måndag, februari 26, 2007

"Såhär får det inte gå till, Oscars" eller "Missar föder liv"

Så var den slut. 1 års crescendo kulminerar i att skitfilmen the departed vinner allt. Så bittert. När Babel kunde. När Little Sunshine hade chansen. Så tar Scorsese hem allt. Han som aldrig vinner.

Jag och Jonna är sura, när vi går hem i ett nyväckt Örebro. Såhär får det inte gå till. När ska de välja in oss i juryn? Så att det blir rätt personer som vinner!

Mitt tips fick bara 4 av 10 rätt. Skandalöst.

Men. Och det här är ett stort men. Mitt största förbehåll gentemot Martin Scorsese grundar sig egentligen bara i smak. Jag har aldrig förstått mig på hans senare filmer. Varken The departed, The aviator eller Gangs of new york. Jag tycker det är hemska, rentutav. Därför är mitt omdöme säkert skevt.

Men att Jennifer Hudson skulle vinna för bästa kvinnliga biroll är fel. Grundläggande, fullkomligt fel. Jennifer Hudson sjunger fint, men gör bara en "Big mama"-roll. Fantastiskt för en debut, men inget strålande. Inte som Babels Adriana Barraza eller Rinko Kikuchi. Eller Cate Blanchett för den delen. Det är fullkomligt obegripligt att American Idol tvåans insats vinner mot dessa. Det, mina vänner, händer bara i USA där the american dream kan bli sann på så många nivåer. Där rysningar tar över förstånd och skymmer omdömet.
Jag är upprörd.


För övrigt var jag lost i mina övriga gissningar. Men det var ok, för jag la ingen riktig ansträngning i dem.
Little miss sunshine fick rättvist bästa manus, Pans Labyrinth kammade hem alla konstnärliga priser och Al Gore tog dokumentären.

Sett till galan är jag dock rätt nöjd. Man har uppenbarligen försökt att skala av en hel del onödigt tjafs i år. Någon nostalgiker måste dock funnits kvar som vägrade låta redigera ner de fyra filmklipp som visades. Filmer fulla av klipp från äldre filmer (utan egentlig referens till galan) samt en introfilm med klipp från alla nominerade. På tok för långa. Hade de kortat ner de hade galan fått en riktig fullpoängare.

Ellen DeGeneres var fantastisk! Hon kan konsten att förvandla världens största konserthall full med högfärdiga skådespelare till ett mysigt vardagsrum. Hon avväpnar, avdramatiserar och är smakfull. Hon får inte mycket utrymme, men hon tar det hon får och gör det suveränt. Hennes påa där hon dammsuger under fötterna på Penelope Cruz var fantastiskt. Hon lyckas till och med få ett så avdankad och tråkigt grej som "nu är det slut, tack för oss"-skämt precis innan alla stora kategorier ska påbörjas, bli roligt. Hon är magisk. Billy Crystal i all ära, men Ellen är våra nya stora galavärd.

Men galan är fortfarande tråkig. Att se en väloljad maskin är aldrig roligt. Till och med gästerna börjar bli väloljade. Klänningarna tar inte ut svängarna. Felval av klänning under galan kan få katastrofala följder. Alla håller tungan rätt i mun, och allt blir tråkigt. Det behövs överraskningar. Men det släpper produktionsbolaget inte igenom. Allt är extremt välregisserat. Det är bara vinnarna som eventuellt kan släppa in en överraskning. Men de är så medvetna om tidspressen, om vikten att, under tidspress, tacka alla de rört vid, att de - alltid - har med sig en fusklapp. Hejdå spontanitet. Det var länge sedan vi såg en Julia Roberts freak out. Inte ens en Halley Berry storböl har vi sett på länge. Bara ett nervvrak till Jennifer Hudson.

För att behålla en bredare publik behövs misslyckanden och känsloyttringar. Och kändisar. Var var Brad Pitt? Matt Damon? Katie Holmes? Julia Roberts? Angelina Jolie?

För övrigt:

* Al Gore fick under kvällen sin revansch. Som att hans "An unconvinient" truth på något sätt var hans sätt att göra comeback och det här skulle vara kulmen. Ett bevis på att han kunde vinna. Leonardo stod vid hans sida och hejade fram honom. De skämtade om hans egentliga presidentvinst, de skämtade om en presidentakanditatur. Han vann. Han fick lovord. Han njöt. Han gick runt bland storstjärnorna, som alla dunkade honom i ryggen, och han njöt mer. Som om han var president av hollywood. Om bara för en kväll.

* Vilka fantastiska skuggspel! Hur formar sig 10 pers till en pistol?, buss?, pingvin?, oscarsstatyett? Det måste vart maskiner?

* Dreamgirls tre nominerade sånger måste tagit ut varandra. Akademins samlade Dreamgirlsröster spreds på tre bidrag och därför kunde Al Gores låt ta hem vinsten. Skandal? Självklart.

* Kanal 9, den krångliga kanalen som ensamt sände galan på - endast - comhems utbud, hade en ok studio med en Pontus Gårdinger som tycktes vantrivas i sin något obestämda programledarroll. Vid sin sida hade han Hans Wiklund och Gunnar Rehlin som levererade hyfsade kommentarer även om Rehlin verkade ha sovit för lite och Wiklund provocerad av Gårdingers genomskinliga insats.

Bästa tal: Clint Eastwood presenterande hedersoscarn. "I should have brought my glasses" ursäktade han sig efter att ha fumlat sig igenom ett presentationsmanus som han till slut fick avbryta. Det måste finnas mer misslyckanden. Tyvärr är clintan så cool att det hela, några sekunder efteråt egentligen mest känns "skitsamma".

Värst min: Peter Otoole, när Alan fick oscarstatyetten.

Största hyckleri: Galagästerna i samband med Al Gores tal om en grön värld. Klapp, klapp, sen åker de och sätter sig i sina övergödda bilar där dieseln bokstavligen rinner ut genom avgasröret.

Sötast: Jaden Smith (will smiths son) och den fantastiskt söta Abigail Breslin som presenterade bästa animerade kortfilm.


Läs mer om galan på DN, aftonbladet, SvD

3 kommentarer:

Jetmira sa...

oh vilken bra recension av oscarsgalan. Njöt av att läsa den =) Skuggspelen var verkligen alldeles fantastiska.

Bitte A sa...

Gammalt blogginlägg, men kommenteras måste det - av en som anser att Oscarjuryn för en gångs skull träffade HELT rätt...

Emanuel Karlsten sa...

Bitte - Skönt! Det bevisar ju att oscarsjuryn faktiskt består av människor som har sympatisörer.
Själv har jag under dessa månader gått i tron att de är totala ufon.