måndag, mars 05, 2007

Våga kolla att du står på rätt sida

Helgen är över, och Jesus Camp har visats.

Själv såg jag den igen tillsammans med min cellgrupp. Det var intressant att se den en andra gång. Det skulle nog vart bra för alla att göra. Det är först då man verkligen får en förståelse om hur ömt och jämt skildrat det är. Inte alls så utpekande eller felvinklande som en av kommentarerna (som iofs inte sett filmen) ville mena.

Det intressanta (och läskiga) med filmen är att man, precis som en av kommentarerna säger, skulle kunna se det som att barnen verkligen får en gudsupplevelse, och att det i och med de upplevelserna, blir oklanderligt. För vem kan döma hur Gud agerar i barnens sinnen och hjärtan? Vilka är vi att sitta och säga att det handlar om hjärntvätt eller tvång? Syndar inte vi lika mycket som tassar runt våra egna frikyrkobarn, studsar med utklippta Jesusfigurer på flanellografen och behandlar de som om vi skyddade de från ett att möta Jesus - på riktigt?

Jo, förvisso. Jag håller med i den senare tankegången. Jag tror att barn är fullt kapabla till att få en upplevelse av Jesus. Jag tror till och med att de upplevelser vi såg att barnen hade var verkliga. Jag har till och med själv upplevt liknande saker i ung ålder. Jag tror att kyrkan många gånger inte vågar se eller nyttja den potential som Gud har lagt ner i varje människa - inklusive barn.
Den diskussionen är såklart väsentlig. Hur vi inkluderar barn i församlingen.

Men det är just detta som blir lite läskigt. Att det ibland blir så svårt att avgöra vad som är på rätt sida gränsen om sunt/osunt.

För mig är det dock ganska uppenbart att barnen i Jesus Camp är förledda. Inte i första hand förledda i en förkastlig lära, men just förledda. För det finns inte tillstymmelse till utrymme för barnen att reflektera, välja eller ifrågasätta. Hemma, på fritiden, i musiken, under sommarlägret - allt - är skräddarsytt för att nöta in EN sanning. Jesus finns, Jesus har fasta värderingar, "turn or burn", Jesus älskar - om du beter dig på rätt sätt.

DET är sjukt.

Men samtidigt är det inte konstigt att vissa attraheras av det. Eller ser det som ett ideal. För den som aldrig behöver möta verkligheten. Som kan leva i sin skyddade bubbla av kristna resten av sitt liv. Som finner sin trygghet i att sitta på möten och höra om den sjuka världen utanför - För dem behöver det aldrig upplevas som ett obehag av att ha blivit hjärntvättad. De skulle helt enkelt aldrig släppt in en sådan tanke. De skulle avvisa den som ett försök från djävulen att få de att "fall" och säkert få stöd i sitt resonemang av sin pastor eller andra medkristna.

Därmed är en sekt skapad. Se Knutby som ett nära exempel.

Det är så enkelt att skapa en subkultur som snubblar över gränsen från sunt till osunt där vi skapar en syndafascistisk miljö som förbjuder oss att kolla ner på våra fötter för att se på vilken sida om gränsen vi står. Det skulle ju bara ge utrymme för tvivel. Tvivel som förorenar sinnet och leder till synd.
Sjukt.

Men vad är en bra väg att gå? C i vår cellgrupp tyckte jag hade en skön historia. Hon berättade hur hennes föräldrar aldrig hade tvingat henne att gå i kyrkan, aldrig indoktrinerat några åsikter. Hon beslutade sig för Jesus i ung ålder och gjorde det utifrån att hon sett hur Gud fått en sådan stor och påtaglig effekt i hennes föräldras liv. Hon hade sett något unikt, något hon ville ta del av.

Självklart måste en förälder få berätta och dela med sig av sina värderingar och det man brinner för till sitt barn. Oavsett om det handlar om livsåskådning, politik eller sport. Det handlar inte om det. Det handlar om att ge utrymme för att andas, tänka själv.

Gud största bud är inte "Älska mig", utan "Älska mig av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd".

Det innebär att vi måste ge det utrymmet. Samtidigt som vi måste våga tro att barn har en egen vilja att följa Jesus, och att Han kan vara lika verklig för barn som för dig och mig.

Det är en viktig balansgång där det viktigaste är att ta sig tid att titta ner och kolla vilka sida jag står om gränsen.

16 kommentarer:

Desirée sa...

När jag ser programmet jämför jag med hur trosrörelsen såg ut när den kom, på 80-talet.

Självklart har barn andliga upplevelser, men när de blir så engagerade att alla andra aktiviteter (utanför kyrkan) faller bort har det gått för långt. Och all politik blir bara för mycket.

Som du säger, det måste finnas plats för att reflektera, och andas. Men det gäller väl både barn och vuxna?

Emanuel Karlsten sa...

Självklart! Det gäller även för vuxna! Tänk vad mycket ondska vi hade sluppit om de vuxna i Knutby hade stannat upp, reflekterat och funderat på om det de gör verkligen är sunt.

Desirée sa...

Knutby är en liten, isolerad grupp.

När trosrörelsen kom var det väldigt svårt att se vad som var rätt(jag bodde i Huskvarna då). Det bildades nya församlingar och det var dramatiska uppgörelser i de gamla församlingarna. Kompisar flyttade till Uppsala, och kom hem och var helt annorlunda.

Puh, jag blir matt bara jag tänker på det.

Emanuel Karlsten sa...

Fast jag måste kasta in en brasklapp: Jag tycker det är förvånande att kristna så sällan blir förvandlade. Och jag tror trosrörelsen många gånger har fört med sig något gott, även om de har gjort många snedsteg. De för in ett liv och en närhet i Bibeln och under och mirakel händer när de tror.

Just tro är så centralt. Det kan ske manipulativt, eller inte. Men med tro kan STORA saker hända. Vi skulle behöva mer tilltro på att Bibeln verkligen är en verklighet och inte bara en livstilsåsikt. Det har trosrörelsen lyckats med (samtidigt som de har misslyckats på en del andra områden).

Biggles sa...

"Men med tro kan STORA saker hända.

Vad är det för STORA saker som kan hända om man tror? Jag förstår inte? Och varför sitter man i "cellgrupp"? Kan man inte bara sitta med andra människor och ha det trevligt utan att kalla det för något speciellt?

Varför krånglar ni till saker och ting? Cellgrupper, arméer, "upplevelser av Jesus" och tala i tungor... Jag kan inte begripa? Det känns bara plastigt.

Emanuel Karlsten sa...

Roligt att du frågar!
"Vad är det för STORA saker som kan hända om man tror?"
Samma STORA saker som Bibeln beskriver.

"varför sitter man i "cellgrupp"?"
Tja, det skiljer egentligen inte så mycket från att "sitta med andra människor och ha det trevligt".
Hela cellgruppstanken är att det ska vara en slags personligare kyrka. Samma kyrkotanke, fast närmare livet. Konceptet har man valt att kalla "cellgrupp" - gilla det eller ej.

Förstår att det upplevs konstigt, eller annorlunda. Det är ju dock tråkigt att du upplever det plastigt. Kanske beror det på att kristna i Sverige har lätt att domna i en värld där vi så lätt kan slinka undan och aldrig behöva ställas inför beslut kring existensiella frågor. Kvar blir då halvmesyr. Eller former. Jag kan förstå att det ser plastigt ut.

Men livet kan faktiskt vara lika avgörande och spännande som det beskrivs i Bibeln. Jag har upplevt det. Även om jag idag känner mig mer åt "plastighållet", som du skulle beskriva det. Avtrubbad och bortdomnad i en sekulär värld, som jag skulle beskriva det.

Biggles sa...

"Samma STORA saker som Bibeln beskriver."
Nåja... Några brinnande buskar, talande djur, befruktade oskulder eller döda som återuppstår har du väl inte upplevt? Kanske kunde du precisera dig lite grann i alla fall?

"Konceptet har man valt att kalla "cellgrupp" - gilla det eller ej. "
Det är helt ok för mig. Men varför allt konceptuerande? Inte blir väl läsken Fanta något annat än Fanta bara för att man skriker Bamboocha!? Känslan av att ni, precis som Coca Cola & Co, också vill kränga något som inte kan stå för sig självt ökar ju bara. Det ni säljer är ju Bibeln. Inget mer, inget mindre... Vara raka och ärliga med det så kanske den plastiga känslan försvinner.

Det är precis som när Frälsningsarmén en gång om året bjuder in min sons dagis på fika. Om dom bara vore öppna med att det är Bibeln som ska krängas så kunde vi, som inte tycker att man ger sig på barn när man vill kränga något, säga nej utan att utpekas som konspiratoriska tråkmånsar.

"Men livet kan faktiskt vara lika avgörande och spännande som det beskrivs i Bibeln."
Jag måste faktiskt säga att livet som beskrivs i Bibeln inte är i närheten av det jag upplever idag. Mina barn, mitt jobb, politik, internet, nyheter, kärlek, musik, min sambo, krogbesök, husköp, min släkt, "Prison break", mina vänner och mina ovänner. I och för sig har jag inte sett några brinnande buskar. Men det saknar jag ju inte å andra sidan.

Jonas sa...

Även jag associerar till Trosrörelsen.

Framför allt till att Livets Ord fortfarande driver sin egen skola. Ingenstans, från lågstadiet till gymnasiet, ska barnen på allvar få konfronteras med världen utanför.

Anonymt rapporterade missförhållanden finns det gott om (källa: offentliga handlingar hos Skolverket), men när inspektörerna kommer på besök verkar såklart allt skötas enligt läroplanen...

Daniel sa...

Jag måste fråga bara. Jag fastnade direkt för den blonda pojkens öde i filmen. Han som grät på scenen och sa att han hade svårt med tron. Hur upplevde du som troende honom? Jag som icketroende kände att han i detta sammanhang verkligen var illa ute. Det fanns ingen väg för honom att ta. Jag tyckte det låg snudd på suicidala vibbar i luften. Han hade livsångest vid sex års ålder. Han blev sedan intvingad i Jesus-Camp-tron av gruppen. Jag tror inte han "upplevde gud" och blev problemfri. Jag tror han upplevde ett fascistiskt grupptryck.

Emanuel Karlsten sa...

Nä, det är sant. Befruktade oskulder har jag inte vart med om. Men om du söker specificering över övernaturliga saker jag varit med om så handlar det om demonutdrivning, helande, hur pengar har dimpt ner, saker har multiplicerats, andevärld har synliggjorts, omöjliga situationer som har blivt möjliga.

"Det ni säljer är ju Bibeln. Inget mer, inget mindre... Vara raka och ärliga med det"
Jag håller med dig i sak. Även om jag kan se poängen i att Coca Cola och kyrkan försöka komma loss från former och folks tankemönster genom att sätta nya namn på saker. Det är viktigt, för att sitta där med en tradition eller verksamhet som attraherade folk för 50 år sedan. Frälsningsarmén är ju typexempel på hur man inte lyckats hålla färskheten. Sången, uniformen och sättet fungerade för 60 år sedan. Inte idag.

Men jag håller med dig (utan att ha en aning om hur Frälsis marknadsför ditt barns dagisbesök) om att kristenheten allmänt sätt försöker smeta över det vi faktiskt har (och som är tillräckligt attraktivt i sig) med krusidullet runtomkring.

"Jag måste faktiskt säga att livet som beskrivs i Bibeln inte är i närheten av det jag upplever idag."
Precis. Det är inget fel i allt det. Men egen erfarenhet är att livet, med dimensionen "Gud finns" blir bra mycket mer spännande. Och allvarligare. Och skitbesvärligt (mer om det i en kommande post). Men också mer sant. Upplever jag.

Emanuel Karlsten sa...

Jonas: Jag håller med dig. Det är inte helt sunt att stänga av barnen från allt vad världen runtomkring heter.

Daniel: Jag håller med dig. Jag ogillade allt som hade med honom i filmen att göra. Han, om någon, behövde verkligen få utrymme att andas och få en frizon från allt vad hjärntvätt heter. Det var min känsla också.

clara sa...

Hej!
Otroligt bra skrivet. Håller med om det mesta! Himla bra blogg du gör btw.

En fråga bara. Har din flickvän Jonna varit "ungdomspastor" på Frälsis i Umeå?

Mvh, Clara

Emanuel Karlsten sa...

Hej Clara! Kul att du hittat hit och gillar bloggen!

Det stämmer om Jonna! Hur känner ni varandra?

clara sa...

Hej! Åh, vad roligt! Alltså, jag känner inte alls Jonna. Men jag var vldigt bra kompis Med Ida Löfgren, under gymnasietiden. Och därigenom vet jag vem Jonna är...

Det är en liten värld :)

Emanuel Karlsten sa...

Ah, på så vis! Ja, verkligen liten värld :)

Anonym sa...

Hej Jag tycker också att det är mycket bra skrivet! Jag har också sett Jesus Camp och reagerar starkt...

Jag såg några dagar senare en ganska nygjord film som heter The Visitation. Den handlar om att människor har sett tecken på himmlen och skumma saker har skett och folk börjar ana Apokalypsen (domedagen då Jesus kommer). En "väckelsekristen" man i byn börjar bjuda in folk i sin lada för andakter och påstår sig vara Jesus själv. Han helar människor men i utbyte mot att de ska vara hans "tjänare som gör många konstiga saker. På ytan ser det väldigt kristligt ut men "tjänarna" börjar följa efter presoner och begå mord. Det känns vissa stunder som om han verkligen är Jesus(han har den klassiska jesus looken också) men han är tjänare åt djävulen och han healing är bara tillfällig.

Med det vill jag säga att Ondskan ibland är svår att se. Djävulen kommer med sitt "falska ljus" och förleder oss. I bibeln står det: Människor ska komma och säga att dom är jag men tro dom inte!

Det väckelsekristna må se Gudstroget ut, jag vill inte döma ut dom men hemskt är det.
// GenomKristen som älskar Gud