tisdag, februari 20, 2007

Den kristna frikyrkoscenen är lobotomerad


DN skriver en extremt intressant artikel igår om Sveriges förhållande till musik med kristna inslag. DN porträtterar den kristna musiken kontra den profana och lägger in vinklingar från de som forskar kring kontrasterna liksom de som balanserar där någonstans på mitten och de som står på ena sidan och lånar från den andra.
Ytterst intressant och välporträtterat.

Eller vad sägs om det frikyrkouppväxta (numera ateister) bandet "Isolation Years" analys om gospel i kyrkan:
- Amerikansk gospel tänker man nog mer som ett sound, i alla fall i Sverige. Men gospel i svenska frikyrkor, det är idrott, säger Jakob Moström.

Idrott?

- Ja, haha. Den handlar om att vara duktig:, att spela och sjunga perfekt. Rätt sorts handklapp, röd klänning. Det har inget med musik att göra, det har inte ens med tillbedjan att göra, säger Jakob Moström.

Eller deras tankar kring frikyrklifiering av bra musik:
- Svensk frikyrkomusik har med all rätt hånats i alla år. De är bara dåliga kopior. När folk under 1990-talet lyssnade på grunge så kom det fram svenska kristna grungeband, typ "det här gillar nog ungdomarna". Det blir aldrig bra, säger Jakob Moström.
Jag minns testet tidningen Dagen gjorde förra året när de tog kontakt med musikansvarig på P3 och ifrågasatte om det var pga de kristna artisters texter som de inte spelades i radio. Man spelade upp olika låtar för musikredaktören. Systrarna Hagenfors, Saving Blue, Charizma (som förresten var med i polska melodifestivalen i år) och Samuel Ljungblahd. Den enda som var i närheten att hålla radiospelarklass var Samuel Ljungblahd. Men han hade bara potential, inte tillräckligt starkt material.
Men samtidigt är de fyra artisterna ovan de som turnerar mest i norden bland de kristna artisterna. Mestadels, såklart, på den frikyrkliga scenen planterad av kristna fädrar som vill underhålla sina adepter med en slags profan musik lobotomerad på dess världsliga åsikter. Därmed skapas utrymme för "dåliga kopior" att bli stora. Och så sitter vi som njuter av deras musik med armarna i kors och är sura på de komersiella radiokanalerna som ("nästintill rasistiskt, ju") utesluter den "kristna musiken".

Jag säger inte att det är fel att det finns kristna musiker, eller att frikyrkoscenen inte borde finnas. Jag menar bara att den ibland tar onödigt stor plats. Blir för glorifierad. Att vi, bara för att vi är kristna, inte behöver utesluta musik som inte har Davidshjärta-logga på konvuletet eller måla fan på väggen bara för att artisten inte befinner sig i
Reliables stall.

Jag måste få fortsätta och plocka guldkorn från artikeln. Som när Thomas Bossius, forskare
inom religion och musik, berättar om sitt experiment under sina föreläsningar:
- När vi talar om satanism och kyrkobränder blir inte folk upprörda, de säger att det är en del av populärkulturen. Men när jag nästa lektion spelar upp en skiva med kristen lovsång reagerar folk väldigt negativt och en intensiv diskussion om hjärntvätt uppstår.
Intressant, eller hur?!

Vidare: Magnus Sundells, chefredaktör
på den kristna tidningen Trots allt, klockrena analys kring religion och musik:

- Problemet med den kristna musiken är att man inte får sjunga om hur livet är utan hur det borde vara.
Är inte det right on, så säg? Det ligger så mycket präktighet hos kristna att svaghet blivit ett tabu. Jag har skrivit om det tidigare. Vi vägrar (nästan uteslutande) bluesaktigt sjunga om kampen. Kampen mot att hålla huvudet ovanför ytan. Om hur vi misslyckats. Om hur många gånger vi skrapat i botten. Om hur många gånger vi är värdelösa vänner, fädrar och makar. Istället sjunger vi om friheten, glädjen, lyckan, hur vi går "livets väg".

Magnus Sundell avslutar sist i artikeln med en slags hoppfull analys kring världens mest sekulariserade land:
- Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.

Läs hela artikeln. Läs, läs, läs.

2 kommentarer:

sten sa...

Jepp, det där var en oerhört intressant artikel i DN, kul att du lyfte fram den!

Toffe sa...

Jag håller inte alls med om att den kristna musiken bara får handla om hur livet borde vara. Det där är något som vi verkar tycka om att gnälla på bara.

Jag gjorde som Josefine Arenius och glodde igenom mina skivor med kristna artister och såg mycket riktigt att det var som hon menade.

Brutenhet, ofullkomlighet, tvivel, kamp, svårigheter och annat mänskligt genomsyrar musiken. Fast oftast på ett väldigt ärligt och inte särskilt glorifierande sätt.

Jag har som musiker aldrig upplevt det där frikyrkoförtrycket som folk verkar tala sig hesa om. Man är inte automatiskt verklighetsfrånvänd och dum i huvudet bara för att man är kristen. Många kristna tyckt tro att det är så och gnäller något vansinningt på kyrkan när det i själva verket bara handlar om egen privat frigörelse.

Läs gärna Josefins blogg. Skitbra!

http://www.frizon.nu/viewNews.do?NewsID=0036