kastas runt av Lex Luthor, och då helt plötsligt faller något av ögonen och man ser. Ser att Stålmannen har förväxlat ordningen man tar på sig byxor och kalsonger (och skärp). Helt plötsligt blir allt ännu löjligare.

Hursomhelst. Superman Returns är ett tre timmar långt sömnpiller. Se icke.

Hemma igen

Nu har jag vaknat hemma igen. Eller hemma. I Visby, iaf. I en säng som står i mina föräldrars hus. För själv är jag än så länge bostadslös. Men detta är väl ändå hemma, på nåt sätt.

Jag känner mig nöjd efter lägret. Mest nöjd med att vi har fått ett hundratal nya medlemmar på blodocheld.se Eller mest nöjd med vårt beachparty. Som var extremt lyckat och hade enorm partykänsla. Att vi fick stämpla blodocheld på hela kvällen var mycket lyckat ur marknadssynpunkt. Gött.

Efter ett läger med 400 barn så hade det dock vart skönt att sova ut. Men jag kan inte. Vaknade halv 9 idag, och det är inte i närheten av att få sova ut. Jag ville sova till 11! Antar att man är i nån vaneperiod där man vaknar automatiskt.

Här hemma lever min familj just nu i två av fyra rum. Det är medeltidsvecka och alla rum i Visby kan hyras ut för sjuka hyror. Så också hos oss. Därför tränger hela familjen in sig i en liten del av lägenheten och lever på picnicar på sovrumsgolvet. På riktigt! Frukosten ligger uppdukad framför min säng just nu och vi alla ska precis slå oss ner.
Mysigt?

fredag, augusti 04, 2006

Skitskraj

Vad är det som får vissa äldre människor att skakar i knävecken när man som yngre drar i saker? Som darrar som asplöv när det leds, när snabba obekväma beslut görs - när man blommar som ledare?
Är det en rädsla för det nya? Rädsla över att förlora makt? Rädsla för att hamna utanför? Rädsla över att vara för gammal?
Ibland kan det bara slå över en: Att en del äldre är riktigt rädda för yngre som tar plats, som leder och som inte är räds inför det.
Det gör mig skitskraj.

torsdag, augusti 03, 2006

strandparty

Hela tiden finns det nåt att göra, och ikväll så är det överaskning (hysch, hysch): Strandparty! Blod och Eld.se har som uppgift att anordna en strandfest för tonåringarna på lägret. Det blir nog bra. Men just nu är jag så slut. Så jag inte ens orkar skriva nåt kul här.
Men nu har jag skrivit nåt, iaf. Så kan jag ju knyta tillbaka till det nån annan gång. När jag inte hundra kilo sand i huvet.

onsdag, augusti 02, 2006

Allt fungerar!

Två minuter innan dörrarna till "Timmen", tonåringarnas fritidsgård där vi har vårt Blod och eld-hörn, skulle öppnas strular nätverket. Vi som betalat massa pengar för att dra en lång nätverkskabel, och så fungerar det inte. Jag fick en stressattack och började toksvettas. Då kom Viktor på att han kopplat fel. Så skönt. Och i sista stund så löstes allt.
SÅ SKÖNT!

Sen dess har allt gått som på räls. Det blev toksuccé med kö vid våra 6 uppställda datorer. Många nya medlemmar och många utdelade musmattor.
Idag har vi haft uppe datorerna i ett tält under långraster. Allt för att så många som möjligt ska kunna Blod och eld-surfa. Och ikväll släpps Relationsmodulen! Då kan man skapa relationer med andra blodocheld-medlemmar! Det kommer bli grymt! Kristofer, vår tekniskt ansvarige, har jobbat som en gnu, men nu är det hemma. Så 04.00, hans tid (han sitter i Australien) vaknar han och släpper funktionen, lagom till "timmen" ikväll.

Nu regnar det för första gången på...jag vet inte hur länge. Nästan glömt hur det känns. Det märks i min packning också. Inga långbyxor och definitivt inga regnjackor. Det här kommer bli ett intressant läger om regnet fortsätter.
Hittills är jag bara glad att det inte är nåt scoutläger...

tisdag, augusti 01, 2006

Varför talar inte barnmötesledare på vuxenmöten?

Anna Kempe talar nu på barnmötet. Hon drar en massa skämt om när hon var tonåring. Kul. Men egentligen inte så roligt för tonåringarna. Eller barnen. Istället garvar de vuxna sig av stolarna och håller sig för magen (varför gör man det egentligen?) av skratt. Det här mötet som var för barn och tonåringar?

Har tänkt det ofta: Varför talar aldrig barnmötestalare/ledare på vuxenmöten? På det där lite roliga sättet! På det där lite barnsliga sättet! Vad är det som fått oss att tro att när vi är vuxna så måste vi vara tunga, allvarliga och besvärliga. Gärna med mycket religiösa ord. Varför kan vi inte vara lättsamma, öppna, och enkla?

Varför krånglar vi till det så?!

Allt är löst. Allt går fel?

Det känns som att Murphys law kommer triumfera snart. För nu har allt gått så väldigt bra. Det känns skönt att vi säkerhetsställt att nätverket fungerar. Men ändå. En blixt slår ner? Nåt kommer hända.

Jag fick iaf lite medkänsla från platsansvarige (han jag skulle skälla ut - nåja, i alla fall beklaga mig irriterat inför). Och han gav hjälp att lösa problemet. Nu kan jag slappna av lite.

Nu är det stormöte och jag sitter som på kontor.
Lite konstigt, eller lustigt, att alla - 7åringar och 16åringar - sitter på samma möte. Med en barnmötesledare. Som är verkligen BARNmötesledare. Jag vet inte riktigt hur de äldre kidsen reagerar. Det återstår väl att se. Men när man ser ut över de så ser de inte så tråkade ut.
Nu ska jag göra bildspel.

Nätverkslösning?

Nu har vi gjort nåt drastiskt. Vi köper 100 meter nätverkskabel. Drar det från accespunkten och ansluter det till en hubb här i oasen.
Pris? 800kr.
Precis när vi tagit beslutet så visar det sig givetvis att allt fungerar väldigt bra ändå. Inga problem med nätverket och inga problem med mottagningen...
Suck.
Men nu kör vi på det här. För säkerhets skull. Det måste bara fungera.

Nu har min journalist kommit. Vi ska försöka mjölka så mycket vi kan av skandaler som har hänt under lägret. Allt i bästa skvallertidningsanda för att få folk att logga in.
ses

Nätverkspiss

Trött, grinig och irriterad. Och då hade kvällen inte ens börjat.

Vi ska som jag tidigare skrivit ha ett blodocheld-hörn på ölandslägret och allt är såklart beroende av det trådlösa nätverket. Vi har ringt land och rike runt och skrapat ihop 8 datorer. Och så fungerar inte det sketna trådlösa skitnätverket. Jag började koka. Jag var arg dels på att det hela var i en gigantisk lokal - en bladning mellan en lada och en lagerlokal - och jag var arg på att jag fick en massa ansvar som jag inte tyckte mig behöva ta. Jag var arg för att jag inte rekat detta tidigare, och jag var arg för att allt känns som ett kaos. Informationsflödet har vart dåligt och jag kände mig arg. Arg, arg, arg. Supergrinigt arg.

Men sen är det ju alltid så att mycket av det beror på mig själv. Att jag själv inte sökt mer information eller gett mer information osv. Men ändå. Jag var redan så trögrinirr (trött, grinig, irriterad i ett nytt sammansatt ord) och att blev värre.

Idag ska jag söka upp någon ansvarig och ge de en utskällning. Eller vara jättearg. Så att jag får ut det.

Usch.

Ikväll måste det fungera. Annars kommer hagelbössan fram. Eller så skvätter jag vigselvatten på dem, eller nåt annat semiheligt som man göra som arg kristen.