torsdag, mars 15, 2007

Vädra frikyrkospråket

Hade en kompis här för nån helg sedan. Han är inte kristen, och har egentligen aldrig varit i kyrkan förutom vid skolavslutningar. Men så var han här under helgen, inkl söndagen, och hängde på när vi gick till kyrkan.

Jag glömmer det (eller så beror det på att det inte händer så ofta), men det är alltid en annorlunda upplevelse att ha med sig en icke kyrkvan till en gudstjänst. I oro för att någon ska uppfattas för sekteristiskt eller för obekvämt blir man extremt känslig och börjar se gudstjänsten med sekulära ögon.

Så när vi sitter där och gudstjänsten börjar hör jag plötsligt hur det låter. Vilka konstiga ord vi använder. När mötestledaren hälsar oss välkomna och använder meningar som "Vilken nåd det är att samlas inför Hans tron för lovpris" ryggar jag tillbaka. När hon fortsätter med att försöka förklara lovsång som "toner som sträcker sig till Gud och behagar Honom" så börjar jag harkla mig, skrapa med foten och höra mig själv tyst säga "nej, nej, nej.". Sådär skulle mötesledaren aldrig pratat om det hade handlat om någon annan musik. Musik hon hade pratat om med sina okristna vänner. Men på något sätt blir vårt vokabulär om Lovsång och andra kristna företeelser unket. Som att vi bara tar fram det i det stängda rummet, och det aldrig behöver vädras i något annat sammanhang. Unket och...institutionerat.

Så börjar vi sjunga. Klockan är 11, en söndag. Alla i den unga församlingen är lika yrvakna. Hälften har säkert inte ens hunnit äta frukost. Ändå ska vi stå där och sjunga upbeat-låtar vi inte orkar koncentrera oss på, än mer engagera oss i. Alla är obekväma. Allra mest ironiskt blir det när vi sjunger "Gladsången" ledd av en gitarr och två vokalister. Vi sjunger för att vi ska, men det blir bara ironiskt att vi pratsjunger textrader som "Jag kan sjunga dag och natt, om Din stora kärlek - Vi är så gladAAA" och låter som en kör med zombies.

Allt det här blir extra tydligt för mig den här söndagsförmiddagen. Jag försöker koppla bort det, blundar och ber att min vän ändå ska känna och möta Gud mitt i allt.

Gudstjänsten är slut, vi går ut, och min kompis börjar skratta. Han tyckte såklart mycket var fånigt. Och läskigt, bitvis. Han förstod inte varför människor sträckte sina händer. Han tyckte folk kändes "höga". Han tyckte predikan, som delvis handlade om helanden, var skum. Men samtidigt var han inte negativ.

Sekt, blev ett ord som låg nära till hands. VI pratade en del om det. Sträckta händer, instoppade skjortor i kakibyxor och skrikande tungotal är normbilden av en sekt. Eller Livets ord (som förövrigt personifierar sekt för medelsvensken). Det har media sagt. Aktuellt och fyrans nyheter har visat videosnuttar på det.
Samtalet glider in på hur det "får" se ut? Om Gud fanns, alltså. Om Han hade skapat människan för att ha en relation med Honom. Om människor hade upplevt att de hade en andlig kontakt med Gud, ett hjärta som sprängdes av "tack!" och en längtan efter mer av relationen med Han som skapat allt. Hur hade det "fått" se ut?

Efteråt kände jag mig stolt. För församlingen. För även om de var trötta så försökte de vara ärliga i sin lovsång. Att det kändes halvhjärtat i upbeat-låtar är både förståeligt och förlåtligt. Mötesledaren kändes, trots det religiösa vokabuläret, ärlig och uppriktig och, typ, nykär i Gud. Det syntes i hennes ögon. Det syntes på det sättet hon försökte krama ur sig beskrivande ord om Honom. Eller att predikanten pratade om helanden som en del av av det kristna livet. Om besvikelser för att bönesvar uteblev som en del av det kristna livet. Det kändes ärligt.
Så när församlingen sträckte sina händer i lovsång, slöt sina ögon i bön, och gjorde massa andra sekteristiskt betingade saker, kändes det inte obekvämt. Snarare äkta.

Vi hade ett intressant samtal. Och jag lärde mig flera saker. Hur vi förlorar trovärdighet genom att försöka vara "coola" (eller vara andlig på ett världsligt sätt, som man hade sagt på frikyrkosvenska).
Men främst hur viktigt det är att vi uppdaterar oss. Låter det vädras lite i vårt firkyrkospråk, musik, tänkande och utsätta oss för att granskas av de som annars bara får en bild av oss genom vinklade Kalla Fakta-reportage.

Inga kommentarer: