torsdag, november 30, 2006

Det kom ett samtal...

En glad röst möter mig i luren:
"Hej! Det är Peter."
"Ja?"
"Ja, Peter från Bredbandsbolaget. Vi pratades vid förra veckan om ditt bredband!"
"Jo, det kanske vi gjorde ja.."
"Jo vi pratades vid och jag sa att jag skulle ringa upp dig när vi visste ett installationsdatum för ditt bredband"
"Mhm.."
"Ja, och nu har vi ett."
Peter låter jätteglad.
"Det är den 7 december"
"Så det är alltså över en vecka kvar tills jag får bredbandet? Och totalt har det tagit nästan två månader när man säger i annonsering 2-3 veckor?"
"Ja, nu är det i alla fall igång. Så du vet."

Jag hade lust att skrika. Vara ilsken. Fråga varför han är så sjukt munter. Han kunde lika gärna kommit med konkursbesked. Men det gjorde jag inte. Jag tackade.
"Ok, tack så mycket"
Och så satte jag mig och slog lite på datorn i hopp om att mitt trådlösa nätverk som jag lånar från nån granne ska fungera en timme till.

Gerdins blottarlust blev vinnande

Så var det avgjort. Vinnaren av Stora Journalist-Prisse.
Stora Journalist priset delas varje år ut till någon som tagit journalistiken till "nya bottennivåer".
Jag tipsade ju tidigare om nomineringarna här och idag avgjordes det alltså.

Vinnare blev, helt rättvist, Anders Gerdin!
"I år tar Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin priset. Hans bedrift saknas motstycke inom svensk journalistik och han slår de andra nominerade med åtskilliga åsnelängder.

Anders Gerdin lät tidningens pappersupplaga publicera namn och bilder på ett minderårigt brottsoffer i chock. Den 13-åriga flickan hade just flytt från en situation där hon blivit våldtagen och knivskuren och där hennes kompis mördats av sin styvpappa."

Grattis Anders!
Läs mer här

onsdag, november 29, 2006

Ilskebön.

livet sucks. Jag har ett jobb som kräver en internetanslutning, och jag når bara en internetanslutning några timmar per dag. Resten får jag sitta och vara arg och frustrerad. På Bredbandsbolaget som inte håller vad de lovar. Och försöka skriva mail och tänka. Och be. Be för mig ilska.
Usch.

måndag, november 27, 2006

Kul, SJ!

För er som gladde er åt denna stockholmsbaserade nyhet finns det lite ljusningar för oss övriga lantisar. Som att det är gratis att surfa på SJs dubbeldäckare fram till årsskiftet.
Rolig, finurlig och intresseväckande site för SJs satsning är denna:
http://www.internetombord.se

Och glöm inte - tryck på den röda knappen!

Vanlig

Jag blir glad när jag upptäcker att jag är vanlig, ibland. Sådär naturligt vanlig. Och att jag inte behöver göra något åt det för att vara vanlig, utan bara är vanlig. Och att det är ok att vara vanlig. Det är inte så vanligt att det är ok att vara vanlig när man är kristen. Oftast måste man vara unik. Fast vanlig. Alltså vanlig på ett unikt sätt. Sådär inte lika vanlig som världen, utan så vanlig som Gud ämnade oss att vara. Ovanligt vanlig, typ.
Så då är det så skönt att man får känna sig lite vanligt vanlig ibland.
Som igår. När Jonna blev irriterad på att jag vart en hel dag i lägenheten utan att ha sett att hon köpt och satt upp en ny kruka med en ny stor blomma i. Eller att jag efter två månader fortfarande inte fattat att hon gjort ett system i badrummet där det finns en handduk för mig och en handduk för henne. Att jag är sådär vanligt manligt korkad. Sådär som i en amerikansk relationskomedi. Eller i en kvällstidningsfeminists krönika.
Stereotypmanlig. Som de flesta av oss män är. Men som inte är synd. Som inte är något jag måste sätta upp på attgöra-listan över förbättringar, utan som bara är tokroliga. En axelryckning som man kan skratta lite åt. Som ett lumpenminne. Fast mer vanligt. Vardagsvanligt.

Mitt bland allt ovanlighetssträvande är det skönt att vara vanlig ibland.

fredag, november 24, 2006

Sigge tipsar: Kramer och Internetkorre

Det har varit några intressanta inlägg från Sigge på Bloggvärldsbloggen den senaste tiden. Igår tipsade han om Michael Richards (som spelade Kramer i Seinfeld) utbrott på en komikerklubb i Los Angeles. Några mörkhyade i publiken störde honom under hans uppträdande och "Kramer" blev arg, förlorade kontrollen över sin ilska och skrek så många "nigger" och "motherfuckers" att publiken chockades och började lämnade lokalen där en adrenalinfylld Kramer fortsätter kasta ur sig glåpord tills han till sist, under tysthet, lämnar scenen. Självklart hade någon i publiken med sig en kamera och klippet spreds på youtube. Se klippet här
Efter att världen (inte minst bloggvärlden) chockats av klippet försökte "Kramer" be om ursäkt på Letterman show. Det är en läskigt uppriven Richards. Det lustiga är att höra Lettermanpubliken skratta till en början. Antagligen åt de kramerpatenterade rörelserna som ligger så naturligt i Michael Richards rörelsemönster. Det tillsammans med en uppriven och ångerfull Richards blir säkert så förvirrande att det blir komiskt. Men sen är det bara ledsamt. Hur Seinfeld och Letterman får säga till publiken att det är allvar. Hur en man som lever och har byggt sin identitet kring sin komik står blottad och försöker förstå vad som har hänt och samtidigt gör ett sista hopplöst försök att rädda något som knappast går att rädda. Se Lettermanklippet här.

Det senare tipset var av roligare karaktär. Metro har, antagligen som först tidning någonsin, anställt en internetkorrespondent. Som har som enda uppgift att hitta internettips för sina läsare och kommer sedan, världen över, skriva om dessa på en halvsida i Metros världsupplagor. Coolt! Läs intervjun här

Skitbredbandsbolaget

Det finns få saker som gör mig så arg som teknik som strular. Därför är det bortom allt mitt förstånd hur jag kunde välja bredbandsbolaget som bredbandsleverantör. Trots att jag hört om alla dessa människor som suttit och väntat på sina bredbandsinkopplingar, haft servicestrul, blivit nedkopplade veckovis. Inga internetsnyhetsmänniskor, utan människor i min närhet. Och ändå. Går jag på niten. Usch, tvi, fy! Efter att de skjutit upp leverensen till slutet av den här veckan, skjuter de sedan upp till början av nästa vecka och nu har jag precis ringt igen (varför är det alltid kunden själv som ska behöva ringa och upptäcka?) och fått reda på att det nu tar två veckor till för att koppla in mitt bredband. Och självklart står bredbandsbolaget helt handfallna. "Det är inte vi, det är vår underleverantör" och så står de där tvagna från skuld. Jag har lust att kalla de as. Eller något annat dumt. Totalt kommer det nu ta nästan två månader för de att koppla in mitt bredband.
Blä.

onsdag, november 22, 2006

Burp

Ibland blir man förförd in i en matkultur man borde hålla sig borta från. Igår var ett sådant "ibland". Jag fick välja vart vi skulle äta lunch. Valde mellan hälsosam balanserad, något smaklös (och där låg väl tyngsta argumentet mot) mat och tacotallrik. Gotlands största tacotallrik. Självklart valde jag gotlands största tacotallrik.
Men så sitter man där, 20 minuter senare, med mat upp i strupen och känner sig fet. Fet på riktigt. Som att fettet, flötet och oljorna från det gotlänska storverket skapar små strängar av fett, liksom bildar cellväv, och sakta sirlar ner utmed insidan av kroppen och likt fellkluster kletar fast på lämpliga ställen. Som runt magen. Eller vid brösten. Eller kanske under hakan. Och så sitter man där och känner sig fet. Och får sura uppstötningar. Kanske skulle jag inte ätit ALLA de där ostgratinerade tacochipsen?

Men jag ser det från den ljusa sidan. Jag behövde varken äta middag, kvällsmål eller frukost! Och knappast heller lunch.
burp.

tisdag, november 21, 2006

12 årigt underbarn

Herre min skapare. Jag har nyss ramlat över ett underbarn.
Björk "bumpen" Mirjamsdotter, 12 år har släppt diktsamling, gjort omslaget till Py Bäckmans "kär i kärleken" och bloggar.

Jag tappar hakan. När jag var 12 retade jag bråkade tills mina lärare lämnade in avskedsansökningar, gjorde revolt mot alla aktoriteter och drömde om att bli fotbollsproffs. Knappast skrev jag insiktsfulla dikter, bloggade med ett språk som en gymnasieupplyst eller gjorde omslag till böcker av kända författare. Det här är fräckt! Och imponerande.
Kolla hemsidan här. Kolla bloggen här och läs en artikel om bumpen själv här!

Eller nöj dig med ett smakprov från en av hennes texter, "Betraktaren":

tack för idag, säger fröken utan att få svar. barnen är på väg ut. skrattandes, fnissandes, pratandes. jag går sist. jag går själv. jag betraktar. jag är en sån. betraktare. som inte deltar. som ser på. jag har inte bett om det. men jag är en sån. jag har blivit en sån. försent att bli någon annan.

jag har kommit till kapprummet. jag betraktar. det vita från väggen har lossnat. därunder är det grått. jag betraktar ; fult. de andra barnen är på väg ut. jag knyter skorna. det är tomt i kapprummet. och kallt. jag reser mig och går stilla ut för att möta solen. idag är hon glad. jag vandrar hemåt. ser två pojkar gå framför mig. de är glada. skrattar.

jag hör en flicka kommer bakom mig. hon är inte glad. gråter. jag vill fråga varför då?
men det gör jag inte. jag är bara en betraktare. att se livet ur en betraktarens ögon är som att se en film.
flickan kommer framför mig. hon går strax bakom pojkarna. skyndar sig med små steg för att komma förbi. de får syn på henne. hon börjar springa. de tittar på varandra. och ett stort moln har kommit för att solen ska slippa se scenen som nu börjar rulla. men jag slipper inte. och jag ser verkligen. jag ser verkligheten för jag har inga ögonlock att stänga av med.


Tolv - 12 - år är männskan! hujedamig.

Drömpensionärslivet

Igår skulle Jonna och jag åka ut till hennes familj över kvällen. De bor några mil utanför Visby och vi fick låna hennes morfars bil. En härlig gammal Volvo P1800. Så fullständigt brutalt häftig. Som att köra ett litet rymdskepp.

Jonnas morfar är också lite av min idol. Han lever det ideala pensionärslivet. Under hans verksamma år jobbade han otroligt hårt med sin egen affärsverksamhet och hade som yttersta mål att en dag få titeln "direktör". Han lyckades med råge och kunde nöjd dra sig tillbaka några år efter pensionen och se sin verksamhet leva vidare med sin son vid rodret. Nu tar han igen all den njutning som inte hanns under de verksamma åren. Varje morgon går han upp, äter frukost med sin fru och tar sen med sig dagens DN och sätter sig på the mens room och läser ut tidningen. I sitt lilla hus har han installerat en 56 tums-TV i vardagsrumet, en 28tums platt-TV över sängen (med ställbar höjd, så han kan justera hur högt över sängen han vill ha den), ett ljudsystem som är riggat över hela huset och som också kan kontrolleras med en fjärr varhelstifrån samt trådlösa hörlurar kopplade till ljudsystemet. Dagen fortsätter sedan med lunch, då hans fru kommer ner och kärleksfullt tillreder en god husmanskostmåltid. Eftermiddagen går oftast åt till att fixa. Han älskar att fixa och pyssla och har en stor trädgård med utomhuspool (självklart går ljudsystemet även ut dit). Efter att ha myspysslat en stund lägger han sig i solen och njuter eller kanske tar några vändor i poolen. Om det hade vart februari så hade han befunnit sig på kanarieöarna. Här befinner han sig under de kallaste och tråkigaste månaderna varje år i en lägenhet han lyckades köpa snorbilligt under de åren då kanarieöarna ännu inte upptäckts av soldyrkareuropa. Nu kan han bo där nästintill gratis då han under resten av året hyr ut lägenheterna. Är han inte där kanske han är på sitt lantställe. Här har han två snabba båtar som han hobbyfiskar, åker på båtutflykter eller bara nöjesåker med. När kvällen sedan kommer kurar han ner sig i sin favoritfåtölj och ser en bra film, nyheter, eller någon kvällsunderhållning. Katten hoppar upp i famnen, och nåt barnbarn kanske ringer på dörren och hälsar på. Eller så är det fredagskväll och han är bjuden av sina gamla affärskollegor på bal. Smokingen åker på och det blir en lång och festlig kväll.

Ja, hjälp. Jonnas morfar lever mitt drömpensionärsliv. Men tills jag själv får chansen njuter jag av att se honom njuta så mycket av det. Och gläds över att få köra rymdbilar då och då.

måndag, november 20, 2006

50-årskalas

Så, nu är det över.
Jag har spenderat helgen på gotland och firat min mor som fyllt 50 år. Allt var en överraskning och det kändes väldigt lyckat. Släkt och vänner flögs in från alla håll och kanter och allt toppades under lördagen med en härlig fest som tonades ut, in i småtimmarna, med dans. Trevligt! Nu sitter hon på nåt härligt hotell och doppar tårna i en tempererad pool på Gran Canaria. Det är min mor värd.

Så, det har vart fullt upp under helgen. Men nu är jag tillbaka.
Men nåt innehållsrikt inlägg får vänta tills nån annan gång.

Istället kan du, främst som Stockholmare, glädja dig över denna trådlösa nyhet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=590230

fredag, november 17, 2006

Apropå religiöst...

...så var jag i Sydney runt och shoppade lite. I en lite alternativ klädaffär hittade jag en tisha där man över bröstet tryckt "Religion Kills". Först blev jag lite stött. Suckade något i stil med "Åh så typiskt estetiskt att revolutionera mot allt religiöst á la cheap monday" (Cheap monday har förresten mer och mer gått över gränsen. Mer om det en annan post) varpå jag lämnade affären och gick och köpte något annat mammonstinkande istället (billabong är fööör billigt i aus!).

När jag senare under dagen träffade Kristofer och berättade om den hemska upplevelsen i estetaffären så kom jag på mig själv att tänka - det är ju inte så illa egentligen. Religion dödar ju verkligen! Jag har ju knappast något med religion att göra. Min relation med Jesus handlar ju inte om nån religion! Nej, snarare handlar det faktiskt om att just religionen - när man pratar om Jesusreltionen som något som byggs av ceremonier, traditioner och övertygelser snarare än en reltion - är dödlig! Den skapar krig, den skapar hemskheter som är bland det värsta människan skapat!
Muslimer mot kristna, kristna mot judar. Ja, religion dödar! "Shit! Den tröjan vill jag ha!", tänkte jag.

Så. Nu ligger den där i min resväska. Plånboken 220 kr lättare. Och jag väntar på första bästa tillfälle att ha den på mig. Och reaktionen som kommer.

Helst av allt skulle jag vilja rita dit, som en underrubrik: "Jesus Saves"

Religion Kills - Jesus Saves!
Jag kan inte påminna mig själv nog om det. Hur viktigt det är att hålla skillnad på det religiösa - det kulturellt invanda och negativa ceremonier och traditioner fört med sig - och den relation Jesus skapade oss till att dela med Honom.
Det är en himla skillnad.

Jag lägger upp en bild när min mobil har återuppstått (ja, den dog precis innan jag lämnade Australien)

Go 10yearolds!

Tro&Tänk länkade till en riktigt rolig film idag:



Är det detta som kallas Revolution mot det invanda, religiösa? Hursomhelst: Go 10yearolds!

torsdag, november 16, 2006

U2 och väder

I måndags var jag på U2 konsert. Ett fenomenalt slut på en fantastisk resa. Det hela utspelades på den olympiska stadion där 200 000 Sydneybor lyckats uppleva Bono och gänget under tre spelningar. Det var en otroligt konstig upplevelse att sitta och titta ner från vår läktare på dessa ENORMA mängder människor. Som myror sprang de omkring och trängde sig in genom varenda öppning arenan hade. Det såg nästan löjligt ut när sedan fyra små, små människor kom in på den GIGANTISKA scenen och hela myrhavet vibrerade (som när man stoppar in en pinne i en myrstack). Så konstigt. Men så härligt. U2's låtar är något av det mest tidlösa och vackraste som finns.
Som en lång lovsångstund.

Kolla in bilder här! Det är från Robs, kristofers flatmates, fotoalbum.

***

Äntligen har jag fått en förklaring på varför jag fick uppleva ett sådant katastrofalt väder under mina tre australienveckor:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=589121&previousRenderType=6

onsdag, november 15, 2006

Med mörker kommer trötthet?

Det är ju helt sjukt! Det blir mörkt klockan 3 på eftermiddagen!! Och självklart slår något till inom mig och jag blir helt dåsig. Utslagen. Supertrött.
Fy för kalla, mörka Sverige.

What the heck?

SvD uppmärksammar något ytterst konstigt.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14067503.asp
Det hela börjar likna en amerikansk topp-politikerthriller. Läskigt!

Guldfiskminne

Så, tillbaka hemma igen.
Hjärnan fungerar alltid långsammare på flyg. Satt en stor del av resan och försökte fundera ut hur jag lyckades med konststycket att lägga mig i 02 australiensk tid men ändå vakna 04, europeisk tid. Alltså anpassa mig direkt in i rätt dygnsrytm. Skumt. Men intelligens är inte det enda som försvinner på ett flygplan. Minnet verkar få sig några rejäla stötar också. När de serverar frukost får jag en lite fruktsallad till maten. Bland annat några bitar melon. På något sätt verkar de lyckats marinera melonen i spya. Ja, så äcklig var den. En tugga och hela munnen fylldes av stinkande uppstötning. Så jag hoppade den, fortsätta äta något annat. Tre minuter senare ser jag på fruktsalladen och tänker "mm, vad gott det ska bli med lite fruktsallad" tar en tugga melon och håller på att sätta i halsen av kväljningar igen samtidigt som jag skrattar åt mitt minne. Ytterligare fem minuter, strax innan de kommer och ska hämta in maten, tittar jag ner på min bricka. "Åh, jag har ju inte ätit upp min fruktsallad!" Och tar snabbt upp den sita melonbiten. Hulkandes, hostandes och äcklandes förstår - FÖRSTÅR - jag inte hur jag kan ha sånt guldfiskminne!

Men det mest obegripliga är varför jag lämnar 26 graders värme och åker till ett 8 graders slask-sverige. Det är ett stort mysterium för mig att Sverige har hela 9 miljoner invånare när vi har 3 månader värme, 2 månader snö och resten slask.

En dag ska jag flytta värmen till Sverige.

Uppdaterad:
Kändisspotting på resan:
Casey Treat - Sydney Airport
Orvar Häfström (ni vet han från SVT's filmmagasin) - Arlanda
Bengt "gurkburken" Gustafsson (visst heter han så? Ni vet han som coachade handbollslandslaget) - Visby flygplats

tisdag, november 14, 2006

Stora Journalist Prisse

Borde verkligen inte författa några inlägg när jag är i det här tillståndet (trött och jetlaggad). Så jag länkar istället till nattens mest läsvärda site: Stora Journalist-Prisse. En motsats och ett svar på Stora Journalistpriset.
Kolla in 2006 års nomineringar:
http://prisse.blogspot.com/

Malaysia igen

Så sitter jag här igen. I det underliga landet Malaysia. Och självklart är jag supertrött. Men glad. För det har vart en bra tid i Sydney. På så många sätt.
Jag är inte lika förstaklassfokuserad på hemresan som jag var på utresan. Nu handlade det istället om att få med sig 15 kg övervikt av Kristofers grejer. Det gick. Skönt. Men det kändes lite som om Gud retades (eller bjussade?) lite med mig när jag klev på flyget. Jag klev på, log åt en flygvärd, tittade runt lite i förstaklass (som är det första man kommer in till) varpå flygvärden drog tag i mig och tryckte ner mig i en av de gigantiska och sagolikt sköna kokong-förstaklassfåtöljerna.
"Here! Try this!"
Och så satte han på nån vibrator och snart vecklades hela stolen ut till en säng.
"You like this? Then, next time buy it! Haha!"
Och så skrattade han medan han ledde mig vidare in till ekonomiklass.
Gud skämta med mig aprillo.

måndag, november 13, 2006

Om kristna var en reklamfilm

Det var den här opublicerade spalt jag skrivit som jag refererade till här. Nu är den publicerad så jag lägger ut den här också:
--
Om kristna människor hade varit en reklamfilm så hade vi varit en för nåt tvättmedel. Som små dubbade idyllfamiljer hade vi gått runt och gnistrat och spelat perfekta i våra perfekta hem. Helt utan brister, och samtidigt lite arrogant påminnande om att andra borde ha det lika fint hemma hos dem (och skaffa vårt tvättmedel).
Jag vet inte hur många gånger jag träffat både kristna och okristna som har beskrivit oss kristna på liknande sätt. Den okristne som drar sig för att berätta något de gjort eller vart med om för att inte bli dömd, eller den kristne som noga väljer sina ord i rädsla för att få ett präktigt pekfinger i ansiktet om hur de borde leva sina kristna liv.
Vad är det som får oss kristna att städa vår yta till perfektion, och dra oss för att visa våra svagheter? Gör vi oss inte en otjänst när vi jämt tvingar oss själva att hålla uppe perfekta fasader? Vad hade hänt om vi istället hade börjat bejaka och uppmuntra svaghet? Om predikningarna hade börjat innehålla fler historier om misslyckanden. Om vi börjat blotta oss lite mer. Berättat hur jobbigt vi har det i våra äktenskap, delat våra tvivel på Guds existens, Bibelns trovärdighet eller förklara hur mycket du skäms för att berätta att du är kristen! Hade vi genom att bli mer sårbara också blivit mer…mänskliga?
Hur skapar vi ett klimat i kyrkan där vi inser att vi alla är lika stora syndare, och totalt beroende av förlåtelse och nåd? Där föraktet för synden inte går före kärleken till syndaren.
Nyckeln är sårbarhet. Lägg ner stoltheten, den fina ytan och våga dela något inför dina trossyskon. Inte nödvändigtvis hela församlingen, men någon som du känner förtroende för.
Tänk när vi som kyrka vågar vara brustna inför varandra. Vilken härlig församling! Som stöttar varandra när man inte räcker till. Som hjälper varandra upp när man faller. Som känner varandra utan och innan för att man vet effekten av bekännelse och kraften av förståelse.
Eller med andra ord: Tänk när kristna är en definition av kärlek istället för påklistrad tvättmedelsreklam.

söndag, november 12, 2006

"OTHERS"!

Så slog det mig. I morse. Vad det är kyrkan i Sverige misslyckats med. Inte är det sångerna som är fel, inte heller klädseln eller orden. Inte ens att kyrkan ännu inte har det där öppna cafét man länge drömt om.
Nej, allt det där spelar ingen roll. För det vi misslyckas med är att: Frälsa människor!
Ja, ingen chocker, kanske, men det stod där som en naken sanning framför mig idag. Det var under en gudstjänst på Kristofers församling, en utpost till Hillsong, som allt blev tydligt. I en biografsalong man hyrt i shoppingcentret samlas församlingen. Kanske 150 pers. Med dåligt timeade stämmor, en lite för ivrig trummis och med en rundgång i PA:t som vägrade ge sig var kvalitén knappast hög, men genuin. Predikanten kommer igång. Han tar en vända runt senapskornsliknelsen i en halvbra predikan. Men så kommer han till det där viktiga. Överlåtelsen. Alla blundar, och den som vill kan räcka upp handen och bli frälst. En räcker upp handen. Ingen mer. En stund senare, efter att vi gemensamt bett frälsningsbön, kommer pastorn upp. Och helt plötsligt kommer en stark uppmaning. En helig utskällning, skulle man kunna säga. Till församlingen.
"Vänd er om och titta på de tomma sätena. Kolla. Vi har precis flyttat in i en större biosalong och jag har tro att vi snart ska se de tomma sätena fyllda. Men det händer inte av sig själv. Det är VI som måste ta med oss människor. Det handlar om så lite. Att fråga en kompis om han inte ska hänga med till kyrkan. Att dra med dig vemsomhelst. Att inte sitta inne och hålla på det du har fått. Att dela med dig!" Och så fortsätter han pulsera ut känslan av att "vi får inte sitta här inne och vara kyrka för oss själva".
Jag häpnar.
Mest för att jag aldrig vart med om att en pastor, efter att någon har blivit frälst, ger en rättfärdig, uppbygglig utskällning till församlingen för att inte fler var där för att få möjlighet att bli frälsta!

Kris berättar att de efter ett möte för några veckor sedan då INGEN hade blivit frälst under söndagsmötet, började be mer intensivt och nästan kallade till krismöte.

Varför kallar inte fler kyrkor till krismöten när folk inte blir frälsta på sina söndagsgudstjänster?
Varför är våra möten oftast så interna att våra eftermötet oftast handlar om hur vi kristna ska göra ditten och datten, istället för att erbjuda frälsning till de som behöver den?
Varför har vi nöjt oss med att det inte blir någon frälst, och att ingen tar med sig någon ny?
Är det så konstigt att ingenting händer, att församlingarna aldrig växer, om vi aldrig erbjuder frälsning?

Det är här vi misslyckas. Tror jag. Våra kyrkors fokus ligger på våra medlemmar, snarare än andra.

Inför Hillsongs stora sommarkonferens har man tryckt upp infoblad. Som en utmanings- och inledningsord i bladet har Hillsongs pastor, Brian Houston, citerat Frälsis grundare William Booth. Han sa det när han låg på dödsbädden och ombads summera sitt liv. Han valde ett ord: "OTHERS"

Det handlar om Andra. Inte om att församlingen ska bli stark, eller att kyrkan ska tänka på ditten och datten. Det handlar om ANDRA! Att andra ska bli frälsta. andra hitta Jesus. Andra bli förnyade. ANDRA bli starka! ANDRA!
Vi är så fokuserade på vår egna helanden, våra egna beslut, utvärderingar av våra tivel eller tankar, av andras svagheter, av andras hyckleri, att vi glömmer att det handlar om de ANDRA! "OTHERS"!

Det stod så klart för mig idag. Det blir då så pinsamt att tänka på hur jag själv tänkt. Hur jag själv fokuserat på att bygga upp kyrkan, försök att hålla mig från att fastna i traditionella tankemönster eller dras med i hyckleri när mitt fokus egentligen skull vara på - "OTHERS"

Ja, det var coolt.

För övrigt var dagens mest givande mening denna:
"Om du låter hycklare irritera dig så mycket att deras hyckleri kommer mellan dig och Gud så har hycklaren en bättre relation till Gud än vad du har"
- Kevin Gerald

lördag, november 11, 2006

sunblock 30 räcker inte! The sun is back!

Det verkar bli en riktigt härlig avslutning på den här aus-resan.
Solen och värmen har äntligen kommit, och jag har nu hunnit delta på Hillsongs mäns-konferens. Grym! Vill verkligen skriva om Hillsong här, men jag har ännu inte haft ro eller tid till det riktigt. Men det är så mycket positivt och intressant man kan skriva om det! Jag uppskattar det mycket!

Annars hade jag en dag på stranden igår. Låg fyra timmar och stekte mig. Med sunblock 30. Självklart råkade brallorna hasa ner lite och blotta hud som inte var insmörjd, vilket ledde till några bränningar. Sen missade jag tydligen vänsterögat, så nu ser det ut som jag fått en smäll på ögat. Riktigt löjligt! Och mina öron. De lyser upp ett mörkt rum, och sticker och pulserar värme på ett ganska behagligt sätt (ungefär som när man kommer in i värmen efter man vart ute i snöstorm).

Så värmen är ÄNTLIGEN här, och kris och jag har njutit av den ljumma sommarkvällen i centrala sidney där vi satt flera timmar utmed kajen och bara njööööt, snackade skit och livsviktigheter. Otroligt trevligt.

Så, nu har jag uppdaterat er lite. Klockan är alldeles för sent för att göra något mer djuplodande eller trevligt.

godnatt!

fredag, november 10, 2006

Sol!

Det är sol idag!! Wohoo! Beachen nästa!

Trösta dig istället med följande roliga länk:
http://www.circoripopolo.be/comicduo/

torsdag, november 09, 2006

Sköööön dag

Det blir alltid lite speciellt och nästan sentimentalt med Sverige när man är utomlands. Som moderskänslor nästan. Idag, på min egna lyxshoppingdag, när jag besökte ett gigantiskt shoppingcenter, så dyker helt plötsligt en affär under namnet "miljö" upp. Och bredvid den ligger "Kikkis Design". Båda helt svenska affärer som säljer svensk design. Miljö säljer kända märken som höganäs och väskor från "10" och Kikkis massa kontorsgrejer. Jag smyger runt inne hos Kikkis och tycker mig höra lite svenska bakom disken. Självklart. Två svenskar. Snart fattar även den tredje svensken att jag är svensk och spionerar extra hårt på mig. Eller så trodde hon att jag skulle sno något. Själv går jag bara runt och ler. Och är stolt. Som en mor. För att Sverige finns representerat här. I Australien. I det gigantiska shoppingcentret. Fint.

Roligast idag var annars demoprovningen på Nintendo WII. Helt osannolikt grymt! Den nya spelkonsolen, som ännu inte kommit ut på marknaden (i världen!) demonstrerades mitt i gallerian. Kontrollen i Nintendo WII används som ditt racket, ratt, fiskespö, pistol - whatever, fast på riktigt! Alltså: Spelar du ett tennisspal fattar du tag i ena änden på kontrollen och slår sedan i luften i den riktning bollen kommer. Smash, slice, eller en forehand. Så grymt! Jag vann! Eller spelar du ett skjuta spel så riktar du kontrollen mot tv:n och avlossar några skott! Eller åker du en bil lutar du kontrollen till vänster för att svänga vänster! Eller spelar du Zelda och måste fånga en fisk tar du den vänsta kontrollen och håller den jämte den högra och gestikulerar som att du vevar in ditt kastspö. Coolt, va? Jag var blown away!

Vidare lyxade jag till min dag med lyxfrisör. För 280kr (vilket är svindyrt här i aus för en klippning!) ikläddes jag en morgonrock, fick te i handen, inledande massage och lukt på ört för att få mig att slappna av, huvudmassage i samband med tvätt och en frisyr. Allt i en "2006 award-winning" frisörsalong. otroligt vackert inrätt! Ska lägga upp bilder nån gång. Sånt här njuter jag verkligen av! Att lyxa till det!
Så efter att ha spenderat hela dagen med att leta fram snygga shorts och tröjor så fortsatte jag till Sydneys kaknästorn (fast något högre) beställde en drink och satt sedan och njöt av Sydney medan solen sakta gick ner bortom horisonten.

Skööönt.
Imorgon måste det vara strandvarmt. Nästan sista chansen innan vi i helgen ska vara superupptagna med att åka på mänskonferens på Hillsong.

onsdag, november 08, 2006

Dagbokstjafs

Jag känner att jag borde uppdatera min blogg, men har inte något att skriva om. Är det fel att börja på ett inlägg då?
Gillar ju egentligen inte dagboksluktande inlägg. Gillar snarare logg-känslan. Den där när man skriver om något särskilt som har hänt, eller tänkts och man vill dokomuntera, logga, den.

Men what the heck. Här kommer lite vanligt dagbokstjafs:

Idag har jag vart och sett djur. Massor av djur. Asiatiska, australienska, afrikanska amerikanska och till och med svenska. Eller det kändes iaf så tills vi kom till en bur med en bild på en bondkattsliknande sak instängd med en tallrik mjölk och några kakor. Jag är säker på att jag kände samma knäppa känsla inför det som bonde-aussies känner inför faktumet att vi europeer betalar pengar för att gå och titta och klappa deras kängurus...

Roligast var gorillorna som fick nippran och körde nån balett. Eller girafferna. Eller de shower vi såg. Det finns verkligen fantastiska djur som kan lära sig fantastiska saker!
Sämst var de lata krokodilerna eller att Kristofer utbrister, strax innan vi sett allt, "ja det här var verkligen ingenting jämfört med de zoo jag vart på strax utanför sydney".
Tack, Kristofer, den var fin...

Försöker förvalta de dagar jag har kvar här i aussieland så gott jag kan. Väntar fortfarande på en riktig soldag så jag kan lägga mig på stranden och ha det gött. Åtminstone en dag, snälla? Gud?

tisdag, november 07, 2006

Skönt att man får vara politiskt färgad på sin egen blogg

Fick precis ett mail vidarebefodrat från Rick Falkvinge, ledare för Piratpartiet, där han skriver om USAs senaste nyck i ett försök att säkerställa USA från terror:

"För att illustrera vad som händer i USA just nu, så håller de på att införa ett krav på att man måste söka tillstånd för att få resa ut ur landet (http://sianews.com/modules.php?name=News&file=article&sid=3023), oavsett metod (till och med fiskebåtar täcks av reglerna). Sedan tidigare är det obligatoriskt att visa identitetshandlingar varje gång man flyger, även inom landet, men nu ska alltså varje utresa tillståndsprövas individuellt, på ett sätt som saknar insyn. Som artikeln säger: "tidigare länder som haft det här systemet är ... Sovjetunionen." Reglerna tar effekt den 14 januari 2007, alltså om bara två månader.

1990 kom filmen Hunt for Red October, som var en filmatisering av Tom Clancys novell med samma namn. Filmen handlar om en sovjetisk ubåtsbesättning som hoppar av och flyr till USA, och jag minns fortfarande ubåtskaptenen Vasili Borodins längtande ord: "Jag ska bo i Montana... och jag ska resa, jag ska resa från stat till stat, utan att visa några papper. Får man göra det?"

Så poetiskt beskrevs skillnaden mellan ett medborgarskap i USA och Sovjetunionen för ungefär 20 år sedan.

En syrlig kommentar på Slashdot (http://yro.slashdot.org/comments.pl?sid=204713&cid=16726907) säger att "Nä, det är inte riktigt som Sovjetunionen. De hade fri hälsovård och garanterat arbete"."


Det är så man ryser.

måndag, november 06, 2006

Lite fler bilder

Ja, då kan jag ju passa på att lägga upp lite bilder mitt i all den vädermissär. (och inte blir det bättre... eventuellt ska vi på fredag få se solen)

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Min enda soliga dag! På Manly beach!

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
En smickrande bild på mig och kristofer hardworking, in action, på vårt terasskontor!

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Papegojan som krafsar i trädet bredvid vårt "kontor"!

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
De supercoola handfaten på Sydney Opera House! Som ett bord något lutat mot väggen dit allt vatten rann! supercooooool

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Sydney OperaHouse utifrån och i korridorerna. Det är verkligen en fantastisk byggnad.

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Frälsis i Sydney

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Hillsong laddar upp inför sin Men's conference i helgen med att utmana några killar i tyngdlyftning under gudstjänsten.

Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Free Image Hosting at www.ImageShack.us
Kristofer sköter videokamerakranen under mötet

Det finns också ett tiotal bilder här (eller klicka direkt här för att komma till dess bildspel) där du bland annat kan se Sydney Opera House inifrån och andra bilder på hur stiliga kris och jag är när vi klär upp oss för att gå dit, och hur sliskig jag är när jag sitter och jobbar framför datorn.
Kristofer har förresten tagit reda på att det ÄR två olika arkitekter för utsidan av Sydney Opera House och dess insida. Dock är insidearkitekten inte pingstvän. Inte svensk iaf.

Varför måste vi frontalkrascha för att dofta mänsklighet?

Det regnar i Sydney. Det har gjort det flera dagar nu. Tror det har varit sammanlagt tre bra dagar på dessa snart två veckor jag varit här. Kass.

Men då stannar man inne och jobbar. Eller surfar. Och så stöter man på såna här artiklar:

"Inflytelserik pastor erkänner omoral"
Och den aktuelle pastorns, Ted Haggard, egna välformulerade och intressanta pressrelease om det hela.

Tankarna virvlar runt i huvudet under läsningen och jag drar paraleller till den spalt (som ej är publicerad än) jag skrev förra veckan om just misslyckanden.
Där formulerade jag hur kyrkan lyckats utveckla en allergi mot misslyckanden. Likt tvättreklam speglar vi upp våra kristna liv för varandra och andra som perfekta fernissor.
Kyrkan (vi) har utvecklat en sådan rädsla mot svaghet, synd och förfall att vi alltsomoftast inte vågar upp brister, som övergår synliga skador och sjukdomar, hos oss själva. Kvar blir en plastig församling där undervisning handlar om att försvara sig mot synd som ingen vågar erkänna.

Extra tydligt blir detta i den Ted Haggards pressrelease. Här beskriver han bland annat:
"Genom åren har jag på olika sätt sökt hjälp utan att något av det fungerat. Då, på grund av stolthet, började jag bedra de jag älskade mest eftersom jag inte ville såra dem eller göra de besvikna"
Är det inte rätt beskrivande? Jag har själv agerat på liknande sätt. Jag vet många som fortfarande agerar såhär. Som försöker komma tillrätta med beteenden, synder, mörka hemligheter, men misslyckas gång på gång. Till slut fungerar det inte och man ger upp och täcker över det hela med glänsande fernissa och hoppas att man, genom att låtsas som att man är hel, kan gå vidare och sluta göra sina förebedjare, vänner eller församling besvikna. Det innebär inte att varken Ted eller andra kristna visar upp en falsk, eller lögnaktig, bild däruppe på estraderna. Snarare, som Ted själv skriver, "en icke komplett bild" (vilket kanske å andra sidan inte är särskilt förmildrande).

Vilken sjuk, sjuk kyrka vi är som är så ivriga efter friskhet att vi glömmer läkeprocessen för det sjuka. Som så ignorant inbillar oss att vårt eget folk är oantastliga och istället skyndar till att kasta fördömanden på världens mänskliga natur. När ska vi minnas att vi inom kyrkan är människor också. Som behöver höra om pastorers vardagliga misslyckanden i jakt på ett fungerande böneliv, eller pinsamma missöden i samband med plumpa försök till profetior.

Kyrkans mänsklighet har glömts i jakten på att göra varje kyrkomedlem till Jesuskopior. Men är vi inte kallade att vara människor i strävan efter att bli lika Jesus?
Vart är tålamodet? Varför kommer inte kärleken före dömandet? Har vi blivit så resultatinriktade att snabba helanden gått före hela helanden?

VärldsKyrkans spontana reaktion på Ted Haggards omoral är såklart att öppna kylrummet och knuffa in honom där tillsammans med en fruktkorg, eller nåt annat fint bevis på kyrkans kärleksfulla men bestämda uteslutning. Och det är absolut det enda sättet att agera. Men, åh, jag önskar att det fanns större utrymme för folk att få tänka, reflektera eller bara finna helande. Inte stressas in i beslut eller troshelanden.
Men det ger mig ändå någon slags tillfredsställse att läsa Ted Haggards pressrelease. Den andas mänsklighet. Tänk att det krävs en frontalkrasch för att man ska få känna doften av äkta, sårbar, mänsklighet.


För övrigt går mina tankar till den svenska kyrkan New Life, som jag i min tidigare tjänst hade nära samarbete med under de gångna åren. De har inga som helst kopplingar till sin amerikanska kyrkonamne, men läs gärna ett intressant inlägg i saken av dess pastor

UPPDATERAD: Den opublicerade spalt jag refererar till i början på posten är nu publicerad. Läs den här

söndag, november 05, 2006

Usch för frälsis

Jag gick till Frälsningsarméns största kår här i Sydney idag. Sydney Congress Hall, hette den, och låg mitt i hjärtat av stan. Fint. Det brukar Frälsis göra. Ha de bästa lokalerna. Oftast för att man etablerades i slutet på 1800-talet i städernas slumområden som nu, hundra år senare, då staden expanderat kraftigt, ofta blivit de trendigaste kvarteren i stan.
Jag är extremt analyserande. Alldeles för mycket, tycker Jonna. Men jag kunde inte hjälpa att reflektera starkt över några saker. För det är alltid intressant att komma som outsider i ett sammanhang som lika väl skulle kunna varit mitt eget. Följande noterade jag:

1. Välkomnande. Jag gick in, gick förbi säkert 40 personer, inklusive "the greeters" (värdar/hälsare/välkomnare), in i kårlokalen, stod och tittade en stund, satte mig några rader från ingången, en tant satte sig en bit bort från mig på samma rad, och ingen, INGEN, hälsade på mig. Vanliga soldater snackade med varandra och de som hade som särskild uppgift att hälsa nya folk välkomna (dvs "the greeters") var för upptagna med att få sina kårkamrater känna sig extra och särskilt välkomna.

2. Uniformer. Jag vet inte om det är för att jag har blivit avprogrammerad. I Sverige har det på något sätt, de senaste tio åren, gått en outtalad undergroundvåg bland de yngre svenska soldaterna att den klassiskt svarta, rättstrukna uniformen är det samma som bakåtsträvande. Den personifierar på nåt sätt en traditionalism som inte länger fungerar. Det blir uppenbart för mig hur unikt detta är för Sverige. Få unga bär där uniform och väljer istället en något mer modern uniform stil - sköld tryckt på tröja. Men här i Sydney, liksom i de flesta andra länder i världen där FA är verksamma, har de flesta traditionell uniform. Unga som gamla vandrar de runt i sina skjortor med blåa axelklaffar. Och ser egentligen allmänt töntiga ut. Inte alls tuffa soldater. Men ännu larvigare blir det när gudstjänsten är slut. Alla de brasspelande män som suttit på scenen, eller de skönsjungande damer som kommit upp och rivit av en gammal psalm, smiter in i nåt rum och byter om till något de känner sig mer bekväma i. Då har helt plötsligt uniformen blivit en scenklädsel. Något man satt på sig för att det förväntas. Som att komma utklädd till en maskerad. Så löjligt!

3. Vår sociala profil Sitter i min bänk och funderar på varför frälsis är en kyrka, vad det var som gjorde oss så unika att vi började vara en kyrka. Påminns om vår historia. Hur herr Booth startade en ny kyrka då hans metodistkyrka fnös och stängde ute alkolisterna han tog med sig till kyrkan. Strax senare öppnas dörren längst bak i lokalen. In kommer en riktig luffare. Smutsig över hela kroppen, tröjan är stor och tung av all smuts och gegga den sugit upp efter alla gathörn han uppenbarligen suttit i. Damen framför mig vänder sig, granskar luffaren, rynkar lite på näsan och vänder sig sedan om igen. Längst bak sitter en förståndshandikappad dam. Hon känner direkt igen luffaren och hojtar tyst men glatt på honom och vinkar åt honom att komma sätta sig bredvid henne. Hon var den enda som hejade på honom. Allt jag kunde tänka var: Skrota vårt samfund.

4. Våra heliga män och kvinnor Frälsis har en dålig vana över att cementera fast folk på plattformen. Man kan iaf tro det när man sitter på ett möte. Varför ska de sitta där uppe hela gudstjänsten? Mötesledaren, predikanten (ofta också tillsammans med predikantens fru/man), killen som ska läsa upp vad som händer under veckan (ja, han sitter faktiskt hela mötet), samt kårledaren. Sedan har vi det 25 man starka brassbandet. Där uppe sitter de. Som en fond av heliga män och kvinnor. Varför? De tar fokusering från budskapet. Varför går inte brassarna ner efter de har spelat? Varför går inte den heliga kvartetten ner när de inte ska snacka i micken? Varför, varför, varför sitter de som upphöjda heliga män och kvinnor?

5. Engagemanget för andra Hur har vi blivit så introverta? Att det är så mycket intressantare att prata skit med varandra än att snacka med någon ny? Nu tillhörde inte jag de ofrälse (det var extra tydligt då jag gick med ett stort svenskt frälsisemblem över bröstet), men det småprat jag genomgick efter Gudstjänsten var bland det mest oengagerande jag varit med om. Jag vet inte om det berodde på min förväntan över alla intressanta samtal jag skulle få med andra soldater som undrade över min spännande nya tjänst (websajten blodocheld.se) som jag gjorde i frälsis regi, och anledningen till varför jag var här i Sydney och jobbade, men de samtal jag hade var totalt döda. Kårledaren, nån yngre kille, Divisionschefen, och en kille i kön hälsade på mig och vi delade några korta meningar. Jag skulle gärna dela alla, men nöjer mig med den mest beskrivande. Den med mannen i kön, som, tillsammans med sin fru, kände sig tvingade att bjuda med mig till deras övremedelålders-bord.
Mannen: "Var kommer du från?"
Jag: "Sverige"
M: "Oh, ok, är du här på semester?"
J: "Nej, jag är faktiskt här i min tjänst, jag arbetar för Frälsis i Sverige och är här i Sydney några veckor då jag har en kollega som arbetar här nere under ett år."
M: "Ok"
---- tystnad ----
J: "jorå... Så vi arbtetar faktiskt med att utveckla en website att ha som kontaktbas för ungdomar i frälsis och att i förlängningen kunna utmana de med fräsh undervisning"
M: "Ok"
J: "jajamen! Det är coolt."
---- tystnad ----
Snart följer proceduren när de känner sig tvingade att bjuda med mig till bordet. Väl vid bordet får jag nästan igång ett samtal om frälsis i australien. Men snart blir det tyst igen.
Mannen: "Så har du växt upp i frälsis?"
Nu hade jag min chans, kände jag. Jag kan ju berätta om det mina föräldrar gör, och så kanske vi kan snacka lite frälsispolitik eller nåt annat som måste vara en internationell konversationständvätska!
Jag: "Jo, mina föräldrar är officerare" (jag gör konstpaus för att se om han ska ge någon följdfråga. Inget händer. Jag fortsätter) "Ja, min far är nationell ungdomssekreterare och håller just nu, på deltid tillsammans med min mor, på att starta upp en internationell missionsbas"
Mannen: "Oh, ok", och så tar han en tugga till på sin ungnsfriterande kyckling och tittar lite slött ut mot matsalen.
Jag skulle lika gärna kunnat sagt "Ja, mina föräldrar är faktiskt de första gröna aliens som har blivit officerare och samtidigt lyckats producera mänsklig avkomma iform av mig. Ja, jag föddes faktiskt bara för några år sedan, har växt i raketfart och fått ett planterat frikyrkligt minne för att lättare kunna anpassas in i den mall kristna känner sig trygga med"
"Oh, ok"

Ja, jag vet. Jag är överanalyserande. Men det här gör mig illamående. Inte minst över att det antagligen speglar mig själv, och mitt eget beteende. Och kanske är det representativt för andra kristnas beteende också? Jag vet inte... Men som William Booth (frälsis grundare) sa: "Dagen vi blir en kyrka som inte längre berör, vinner mark och där människor kommer till frälsning på ett effektivt sätt kan vi lika gärna falla ihop och dö"

Ja, utöver detta kunde jag faktiskt ta till mig (det är annars ett av Jonnas starkaste argument mot min extrema sjukdom av att överanalysera alla och allt som händer) av en predikan som faktiskt var ovanligt bra.

Men usch.
Gud hjälp mig se de som behöver ses.
Gud hjälp mig att inte hyckla eller göra dina gudstjänster till en maskerad.
Gud hjälp mig se de minsta, inte som smuts, inte som uteliggare, utan som människor du skapade av kärlek till ett syfte.
Gud hjälp mig att inte ta mig själv på så stort allvar.
Gud hjälp mig känna samma kärlek och intresse för andra människor som du känner.

Gud hjälp mig vara en del av en armé som frälser.

Hur tänkte ni, operahuset?

Kan inte låta bli att tänka vidare ang Opera Huset. För det var så lustigt hur den externa arkitekturen kunde vara så extremt tidlös, men hur dess "innanmäte", konsertlokalen, kunde kännas så 70-tal á la pingskyrklig väckelse. Som att man haft två tävlingar, börjat med den externa arkitekturen, och sedan, utifrån det, haft ytterligare en tävling för den interna.
Hur resonerade man?
"Jaså, vi fick snäckskal på utsidan? Så det innebär att det kommer bli lite kyrk-spetsigt inuti? Hmm.. Men vad sägs om den här arkitekten som ritar alla pingstkyrkor i Sverige? Kan vi inte kolla med honom? Fast vi kör med utan kors då?"

Sydney Opera Houses innanmäte = pingstkyrka?

Ett steg in i den stora konsertlokalen och likheten är total. Sydneys Opera House Concert Hall ser ut som en gigantisk version av en pingskyrkas gudstjänstlokal! Jag vet inte vad det är. Om det är det tubaktigt spetsiga taket, träpanelerna utmed konserthallens alla väggytor, de stora orgelpiporna ingjutna i väggen bakom scenen, den bruna korkeksmönstrade plastmattan på golvet? Nåt är det iaf. Eller kanske allt tillsammans? Hursomhelst blir det lätt komiskt.

Men det var sannerligen en fantastisk upplevelse! Sydneys Operahus är ett av världens absoluta arkitektoriska mästerverk, och att gå i korridorerna, titta upp mot snäckskalens öppningar vad fantastiskt! För att inte tala om utsikten som sträcker sig över upplysta skyskrapor via Sydney Harbor Bridge och ut över hela Sydneys innerhamn. Fantastiskt. Minst sagt.
Och showen var grym. Ett två timmar långt potpurri av vår tids bästa musikallåtar ackompanjerat av Sydney Symphony Orchestra. Stundtals sagolikt vackert och som helhet väldigt underhållande.
En 5:a, helt enkelt.

fredag, november 03, 2006

Gud, hjälp mig förstå mig själv.

På tågstationen påväg hem från födelsedagspartat sätter sig Kristofer och vår resekamrat somjagintevetnamnetpå på en bänk. Jag står. Är trött på att sitta. Slänger min väska mellan de båda. Går och strosar lite. Kollar tågtidtabellen. Strosar lite. Kollar tågtidtabellen igen. Tåget kommer. Vi går på.
Tåget hinner åka fyra stationer innan Kristofer helt lugnt frågar "Var är din väska?". CRAP! Den ligger kvar där på bänken. Jag hade inte en tanke på den, varken kris eller resekamraten somjagintevetnamnetpå hade tänkt på den och här satt vi nu. Fyra stationer från en liten förort som gjort sig känd för ha invårare med extremt liberala livsstilar, inga snälla mellanmjölkssvenska damer som snällt går med min väska till närmaste biljettlucka.
Kristofer och jag hoppar av och jag är fullkomligt förtvivlad. Inte för att jag har något värdefullt i väskan, utan bara för att det är min fina, fina väska. Jag är helt uppe i varv och anklagar mig själv hårt för hur oansvarig jag var. Men mest anmärkningsvärt är hur jag kastar mig själv på Jesus.
I total desperation blottar jag mig helt för Jesus och ber med brustet hjärta honom om nåd. Nåd, nåd, nåd. Hjälp mig i denna utsatta situation. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag ville verkligen ha tillbaka min väska. Och det är förståeligt på många sätt. Det hade verkligen pajat min kväll och kanske resten av resan. Jag är extremt hård mot mig själv när jag begår misstag (särskilt klantiga och uppenbara).
Men ändå.

Samtidigt som jag sitter där, helt uppgivet beroende av Gud i mina böner så slår det mig hur extremt fånigt det är. Och hur tragiskt det är. Att det är en sketen väska för några hundralappar utan något egentligt värdefullt innehåll som ska få mig på mina bara knän. Är det detta som ska krävas för att jag - med hela hjärtat - tillber Gud?
Jag kände hur Gud talar till mig ganska starkt, där jag satt med böjt huvud mellan tågvagnssätena. Vad i det här är det som fått mig att bli så brusten i min bön? Så sårad, så känslig och så totalt kastat mig i förtröstan på Jesus? Och hur kan jag dra nytta av den nyckeln till mitt vanliga böneliv och bli lika passionerad?
Jag förundras fortfarande över den sorgen, men inte minst den lyckan som sköljde över mig när vi sakta gled in på tågstationen i Newtown och jag såg min gröna lilla väska ligga kvar där på bänken, drygt 20 minuter efter vi lämnat den där. Jag var toklycklig, hoppande, dansande glad.

Gud, hjälp mig förstå mig själv.

En knasig upplevelse rikare

Jag var på födelsedagsfest igår. En udda upplevelse. Det hela utspelade sig på nåt baraktigt ställe i deras regnskogsaktiga bakficka och jag hade aldrig träffat födelsedagsbarnet(Kristofers kompis) innan. Men det var lugnt. Så. Svenska som vi är kommer vi på plats i rätt tid och finner ytterligare fem andra där. Men inte födelsedagsbarnet. Telefonen ringer. "Wow, awesome, cool, I'll be there in like 45 min!!" När så födelsedagsbarnet själv, nästan en timme efter utsatt tid, kommer inramlande har han så mycket stressadrenalin och snabba skämt som pumpar som lämnar en med en något osäker känsla. Jag börjar ganska snart luta åt det obekväma hållet, men lär mig sedan, alltefter kvällen går, uppskatta hans energi och vilja (och förmåga) att engagera och innesluta sina gäster. Vilket visar sig långtifrån lätt. Efter en halvtimme vill första gästen gå. Efter ytterligare 30 minuter brakar regnet loss utanför vår bungalow-liknande lokal utan väggar. Regnet stänker mig i nacken och strax vill nästa par lämna. I den takten fortsätter det och födelsedagsbarnet blir mer och mer stressat. Till sist, när ytterligare ett par vill gå, får han alla att sätta sig ner och komma med kvällens mest briljanta idé: Skriv ner ett brev till dig själv! "Och sen lovar jag att skicka det här brevet till dig om fem år!" Jag tar uppgiften på största möjliga allvar och skriver ett enormt förmanande brev till mig själv. I princip innehåller det "sluta fega, sluta lata dig och sträva efter att göra det du vet att du vill! Och om du inte är kristen längre: SKÄRP DIG! Du vet vad det har betytt, och det är - oavsett vad du (eller jag, hur säger man?) än gått igenom - värt EN chans till". Ska bli så kul att läsa om fem år!
Sen är det slut. Nästan alla springer iväg åt olika håll och kvar blir jag, kristofer och födelsedagsbarnet med en stor obetald nota. Alla glömda/missade/struntade i att betala. Och då varken jag eller Kristofer tyckte födelsedagsbarnet skulle behöva betala så vi sneakade åt servitören pengarna.
Och så gick vi därifrån. En knasig upplevelse rikare.
Men believe you me - bättre än alla guidade tourer eller turistupplevelser Sidney kan ge!

Bajs sätter guldkant

Ni anar inte hur roligt sånt här är att läsa när man sitter i Australien! Det sätter liksom guldkant på tillvaron på nåt sätt!

Moderater med bitter eftersmak, usch.

Lena Sundström, som vanligtvis inte skriver så bra eller roligt alls, skriver väldigt bra om den bittra eftersmaken av moderaterna.

Tänk. Mina farhågor besannades. Mina innersta rädslor infriades. Borgarna var inte så där myspysigt folkliga och jordnära som man har låtsats under valrörelsen.
Och jag som var - så - nära att dras med.
Puh.

Men fortfarande väljer jag att tro att Fredrik Reinfeldt, nånstans därnere, är en skön likaföralla-kille. Det är bara för mycket djupblått kring honom nu. Jag litar fortfarande på dig fredde!

onsdag, november 01, 2006

En arbetsdag/natt?

Det blir en extremt konstig arbetsrytm såhär när man är på andra sidan jordklotet. Klockan fem börjar mailen ticka in. Snabbare och snabbare. Nu kommer kommentarer på det man suttit hela dagen och formulerat, eller skickat mail om. Och då ska man helt plötsligt sluta arbeta.
Så nu, klockan 24, australiensk tid, sitter vi fortfarande med våra laptops brummande. Sakta har vi försökt avveckla arbetet under kvällen. Men så snuddar våra ögon kontakt med datorns flimrande skärm, vi läser de inkommande mailen, inläggen och chattarna, och så vips var vi fast.
Så fortsätter det hela kvällen tills vi sitter, som nu, med våra laptops i knät. Nerbäddade, borstade och klara. Men utan förmåga att stänga av datorn.
Sjukt.

Men nu. ett tu tre, på det fjärde ska det......

Borat

Sacha Baron Cohens figur "Borat" var en av höjdpunkterna i Ali G, när det begav sig. Nu går snart Borats första långfilm upp på biograferna i USA, och av döma av de bortklippta scenerna som cirkulerar på nätet så kommer det blir riktigt, riktigt roligt.

Australien vinner

Det känns konstigt att sitta precis som man sitter hemma på dagarna, med näsan i laptopen, men att man, när man tittar upp, ser helt andra saker. Som papegojan som krafsar busken bredvid. Eller hur solen lyser en så starkt i nacken att jag måste flytta min solstol åt sidan. Eller hur någon i huset får för sig att gå och lägga sig på gräset bredvid och sola lite.

Då helt plötsligt slår det en. Jag är här. I Australien. Och jobbar. Så skönt.

Sverige - Australien
-2 +26
Celsius