tisdag, juli 17, 2007

Staden Ensam

Jag är på besök i staden Ensam. Så känns den, alltsomoftast. Stockholm. Och så känns det. Att jag är på besök alltså. För det här är ingen stad att stanna i. För någon. Staden Ensam.

Det är i den här staden mataffärer har egna avdelningar för singelmat. Inte de där vanliga findusvarianterna du hittar i din konsumfrysdisk, utan riktig mat, som ligger i KYLdiskar och som bara tar en minut eller två att värma. Du vet, riktig mat som couscous- och bulgursallader. Hälsosam mat som du kan äta snabbt och ensam, men ändå inte bli paneradfisk-fet.

Det är i den här staden jag bor i. Förlåt. Är på besök i. För här ska man inte stanna. I staden Ensam.

Det är här man åker rulltrappa. Nästan jämt. I affärer, tunnelbanor, shoppingcenter. Ensam. Folk ojar, slår sig för pannan och ursäktar sig om de - mot absolut förmodan - råkar stå i par i rulltrappan. Som att de fått hjärnsläpp, liksom, och så rättar de in sig i ensamledet. Så att de andra ensammänniskorna med bråttom i benen kan gå upp för rulltrappan. Kanske för att de har ätit fetpanerad fisk och behöver röra på sig. Så att de kan ha tillfälligt umgänge framåt de ensiffriga timmarna.

För det här är staden Ensam. Staden där det mesta går ut på att man är ensam. Här bor man ensam, i ensamma ettor. Här ser man inte varandra i trappuppgången. Här står man och kikar i nyckelhålet, öppnar dörren först lite på glänt, för att hoppas slippa skapa relation till de andra ensammänniskorna i trappuppgången. Relationer har man med människor man aktivt väljer. Relationer är viktiga. Men än viktigare är rätt relationer.

Så fungerar det i staden Ensam. Där man bor ensam. Eller tillfälligt tillsammans med andra ensamma människor. För i den här staden måste man räkna träfftid plus en timme. Ibland mer. Beror på om det är långt att gå efter tunnelbanestationen. Och då får man ibland sova hos andra ensammänniskor. I staden Ensam.

För tunnelbana åker man i staden Ensam. Inte buss. Om man inte behöver.
Jag åker buss. Det är ovanligt. Det är trångt i bussar och det finns få möjligheter till singelsäten. Jag gör det för att jag måste. För att det inte går tunnelbana dit jag bor.

Det är i en sådan stad jag bor. I staden ensam. Där bussar är nödvändigt ont, för att de kan skapa kontakt mellan två ensamma människor. Där bussarna gjorts längre, trängs på dragspelsförlängningar för att skapa fler säten. Gjort plats för fler ensammänniskor att sitta ensamma.

I den staden bor jag. I den inställningen dras jag med. Det inser jag när jag gått på bussen och ser mig om för ett ledigt säte. Det är en av de där långa bussarna med dragspel och jag ser mig förtvivla i jakt på minsta tillstymmelse till ensamsäte. Det är fullt med lediga säten, men alla är dubbelsäten där det sitter någon på andra halvan av sätet. Så jag letar mig bak i bussen igen och inser att det enda ensamma sätet är det i dragspelet. På den lilla dragplattan. Helt fönsterlöst, nedsänkt och mörkt. Där väljer jag att sätta mig. Och skrattar för mig själv åt min egen total dumhet. Och fånighet. Och tar upp mobiltelefonen för att påminna mig hur korkat hela grejen är.

Hur kan en stad bli så ensam?

Påminn mig om att jag måste härifrån.

2 kommentarer:

Johan Stenberg sa...

Jag som trodde att det där med singelsäten var typiskt norrländskt:
http://nicaea.wordpress.com/2007/07/15/en-bordsdam/

Anonym sa...

tråkig text, på tok för mycket upprepningar.