lördag, december 30, 2006

00?

Tiden går snabbt. Imorgon är det nyår. Och snart har det första decenniet på det andra millenniet passerat. Det lämnar mig med den stora frågan: vad kallar man 00-talet i talspråk?
Nollnoll-talet? Hundra-talet? Decennie-talet? Var finns myndigheten som svarar på dessa livsavgörande frågor?

torsdag, december 28, 2006

Vart är vi radikalsvenskar?


Jag befinner mig i en svacka. Ni som är kristna vet vad det handlar om. Att livet som kristen går i vågor. Att det finns perioder då man känner sig närmare Gud och det finns perioder då man känner sig längre bort. Svackor.

Det är inte nödvändigt helt ont. Man lär sig något ur det också. Idag har jag till exempel analyserat mig själv och hur jag reagerar i den här situationen. Och så kan jag till och med identifiera det med andra personers beteendemönster.

Särskilt tydligt har min vilja visats på sista tiden. Hur jag VILL leva nära Gud. Men när man inte orkar/kan söka sig närmare så söker man sig till det man ser att andra kristna man ser upp till gör. Och så försöker man efterlikna mönstret istället. En slags lagisk kristendom som mest bygger på att dölja sin dåliga gudsrelation med goda gärningar. Där synden, det vi undviker, blir viktigare än den vi söker.

Jag ser det i mig själv när jag diskuterar med mina vänner. Jag väljer mina religiösa ord, som för att blända de med min religiositet. Jag märker det när jag tänker på mitt förhållande - det är viktigare att det på utsidan ser gudsfruktgt ut än att Gud får vara en faktisk del av förhållandet. Jag märker det vid middagsbordet, där det är viktigare att inte dricka alkohol än att stå upp för Gud när samtalsämnena blir existensiella.

Allt det här är nyttigt. Men samtidigt tragiskt. Kanske är det cynikern i mig, men jag tycker mig, hela mitt liv ha sett samma mönster i så många andra kristna. Och det gör mig trött.
Ska det verkligen vara så svårt att leva det där kristna livet. Ska de olika livsstilsvalen verkligen vara något man ska pressa ur sig istället för att det, utifrån kärlek till Gud, faller sig naturligt?

Och det får mig också att vilja springa långt, långt bort. Jag vill inte vara ljummen. Jag vill leva hundra procent. Men jag behöver några föredömen. Att vara med, se och känna med.

Vart är vi? Radikalsvenskar. Vart är vi?
Jag kommer snart?

fredag, december 22, 2006

Dan före dan före doppardan

Nu har vi ändrat oss igen. Det blir julafton halva dagen hos Jonna och halva dagen hos min familj. Underligt. Nu blir det alltså den där vanliga julen jag pratat om. Och aldrig riktigt upplevt. Med massor av traditioner som jag kommer vara främmande inför.

Jag är nästan lite spänd inför upplevelsen. Eller det kanske inte alls kommer bli annorlunda. Men kul ska det bli.

Jag har för övrigt haft en ovanligt konstig julhandel i år. Har knappt vart ute och julstressat i affärer alls i år. Traditionsenligt brukar jag annars planlöst springa omkring bland affärer av ALLA dess slag i jakt på något lämpligt. Men i år har det varit annorlunda. Den mesta shoppingen har gått via internet och kommit i paket. Eller så är det upplevelser. Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre eller om det är för att vi är så mätta på saker, men nästan ingen i min närhet önskar sig saker i julklapp. Till och med min 7-åriga syster vet knappt vad hon önskar sig. Hon har ju allt. Istället har hon sagt att hon vill ha en resa till mig i Örebro.
Därmed dör affärsshopping. Åtminstone har jag sluppit den i år.

Härmed vill jag också passa på att önska alla bloggare en fantastiskt God Jul!
Det kanske inte blir så mycket bloggande under julen, så:

God Jul, ät mycket gröt!
/Emanuel

torsdag, december 21, 2006

Herrens måltid, fast inte en riktig måltid. Såklart?

Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.

Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att "Herrens måltid" ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa "Varför denna sorg Han är uppstånden!". Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.

Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid rasslet efter "låt oss bedja" när folk slår ihop boken, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.

Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt kom framskjutet till mig satt jag med skratt upp i halsen och försökte få ögonkontakt med Jonna. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tar några sekunder innan jag fattar att det är nattvardsvin. Så jag tar en snabb klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes ögon byter nu fästpunkt från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till går. Nu fattar jag. Jag har gjort fel. Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen. Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. "Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!". Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat - skit jag glömde torka!) med en servett, och tar en försiktig klunk och skickar vidare. Och så skäms jag igen. För att jag inte fattar bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.

På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte andra känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..

Efter julfesten frågar Jonna lite konfundersamt "Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?"

Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Hade det inte räckt att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?

Hjälp mig förstå, någon!

Äntligen, tjuvlyssnat!

Det var länge sedan Tjuvlyssnat lyckades skaka fram någon riktigt rolig tjuvlyssning, men idag kom den

"(Tjej ~10 sitter på tåget med sitt busskort och väntar på konduktör ~40)
Konduktören: Hej. Vart ska du?
Tjej: Karlstad.
(Konduktören kollar flickans busskort)
Konduktören: Aha, tyvärr så räcker ditt kort inte hela vägen till Karlstad. Som du ser här så står det "Torsby-Sunne" på kortet. Och det betyder att du som längst kan åka till Sunne genom att använda ditt busskort.
Tjej: Jaha...
Konduktören (viskar): Men vi gör såhär. Jag tar betalt av de andra på tåget och så kommer jag tillbaka hit, så säger du Sunne istället, men jag kan "glömma" det och du kan sitta kvar hela vägen till Karlstad. Okej?
(Konduktören går iväg och tar betalt av de andra, och nån minut senare kommer han återigen till tjejen)
Konduktören: Hej. Dig har jag inte sett förut (blinkar med ögat). Vart ska du då?
Tjej: Karlstad."

onsdag, december 20, 2006

Jag konsumeras av mitt pinsamhetsspöke

Alltid när jag är på gotland ser jag till och jobba några timmar på bion. Film är en stor passion för mig och när jag under gymnasiet började arbeta som maskinist på Visbys biograf var det en dröm som gick i uppfyllelse. Det är fortfarande en dröm att arbeta där. Arbetet består huvudsakligen av att dra igång film och sedan kontrollera att inget oförutsett händer. Men eftersom jag arbetar alltför sällan, och oftast under mindre kontrollerade former så händer det alltid något dumt. Så även idag. En rad missar slutar givetvis med att jag råkar lämnar reklamprojektorn felspolad. Jag kommer på det först en kvart senare, på väg hem. Då har min maskinistkollega redan tagit över maskinerna och startat filmen och antagligen svurit och förbannat mig högt inne i maskinrummet när han ser att reklamfilmen börjar spelas upp baklänges. Jag börjar svettas vid blotta tanken på missödet.
Det går inte att tränga undan tankarna så jag försöker skicka ett SMS och förklara vad som hände, hur filmen hamnade felspolad och en ursäkt. Väntar på svar. Tyst. Jag känner hur jag drunknar i pinsamhet. Tyst. Inget svar.

Att inte svara på en ursäkt är värre än en utskällning. Eller det är en utskällning. En passiv utskällning. Tystnad signalerar okontrollerad ilska som man är rädd ska läka ut i ett svar. Man är så uppfylld av ilska att man inte kan styra sina SMS-tummar. Så man skriver inget. Och, vips, har man istället gett en passiv utskällning.

Eller så är det bara min pinsamhetsfantasi som triggas och konsumerar mig...

Vad händer med tjejdockorna, fransoser?

Läste på Aftonblaskan om en fransk butik som har levande provdockor.


Helt enkelt killar i kallingar som står beredda för vilken tjej som helst som med ett frågetecken i ansiktet går och bläddrar bland kläder på herrekiperingen och inte fattar hur hon ska lyckas plocka rätt storlek. Hon får helt enkelt då låna en kille i lämplig storlek och utifrån det avgöra vad som kan vara rätt storlek.

Vilket suverän idé! Men det finns bara killar. Självklart. Underklädesprydda livetjejer hade ju vart sexistiskt, slampigt, stripphaks-äckligt. Men ändå. Det är ju vi killar som går på damavdelningarna som om vi hamnat på en annan planet. Som inte fattar varför de har trettielva olika storleksmått på kläder (varför är det bara på HM de har de vanliga måtten S,M,L?!), som knappt vet vad en BH står för eller hur de olika knäppningarna på kjolar, koftor och klänningar ska fästas. Det är ju för OSS de där levande testskyltdockorna borde finnas! Det är ju för att vi inte ska sitta där på julafton och genera våra flickvänner och fruar genom att valt två storlekar för stora eller gjort rim på en pläd när vi köpt en kofta.

Ja, frisläppta Sverige kommer säkert förfina idén och översätta den med levande tjejprovdockor också. Fast kanske med något avsexualiserande överdraget. En beige kroppstrumpa?

Goda vänner

Ibland är man så tacksam för vänner. Mormor ska hit i jul och ojar sig för hur hon ska få in alla julklappar till båten. Så jag frågade min jämnårige vän, som åker samma båt, om han kunde hjälpa. Han erbjöd sig fixa allt. Från skjuts från Stockholm till skjuts ombord och hjälp av. Sånt gör en glad i hjärtat. Själaglad, eller julglad rentav. Och får en att vilja göra ännu mer för sina vänner!
Tack magnus!

Güttland med julkänsla

"Tillbaks till brottsplatsen" som jag hörde någon tant töntigt säga igår. För nu är jag här på Gotland igen. Åkte hit på en sällsynt problemfri och smidig resa. Ingen gäll tonårsröst som skrek mig i örat, ingen enochenhalvtimmes försening på tåget, ingen före oss i standby-kön på flyget och skjutsaren hem var på flygplatsen i tid. Allt det som vanligt vis brukar krångla gick väldigt smidigt.
Tack Gud. Det var hyggligt.

Så nu, efter att ha spenderat en kväll på gotland med julbord, julpyssel och familj börjar det faktiskt kännas som jul. På riktigt. Inte bara hög volym på julmusiken, krampaktiga dekoreringar och pyssel, utan lite pirrig julkänsla. Den är fin.

tisdag, december 19, 2006

Argument mot bredbandsbolaget del 372

Den tragikomiska sagan om bredbandsbolaget fortsätter. Även om jag nu kan surfa utan problem så kom det häromdagen ut en avi från posten på paket från bredbandsbolaget. Idag var jag och hämtade upp det och såg att de hade skickat ett modem till. Även om jag visste att postkillen inte hade en aning om varför så var jag ändå tvungen att fråga om han visste något om det.
"Nä, men rekordet är en kille som vart här och hämtat ut fem bredbandsmodem"
"Är det sant?"
"Ja, och det gjorde mitt eget beslut om bredbandsleverantör ganska lätt", skrattar postkillen. "Du får välja sälja de på blocket eller nåt"

måndag, december 18, 2006

Julen färdigplanerad

Nu är det klart. Julen firas med familjen. Efter olika funderingar hit och dit om Jonna och jag ska fira tillsammans har vi nu bestämt oss för att dela på oss. Så: Två systrar, två föräldrar, en mormor och jag firar tillsammans den 24e. Och så församlingen. Församlingen har alltid varit en lika självklar del av julafton som julklappar, julgröt eller kalle anka. Ja, faktum är att det är våra fyra enda traditioner på julafton. Allt annat har aldrig varit särskilt lika. För församlingen har alltid varit en naturlig del av julafton. På gott och ont.

När jag var mindre spenderade vi alltid två timmar i bilen på julafton. Fram och tillbaka till Hemse från Visby. I Hemse hade Frälsningsarmén en utpost mina föräldrar var ansvariga för. Så på självaste doppardagen åkte vi varje år dit och sjöng några sånger, predikade något och fikade en bulle och saft. Tanterna var fina och gulliga och jag fick ofta någon tråkig julklapp (grytlapp eller stickad äggkopp).
Efter några år behövde vi inte längre åka till Hemse. Då arrangerades istället en fest på kåren i Visby. Dit bjöds ensamma och storfamiljer att fira tillsammans under några timmar mitt på julaftons dag. Programmet var alltid detsamma. Julgudstjänst på förmiddagen med julevangelie, några psalmer osv. Sedan julbord. Fina restauranger har alltid skänkt det man har kvar av sina julbord och levererat det. Därefter julfest. Dans kring granen och lekar. Lekar var alltid min uppgift. Skapa något som alla var med på, något som man även passivt kunde känna sig delaktig i. Så har det varit. År efter år. Alkoholister, egenföretagare, fembarnsfamiljer, ensamma och officersbarn (ja, det var vi då) under samma tak, runt samma julbord, dansande kring samma gran.

På så sätt har församlingen alltid varit vår familj. En del av vår familj. För dig som kristen låter det säkert fantastiskt. Idylliskt, kanske. Själv kan jag tycka det har varit lite jobbigt. Inte så att jag har tänkt på det och suckat över att det varit jobbigt, men ibland hade det bara varit skönt att vara vanlig. Att få ha släkten samlad över julafton och julhelgen. Bråka över julbordsupplägget, ha juleljuständartraditioner, känna att det här tiden på året då familjen, bara familjen, var tillsammans. Att få vara lite som alla andra. Om ändå bara under julen.

Men samtidigt, särskilt såhär i efterhand: Att ha som enda tradition att fira med församlingen, min utbyggda familj, är en tradition jag aktar, respekterar och rekommenderar. Om inte annat för att det för fokus bort från mig, från det instängda, och för fokus på det gemensamma - Jesus, gemenskap och glädje.

Farfars gener går igen

Elin är såld. Det gick bra. Över förväntan. Bilen som jag köpte av min farfars syster för 2500 sålder jag för 3500. Trots att den var trasig. Men de var nöjda. De tyckte den var i fint skick och jag var glad. Glad för att min första bilaffär var lyckad. Jag har ett tungt arv att bära. Min farfar var mästare av lyckade bilaffärer och pratar alltid om hur han lyckats köpa upp sig för varje köp. Jag lyckades också. Fast jag köper nog inte upp mig. Jag köper nog extra julklappar istället. Eller satsar på ytterligare en sommarbil nästa sommar.

Över 30 hatbrev till den skrattande gudens advokat

Förra helgen var vi och såg Mackan ståuppa i Stockholm. Mackan är frälningssoldat i malmö och också en del av Blod och Elds ledningsgrupp. Förutom att Mackan hade ett sjukt svårt gig (där en assistent till förståndshandikappad kille mitt under showen fick för sig att nu skulle de hem och halva lokalen hjälpa till att bära upp rullstolen för trapporna) så berättade han, skämtsamt, om den senaste tidens debatter i den kristna tidningen dagen. Debatten handlar om huruvida kristna får skämta eller inte. Om Gud i första hand, men överhuvudtaget egentligen som kristna om kristna. Debatten har slagit höga vågor och många inlägg har skickats in. Det är förvånande i sig. Debatten har även gått på Blod och Eld och det hela känns egentligen som en ickefråga. Eller som någon skrev i diskussionen på Blod och Eld: "Gud skapade humorn och han såg att det var gott"

Men för att komma till det bisarra: Efter att Mackan, som enda kristna försvarare av humorn, skrivit sina inlägg räknade han till över 30 hatbrev. Mackan skämtade själv om det under sitt nummer.
"Breven börjar med Käre broder och några rader ner Du kommer brinna i helvetet". Brevförfattarna är vanliga svenssonfamiljer som går till kyrkan på söndagar och tycker sig trivas. Det är dessa som i sina radhus sätter sig ner vid köksbordet och känner sig nödgade att skriva ett tillrättavisande brev till kille i Dagen som tror att Gud skulle ha humor. Säkert har det något att göra med att Lewi Petrus, pingströrelsens grundare, slog fast guds humorlösa profil. Säkert har det något att göra med att man har referenser av humor som sårar, korsfäster och utesluter (istället för att få oss slappna av och skratta åt våra egna brister som kyrka och medmänniska). Men det är helt obegripligt att man tycker att en kristen komikers insändare om att man får skratta i kyrkan är så upprörande att minst 30(!!!!) personer sätter sig ner och formulerar arga brev! Inte mail, inte SMS, utan handskrivna brev! Andra ringer hans bokningsbolag och försöker luska ut Mackans nummer därifrån varpå bokningsbolagen skrattar gott åt de korkade kristna fundamentalisterna (som uppenbarligen också missat googles och hitta.se's användningsområden).
Pinsamt är bara förnamnet.

Jag triggas av sånt här. Jag vill liksom reta skiten ur de gamla gubbsen och skicka in något riktigt provokativt i Dagen. Något som skapar uppror och tidningsbål av dagentidningar eller får folk att göra namninsamlingar.

Men mest blir jag bara ledsen. Och besviken. Att vi kristna är så rädda om att tolka Gud rätt att vi glömmer att bry oss om de andra. Inte de andra kristna (som avfälligt skojar om Gud) utan de andra. Som inte känner Gud. Som skrattar åt att vi bråkar om ifall Gud skrattar eller inte. Som skrattar åt tråkgud och hans tråkefterföljare.

Det gör mig ledsen.

Läs debattinläggen på Mackans blogg här, här, här och här.

fredag, december 15, 2006

Assistentskapets lärdomar

Man lär sig mycket under ett drygt dygns assistentskap. Bland annat att det finns små sänkor i trottoarkanten vid varje övergångsställe där en rullstol ska kunna rulla. Det har jag aldrig reflekterat över. Eller hur viktigt det är med en handikappingång. Sånt man själv aldrig tänker på, trappsteg, och smala gångar, blir stora hinder och ganska exkluderande för folk i rullstol.
Nu kan min vän gå ganska bra även utan rullstol, så det är inga större bekymmer, men det slår en hur fyrkantigt man tänker och hur lätt det är att exkludera de som inte tar sig fram på samma eller lika enkelt sätt som en själv. Intressanta lärdomar.
För övrigt har jag lärt mig en del mindre stolta lärdomar. Som att det inte är en bra idé att gena över vägen med rullstol (då det längre ner på vägen ofta är alltför höga trottoarkanter och vägar vanligtvis trafikeras av fordon som inte är jätteglada att dela vägen med andra). Eller att man inte ska lyfta en rullstol i dess hjulskydd (det har en tendens att lossna).

Morgonens frukost i vinterträdgården var fantastisk. Mitt på en stor inglasad innergård står det uppdukat allt du kan tänka dig (och inte tänka dig) äta till frukost. Överallt stoltserade man över att svenska kocklandslaget hade komponerat frukosten (även om jag hade svårt att förstå vad det är som man kan "komponera" i en frukost full av pålägg, dryck, fil o flingor osv).

Nu påbörjas min tunga arbetsdag i hotell continentals lobby. Det är roligt att se människorna som cirkulerar här. Mest affärsmänniskor, men också en och annan lantis som tycks känna sig hopplöst utanför trots att de satt på sig sina finaste storstadsjackor. Mysigt.

Är det inte tårtbuffé snart?

torsdag, december 14, 2006

Lyx

Häromdagen fick jag en spännande förfrågan. En av Blod och Elds (blivande) funktionsledare som är rullstolsbunden frågade om jag ville åka med honom till Stockholm som hans assistent under ett tjänsteärende. Jag, som aldrig är sen att hoppa på nya grejer, hängde på. Inte minst för att tjänsteärendet inkluderade hotellövernattning på finlyxigt hotell och middagar.
Det bästa av allt är att jag undertiden kan göra mitt Blod och Eld-jobb i hotellobbyn medan min vän är på konferens. Så jag dubbelarbetar, skulle man kunna säga utan att mena det.

Nu sitter jag här på Scandic continental lounge med en hotelluppkoppling och har nyss kommit från ett gigantiskt buffébord av kakor och tårtor. Fint. Snart är det middag.

Lyx är Guds gåva till I-landsmänniskan (och djävulens förbannelse till U-landsmänniskan?).

onsdag, december 13, 2006

Vinterdäck

Håller precis på att sätta på det sista vinterdäcket på bilen. Jag är smutsig, svettig och har mössan sådär lite på hjässan och känner mig enormt manlig. Helt plötsligt hör jag en röst på grov gnällbältiska.
"Du ska inte sätta domkraften på sidan på bilen?"
"Va?"
"Varför sätter du den precis vid hjulet? Och inte vid sidan där det finns ett fäste för domkraften?"
Jag känner helt plötsligt att all manlighet rinner av mig. Åren rasar och kvar står en liten 7-årig pojke som hör sig själv säga:
"Det var pappa som sa att jag skulle sätta den vid hjulet"

Jag kände mig så fånig. Så avklädd. Där hade jag legat och krälat och känt mig häftig under bilen för att hitta den där bästa punkten för domkraften, och så kommer en gnällande gubbe och klär av mig. Så naken, rädd och fjantig att jag känner ett behov att skylla på någon annan. Pappa. Förlåt.

Däcken är iaf bytta. Det ger mig väl nåt manlighetspoäng?

Dagens fula

Fåtölj. Det är dagens fula ord. Inte bara stavas det fult. Det känns äckligt i munnen. Usch.

tisdag, december 12, 2006

Neutrala SVT

Såg precis på aktuellt om vigsel för homosexuella i kyrkan. Tydligen tvistas det i nya regeringen om huruvida den rapport som ska förorda homosexuella vigslar ska göras om/godkännas eller ej.
Det var en del riktigt dåliga argument som fördes mot vigsel, men dåligast av alla var den kyrkoherde som intervjuades.
Kyrkoherden: - Äktenskap betyder per definition ett förhållande mellan man och kvinna. Det är av lång tradition. Det skulle inte gå att byta betydelsen på det
Reportern: - Varför kan man inte byta betydelsen?
Kyrkoherden tittar stumt på reporten och trevar efter ett svar: - Jaaa, det är tradition och den är inte redo för att bytas.
Ridå.

Neutrala SVT lyckades verkligen med konsten att smyga in "rätt" åsikter i sitt inslag.

måndag, december 11, 2006

Snöflinga för frälsis

Nåt företag i USA har skapat en webbaserad site där man kan göra snöflingor för att stödja frälsis.
För varje snöflinga man gör, ju större blir deras donation till Frälsningsarmén.
Inovativt, kul och lite sött.

Gör din egen snöflinga här!

Skitförråd

Det finns ett litet förråd i källaren som hör till lägenheten. Den är just nu helt proppad med kartonger, hyllor och gamla videoband som inte får plats i lägenheten. Men så idag skulle jag plocka ut vinterdäcken till bilen jag ska sälja. Ett helt hörn i det lilla förrådet skulle bli fritt.
20 minuter senare står jag genomdränkt i svett (orkade aldrig ta av mig ytterjackan...) och fattar inte. Jag får inte in den sista stolen!
Är detta det ultimata beviset på att jag är en dålig packare? Eller att förrådet krympte undertiden jag packade ut?
Jag röstar på det senare.

Härligt Daniel!

Kristofer, min egna lilla sufflör, tipsade mig om följande artikel.
http://www.dagen.com/dagen/Article.aspx?isArchive=False&ID=125135
Och det är verkligen right on.
Härligt, Daniel Grahn.

Stockholmsweekend

Vi var och hälsade på Jonnas släkt i Stockholm. Det ligger ett mönster över våra träffar med Jonnas familj och släkt när vi inte träffar de på länge. Vi lyckas alltid förstöra något.
I våras var i Schweitz och hälsade på Jonnas syster i hennes nya lägenhet. Hon hade precis köpt in en fin, dyr, vit matta och en stor, fin, dyr, soffa. Vi började den vistelsen med att spilla en kanna te på mattan och avslutade med att råka dra ett bläckstreck i soffan.
I helgen var det så dags att bryta trenden. Och det gick. Ända tills sista minuten. Precis innan vi skulle gå ville de att vi skulle se deras fina (och säkert dyra) jordglob, med kompass och massa andra mätare. Jättefin, och jag tänkte att jag skulle snurra lite på jordgloben. Det räcker med att jag rör den och *POFF* så går en propp och lampan INUTI globen har pajat. Hjälp.
Jonnas moster var dock övertygad om att det var att hon rörde vid granen. Men jag är övertygad om att det var murphys law som ville statuera ett exempel.

Ja, annars var helgen bra om än något stressig. Kontentan är: Skansens julmarknad är överskattad (förutom de söta små minimunkarna man kan köpa i strut), Stockholms julfrid är icke-existerande, och Borat - The movie, har lagt ut hela sin film på YouTube (det räcker alltså att surfa runt där).
Jag är glad att jag inte längre bor i Stockholm och jag är ännu gladare att jag slipper SL.

fredag, december 08, 2006

Anonyma gudstjänstrecensenter

Bloggen och förlaget Tro och Tänk har funnits i sex månader och lägger nu i ytterligare en växel. Häromdagen delgav man att man de kommande månaderna ska skapa en plattform för ifrågasättande av församlingens uppdrag. Genom att skicka ut "gudstjänstsspioner" till olika församlingar och sedan publicera en recension av gudstjänsten på deras site hoppas man få till ett samtal "runt gudstjänster och församlingens uppdrag".

Man kan bara ana vilka reaktioner och bestörtning det kommer få. Säkert kommer det skapa storm i vattenglas (läs: Dagen skriver med så svarta rubriker man vågar och några äldre pingstherrar ruskar på huvudet i bestörtning) och säkert kommer de recenserade församlingarna känna sig uthängda eller, helt korrekt, mena att en gudstjänst inte handlar om ett skådespeleri (som kan recenseras), utan en samling där alla är deltagare.
Men ändå. Jag gillar det. Så länge respekten bibehålls. Vi behöver vakna och se att vår tryggade kristna värld vi kallar kyrka många gånger är långt ifrån det Jesus menade att den skulle vara.

Vill du vara anonym gudstjänstrecensent? Klicka här och läs mer.

Fuglis missar rymden

Christer Fuglesang missade rymden inatt.

Alex Schulman (som ofta är hysteriskt träffsäker, men jobbigt balanserande på gränsen mellan superytlig/härligt distanserad från stureplansytligheten) skrev en rolig post om hans misslyckanden igår.
Efter alla års väntan ska det nu äntligen bli dags för honom att göra sin rymdresa. Folk tycks unna honom detta. Själv har jag väldigt svårt att göra det, för Fuglesang är en loser-karaktär som behövs i mitt liv. Han är själva sinnebilden av en person som har ett projekt som han brinner för, men som han aldrig lyckas med att genomföra.


Läs hela posten här

Annars beskriver Christer själv vad som hände inatt på sin egen blogg.

Gör en Booth

Cheap Monday har länge drivit en småsatanisk linje. Deras logo har haft ett uppochnervänt kors i pannan och ju längre tiden gått (och ju populärare de blivit) har de lagt till olika djävulssymboler, och namn på prislappar, hemsidor och kläder. Lucifer, 666 och olika bibliska antiGud-referenser. Genom att skapa en alternativ kollektion där man på ett lite punkigt sätt skapat kläder som går mot mainstreammodet (superhöga midjor när låga är inne, tighta stuprör, när bootcut var hett. Se här för några smakprov) har man vunnit stora marknadsandelar och lyckats etablera ett namn.

Enligt de själv vill man provocera inte marknadsföra en religiös ståndpunkt. Man gillar helt enkelt inte det kristna gör och har gjort, och satan blir då en naturlig symbol. "Om det kan irritera någon kristen så är det bara bra".
Redan innan jag hade läst eller hört något om Cheap Monday, mer än att det var ett medvetet uppochnervänt kors i skallen på loggan, minns jag att jag hade många samtal med vänner som köpte kläderna.
Jag minns särskilt härommånaden när jag var och shoppade med Viktor. Han kilade in för att kolla ut några Cheap Monday jeans men kom strax tillbaka helt upprörd. Han hade sett de nya lapparna på jeansen där man uttryckligen hyllade satan och gav honom sin kärlek. Där och då började hans bojkott.

Men det hela eskalerade in i något oväntat när Dagen för ett bra tag sedan (ett år?) publicerade en artikel om Cheap Mondays provokativa satanistinställning. Designern Örjan Andersson berättade häromdagen i en radiointervju att han, efter Dagens publicering av artikeln, såg en explosionsartad ökning av försäljningen. Det var som att folk triggades av att få trotsa kristna och gick loss i en shopping-spree.

Det är svårt att veta vad man ska dra för slutsatser från det här. Om det bästa hade varit att ta det med en klackspark, inte tycka så mycket om det, och gör något gott utav det. Att vi (kristna) gör oss själva ont genom att moralisera över det. För vi skapar knappast någon kristen-hype genom att förbjuda något. Lika dåligt som det fungerade på 50-talet med dans och långt hår (när var det egentligen), lika dåligt fungerar det idag. Det är inne att håna auktoriteter, och Gud är en auktoritet. Satan är ett självförverkligande.

Som kristen kan jag välja att inte stödja ett klädmärke som så medvetet hyllar självförverkligandets gud. Å andra sidan bidrar jag väl till densammes kultur genom att köpa vilken annan märkeströja som helst?
Kanske är det helt enkelt bäst att inte försöka bry sig? Inte provoceras?

Eller göra som Viktor. Han gjorde en William "Why-should-the-devil-have-all-the-good-music" Booth och gjorde om Cheap Mondays logga till "Sweet Sundays" och använde det som logga till vårens församlingsprogram.

Få gratis grejer!

För några år sedan hittade jag en site som, mot att man skrev upp sig för att ta emot några reklammail, fick en gratis cd-skiva. Om man sedan tipsade några andra som skrev upp sig så fick man fler cd-skivor. Jag plockade under den tiden hem säkert 12 nya topplisteskivor! Rena rama guldgruvan. Grejen var att företag får göra direktreklam till konsumenter. Det gör jag gärna mot gratisgrejer!

Nu har det dykt upp en ny site med samma tanke. www.gratisgen.se är en site där du kan få en massa gratisprylar. Genom att du signar upp dig på erbjudanden så samlar du poäng och när du nått 7 poäng så får du din första valda premie.
Du kan välja mellan allt från 1gb mp3-spelare till DVD-boxar (hela beck-serien!) till smycken, dvd-spelare och spelkonsoler.
Vidare får du fler poäng om du tipsar andra om siten (och de signar upp sig).

Hursomhelst. Jag har signat upp mig på siten och nu tagit mig an det första erbjudandet: Gratis hyrfilm från lovefilm under 2 veckor.
Jag får alltså gratis grejer för att skriva upp mig på gratiserbjudanden!

Sjukt bra.
Läs mer om det här. Eller surfa runt en stund på siten och kolla.

Signa upp dig genom att klicka på länken här så får jag dessutom en bonuspoint (eller skriv in kod 46658 när du reggar dig)
Sånt här fungerar! Trust me!

torsdag, december 07, 2006

Dörrmattslögner

Så har det kommit fram. Sanningen.
Det första som hände när jag kom hem till lägenheten efter Australien var att Jonna satt mig ner och sa att det hade kommit färg på dörrmattorna och att hon därför hade slängt dem. Vi hade bråkat en del om att hon vill slänga massa saker men inte jag. Men, ok, tråkigt att det blev såhär, tränkte jag. Men man kan ju ändå inte ha kvar mattor med röda färgfläckar (visst har jag berättat att Jonna överraskade mig med att ha målat om hela lägenheten när jag kom tillbaka?). Men så idag sitter hennes kompis här och så kommer det fram att Jonna tyckt mina gamla dörrmattor varit så fula att hon medvetet målade på dem för att kunna slänga dem!!! Kan ni fatta så tjejigt lömskt! Och så kunde hon sedan lägga fram det som en vit lögn till mig om att mattorna fått färg på sig och inte var användbara. Usch!

Blä. Nu tror jag att jag ska gå och kasta sten i glashus eller nåt.

Så närmar vi oss slutet

Nu ligger hon inför döden, Elin. Vår Elin som tagit oss över hela Sverige under sommaren. Nu dör hon på skroten, eller så får hon nytt liv genom händig bilhelare. Sista chansen nu. Kanske vill du ha henne?

http://www.blocket.se/vi/10281161.htm

onsdag, december 06, 2006

tisdag, december 05, 2006

Julradio

Juletid. Då ska julemusik fram. Jobbigt när skivan hamnar på repeat? Surfa in på www.julradio.se och lyssna ihjäl dig på mer eller mindre bra jullåtar och mindre bra radiopratare. Riktigt usla, faktiskt.

Bortskämd pojkspoling

Idag är lyckodagen! Förutom välluktande bredbandsinstallatörer och rapidsurfning så har jag också fått tillbaka min telefon! Nu kan jag ta kort igen! Det första kortet blir givetvis på min finfina paketkalender.
Ja, jag är en bortskämd pojkspoling med en flickvän finare än jag är värd.

Filmtips

Jag grät till en film igår! Det händer inte ofta. Faktum är att jag inte minns när det hände senast. Tror det var när jag gick i skolan. Framför Armageddon eller nåt annat helt obegripligt cheesy.
Men så igår. North Country. Om kvinnor som jobbar i en gruva och mäns ofattbara behandlande av dessa. Charlize Theron är sanslöst bra och allt blir så gripande att... ja... tårar.
Fint. Se!

Surfar i rapid

Nuså, mina vänner. Nu är det rapidsurfande! WoW!

Bredbandsförbluffande

Nu har han vart här. Bredbandsinstallatören. Han kom in, tittade på mitt urtag. Gick ut ur lägenheten och öppnade en liten låda i trapphallen, skruvade in en kabel och så var det klart. Tre minuter tog det. Jag har väntat i nästan två månader på att någon kommer och skruvar i en kabel som redan fanns där. Förbluffande löjligt.

Något annat som förbluffade mig var installatörens doft. Det var en stor, nästan biffig man som kom in. Och när han gick förbi mig in till telejacksrummet så svepte en otroligt behaglig doft över mig. Det doftade skvalpande, blommande, fruktig härlig fräsch doft! Sådär som man ville krama honom. Han blev kraminbjudande med sin doft!
Ja, förbluffande. Minst sagt.

måndag, december 04, 2006

Helle predikar smålöjligt?

Helle predikade i helgen rapporterar Aftonbladet och skjuter iväg några fåniga frågor som mest beskriver hur smålöjligt reportern/aftonbladet tycker det hela är.

Det här är veckan!

Det här är veckan då saker kommer hända!
1. Kristofer kommer hem från Australien. Alla hejdåfester är avslutade och äntligen läggs 200 växlar i och det kommer hända massa på Blod och Eld. Har han lovat.
2. Bredbandet kopplas in på tisdag!
3. Mobiltelefonen kommer tillbaka från reperation på onsdag!
4. Stockholmsresa för julnostalgi på skansen, standupkikning på söderkåren (mackan stand-up:ar) och påhälsning av släkt.

Känns spännande!

Helgen avskildes till julstämning. I lördagskväll plockade vi upp alla julsaker vi hade (jag: en lite skokartong. Jonna: en stor flyttkartong). Nu hänger det tomtar, änglar, stjärnor överallt! Mysigt, på nåt sätt.
I söndags gick vi till Örebros gamla stan på julmarknad. Helt plötsligt får Jonna syn på en såndär gammal träback från Svenska Sockerbolaget Aktiebolag (SSA). Såndär fin som man ser lite härvar men som kostar uppemot 500kr. Jonna frågar alltid vad de kostar i hopp om att en dag springa på ett fynd. Eller en säljare som är ovetande om sin skatt. Det här visade sig vara en sådan. 25 kr kostade backen. Helgens klipp.

Helgens köp var annars en fjärrstyrd lysknapp. Nu behöver jag inte springa runt i hela lägenheten och stoppa kontakter i väggen för att alla lampor ska lysa. Det räcker med att sitta i soffan och rikta en fjärrkontroll åt rätt håll och *klick, klick, klick* så är allt tänt/släckt! Det är såna här grejer som får mig att gå igång! Coolt!

lördag, december 02, 2006

Polsk jord i min mage

Jag sitter och funderar på vad jag har för intressen. Såna intressen som gör att jag gör mer saker med andra. Rör mig mer. Ute. Bland fler. Andra. Nya. Inte bara hemma. Jag har inte fattat att jag behöver det, men Jonna har rätt. Nåt behöver jag. Nog.

Och så har jag ont i magen. Jag tror det är de råa polska champinjonerna som jag aldrig orkade borsta bort jorden från. Är det höjden av lathet?

fredag, december 01, 2006

Idolmogge kvällens miss

Jag ber om ursäkt för att bloggen blir lite av en idolblogg. Men vatusan. 1,5 miljoner röster. Det är en folkrörelse det handlar om. Det vore bloggfel (försökte mig på en bloggöversättning på "tjänstefel") att inte skriva om det. Och det är såna här grejer, tillsammans med melodifestivalen, som man får vara riktigt, RIKTIGT, kritisk. De är ju som gjorda för det! Lekmannatyckande!

Så:

Kvällens överraskning - Sebastian. Har han varit bättre? Och var det hans egen låt? Och varför var han så nervös och svettig att han knappt kunde prata? Var det här hans karriärs sista chans?
Kvällens besvikelse: Daniel. Hjälpanemig vilken tråkig låt. Överfriserad, överskäggtrimmad och koftemysig. Bingolotto-studion var nästa dörr, Daniel?
Kvällens miss: Mogge. Hela Mogges programledarinsats är en miss. Inte nog med att han aldrig lyssnar på de han intervjuar, Mogge är så stelt upptagen med att göra rätt att han drar med sig hela programmet i fallet. "Nej, inte in i den kameran. Den! *tystnad* Eller jag menar den!" När Mogge sedan skriker "HEJDÅ" och febrilt vinkar adjö ända tills han fattar att hans programledarpartner fortfarande har information kvar att delge, då, DÅ, gick ridån ner för Mogge. För alltid.
Kvällens "åh, synd": Markus skivsläpp. Han får en låt han knappt behärskar (efter sticket är det nästan olidligt att höra hur han kämpar med de höga tonerna) och en skiva fylld av B-spår. Och så ska han turnera runt ett år med dem innan han får chansen att göra något som passar honom.
Kvällens rätt: Jag. Att detta år inte ens är värdigt att röra hörntofsen på de tidigare årens startfält.

Right on och gonatt!

Idolkvällens frågetecken

Markus vinner. Ingen tvekan. Erik är platt. En fadäs, helt enkelt.

Kvällens frågetecken är annars:
Är juryns åsikter regisserade? Inte var det särskilt jämt? Men jurymedlemmarna turades om att uttrycka hur jämt det var. Var det planterade åsikter för att tittarna ska rösta mer? Att ingen sida ska luta sig tillbaka och tänka "Markus är så överlägsen att vi struntar i att rösta"?
Det finns två argument som stöder detta:
1. TV4 vill att så många som möjligt ringer - ju fler som ringer, ju mer pengar tjänar TV4. Om juryn säger att det är jämt så ringer tonåringarna kontantkortet av sig för att stödja sin idol.
2. Skivbolaget är rädda för att den ena finalisten förlorar pga allt för positiva/negativa omdömen och vill sälja så många skivor som möjligt (dvs ge ut skivor med den artisten som verkligen har störst kundunderlag.
Hmm..

Det kom ett samtal igen...

"Tjena det är Rogga här!"
"Hejdu" vad är det här för glad prick?
"Jo, jag skulle komma och koppla in Bredband hos dig"
"Jajustdet" Ringer de redan en vecka i förväg?
"Det var på tisdag nästa vecka jag skulle komma, va?"
Nu har jag min chans!!
"Nä... Det var väl idag? Fredag? Idag? Kommer du inte nu?" *dunk, dunk, dunk*
"Jaså... Hmm.. Nä, tisdag var det nog. Jag kommer någon gång efter tio då, är du hemma?"
skit också!
"Ja, jag jobbar hemifrån så det är ingen fara. Men så du kommer inte idag då? Du kan inte klämma in mig nånstans där innan idolfinalen eller så?"
"Nä, tisdag blir det"
"Är det helt omöjligt ikväll då?"
"Hehe. Då ses vi på tisdag! Tjenahej!"
"Hej. Då."

Glädje, fotbollssverige!

Henke spelar i Manchester United i vinter!!
http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,945084,00.html
Och jag tackar GUD för att jag valde sportpaketet på kabel-TVn!

Cynikermat

Idol-final ikväll. Sällan har jag varit så ointresserad. För två år sedan satt jag klistrad och ringde upp hela kontantkortet för att Daniel skulle vinna. Denna Daniel. Vilken karisma. Vilken lyster. Vilken röst. Vilka TV-minnen. Vilken värdig vinnare. Förra året hade jag aldrig missat finalen. Lilla späda tonårsAgnes spände magen och lyckades få till en röst som fick humlors flygkonst att blekna. Och så stod hon där på scen mot favoritsebastian och tog hem det. Jag jublade mig blå.
Årets final är inte värdigt att ens ta i hörntofsen på de tidigare finalerna. Det som till en början såg ut som ett lovande startfält visade sig bara vara glänsande fernissor. Eller avhopp. Eller kvalmissar. Den strålande Felicia saknade stjärnkaraktär. Den charmiga bondsonen med den särpräglade rösten hoppade av innan finalserien började. Den lilla überfeminima pojken som bantat ett år för att komma tillbaka och hade så mycket karaktär att han nådde ut till varenda känslotörstig 19-28årstjej gick inte vidare. Kvar på scenen står nu istället snyggErik - han som redan åkt ut två gånger - och markus. Markus med känslan. Markus med den tröttsöta uppsynen. Trogna Markus som är kastar slängkyssar till sin övertorneåflickvän. Tråkmarkus.
Idol är i år en komplett flopp, helt enkelt. Ingen spänning. En vinnare som är så ospännande (nej, jag menar inte att han varit mer spännande om han var dumpat sin tjej mot nån stockholmsguzz), så överlägsen och så...norrländskt sävlig.
Och då har jag inte ens börjat med "Mogge".

Men självklart tittar jag ikväll ändå. Om inte annat så för att föda cynikern i mig.

första advent-ish

Idag är det första advent. Eller första öppnaluckapåkalender-dagen. Och då känns det alltid som första advent. Jonna, världens bästa pysslare, har skapat en tradition åt mig de senaste åren. Hon pysslar ihop en adventspaketkalender med stora paket. Ett varje dag. De hänger där i mitt fönster på tv grenar hon hängt upp varpå varje paket omsorgsfullt hänger uppknutet. Det är fint. Som en juldekoration. Och så får man gissa varje dag vad det är i nästa dags paket. Mysigt! Om jag hade haft en mobiltelefon hade jag tagit kort på det. Men det har jag inte. Den dog och igger på uppvaknande i nån sonyericssons-teknikers knä.

Om det inte vore för att jag hade varit på så dåligt humör så hade allt varit lysande. Men jag är på dåligt humör. Vet inte vad det är. Kanske jobbet. Jag är irriterad på att jag inte är mer tekniskt kunnig. Att jag kan vara till större hjälp. Det känns nu som att vi står i ett vakum och att jag har lite att bidra med. Det är frustrerande.

Men nu är internet online igen! Och livet känns lite bättre. Och jag skickar iväg den här posten.
(idag kom förresten modemet på posten. Så nu tar det bara en vecka till för att få nån hit och trycka på en knapp på en station för att jag ska nån lina ska nå hit)