måndag, mars 26, 2007

Välkommen. Som jag har saknat dig

Äntligen kom den. Knäcken. Dagen då kvistar börja knoppa gröna skott som inte syns, men känns. En livets dag som får poeter att börja skriva om gudsexistenser. Dagen då våren knäcker nacken av vintern och en flod av känslor bryter fram. Det går inte att hålla igen. Det går inte att sluta vara ute. Det känns som på film. Som i en idyllisk vårscen. Kanske i en park i New York. Där varje människa är betydelsefull, kärleksfull, bidragande.

Den inträffar bara en gång om året. Den är alltid lika underbar.

Idag när jag cyklar in till stan behöver jag inte skynda mig. Jag behöver inte bita ihop och åka snabbare för att komma in i värmen. Sådär som jag brukar för att slippa äckelkylan. Det förstår jag inte direkt. Det förstår man sällan direkt. Men så, efter några minuter, känner jag efter, tar av mig mössan, och känner att de vindar som strömmar genom de stubbar till hårstrån mitt huvud bär inte är kalla.
De är ljumma. Lena. Smekande.
Jag sträcker upp halsen, öppnar jackan och låter vinden komma åt varje del av mig. Det är en fröjd att cykla. Jag cyklar snabbare för att mer vind ska slå runt mig.
Jag börjar se. Det gör de jag passerar också. Vi börjar se varandra. Vi människor som i 6 månader aktat oss för att lyfta huvudet i skydd om den lilla värme våra jackor kan rymma. Nu ser jag dem, och de ser mig.
Jag ser par, gamla som unga. De går hand i hand. Långsamt flanerande, njutande. De verkar ta omvägar. Jag ser kompisar som stannat upp och hänger vid bron över svartån. De snackar om ingenting. Kanske sommarn. Kanske livet. Någon blundar och lyfter ansiktet mot eftermiddagssolen. Som för att låta hela ansiktet ta del av värmen. Jag ser tjejer som tagit av sig jackan, går i linne, vikt upp byxorna. Det känns kontinentalt.

Örebro förvandlas. Liksom alla städer, en sånhär knäckdag. Som att Gud stuckit åt de ljumma vindarna små känslopilar. Pilar av välmående, hälsa, lycka. Jag träffas av allt. Briserar av känslor. Vårkänslor.

Jag vill inte att min cykelfärd ska ta slut. Tar omväg på omväg, tycker inte att det räcker. Tar en omväg till. Allt är så fint. Till och med betonghusen är Astrid Lindgren-fina.

Det är en sån dag idag. Den som bara upplevs en gång om året.
Som jag har saknat den.

3 kommentarer:

Mackan sa...

Hey - vackert skrivet! :)

Elin :-) sa...

Det är inte bara en sån dag, det är din namnsdag också! Grattis! :-)

Emanuel Karlsten sa...

Elin - dig kan man lita på! Tack! Jag har faktiskt blivit uppvaktad hela dagen! Med frukost på sängen, vykort, telefonsamtal, mail och chattar.

Ja, det är helt enkelt en underbar dag, rakt igenom!

Mackan - thanks.