tisdag, juli 03, 2007

Kongressulationer!

Ajustdet. Frälsis kongress också.
Ni kan ju iofs läsa på Blood and Fire om människors åsikter genom deras bloggposter och se Kristofers bilder från kongressen. Även i dagens pappersupplaga av tidningen Dagen kan läsa några snabbenkäter om vad folk tyckte (och på nätupplagan kan ni se hur frälsisfavoriserande tidningens webredaktör är).

Men sammanfattningsvis kan man nog säga: Frälsningsarméns kongress har aldrig varit bättre.
Och utan att kasta skit på årets upplaga av kongressen så ger inte det betyget en särskilt bra fingervisning om hur bra det faktiskt var. För det var faktiskt riktigt bra.

Och då pratar jag inte främst om undervisningen (den hade jag faktiskt inte särskilt mycket möjlighet att lyssna på) utan mer om arrangemanget och känslan det gav.

Även tidigare år har man försökt göra något annorlunda, men det har bara behövts skrapat lite på ytan för att se att det varit samma gamla sminkade gris - tråkiga, långa, framträdande-centrerade möten. Gäsp. Och ångest.

Men i år hade man - äntligen - lyckats komma igenom, även programmässigt.

Bort försvann alla strängmusikers femlåtspotpurrin. Bort försvann de låååånga förmötena. Bort försvann den stela, nästan stränga, formen.
Fram trädde något avslappnat, eggande, kreativt och - framförallt - nytt.

Det allra mest fascinerande var att det nådde alla. Gamla som unga, medelålders som tonåringar.

När jag sprang runt och gjorde enkäter kom en man fram och var noga med att säga "Jag har varit på femtio kongresser, och det här var den bästa!".

Varje stormöte inleddes med Kristofers extremt välklippta introfilm. Filmades av ett proffsigt videoteam. Lovsång leddes av en sällan skådat avslappnad lovsångsledare. Mötena leddes av människor som tänkt till.

Det var underhållande.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det.
Kongressen 2007 var underhållande. Hjälp. Jag som redan hade en bestämd uppfattning om åt vilket håll Frälsningsarmén var påväg?

Bäst:
* Människor med gåvor kom till funktion, blommade ut och förnyelse sprang fram.
* Ovanstående manifesterades extremt tydligt i kongressupptakten. Vilket crescendo av framtidstro!
* Tonårskongress. Äntligen ett vettit alternativ. Hur många sketna kongresser har inte jag själv strukit omkring och inte haft något att göra?

Sämst:
* Barn som paljetter. Det är helt obegripligt att vi fortfarande, efter alla dessa år, låter barnen komma in på "vuxenmöten" som paljetter. Denna gång (på första mötet) tågar de in, sätter sig på scenen som en söt dekoration, och går ut tio minuter senare. Det hade inte spelat någon roll om de hade sjungit en sång (det gjorde de på sista mötet efter ett liknande intåg) - det är fortfarande symptomatiskt för en kyrka som inte riktigt tar barnen på allvar - de blir paljetter. Små söta, gnistrande paljetter som får damer att lägga handen på bröstet och dra en ljuv suck.
Sånt gör mig arg.


ps. ursäkta den ostiga rubriken. ds