lördag, december 29, 2007

Mitt traditionella julaftonsMMS



Det tog kanske åtta omtagningar. Sen fick jag till det här perfekta julaftonskortet. MMSade det till 30 noggrant utvalda personer i min telefonbok. Drygt. Tillsammans med en julaftonshälsning.
Fem dygn senare har jag fått tillbaka tre svar.
3.

Jag vill med denna bloggpost slå fast att det inte är ok.
Att ett sådant beteende vill jag inte veta av.
Och jag räknar nu med tillbakakakor från er alla på nyårsafton.
Med råg i.

Julafton var annars en hit

Inte minst för att jag såg Lasse Åberg.
Han bor här på gotland, ibland.
Och på självaste julafton gick han runt i Konsum på den minimala ort jag firade jul på och handlade julmat. Han, hans fru, och hans snygga dotter(?).
I rynkig hud. Grå och jätterynkig. Och noppriga mjukisbyxor. Det var roligast. Mjukisarna, alltså.
Sen cyklade de iväg.
In i sagokändislandet.

Dagen innan julafton



Jag tog en snabb vända förbi nya ICA i Visby. Det var julrush såklart. Men uppenbarligen tyckte inte butikschefen att det var pressande nog för sin personal. Så han fixade fram tomtemössor till alla anställda. Med triss, tryckt i pannan. Så dem, utöver att sprida julkänsla, också kanske kunde sälja en lott eller två.
Jag fick stå en stund i kön och kunde inte låta bli att tycka synd om dem. Och få en flashback.

Som när det var harry potter-premiär på Röda Kvarn och jag fick jobba i maskin och riva biljetter. Så när jag ska gå ut att riva möter chefen mig med en mantel, runda glasögon och en harrypottertröja.
- Sätt på dig det här, säger han.
- Skämtar du, säger jag.
Han skakar på huvudet, ger mig utstyrseln och tvingar sedan mitt finniga, 18-åriga jag att riva 273 biljetter i harrypotter-kostym.
Needless to say - jag skrev upp en extratimme på mig den kvällen.


ps. För er bloggläsare som sist så omsorgsfullt uttryckte det hemska över att en dagenanställt hänger ut folk här i bloggen har jag denna gång anonymiserat den fotograferade. Skönt, va? ds

Jo, ang facebook

Jag tackade ja till förfrågningarna.
Det visade sig att några var riktigt kul.
Och att det också gav mig några poäng för att vinna "den som har flest vänner när man dör vinner".
Just nu leder jag över Jonna. Mycket viktigt.

Jag hatar såna där bloggar...

...som bara dyker upp någon gång då och då. Och som man, när något väl händer, är osäker på om det kommer något bra eller en kaskad bajs.

Och jag är väl medveten om att jag lutar åt det senare.
Nu.
Nuförtiden.

Och det grämer mig något så infernaliskt.

För en del som följt bloggen längre vet ni vad det kan betyda.
Ni andra får spekulera i blindo.

Nu tror jag jag ska ladda för att skicka iväg en kaskad bloggbajs.

måndag, december 17, 2007

Årets mest ensamma dag

Fick en kommentar ang julångesten.
Kommentaren jämställde julångesten med midsommarångesten, och frågade vilken som var värst.

Det är givetvis julångesten.

Jag har ingen aning om det beror på att jag är uppväxt i Frälsningsarmén eller om det beror på att jag har föräldrar som har haft ett stort hjärta för ensamma.
Men det slår ofelbart. Varje år när vi firar den stora familjehögtiden jul så är vi aldrig bara familjen. Mina föräldrar, officerare i Frälsningsarmén sedan över 20 år tillbaka, tänker på sin församlingen, på människor i sin närhet, på utstötta, alkoholiserade, eller bara människor som har tråkigt, och bjuder in de till sitt hem. Till vårt hem.
Så har det alltid varit. Så länge jag kan minnas.
Vi har suttit på julafton med alkoholister som har tittat på när vi har öppnat våra legojulklappar. Vi har suttit på julafton med ensamma sjuksköterskor som var tvungna att jobba över julafton och inte har en enda släkting i närheten. De har suttit där i vår familjesoffa och lett snett över att få vara med och dela julgröt med oss.

Och det är bara julkvällen. För 90 procent av mina julaftnar har firats i en gemensam lokal med ensamma, alkoholiserade, eller fattiga, tillsammans med andra familjer som valt att lägga årets mest ensamma dag med de som verkligen behöver sällskap. Där har vi barn fått uppgifter. Jag som lekledare sedan jag var...jag minns inte hur gammal. Allt efter att vi ätit julbord ihopsamlat från skänkt julmat från runtomkring.

Tro mig.
Det finns inte någon dag på året som för någon är så ensam som julafton, för den som inte har någon släkting som älskar dem.
Midsommar är ett lyxproblem. För oss som känner lite ångest över att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en dag som i reklam proklameras som en skärgårdsö med pripps blå, solsken, skratt och snygga kroppar.
Allt det där kan vara jobbigt.
Men julafton är på riktigt.
Det är dagen där gemensamhet inte finns.
Där familjen står i absolut fokus.
Där den ensamme är värd noll.
Där den som förlorat allt, medvetet eller ej, aldrig är så varse om det som då.
Där den fattige, aldrig är så medveten som då.

Det må vara lätt att skämta bort. Det må vara lätt att raljera och vara bitter över att få ha upplevt få slutna jular med familj eller de närmaste.
Men jag har både sett och insett vad det innebär att vara riktigt ensam. Eller hur mycket en överalkoholiserad uppskattar att bara få närvara i ett lyckligt familjesammanhang.
På årets ensammaste dag.

Mina föräldrar må ha förbisett en sluten familj. Men de har istället sett en öppen familj.
Som med kärlek öppnade för andra.
Även fast det ibland känns som jag ännu inte accepterat det, så beundrar och respekterar jag det enormt.

We have trust issues


Det är jättekul att det verkar som att Jonna har skapat något klassiskt over there in Norge. Men jag kan inte låta bli att spela upp det om och om igen.
Som en pariserhjulvakt sitter jag och ser det rulla om och om igen. Maniskt. För att se om det möjligtvis är någon tunga i de där klippen. För att se hur mkt hon gillar den där killen - egentligen.

Så tar jag en stillbild. Stannar upp. Sitter med ömsom skarp, ömsom tom blick. Försöker utläsa om det är kärlek.
Inser till sist att det är oskyldiga 15-årspussar. Med läpp.
Låter bandet rulla vidare.
Och inser att Jonna kan komma imorgon utan en väntande utskällning.
Hon är bara snygg. Och bra. Och duktig.
Och Norges nya "ICA-Stig". Fast tjej, då.

Bloggfasta

Man kan ju tro att jag är svältfödd efter den bloggorgie jag presenterar, såhär på måndagskvällskvisten. Så är det inte.
I själva verket deltog jag inte i bloggfastan (ni vet, den vi skrev om på dagen.se, men som jag inte kan länka till - hur patetiskt hade inte det verkat). Det verkar förvisso inte som så många andra gjorde heller. Faktum var att helgens dagen.se-länkar (som är mitt enda mätinstrument) fick fler inlänkar än både förra och förrförra helgen.
Därmed inte sagt det var ett dåligt initiativ. Säkert ett bra.
Men jag fattar inte grejen. Att det behövs ett andrum. Att det varit tjafs och bråk.

Men jag tar det mest som ett sundhetstecken. Jag läser helt enkelt för få kristna bloggar. Det finns få som får mig berörd.
Kanske för att jag inte prenumerar på de gapiga. Kanske för att jag inte läser de bråkiga.
Jag rycker på axlarna och går vidare. Och prenumererar på de jag tycker är charmiga, roliga, eller tillför något.
Känn er hedrade, ni som finns bland favoriterna.

Nej, jag är helt enkelt i ett bloggstim. Helt utan anledning.
Och, som ni märker, utan högre krav på vad som kommer ur mig.

Olivorgie

På en helg har jag, helt själv, lyckats käka en halv olivburk.
Meddelas endast här och på detta sätt.

Musiktips

Jag vet.
Ni är ju sedan länge fans av min musiksmak.

Men det var länge sedan jag skrev om musik. Och det förstår jag att ni saknar. Det var ju säkerligen här på bloggen som ni först läste om Salem al Fakir - detta extrema stjärnskott som nu plockat hem flest grammisnomineringar av alla.
Därför känns det nu aktuellt att tipsa om annan utsökt musik.

Här kommer därför några tips på både gammalt (hey - jag vet, ni är inte bara ungdomar som läser bloggen) och nyare (dvs inte lika brett kända).

Så färskt att cd-brännaren fortfarande är varm:
Trevor Hall
Ibland hittar man fantastisk musik på de mest oanade ställen. Så var det med Trevor Hall. I slutet på Shrek 3 spelar denne 19-årige amerikan en låt som får mig helt ställd. Och så inser jag direkt - vad än han har gjort, så kommer jag fastna för det. Det visade sig vara sant, såklart. Missa för guds skulle inte Trevor Hall. Reggae, rock, pop, och en skvätt hiphopgung och så befriande bra.

Nytt:
Elias and the wizzkids.
Kan det komma något gott från Falun? Förutom namnet till Falukorv? Ja, Elias and the wizzkids blandar, pop, folkmusik, 60-tal och energi till ett potpurri av glädje! Detta tillsammans med såna där skönt medvetslöst aningslösa texter gör detta band till årets komet. Lyssna!
Myspace

Inte så nytt:
Peter Jöback
Han gav en fingervisning med sitt förra album där Niclas Frisk och Andreas Matsson gjorde de fantastiska "sommarens sista sång" och "Du har förlorat mer än jag". Men hörrni. Aldrig hade man kunnat ana den hitbomb som kom med albumet "Människor som du och jag". Det är ett pärlband av hits. Årets skivjulklapp. No doubt.

Gammalt:
Såg Hotrod häromdagen. En galen, och småfnissig film som helt plötsligt spelade den fantastiska John Farnhams "You're the voice". Är inte det något att återuppleva, or what?

Så gammalt att det behöver en käpp:
Såg en annan film, Reign over me. Och dess titelspår påminde mig om en annan fantastisk låt. The Who's - Love Reign o'er me. Hamnar direkt i min mp3spelare.


Varsågoda.

Önskelista

För första gången på många år har jag tagit tag i mig själv och faktiskt skrivit en riktigt bra önskelista.
Kanske den bästa på flera år (det säger iofs kvaliteten på de tidigare)
Det är inte lätt, ska jag säga. Jag är ju trots allt en hårt arbetande tjugofyraåring som har allt jag kan önska mig. Och saknar jag något köper jag det. Förutom om det är en tremiljoners etta på 30km2. Där går gränsen. Såna ormyngel går jag inte på.
Hursomhelst.
Jag har ändå lyckats sammanställa en liten lista.
  • En liten laserskrivare.
  • En extern hårddisk, på minst 250gb
  • Hörlurar, öronsnäckor, gärna bra. Gärna KOSS
  • En kupong på flera middagar att kunna ta ut hos farmor och farfar.
  • Konsertbiljett till Peter Jöback 27 januari i Stockholm
  • Skiva med Elias and the wizzkids
  • Andra udda, eller roliga upplevelser
  • Strumpor
Visst var det bra önskningar?
Alla kan ju hitta något som de kan köpa!
Det är bara att rippa och ta inspiration.
Det är gratis.

Facebook

Jag har insett att det inte är något för mig.
Men samtidigt - det är lite som att gå ur kyrkan på 1600-talet.
Finns du inte på face:an är du lite smålooser. En utstött typ. En freakishly maniac som vägrar se att facebook - gilla det eller ej - är det enda sättet 2000-talets människa umgås på.
Men det är inte av integritetsskäl jag funderar. Snarare är det vännerna.
Det får vara nog nu.
Visst är det skönt att ha tillgång till er alla. Att ha ett online register där jag kan nå er allihop.
Men det börjar gå för långt nu.
Jag vill inte ha fler vänner.
De jag bryr mig om har jag redan. Plus några till.
Jag har helt plötsligt börjat jag få inbjudningar från folk som jag inte träffat sedan lågstadiet. Ingen aning hur de hittat eller kommit ihåg mig. Men, hur det än må vara, där ligger de i min "friend request"-låda.
Och jag vet inte hur jag ska agera.
För det känns så meningslöst att ha en massa människor som är roligt att se när de gett mig bekräftelsen - addningen - men så meningslöst att de ska ligga i nån vänlista.
Men så har man inte hjärta att säga nej. Att avböja.
Så jag låter de ligga kvar. Obesvarade. För jag vågar inte chansa på att de ser om jag avböjer.

Jag har nu över tio som ligger på kö.
Är det hjärtlöst?
Är det fegt?

Hur hanterar ni det här?
/hjälplös

Klockan är 19.06

Och jag har gått sent från jobbet, lagat mat, ätit, meningslössurfat, julångestat, bloggat en post, läst bloggar, kollat externa mailar, och hunnit påbörja min andra post.

I vanliga fall hade jag kommit hem från jobbet om en kvart.

Mitt nya liv är fullt av möjligheter.

Julångest

Hur går det för er?
Själv är jag uppe i 7,3 på skalan.
Jag sitter här med förskalv.
Det är den 17e december.
Sånt slås man av varje minut när man jobbar på tidning. Datum står överallt.
Det är den 17e december och jag har inte köpt en enda julklapp.
Inte en enda.
Fattar ni hur lite det är?
Jag har flickvän, mamma, pappa, två systrar, föräldrars föräldrar, och flickväns familj.
Jag som vanligtvis älskar att ge julklappar har drabbats av paralysering.
Ångest. Julångest, om så vill.
Sitter hemma och demonstrativt vägrar tänka på julklappar.
Så tänker jag på de som inte ens har pengar att köpa några.
Och får dåligt samvete.
Tänker att jag inte ska gnälla.
Att jag borde gå ut och lyxkonsumera lite.
Bara så jag slutar gnälla.
Så svårt är det ju inte.
När man har pengar.

Det gick nyss upp till 8,2.

fredag, december 14, 2007

Min tjej är filmstjärna

Hon har snackat om den tidigare. Men det är först idag jag sett den. Reklamfilmen. Den som vunnit priser, och blivit härmad. Kanske Norges svar på "Har ni fest eller".
Hursomhelst - här är den (och ja, det är lite irriterande att hon går runt och pussar främmande män. Även om det var för tio år sen)


Och för att riktigt förstå hur stort det här är:
Här är tre hemmagjorda filmer som försökt kopiera reklamfilmen: 1, 2, 3

onsdag, december 12, 2007

Det är också något oklart vad de insinuerar

Att det är lika bra att göra båda två på samma gång? Och samtidigt få badrummet rent?

Något spartanskt kanske...

Men inget kan ge smolk i min bägare. Fatta 140 min mer! Varje dag!

Skönt det finns fler

Det ska sägas direkt - det kunde varit vi. För vi har den senaste tiden haft både 'sfjd' som mellanrubriker och huvudrubbar som saknar bokstäver. Kanske är det också jag tycker det här är extra roligt. Det finns fler tidningar som gör fel, och glömmer att byta ut mallrubrikerna mot riktiga ord.
Skönt.

Tjugo minuter

Nycklarna ligger i fickan och om sisådär tjugo minuter så står jag i hallen till det som ska bli mitt hem de närmaste månaderna. Tjugo minuter. Så lång tid tar det att åka från jobbet hem.
Tjugo minuter.
Ställ det mot 90 minuter. Så lång har det tagit. Det blir 70 minuter över tur och retur har jag 140 minuter. Flytten ger mig alltså drygt två timmar mer att hitta på kul i mitt liv varje dag. VARJE DAG! Helt crazy.

Vad ska jag göra med all denna tid? Sova, givetvis. Men mer? Jag blir helt pirrig i kroppen när jag tänker på möjligheterna.
Träna, läsa, shoppa, spela, socialisera eller bara njuta.

Oj! Nu är jag snart framme! Helt sjukt.
Vi hörs.

Elkaos

Det är helt galet. Hela södra stockholm är utan ström! Så också dagen. När jag kom till jobbet blev jag helt kall när hela huset var nedsläckt. Helt säker på att jag missat en företagsresa eller en strejk. Men nej, strömavbrott. Då tills nu har vi varit utan ström. Ingen ström - inga datorer. Fint. Då kan vi ringa! Telefonerna bygger på växelsystem som är nere. Fint, då kan vi ta en kaffe. Nope. Ström också.
Så nu sitter vi och dricker vatten i kaffemuggar. Själv har jag åkt till stan och hämtat mina lägenhetsnycklar.
Radion säger att strömmen är tillbaka efter tolv.
Morgondagens tidning är, minst sagt, i fara.

måndag, december 10, 2007

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Bäst om Nobel

Det är Nobelpartaj ikväll, om ni mot förmodan missat. Och tv4 sänder hela shajten. Hela dagen.

Men jag ser inget av. Utan underhålles istället av mina bloggrannar Patricia:
På samma sätt som kungligheter tränar sig i att hålla inne med kisset så tränar de säkert upp sin koncentrationsförmåga.
Och på Jonna:
Kungafamiljen får en bunta papper om människorna som ska sitta runt omkring dem. Meningen är att hitta samtalsämnen för 4-timmarsmiddagen.
Och om ni kommer in på Schulmans överbelastade och för-en-dag-återuppståndna nobelblogg där han mobilbloggar direkt från festen så är det också värt ett besök:
I övrigt känns detta speciellt. Jag sitter med telefonen under bordet och bloggar. Man skulle lätt kunna tro att jag gjorde nåt annat där nere.

Jag har blivit overrajdad

Jag har varit förkyld i helgen. Jobbigt, såklart. Men fascinerande att iakta också. För i kampen för att bli frisk är det inte mycket som hjälper. Huskurer i all ära - de kan hjälpa dig klia inuti halsen, och alvedon kan lura dig frisk i en timme eller två. Men det enda som verkligen hjälper är att ligga helt stilla. Inte röra en tum och invänta att vita blodkroppar, immunsystem får jobba sig svettiga på att koka ihjäl ovälkomna bakterier. Det är märkligt. Som att min kropp tar över hjärnan. Att det liksom är ett inbyggt säkerhetssystem som manifesterar en regel om att 'fattar hjärnan inte alla symptom om vila så är det fritt fram att köra en override och däcka honom några dagar'.

Ja, så det är vad som hänt i helgen. Jag har legat i sängen och inte rört mig. På sin höjd några fingerklick för att byta film på datorn.
Därmed poängterades också overridens enda positiva sida.

fredag, december 07, 2007

Vilken fantastisk kväll!

Jag hoppas innerligt att du såg ikväll. Tycka vad man tycka vill om idol, men det är en lika viktig del av allmänbildningen som Putins mystiska val.
För min vän försökte jag mig på nutidsjämförelsen att det är 2007:s Robinson-final. Att han nu var en så pass förtappad själ att det hjälpte honom nämnvärt må vara. Men faktum är att det här är stort. Riktigt vitkalkat stort.
Ett bevis på det är att jag spenderat kvällen på Olearys. Ni vet, baren som alla andra dagar är en sportbar som hellre visar obskyr vattenpolo än någon girlish fjantmusiktävling. Men inte ens Olearys på Götgatan, hjärtat av sveriges Olearys-restauranger, kunde i dag stå emot. Därför spenderade jag och min vän kvällen hejandes, jublandes och bettandes på idol på Olearys ikväll. Tillsammans med översminkade tjejer, övertränade killar (som uppenbarligen hoppats komma undan med vilken sport som helst - bara de slapp flickvännens idol) och sveriges mest utsökta hamburgare.
Det var sann fest och jag satsade tvåhundra kronor på att marie skulle vinna.

Det kändes ju så uppenbart. Ett struligt liv via Slitzutvik, bigbrother-sex och -förlovning. Tjejen som levt hela sitt liv i en dröm om att en gång få bli sångstjärna. Idols svar på melodifestivals-marie, fast idol-marie faktiskt kan sjunga - på ett sådär carolasjälvklart sätt.
Det tillsammans med att vinnarlåten var en ballad gjorde mitt bett självklart.
Och jag vann.
Men det var såklart osäkert in i det sista. Men precis som förra året, året innan det, och året innan det, så var det den som sjöng finallåten bäst som vann. Hårfint, men marie drog sista strået. Och vinsten. Lätt värt. Lätt bäst.

Och jag har skrikit mig hes.
Men tvåhundra kronor rättvist rikare är jag nöjdare i natt än jag varit på länge.

torsdag, december 06, 2007

Ytterligare fundering kring svordomar

Var "ormyngel" och alla de där bibliska svordomarna dåtidens "djävlar"?
Eller hur svor man egentligen på hebreiska?

Nån som vet?

Svordomsgenerator

Mackan tipsar om att Ship of Fools gjort en svordomsgenerator! En biblisk sådan. Klicka på generatorn och få tips på hur bibliska figurer svär.

Mycket intressant och användbart.

Check it!

tisdag, december 04, 2007

Den där sista får jag nog ta med mig hem och klura på ett tag

Här kommer dagens stora fråga: Varför använder tjejer så sällan raklödder när de rakar ben och sånt? Det måste väl bli lika irriterat och sårigt för de som för killar om de skippar?

Och: varför ställer jag den här frågan till er, istället för att ringa min flickvän?

Hemska nyheter med en twist



Jag gillar kyrkans tidnings webbambitioner! De är de som ger Dagen.se störst tuggmotstånd. Och oftast är de ganska snabba.

Så dock inte idag.

För idag, klockan 15.57, valde de att publicera den nästintill tutankamon-gamla nyheten "Åmselemördaren benådas".

Det var samma nyhet som tapetserades över hela stan, och alla nyhetssajter igår.
Roligt i sammanhanget är också att jag, varje gång jag läst dessa rubriker, hela tiden tänker "Åsnemördaren".
Kanske ett ofrivilligt sätt att göra nyheten mindre obehaglig.
"Åsnemördaren benådas" eller "Åsnemördaren fri och vill skaffa jobb".
Fortfarande morbid och sjukt, men med en twist av fniss.

Inte Anja - igen!?!

Jag sitter här på redaktionen och skriker och gormar över att Anja Pärsson fått Bragdgulden för andra året i rad.
- Sjukt! Fotbollslaget -94 kanske skulle kunna fått det även -95, men att Anja ska få det två gånger i rad?! No way!!
Så sansar jag mig och inser att jag inte kan komma på en enda stor sporthändelse på hela 2007. Inte ett enda jubel framför tv:n har jag haft.
Eller glömmer jag?
Kan ni hjälpa mig, någon?

måndag, december 03, 2007

Desillusionen har fått sig en knäck.

Jag ska vara ärlig.
Jag har den senaste tiden förlorat tron på kyrkan. Mer och mer. Kanske inte så mycket för tanken med den, eller dess struktur. Men för människorna. Och det är ju det vi säger, vi postmodernt kristna, att det är vi människor som är kyrkan.
Alla de där uppgivna suckarna har därför lagt sig på hög och bildat en slags desillusion mot kyrkan någonstin kommer fungera.
Tills i eftermiddags.

För idag läste jag något som gav en strimma hopp, som till och med gav mig tro på att kyrkan kan slå tillbaka. Men hur viktigt det är med ledare. Rätt ledare, på rätt plats. Dagen kommer imorgon publicera ett dokument. Ett gigantiskt dokument, över just detta.
Jag varken vill eller kan berätta mer.
Men det är inspirerande, utmanande och provocerande viktigt för ett församlingssverige som har svårt att hitta sätt eller kraft att ta sig ur de redan uppslirade spåren. För ett samfundssverige som försöker hitta nya verksamheter men alltsomoftast landar i att det är ett nytt material som ska ut.

Det är inget nytt som sägs, det är inget nytt som görs.
Men ATT det görs, och i det sammanhanget det görs. Det är så avgörande.

Det är hoppingivande, och det fick mig att andas lättare. Att det finns människor med exceptionellt ledarskap, som vet vad som krävs, är beredd att göra det, och KAN göra det.

Äh, det blir bara töntigt att fortsätta prata om det när ni inte ens vet vad det handlar om. Men läs det imorgon. Lova. På Dagen.se

Sveriges nya humorstjärna

Den börjar bli en klassiker, det här avsnittet nu. Och kanske har ni redan sett det. Men det gör inget. Jag har sett det tio gånger och skrattar fortfarande lika mycket varje gång. De första två och en halv minuterna är fantastiska!

Sveriges nya Robert Gustafsson är född (och uppväxt). Han heter Björn Gustafsson.

Därmed inte sagt att standarden kommer höjas

Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.

Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor, generat lagt handen över munnen och ursäktat sig - hon svor ju framför en kristen. Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: "Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så - fine".
Just det. Så var det. Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex "jag älskar syndaren, inte synden", eller "det är den fria viljan" eller "det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar").
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.

Allt eftersom jag ständigt tycks använda mig av samma uttryck har jag insett vikten av att vidga mitt ordförråd. Jag är trött på mina trötta vändningar "Helt plötsligt", "Men så slår det mig" osv.. Platt och ljummet. Jag har insett att jag nått någon slags begränsning för hur långt jag kan komma utan att ha läst en enda bok (it's true). Att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.

Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Nu var mitt förrådet slut igen!) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (aj!) arg hela tiden. På alla skithuven (ja, ni ser) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som "huggormsyngel", "skrymtare" och "hycklare" och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.

Poängen är att det är tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder - den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så är det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.

Konklusionen är - What would Jesus do.
Nä. Det var ett skämt.

ps. Ni bibelsprängda bloggläsare - vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds
Uppdaterat: Jag har redan fått schyssta förslag som "dårar", "Ormar" och "vitkalkade gravar". Fortsätt fyll på listan!

torsdag, november 29, 2007

Zlatan och Ekwall

Zlatan har blivit pappa, målkung och en frontfigur i italienska ligan. Förståsigpåare menar att det är därför han nu blivit mycket mer avslappnad.
Och även om vi ibland får glimtar av det där avslappnade, riktiga, Zlatan, så känns det som att vi fortfarande är distanserade.
Därför är det här klippet så fantastiskt fascinerande.
Hörru, Zlatan, var såhär jämt!

Hörru, Björnligan ringde. De ville ha tillbaka sin maskering.

Vi satt på restaurang och hade det mysigt, när mitt öga råkade flacka över till bordsgrannen. Jag tittade igen och fattade inte vad som var fel. Var det håret, eller den omöjliga gravitationsupphävarfrisysen? Inte. Så jag snabbtittade igen, och igen, sådär 'oj vad trött jag är, jag måste rulla nacken' (jag vet, jag är världens sämsta smygtittare), och förstår till sist.
Killen har målat en mask kring ögonen. På riktigt och på fullaste allvar sitter han på middag med sin date med en påmålad mask. Den är mörkbrun och sträcker sig från öra till öra.
Det är fascinerande, och till sist kan jag inte låta bli att glo (lugn, utåt sett så låtsades jag få nackspärr) och slutligen dokumentera. Och det visade sig vara på riktigt. Klicka på bilden, förstöra den och granska. Det är helt sant!
Och nu kommer la questione: är det jag som är ute - som tycker det här är helt...ovanligt?, eller är det han som är inne för han är så...framsynt..?

Jag är vuxen, och kung över godisavdelningen

Ser ni? Det är pez! Kommer ni ihåg? De där små godisarna som skjöts ut från munnen på en kalle anka-plastapparat, som man älskade när man var åtta. Men de tog alltid slut snabbt, och var dyra.

Men nu, 16 år senare, är en kostnaden för en pezuppsättning nästintill löjligt liten och jag köper och trycker i mig snabbare än fort.
Och känner enorm tillfredsställelse. Att jag lever det liv jag drömde om när jag var åtta - gå på mcdonalds när jag vill, och köpa hur mycket pez jag känner för. Allt med en nöjd axelryckning.
Allt det här gör att jag känner att jag vunnit. Att jag lever livet min barndom drömde om. Som att jag riktigt, riktigt lyckad.

Allt för ett litet paket pez. Ibland är lycka löjligt lätt kommen.

onsdag, november 28, 2007

Jag kräver långbensanpassning!

Det finns två skäl jag postar den här bilden. Dels för att ni ska första hur blåjeans blir när de är fulslitna. Ett exempel på hur mina nya jeans aldrig kommer bli.
Och dels för att visa nackdelarna med att ha långa ben. Har sitter jag med ryggen i vinkel med sätet, men får helt enkelt inte plats. Mina ben är för groteskt långa. Så när det, sekunden efter bilden togs, kommer en man och vill sätta sig bredvid får jag helt sonika ursäkta mig. Rodna lite för min abnormala kropp och förklara att jag inte vet hur jag ska få plats.
Hur sjukt är inte det?

Facket knackar på

De tjatar om facket på jobbet. Att jag ska bli medlem och sånt. Och det är säkert bra det där. Solidaritet, broderskap och att bunta ihop sig mot överheten.
Men 600 skattade kronor i månaden! I MÅNADEN! Fattar ni hur mycket det är?
För dessa skulle jag varje år kunna åka till kanarieöarna, inkl resa, boende, mat, en vecka.
Eller varje år köpa en ny bättre tv.
Eller varje år åka 25 resor t/r till Örebro.
Eller varje år köpa 125 pizzor.
Eller varje år köpa två nintendo wii.
Eller en bärbar dator.

Så ursäkta att det inte är ett självklart beslut att byta ut detta mot en a-kassa jag aldrig kommer använda, en tidning jag sällan kommer läsa och ett pressleg jag aldrig kommer visa upp.

Det känns därför inte helt oattraktivt att vara ett solidaritetssvikar-as. Färre vänner på jobbet - ja. Men jag har i alla fall en ny platt-tv eller en härlig solbränna varje år.
Som jag kan prata med...

tisdag, november 27, 2007

Men JAG har kul i alla fall

Fick ett mail i dag. Från nån pr-firma som ville jag skulle tipsa er om någon tidning. Får sådana ibland. Ibland finare, ibland tråkigare. Häromveckan mailade t.ex P3 tro och frågade om jag ville komma och snacka "Helvete" i deras program.
Allt detta för att något googlat på nyckelord och sedan "kristen", eller blivit tipsad eller länkad och hamnat här på bloggen. Så ser de min e-mail, skickar ett trevligt mail med en trevlig förfrågan. Fint så.
Men jag undrar så hur de tänker dagar (veckor?) som dessa, när de åter igen besöker bloggens startsida och hittar töntinlägg om mina blåjeans och dåliga hårdagar. Om de ångrar sig? Skakar uppgivet på huvudet åt min komplexa, schizofrena natur och kryssar över min mailadress på deras små listor.

P3 har förresten inte hört av sig igen. Jag låtsas att det beror på att de fick reda på att jag jobbar på tidning.

I dag går vi igenom mig, från tå till topp

Det borde vara omöjligt. Det är ju liksom själva poängen med snaggat hår. Men i dag hände det. Jag hade en dålig hårdag.
Det är helt platt. Blöthundhårsplatt.

Det hände antagligen efter duschen i morse. En minut senare drog jag på mig mössan och lät den sitta på hela bussresan,1,5h. Helt förståeligt således.
Vad värre är, är att jag inte upptäckte det förräns nu. Det säger en del, både positivt och negativt, om mig.
Men värst - vi har att göra med är en klassisk mössfrisyr.
Därmed finns det nu inte längre någon försvarbar anledning kvar till att ha tvärdragssnagg mitt vintern.

Livet är en tävling

Jag har köpt nya jeans! Såna här blåa där de pressat in så mycket blåfärg de kan. Raw denim, eller vad modebloggarna nu kallar det.
Grejen med dem är iaf att man inte får tvätta dem. Eller, man ska helst inte. Så sa hon den ytterst - till nästan självspäkande grad -
medvetna affärsbiträdet i butiken iaf. För om man tvättar dem förlorar man chansen att få dem personliga. Då blir de bara vanliga tråkiga tvättade jeans. Men om jag går med dem ett år utan att tvätta dem i vatten (lägga de i frysen går bra - det ska tydligen döda lukt), och sedan slänger dem i tvätten kommer de få en perfekt slitning efter min kropp och rörelsemönster.
Så ju längre jag går med dem otvättade, ju bättre.
Tösen till affärsbiträde vet inte vad hon satt igång. En tävling av detta slag sätter igång en maskin i mig av sällan skådat slag. Som när jag var pöjk och mina föräldrar sa, i ett sista dumdristigt försök att få mig ge upp mjukbyxorna till förmån för jeans, "vänta bara tills du blir stor, då kommer du aldrig vilja bli av med jeansen". Jag tog det som en direkt utmaning och gick i alla byxmaterial som fanns utom jeans ända till högstadiet (då anpassningen, mobben och likriktigheten var betydligt viktigare än min interna tävling).

Men jag har längtat efter det här. Att fixa såna här råa brallor bara för att se hur långt jag kan gå. Jonna hade ett par, och klarade någon månad. Sedan hade hon fläckar hon tyckte hon var tvungen att tvätta bort.
Ha! Level1 på den. Inte ens om byxorna är dränkta i vinterkräksjuka kommer jag tvätta mina. Inte ens om mina skrivbordsgrannar svimmar vid blotta synen av mina byxor hammar dem i tvätten.
Aldrig!, mark my words, kommer jag självmant lägga dem i tvätten.
Byxorna ska vara så komplett nedgrisade att de till sist själv vandrar till tvättmaskinen. Då, eventuellt då, hjälper jag till att stänga luckan, vrida om knappen och ge brallorna chansen att andas.
Men det är tveksamt.

måndag, november 26, 2007

Den vemodiga paradoxen

Jag pratade med anders wejryd idag. Vi pratade om bloggar och resultatet kan ni läsa på dagen.se. Han fällde bland annat en kommentar om bloggar i allmänhet. Den, och några andra grejer är jag jättesugen på att skriva om.
Men det får jag inte. Det skulle bli jäv och min journalistiska integritet skulle kantstötas en smula. Det är insikten av detta, tillsammans med tydliga påpekanden om dito, som gör att det känts en smula...tråkigt, att blogga.

Jag vill ju provocera, ifrågasätta, opponera och skriva om precis de frågor som Dagen tar upp.
Men så fungerar det inte.

Det har gjort att jag blivit tvingad att göra en kraftig övervägning om den här bloggen kan fortsätta. Ska jag fortsätta skriva betraktelser? Räcker det? Eller blir det patetiskt och urholkat?

Jag vet inte. Men det är i de tankarna jag går nu. Och därför tror jag ni förstår varför det varit tomt.

Men ikväll kan det komma några inlägg. Om inte annat för att testa både gränsen och motivationsnivån.

Eller så skiter jag i det och sitter och sörjer att det som hela livet varit ett mål kan ta död på det transportmedel som tagit mig dit.

tisdag, november 20, 2007

Och ja, vi skrev om det även när det gällde hundratals

Vi sitter på morgonmöte. Det spelar ingen roll vilken tidning det hade vart. Någon föreslår att vi skriver om katastrofen i bangladesh. En annan ser frågande ut. Som ett svar på det outtalade frågetecknet förklara en tredje 'ja, det är uppe i femsiffriga dödstal nu'. Frågetecknen är utredda.
Men den fadda känslan av att vi räknar katastrofer utanför vår värld i storleksordning kommuner istället för personer är påtaglig.

Inte konstigt, men mycket anmärkningsvärt.

Mitt liv är i spillror

Det var en trevlig kväll med mat, tre killar emellan.
Sen tog någon fram singstar. Vet ni vad det är? Ett slags tv-spel med mickar och alla möjliga kända låtar där man tävlar om vem som sjunger renast. Alltså klarast toner och minst falskt. Sällan har jag varit så självsäker i mina vinstprognoser. Det var givet att jag skulle vinna varenda match. Men åtta låtar senare ligger jag under mot elektriker-kristian med 7-1! Förtvivlad och förbannad har jag lust att skrika; du ska ju vara bra på kopplingssystem, hockey, dricka öl och skrika från läktarbänk! Inte kunna sjunga finstämt på Främling!
Han verkade se de outtalade orden i mina ögon och konstaterar lugnt och nöjt; 'Min pappa har sjungit en del.'
DIN PAPPA?
Shit! Jag har hela frikyrkan nedplöjd i generna, tiotusentals timmars fostrande kyrkosång i bagaget. Och din farsa har sjungit en del?
Mitt liv är i spillror.

Efter en hel dags grubblande och försök till bortförklaringar har jag äntligen kommit på anledningen: Frikyrkans stämsång! Detta eviga kreativa uppmuntrande av att ta ut svängarna, göra melodier till sina egna. Det är ju därför kristennissarna kommer så långt i idol. De härmas inte - de är unika.
Hör du det, kristian. Jag är unik! Gör varje låt till min egen. Jag må ha förlorat i tönt-singstar, men jag hade vunnit cool-idol!

Så måste det vara.
Ja, så måste det vara.

söndag, november 18, 2007

Tillbaka i stockholm igen

Springer mellan stationer, trots att jag inte har bråttom.
Och så, när jag kommer fram, sitter jag bara och tittar. Försöker hålla rastlösheten kort.
Gör en klassiker och skapar scenarior kring händelser. Största enigmat just nu: Om man går med barnvagn och måste springa på tunnelbanevagnen innan dörrarna stängs - vad låter man gå först? Barnvagnen eller en själv?
Om jag försöker trycka in barnvagnen först, kan ju, om dörrarna slår precis på mina armar, barnvagnen åka med tåget. Eller om jag gör tvärtom kan barnvagnen stå kvar på tunnelbanestationen.
Vad gör man? Går in sidledes? Fast det hinner man ju inte om det är bråttom.
Jaja.
Nu kom äntligen tunnelbanan.
Hej.

onsdag, november 14, 2007

I kölvattnet av 'bevara äktenskapet'...

Antingen blir man irriterad på att äktenskapsförespråkare proklamerar den nuvarande formen för äktenskap i reklamen i tunnelbanorna.
Eller så blir man som jag, genuint skitarg, på sån här reklam. Vad är det för dumhuvud till företagare som bygger sin verksamhet på att låna ut snabba sms-lån, för att sedan skuldsätta oansvariga, fulla, unga människor under en stor del av mångas liv.

Sånt gör MIG riktigt uppretad.

Ett tecken på var kärlek

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det beror mest på att jag inte tar mig tid när jag väl kommer hem. Det blir för sent.
Men känn er inte bortglömda. Jag tänker på er jämt.

Det bevisar om inte annat bilden ovanför från i fredags natt. Sista bussen hade gått, första snön hade bestämt sig för att falla. Och efter misslyckad liftning blev vi tvungna att gå de sista kilometerna.

Väl inne i farstun, frusna, trötta och arga, stannar jag oss båda, rotar fram kameran och knäpper en bild. Bilden blev suddig, men jag envisas att ta en till, trycker tillbaka min nu skitarga vän, och tog sedan bilden ovan. Hela tiden med er, bloggläsare, i tanken.

Det var väl fint?
Men vete fåglarna vad jag egentligen skulle skriva om bilden.

Om du vill låna ut en lägenhet på kreta en vecka tackar jag inte nej

Det står julgranar överallt i stockholm. Centrerar varenda litet försök till torg.

Men jag ser inga julgranar. Allt jag ser är ett långfinger från hösten som säger; Fackjo, det blev ingen sommar.

måndag, november 12, 2007

Vem är mest förebildig?

Hörrni.
Jag behöver hjälp.

Jag ska komma på 8 namn på bra förebilder under 2007.
Dagen började förra året med en "100-lista" på de 100 bästa förebilderna.
Och nu ska vi på redaktionen hjälpa till at nominera.

Men jag sitter rådvill, och önskar er, ni visa och underbara bloggläsare, hjälp.

Så.
Mail in ett tips på en person - känd eller okänd - med en kort beskrivning varför den ska vara med på listan över bästa förebilder 2007.
Maila till:
emanuelkarlsten@gmail.com
(eller lägg en kommentar nedan)

Skynda, skynda!
Och passa på att påverka.

Se förra årets lista

Dagens mediamärklighet



Under helgen har löpsedlarna handlat om artisten som anklagas för pedofili.

Vem det är har inte varit klart.
Men klart är dock att om man googlar på Tito Beltran dyker Expressens artikel upp om den anonyma "Världsartist inför rätta för sexuellt utnyttjande".

Märkligt.
Nu har han, i Aftonbladet, bekräftat att det verkligen gäller honom.

Men hur tänkte Expressen? Och hur lyckades de få deras artikel att dyka upp under googlesökningen "Tito Beltran"?

Uppdaterad:
Det gick lite snabbt i förmiddags. Expressenartikeln är inte alls den från helgen, utan från februari 2007. Aftonbladetartikeln är från 2002.
Men oavsett.
Det är fortfarande mkt märkligt att Tito Beltran dyker upp som träff på den anonyme världskändisen i expressens artikel.

fredag, november 09, 2007

Vill ni veta en hemlis?

Jag har fortfarande på mig tjejdeo.
Jag saknade den ljuvliga doften.

Säg inget.

En ängel hörde av sig

Jag ser ljuset i tunneln! Äntligen ser det ut som att jag kan lämna långtbortiingenstans och flytta närmare jobbet.
Idag fick jag ett samtal om en temporär lägenhet mitt i stan. Liten, men ändå. En lägenhet.

Fattar ni.
Inga fler 1,5h-resor.
Och även om det inte är för en längre period så är det i alla fall en utslussning.

Fantastiskt.

onsdag, november 07, 2007

Årets bästa nyhet för internet

Internetreklam är större än TVreklam!
Nu är det bara landsortspressen som drar in mer (men bara knappt) reklampengar. Men de rasar snabbt, medan internet drar in mer och mer. I början på 2007 (om inte redan vid årsskiftet) så kommer internet säkert vara förbi.

Detta innebär också att det finns större underlag för att våga släppa allt fritt på nätet och förlita sig på annonsintäkter.
Goda nyheter, goda nyheter.

Läs mer hos Martin Jönsson.

Förresten - en kuriosa nyhet.
En av Englands största nyhetssajter (enligt de själva), Expressandstar.com är uppbyggt på...WORDPRESS! Fattar ni? Jonnas bloggplattform! Det är ju jätteroligt, och ganska uppseendeväckande.

Tjuvskratt

Tjuvlyssnat.se är en gammal favorit. Men det var länge sedan jag skrattade högt åt något. Tills igårkväll:

Tåg, Värnamo - Göteborg

Tåget har lämnat stationen men efter en stund bromsar det in och en knastrig röst hörs ur högtalaren.
Högtalarröst: Vi får ursäkta för att vi har stannat. Men det är en dvärg som har hängt sig på spåret.
Flera av passagerarna tittar förvånat på varandra. Efter en stund knastrar det till i högtalarna igen.
Högtalarröst: Nu menade jag inte en sån dvärg, utan vi kallar ju våra ljussignaler för dvärgar!

När musiken vann över skivbolagen

Radiohead är ett av de få kända band i världen som valt att lägga upp sin musik på nätet och låtit användaren själv få välja vad de vill betala. Många har struntat i betala, medan andra betalat mer än vad de behöver.
Ingen nyhet där.
Men idag skriver media om att det inte var någon kassako. I genomsnitt betalade varje användare 38kr. Men, som bland annat DeepEd belyser, så handlar de här 38kr om mer än dubbelt av vad artister får från deras skivbolag i vanliga fall.
Vem förloraren är? Skivbolagen. Och det kan de ha.
Resultatet är intressant. Inte minst inför framtida webbprojekt. När internetanvändandet sväller och användaren blir mer van (och inser hur lätt de kan ladda ner sin musik gratis) så vill hon ha enkla sätt att premiera den som skapat musiken istället för att stoppa pengar hos en skivbolagsdirektör som likriktar, prackar på och mjölkar musikindustrin.

Jesusflashade

Modebloggaren UnderbaraClara har bloggsmygevangeliserat lite igen.
Läs om hur hon gjorde sina bekanta stumma genom en jesusflash, eller om hennes cellgruppsmöte (med den enormt spännande och sökande bloggkommentaren!).

Ett mysterium

Sverige är ett av världens länder som ligger i framkant när det gäller teknisk utveckling. Vi har bussar som ropar ut var vi är med automatik, gps:er som räknar avstånd, mobiltelefoner där vi kan prata och titta på varandra. Vi har till och med pissoarer som automatiskt spolar efter oss.

Men av någon anledning på har vi i stockholm, detta svenska kapitolium, vägrat utvecklas när det gäller bussbiljetter.
För då ska busschaufförer ta upp en 1800-tals stämpel, stämpla en teststämpel på kladdpapper, för att eventuellt skruva fram rätt tid, och sedan sätta en blöt bläckstämpel på en pappersremsa.

I det annars så perfekt moderna sverige är detta för mig en plump och gåta.

tisdag, november 06, 2007

Lite sötfnissigt

Jag har precis hunnit lägga upp en artikel där jag valt rubriken "Ungdomsförbund vill döpa sig till Equmenica" och puffat den när en av mina chefer dyker upp bakom mig.
Chef: Du.
Jag: Ja?
Chef: Får jag komma med ett tips?
Jag: Självklart.
Chef: Jag vet ju att det kanske är annorlunda med din bakgrund i frälsis och så, men det här med "döpa"...
Jag: Ahh!
Chef: Ja, precis. Det är ju inte riktigt döpa det gäller...
Jag: Nä, just. Inte dopceremoni. Bara namn. Just det.

Jag tyckte det var sött det där. Att försiktigheten användes i respekt för min frälsisbakgrund. Kände mig som en invandrare som råkat skriva "svenne banan" när jag egentligen menade skriva "dalmas".
Eller...äh. Vilken fantasilös liknelse.
Godnatt.

Jag har egentligen massor att säga, men...

Jag låter Peter Karlsson säga något helt annat istället. För han säger det så himla bra:

Hösten är hycklarnas tid

På dagen 375 år sedan Gustav II Adolf förblödde i Lützens lera och jag inser att vi fortfarande sitter fast där i dimman.
Grundlurade hela nationen.
För ingen kan väl på allvar tro att våra förfäder självmant valde att bo i ett subarktiskt land, där lågtrycken står på kö från september till april och vuxna människor dricker komjölk i stället för vin?
Nej, de var givetvis stammens avskrap. En bunt imbecilla fårskallar som råkade svänga till höger vid fel bautasten under mammutjakten. Alternativ lurades att knalla över Öresund århundradets enda istäckta dag, medan övriga gänget stod kvar på stranden och flinade.
Och nu sitter vi alltså fast här; i ett land där dagisbarnen tvingas klä sig som astronauter och det enda sättet att undvika strömhopp från Västerbron är att lobotomera sig själv framför ännu en säsong av ”Idol” 2000-nånting.
Vintern är åtminstone ärlig. Det är snöbollskrig, hockeytacklingar, starkglögg, hårda paket, sälklubbning, ja,
hederligare tag, liksom.
Hösten, däremot, är hycklarnas tid.
Knappt har den första sommarkatten frusit ihjäl på bryggspetsen, förrän det dyker upp någon hurtfrisk skogsmulle i näbbstövlar och käckt utropar:
– I dag har jag gått trehundra mil i detta härliga höstväder och det var jätteskönt!
Jag säger: Promenerar gör väl bara den som inte har några kompisar? Vettigt folk föredrar att ligga i mysiga hövålmar och småhångla.
”Felet med de flesta människor är inte att de ställer för höga krav på livet, utan för låga” sa den brittiske författaren C S Lewis.

För det är ju inte – som vissa tror – livsnjutarna som gillar hösten. Utan de där sävliga, fantasilösa tristnissarna.
– Äntligen höst, så man får kura ihop sig i soffan och göra ingenting!
Spinner de och avslöjar därmed att deras behovstrappa är ungefär lika hög som en gråsuggas.
Själv vill jag ha mc-färder över Gotland, utekonserter med Thåström och massor av bryggpartyn. Inte nöja mig med råttor i mellanväggarna, allsvensk slutstrid i lera, restskatter och bihåleinflammation.
För inte ens de sällsynta dagarna med solsken – de som alla höstkramarna går
i helspinn över – är ju riktigt bra. I november står solen som ett glödgat spett, horisontellt, rakt in i ögat. Blir man inte bländad och kör av vägen, så har man migränanfallet som ett brev på posten.
Nej, det finns egentligen bara en lösning:
Lägg ner hela hösten!
Eller åtminstone november.
För kunde man en gång införa sommartid – mot alla konservativa bondlurkars vilja – så borde man väl kunna utesluta en hel månad ur kalendern, inte sant?
Det är precis som den där sista vagnen som alltid skadas mest vid en tågolycka. Tas den bort, så blir alltsammans åtminstone lite bättre.

Men snabbt ska det gå. Jag är redan blöt om fötterna.Det är de sävliga,
fantasilösa tristnissarna som gillar hösten.

Av Petter Karlsson

(Stulen från city.se)

Kompisar, ni får alltid reda på det först.


Självklart får ni bloggläsare reda på det först.
Om allt går som det ska så är den uppe om 20 minuter.

Nyrenoverade dagen.se

Kolla!

måndag, november 05, 2007

Dagens roligaste...

...kommer från en präst. Tack!

(klicka på bilden för förstoring)

Imorgon händer det

Ja, eller idag, för oss. Sista generalrepetitionerna inför morgondagens stora happening.
Ärligt talat, det är ingen gigantisk grej, men det ska bli kul, och framförallt intressant, att se hur det mottages!
Spännande, va?

Eftersom jag inte har något annat att skriva om...

Jag åker till stockholm nu på morgonen och tar därför taxi till tåget. Det känns lyxigt, och jag sätter mig alltid i baksätet för att kunna njuta maximalt; Känna mig som en godsägare som slött beordrar sin kusk att ta honom dit han vill och lite till.

Men till skillnad från godsägaren har jag sämre ställt med pengar. Min taxifärd är en illusion av lyx. Därför är jag också smärtsamt medveten om taxametern. Och om taxichaufförens knep för att få den att gå.
Jag föreställer mig att de vet exakt hur de ska göra för att få ut några extra hundralappar varje månda. Och jag föreställer mig att min taxi idag var experten själv i ämnet. Av flera skäl:
*När jag kommer ut på innergården har han kört in med fören först. Det innebär att det första vi måste göra är att ta en minut för att backa. Taxametern tickar.
* Så fort det kommer ett rödljus lättar han på gasen och är snabb att bromsa in så snart han anar ngt gult.
* Han kör omvägar, och låtsas som att de går snabbare. (Fast det där har jag förstås inga belägg för)

Väl framme skiljs vi åt, jag och min kusk, och jag beter mig lika oberörd och arrogant, så som en godsherre bör, och slänger fram mina slantar.
Men i mitt inre är jag samma arga arbetarpojk som egentligen inte har i en utsugartaxi att göra.

Den kostade ju nästan lika mycket som tågresan.

söndag, november 04, 2007

Och apropå söndagsskolan

Kan ni förstå? Söndagsskolan här går under namnet ädelstenarna! Det är ju superfnissigt!
De skulle lika gärna kunna kallat de 'kronjuvelerna'!
Och när de väl säger: "Då välkomnar vi ädelstenarna in till rummet här bakom" är jag aldrig riktigt säker på om de menar söndagsskolan eller om de önskar någon form av spermiedonation.

Vad gör ni en söndagsförmiddag?

Själv är jag ute och köper saft och baguette...förlåt, nattvard till söndagsskolan i min örebrokyrka.

fredag, november 02, 2007

Detta kan äventyra mina nackmusklers och plånboks liv för all framtid



Jag står som ett fån framför massagelistan. Det känns som att jag står inför ett ödesbeslut. Antingen skriver jag upp mig för en tid och erkänner att jag är in the loop - att jag har upptäckt ett behov jag aldrig haft eller trott mig ha, och att jag kommer känna ständig längtan efter det. Eller så börjar jag arbeta för att få slut på begäret. Få kroppen att börja knyta upp musklerna i de där bekväma knutarna igen, och aldrig mer behöva bekymra mig över förkylningar, olja i öronen eller omöjlig självmassage.

Jag kan inte bestämma mig.
Jag kan banne mig inte bestämma mig.

Så här såg min fredag ut



Skitbra.
Uppenbarligen visste alla utom jag att vi skulle vara lediga idag. Eller att man kunde kompa ut halva dagen. Tydligen fungerar det så eftersom det är alla helgons-dendärröda-dagen imorgon.

Inte _en_ kotte har varit på redaktionen. Och jag var fast i stan, eftersom jag redan köpt tågbiljett till kvällen.
Ytterligare en anledning till att aldrig mer planera i förväg.

Istället har jag gjort min tjänst framför datorn. Och planerat tills på tisdag. Då kommer stora förändringar ske på jobbet. Det blir intressant.

torsdag, november 01, 2007

Förstår ni vad jag får stå ut med?

Såhär står det på min buss. Det är alltså inte bara snack om att jag just nu bor i världens ände. Till och med SL medger det.

onsdag, oktober 31, 2007

Här får ni

Jaha. Men tanke på att ni knappt gav en enda respons på mitt förra inlägg och fråga så tänker inte jag skriva ett uns av intresse i den här posten.

Tand för tand...
Hejdå.

tisdag, oktober 30, 2007

Mobilbloggar

'Oh, vilken speed och regelbundenhet han har fått på sitt bloggande', tänker du.

Och det må vara så. Men mest handlar det om att jag insett att jag kan mobilblogga på 1,5h-bussen.

Men det innebär också att bloggen innehåller en hel del fler vardagsbetraktelser och färre mer eller mindre religiösa pretto/antipretto (jaha, där fick ytterligare två ord att lägga till i T9's ordlista) inlägg.

Och jag undrar här hur ni gör. Om en del av er läser min blogg som jag läser underbaraclaras modeblogg - scrollar förbi modeinläggen men läser med puls åsiktsinläggen.

Inget fel med det. Men jag kan inte låta bli att undra - är mina vardagsinlägg era 'modeposter'?

Jag har smakat kunskapens frukt

Det tar uppenbarligen inte mer än en behandling. För nu har jag hamnat i spiralen. Ontinacken-spiralen. 'Oj, aj'-spiralen.
Hela dagen har jag gått med någon slags märklig nackspärr. Och allt beroende på denna mammons lakej till massös.

Jag är cementad i min övertygelse av att jag nu har skapat mig ett behov jag inte aldrig behövt. Väckt en sovande björn, liksom.

För jag som i 24 år har klarat mig utan en enda nackkram ligger nu i fosterställning och kan inte tänka på annat än babyoljiga händer som pressar muskelknutar.

Jag är fast. En junkie. Jag har smakat på frukten från kunskapens träd. Fjäll har fallit från ögonen. Jag var blind men nu jag ser.

Åh, Gud, jag önskar mig tillbaka till oskuldfullhetens stadie. Då jag, likt adam och eva, var omedveten kring min egen nakenhet - mina knutar i nacken.

En observation över mina egenheter

Av någon märklig anledning ligger det fastgjutet i mitt huvud att en Big Mac kostar 39kr. Så ärdet, liksom. Därför tycker jag all mat över 50kr är hutlöst dyrt.
Så.
Maten på restaurangen här på jobbet kostar 72. Pissdyrt. Men det är buffé. Så det innebär att jag försöker äta för hela dagen. Tar av flera olika maträtter, försöker förnyttiga genom massa sallad, och trycker sedan i mig det innan jag till sist toppar med en kopp kaffe.

Denna märkliga och extremt lättjestinna vana innebär att jag hela eftermiddagarna sitter bakåtlutad i min kontorsstol och ojar mig över att jag är så sjukt mätt.
Det är så jag kan leva med att jag lägger över 50kr på en lunch.

Minne från bröllopet

Jag hamnar bredvid en av brudens kollegor.
Jag: Så, vad jobbar du med?
Han: Jag är stadsplanerare.
Jag: Ja, just det. Som bruden. Men vad är det man gör då egentligen? Jag har fått förklarat massa gånger men det fastnar inte.
*förklara sitt jobb i tio minuter*
Jag: Ah. Men då så. Fast om en halvtimme kommer jag kunna ställa samma fråga igen..
Han, suckandes: Ok, såhär; det är som Sim City.
Jag lyser upp: Va? Är det sant? Du är sim city? På riktigt?
Och helt plötsligt hade jag ett artilleri av följdfrågor: Måste ni placera ut polisstationer med jämna mellanrum för att det inte ska bli våldsamt? Har ni små kartor med var folk rör sig mest? Måste ni variera er för medborgarnas lycka?

Jag kommer aldrig glömma vad en stadsarkitekt är.

måndag, oktober 29, 2007

Och det gör också att mina 3h buss blir lite mer medgörliga

Det är sällan det varit så mycket måndag som det varit idag. Så sjukt segt.
Vanligtvis börjar nyhetsadrenalinet (bäst webb, snabbast, snyggast, vad kan vi göra bättre) ta över och skjutsa mig genom dagen. Men det har varit en sådan död nyhetsdag, och i övrigt fylld med möten att jag känt mig som en säck potatis med ben.

Men så kommer ett sms följt av ett telefonsamtal från en Kaggevän som erbjuder sig fixa njutarmiddag ute i långtbortistan.

Och helt plötsligt kommer en strimma hopp - den här dagen blir kanske inte så tokig ändå.

Ha en skön kväll! Det ska jag ha.

Massage är överskattat

Nu vet jag att massage är ett behov vi klena, individualistiska, egocentrerade människor skapat. Ännu ett trick för oss att må bra - förlåt - bättre. Ännu ett sätt att skylla en krämpa på någon/något.
Raljerande, givetvis.
Men så känns det efter att ha kommit ut från massagerummet och nyvaket konstatera att det inte var mycket mer än en halvtimmes vila, med tillhörande beröring. Extremt överskattat.

Dessutom smörjer de in en i babyolja. Jag hatar oljor och salvor. Jag hatar att bli sådär fuktig. Jag blir blötkatt-tokig. Det var således inte världens bästa öppning när det första massösen gjorde var att droppa onormalt mycket superkladdig olja över hela min rygg, och sedan gång på gång råka komma åt min öron med de kladdiga händerna.

När jag sedan läser kommentarerna där en kollega berättar att massagen inte alls är gratis, och en annan gör mig beredd på kommande förkylningar känns halvtimmen som en total waste of time.

Och till dig som också skulle få massage för första gången: nej, man behöver inte förbereda sig alls. Eller ens ha med sig något.
Men jag är fortfarande osäker på om jag gjorde något fel i sättet jag tog av mig kläderna på överkroppen. Om jag skulle inväntat något eller så. Massösen såg märkbart besvärad ut.

Men det kan ju å andra sidan också bero på min överkropps närmast magiska attraktionskraft.

Massage!

Idag klockan 13 ska jag få massage.
Gratis massage på jobbet.

Jag har aldrig i mitt liv tidigare fått proffsmassage.
Det känns lite läskigt.

söndag, oktober 28, 2007

Lugn, era semesterbild är fortfarande era

Från den, i sammanhanget, något udda källan Marcus Svensson tipsas vi om Computer Swedens lugnande facebookbesked - svensk lag gäller fortfarande i Sverige.

Därmed kan man känna att den extrema nyhetsbomb känns aningens...desarmerad?

Avrapportering

Och så var det ju bröllopet igår.
Mycket trevligt.

Kul (och aningens "du måste vara där för att förstå det roliga") under festen:
Värden: Ja, så har vi ett telegram här från...något franskt ställe...Le Vide, är det visst.
Värden läser upp telegrammet, varpå hela den gotländska skaran av gästerna börjar skratta och i kör utbrister:
"Naj, Lejvide!"
Jag tyckte annars att det var fint. Att hålan orten Levide fick en sådan förfranskning.

Intressant annars är att bröllop lätt får en känsla av en livskrönika över brud och brudgum. Bilder från barndom, mormors tokiga anekdoter och brorsornas stökiga minnen. En försmak av femtioårsfester och begravning. Fast sötare.

Blue Eyes Soul - ni är mina vänner

Jag blir så upplyft, så glad, när jag ser saker göras med kvalitet. Jag älskar de människor som, när de gör något, gör det proffsigt.

Så. Kristna bandet Blue Eyes Soul - ni är mina nya favoriter.

Ni har definitivt gjort svenska kristenhetens bästa musikvideo. Eller, what the heck, bästa video.

Enjoy:

lördag, oktober 27, 2007

Besked

Jonna kom precis tillbaka från sminkningen.
Hon: Du, vi får byta om i bilen

Då vet ni. Det blir den sortens bröllop.

Bara inte bilen, bara inte bilen

Det är knappt två timmar kvar till bröllopet börjar, och jag sitter på ett kafé i kumla och väntar på att Jonna ska sminka klart bruden.
Och jag börjar bli riktigt orolig.
För ännu har vi inte hittat en lösning på när och hur vi ska kunna byta om till våra fina bröllopskläder.

Och hela dagen, helgen, festen - allt, blir förstört om vi måste ligga i bilen och åla på oss kläderna.

Det kom ett mail

"Hej!
Upptäckte ett inlägg på din blogg om mig som jag fann väldigt roande, angående min dialekt. Du skrev: "Han pratade Östgötska. Ni vet sådär komiskt - släpigt fast ändå studsigt - som bara östgötar kan."
Det är ju faktiskt ett väldigt roligt konstaterande, och överraskande - eftersom jag är född i, uppvuxen i och återigen är boendes i Västergötland.
Så här kommer en fråga till dig: är det du som är hopplöst dålig på att känna igen dialekter eller är det jag som inte upptäckt att jag östgöte?

/Carl-Henric"

Himla skit.

...och apropå Halldorf



Häromdagen berättades det för mig att bloggen var citerad i magasinet Petrus. Om nattvard.
Och det är ju lite roligt eftersom de gånger jag skrivit om nattvard har jag behandlat ämnet med motorsåg. Närmast.

Och ännu roligare är det att bredvid citatet från mig så ligger ett citat från helighetens mästare Peter Halldorf. Helt enkelt för att visa på de två olika sätten att se på nattvard.

Klicka på bilden ovan och läs mig raljera över saft och Jesu blod.

Poke hängde med Halldorf på klassresa


(klicka på bilden för förstoring)
Såg ni den roliga illustrationen på Peter Halldorf och de stora kyrkoledarna?
De åkte på en gemensam "klassresa" till Italien och Halldorf var lärare.

Ärkebiskop Wejryd, Hedin, kommendör Poke och massa andra.

Mycket roligt, tycker jag.

Jag är i kumla

...och inser att vi nyss haft följande konversation:
Jag: Jag skulle vilja åka förbi Kumlaanstalten!
Hon: Ja, vilken bra idé! Det får vi se till att hinna.

Hur märkligt är inte det?
Och finns det kartor och broschyrer i turistbyrån om hur man tar sig dit?

fredag, oktober 26, 2007

Jag har världens minsta överkropp och världens längsta ben



Jag hittar en gammal bild på mig på facebook och tappar hakan. Vad är det för monstruöst långa ben som sticker ut från vad som ska antas vara mina försvunna höfter och försvinnande överkropp. Det kan ju inte vara mina? Det måste vara nåt panoramaobjektiv?
Ser ni? Jag skulle kunna stapla två överkroppar på varandra och det skulle ändå inte vara högre än mitt utsträckta ben!

Plötsligt får jag tillbaka en massa flashbacks.
Om hur jag och min blivande flickvän hade haft picknic i grönskan och hon skulle vila sitt huvud på min mage. Men hur hon än letade med sitt huvud så hittade hon bara höftben och revben.
Hon: Men du, var är magen?
Jag: Jaa.. Nä, jag har liksom en ganska kort överkropp.
Hon: Vadå?
Jag: Ja, det finns liksom inget mellanrum mellan höftbenet och revbenen.
Och så asgarvade hon.

Men det har även funnits upsides. Som när vi precis ryckt in i lumpen och skulle göra muskeltester. Armhävningar, situps och ryggsträck.
Ryggsträcket gick ut på att vi la oss raklånga över en bänk med bara överkroppen som stack ut. Sen gällde det att hålla överkroppen uppsträckt så länge som möjligt. Så fort man vek sig så var det slut. Allt gick på tid.
Min tur. Jag la mig, och kände efter så att höftbenet slutade precis i höjd med kanten bänken. Och så började tiden gå.
Två minuter gick. Många gav sig.
Tre minuter. De flesta hade gett sig.
Fyra minuter. Nu var det bara jag kvar.
Helt plötsligt samlades alla runt mig och skrek och ropade för att heja fram mig till att ta den nya kompanirekordtiden.
Och jag rodnade.
För med min stump till överkropp skulle jag kunnat ligga där hur länge som helst.
När jag till sist var uppe i sex minuter kändes det nästan löjligt, och jag gav mig. Och för resten av min lumpentid blev jag ihåkommen och hyllad.

Jahjälp vilken freakshow man är.

Ja, det börjar kanske bli tjatigt nu, men..

Tisdag-fredag den här veckan har varit fullständigt crazy. Som sagt. Aldrig förr har vi haft så fin och intressant webb.
Och jag funderar - är det en exceptionell vecka, eller går det att göra såhär varje vecka?

Och dagen(!) är inte slut än.
Min idol Leif Cyrillus fortsätter snabbuppdatera med det intressantaste och Hasse fortsätter bevaka moderatstämman.

Själv försöker jag varva ner.
Det är bröllop i helgen. Ja, igen. Det gör mig inget. Jag älskar att klä upp mig i kostym, gå med sträckt rygg och känna som om jag är i en film. Lyfta på ena ögonbrynet, skåla och tala intellektualiteter.
Och Jonna ska sminka bruden! Det blir roligt. Hon är duktig.

Det börjar bli lite sjukt dethär

Gick tidigt från jobbet för att hinna till Örebro i helgen. Var tvungen att ta svängen hemförbi för.
att plocka upp lite kläder.
"Svängen".
Väl på tåget förstår jag att det tar längre tid att åka hemförbi än att åka tåg/buss mellan Stockholm och Örebro.

Just nu räknar jag på om det till och med inte skulle gå snabbare att krypa mellan Örebro och Stockholm än åka kommunalt tur och retur mellan Stockholm innerstad och Kagge-fcuk(ing)-holm (hah! mindtrick! Ni trodde jag engelsksvor - jag sa ju bara ett klädmärke!).

Det måste bli ett slut på det här.
Just nu är jag beredd att bo i en skokartong om du har någon.
Maila mig på emanuelkarlsten@gmail.com

torsdag, oktober 25, 2007

Rusa in

...på dagen.se
Vi har en så sjukt bra webb idag!

Jag sitter här med puls.

onsdag, oktober 24, 2007

Ville bara säga...

Det går bra nu. Arbetsmässigt sett. Det är sjuk flyt för webben. Vi var först (eller bland de första) med den här bevara äktenskapet-antikampanjen. Och jag fick toppa tidningen med nyheten. Det var en ny upplevelse. Och roligt.
Och som strössel på det så har vi en extremt fin webb. Ni ser väl det? Och uppskattar det?
Och bättre, och snabbare uppdaterad, ska den bli!
Lita på det.

Ja, men än så orkar jag inte säga ikväll.
Godnatt.

tisdag, oktober 23, 2007

Ni reagerar, jag svarar

Har fått en del reaktioner på saker jag skrivit på bloggen på sistone.
Jag tänkte besvara de nu.

Vi börjar i rätt ände.
Min bloggpost om Frälsningsarmén, deras organisation och hur de fungerar (eller inte fungerar) i U-länder väckte en del reaktioner. Inte på bloggen, där var det nästan helt tyst (varför kommenterar ni inte?) men på Frälsningsarméns Högkvarter. Det var såklart känsligt, inte minst med tanke på att det var många som hade närstående som både jobbade i Pakistan (där en norsk frälsningsofficer blev mördad) och hade nära relationer med landet.
Oavsett det - var det någon som kände sig trampad på, ber jag om ursäkt. Det var inte meningen att vara allt för generaliserande. Men min uppfattning är att problemet är något verkligt. Uppfattades det som att jag kom med färdiga svar till situationen i Pakistan ber jag om ursäkt.
Allt jag ville, och det är egentligen huvudsyftet med bloggen, var att ge min syn på problem och skeenden jag uppfattar och uppfattat.
Ta det för vad det var.

Min bloggpost om Fan och jävlar väckte en del reaktioner hos er läsare. Skönt. Det är nog ett sundhetstecken. Själv ser jag det som toppen på ett isberg. Det finns risk att det kommer mer.

Och det leder oss till det sista svaret:
Hur mår jag egentligen
Ja, frågan har faktiskt kommit upp. Utifrån mina senaste poster när jag hävt ur mig kristensvordomar "Skit" och "himla" så många gånger att det blir patetiskt så kan jag till och med godta att frågan ställs. För det är inte särskilt ofta jag tillåter mig vara så fjönigt arg över patetiskt små händelser. Som Facebook och mördarpendlingen eller måndag hela veckan.

Svaret bottnar dock mest (eller? Det kanske är dolt för mig själv?) i att jag prövar.

En av de största fördelarna jag själv ser med bloggen är att det får vara en plats där jag får pröva mig fram. Pröva att addressera olika saker på olika sätt. Att få vara skitarg, eller diplomatisk. Att belysa saker med eller utan twist. Att vara raljerande.

Just nu är jag i en period där jag vill testa frustration. Att underblåsa frustration och försöka få in det i text. Därav det konstigt stora antalet "skit" och sånt...

Till sist har de senaste veckorna också varit ett test ifall den här bloggen någonsin skulle kunna passa in på Dagen.se. Det finns flera skäl till varför den inte skulle vara där, men också flera skäl om varför den skulle vara där. Men den största frågan, för mig själv, var - kan jag skriva det jag vill även vid en flytt?
För att testa hur andra reagerade har jag därför passat på att vara extra raljerande, och extra kritisk.
För jag vill åtminstone ha möjligheten att vara det, även i framtiden.
Resultatet av min egna undersökning är att det just nu känns ganska skeptiskt. Eller vad säger ni?


Så. Då vet ni allt.

Jag mår förhållandevis bra.
(även om det där himlaskitbussåkandet is killing me)

Aftonbladet bjuder in bloggkommentarer

Aftonbladet presenterade idag en smygstart på deras egen version av Twingly. Ja, för det är inte Twingly, men samma funktion.

Här på bloggen pågick det för längesedan en diskussion mellan mig och Sigge (och jag blir nästan stolt när jag läser hur framstående profetisk jag var i mina analyser kring Twingly!) om varför Twingly var bra, och varför Aftonbladet skulle hoppa på tåget.
Sigge slutade kort därefter på Aftonbladet, men hann lova att det sista han skulle göra var att implementera en EGEN variant av Twingly.

Det blev inte så. Aftonbladet.se bytte publiceringsverktyg och allt sköts på till framtiden. Tills idag. Då hans efterträdare Lotta presenterade deras smygstart (än så länge bara på webbens kultursidor)nya variant av Twingly.
Och utan att testa den (det gör jag nu) känns det riktigt bra.
Aftonbladet tar hjälp av den egenägda portalen Bloggportalen. Därmed har man redan 17 000 av Sveriges bloggar och blogginlägg indexerade och behöver inte alls, som Twingly, bygga på att bloggare surfar in på deras sajt och registrerar pingar för att kunna synas under deras artiklar.

Därmed hamnar Aftonbladet återigen i framkant, även inom bloggområdet.
Och det ska bli spännande att se hur de hanterar bloggar som lyfter deras pinsamt uppenbara fel. Som det här (som Aftonbladet aldrig brydde sig om att ta itu med).

Det enda märkliga är varför Aftonbladet väljer att härma DNs rangordning av bloggarna - där de mest länkade bloggarna hamnar överst. Varför de inte gör som SvD och Dagen och låter de bloggar som senast skrev om nyheten hamna överst i deras listor, är för mig helt obegripligt. De största - eller mest länkade - bloggarna har ju knappast mer intressanta poster än de mindre. Snarare är det tvärtom - de största är stora för att de har länkat och länkat och länkat (a.k.a twinglyhorat) till de stora sajterna.
Det piskar på en likriktning som känns märklig.

Vidare kan man undra hur Expressen nu ska svara. De ligger rejält efter och har ingen uppbyggd bloggplattform.
Möjligtvis har Expressen en chans om de lägger ett jättebud på Johans knuff.se. Och det hade iofs varit ett genidrag. Då hade de inte bara köpt Sveriges bästa bloggportal, utan också ett enormt förtroendekapital och en välutvecklad plattform.
Men det köpte blir aldrig av. Väl?

Till sist: Lagom till Aftonbladets nya Twingly-variant har man också lyckats indexera tidningen Dagens artiklar på bloggportalen (där Jonna i skrivande stund ligger överst!). Det är ju fint.
Det tog bara tre månader.

Jag har misst höstens långkalsong-oskuld

Det känns inte helt bra.

Förresten: Nu är det bara sju månader kvar till sommaren.

My manhood!

Jag har känt mig så fräsch de senaste dagarna. Det är min nya deo. Köpte den akut en gång. Hittade inga klassiska, så jag testade ett nytt märke. Nivea.

Jag har inte fattat vad det var som varit så fräscht. Det enda jag insett är att om jag vill må lite bättre så är det bara att flaxa lite med överarmarna så pyser det ut en vacker arom.

Men så idag gjorde jag den hemska upptäckten. Jag har tjejdeo! Exakt samma doft som Jonna har! Jag fattar inte! Det står inte någonstans på burken! Men det står mig nu fullständigt klart - det är tjejdoften som gör mig fräsch.
Och helt plötsligt skäms jag som en hund. Av att jag gått till jobbet varje dag och doftat rosa himmel och sommaräng. Att jag inte fattat.

Vad har mina parfymkännande kvinnliga kollegor egentligen tänkt om mig? Funderar de nu på om jag bär trosor till jobbet?

Tills vidare kommer jag nu morgonpreppa mig med aceton och tvål under armarna.

lördag, oktober 20, 2007

Bröllopsladdning

Jag är påväg till bröllop.
Det händer då och då, när man är i frikyrkovärlden. Man gifter sig liksom då.

Det låter kanske inte så konstigt, men för de flesta andra, icketroende, i min ålder så är de alltid förbluffade över att jag går så ofta på bröllop.

Hursomhelst. Idag är det dags igen. Och jag får sätta på mig kostymen. Det ska bli riktigt kul.

Vi hörs!

Kedjebrevens comeback

Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta i venerna.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.

Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik "Fwd: LÄS DETTA - LIVSVIKTIGT" och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skit (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).

Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. "FunWall" och "SuperWall" heter de pestsmittade asen. En application på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, kloka människor. Som gör att de skickar ut vilket himla skit som helst. Rosor om att vi är vänner - men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller idiottexter där man blandar ihop bokstäverna i ord och får det att framstå som att "om du kan läsa dethär är du smartast i världen" Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min sketna superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.

Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrota.

Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.