lördag, februari 17, 2007

"Be inte att förföljelsen ska sluta, be om uthållighet"

Läser i DN om hur de uppmärksammar väckelsen i Kina. Att antalet frälsta i Kina växer explosionartat är ett faktum som har funnits länge. Kyrkan i västvärlden har länge haft statistik på att det varje dag blir 10 000 frälsta i Kina.

Jag var med i ett team som åkte till Kina 2001. Dels för att inspireras av den världsdel där antalet kristna växte allra mest, och dels för att be för landets kristna som var utsatta för så mycket terror av dess regering. Vi reste runt i en stor del av landet under en månad och träffade massor av kristna som levde i "underjordiska församlingar". Allt var extremt hemligt och vi fick inte ens säga "Jesus" eller "Gud" i bussen, mail eller samtal ifall det fanns regeringsmän som fick nys på oss och började spåra mail eller följde efter oss till träffar med de underjordiska församlingsledarna. Tortyr och fängelse var vanligt. Och deportering för utländska missionärer.

Det var flera saker som grep mig under resan. Särskilt ord som sades. Som församlingsledarens förvåning över att vi ville be för att förföljelsen skulle upphöra. "Nej, be inte om att de ska sluta förfölja oss. Förföljelsen gör att vi söker oss till Gud och låter Honom leda varje steg av våra liv, och får se hur Gud gör så fantastiska saker i våra och andras liv! Så många upptäcker hur verklig och fantastisk och kärleksfull Gud är! Be inte om att förföljelsen ska sluta, men be om uthållighet.". Eller om de under de fick vara med om för att de litade på att Gud försåg de med vad de behövde. Eller reaktionen en kinesisk församlingsledare gav när vi skulle be för en västerländsk missionär som uttryckte sin rädsla för att bli utslängd om staten skulle komma på att han var där som missionär: "Varför är du rädd? Så länge du vet att du går i Guds vilja behöver du väl inte vara rädd för något? Även om jag dör imorgon så gör inte det något. För då vet jag att Gud är med mig och att jag har levt i Guds plan!".

Jag fascinerades av den fullständiga förtröstan som fanns till Gud. Den var långt ifrån sekteristisk eller "trendig". Den var sann. Gud hade bevisat sig vara sann gång på gång. I varje situation. Bibeln kändes inte som en fantasy-tegelsten. Bibeln speglade hur Gud hjälpte de i deras vardag. Det var påtagligt. Äkta. Sant.

Att andra bloggar reagerar som att DNs artikel är förvrängd och att kristendom är lika mycket trend i Kina som kors runt halsen är i Sveige - det är inte konstigt. I vårt sekulära, avtrubbade land, där vi aldrig behöver se oss över axeln, aldrig behöver oroa oss för att hamna i någon som helst fara, inte ens behöver bekymra oss om kostnaderna om vi blir riktigt sjuka - i vårt sammanhang är det helt obegripligt att det skulle finnas någon högre makt som beydde något för någon. Det finns ingen anledning för vårt sekulära samhälle att ompröva det heller - för när skulle vi behöva Gud?

Och så sitter vi och fnissar åt de korkade kineserna.

Och det känns... smärtsamt.
Hur äckligt sekulariserade vi är.

2 kommentarer:

Jonas sa...

Att förtryck ger sammanhållning och en starkare religiös tro, det stämmer säkert.

Själv är jag nöjd med att leva i ett demokratiskt land med religionsfrihet. Vi har andrum nog att tänka fritt och mestadels bli "äckligt sekulariserade", för att använda ditt uttryck.

Emanuel Karlsten sa...

Det intressanta är ju att vi är så nöjda med att aldrig behövas ställa inför något existensiellt ultumatum. Vi behöver aldrig lägga någon kraft på att ta reda på om det finns någon universiell sanning.

Vi blir andliga kollin. Apatiska, om så vill.

Det är först när vi blir hotade till livet som vi ropar på Gud. Det är först när någon hemskt har hänt svensken söker sig till kyrkan.

Är det inte anmärkningsvärt?