söndag, september 09, 2007

Frälsis riktigt naiva

I helgen gick Frälsningsarméns ledning ut med ett dokument där man lovar förnyelse på kårerna, fokus på ungdomar och nyplantering av sex kårer de senaste fem åren.

Det är magstarkt, vågat men...alldeles för sent?

Det är å andra sidan inget man sticker under stol med. I dokumentet skriver man "Vi bekänner att vi inte alltid tagit vara på de tillfällen vi fått och de människor som ställt sig till förfogande. Så har det varit ibland på grund av fruktan och ibland på grund av bristande tro."
Och det känns sorgligt.
Jag tänker på min egen iver. Hur jag började på frälsis som distriktsungdomskonsulent för några år sedan övertygad om hur jag, med Guds hjälp, kunde förändra samhällen, massor och samfund.
Jag minns min första träff med övriga konsulenter, hur jag delgav min frustration, längtan. Chefen fnös en aning innan han skrockande sa "Ja, jag är rätt tacksam att jag växt ifrån min svart-vita period".
Jag minns hur jag satt tyst och blev ledsen. Inte för att jag inte förstod vad han menade, utan närmast för att han inte kunde ta vara på det jag hade. Att han inte hade förmågan att kanalisera det som var gott - mitt driv, min längtan och mina förmågor - och komplettera det med sin vishet.

Jag minns den efterträdande chefen. Hur många gånger jag fick stånga mig blodig. Jag minns gången då jag till sist fick hota med att själv lägga ut pengar för att finansiera en Credo-inspiratörs 350kr's enkelresa. "Vi har stopp i budgeten", sa frälsischefen, samtidigt som han såg till att vi åkte 11.30 för att vi sex heltidsarbetande skulle få ut en halv dags extra traktamenteersättning. Det krävdes att jag till sist skulle påpeka det för att man skulle ge efter.
Jag minns uddlösheten. Hur förbannad, innerligt ledsen och till sist desillusionerad jag blev.

Det gör nästan ont när jag inser att jag ändå har haft det jämförelsevis lätt.
Jag vet hur många framgångsrika företagsledare, proffsmusiker, entreprenörer och eldsjälar det finns ute i samhället som gått igenom rörelsen. Som gett allt. Haft galna idéer. Men som oftast blivit stoppade, avhysade och nedtystade av invanda, unkna människor som varit rädda. Rädda för att förlora sina trygga inrutade liv. Sina verksamheter. Sina rutiner, uniformer, sånger, träffar.
Traditionens kraft har varit för stark. Ledarskapet för svagt.

Och nu sitter ledningsrådet på ett dokument som ska ändra allt.
Jag vill rycka på axlarna. Skicka ett dystert mail och förklara att det är för sent. Säga att det kanske hade gått att vända för tio år sedan. Helst 20.
Men då är jag precis lika dålig som Frälsningsarmén varit.

Istället vill jag gratulera, lyckönska och välsigna initiativet. Det är ur det naiva, helhjärtade, som riktigt stora förändringar kan ske.
Därför gläds jag med er!
Så fantastiskt att ni vill starta sex nya församlingar på fem år!
Jag gläds över att ni vill satsa resurser på unga!
Kör hårt med förnyelsen av kårerna!

Heja, Frälsis! Lycka till!
Låt Guds vilja få ske.

3 kommentarer:

Mackan Andersson sa...

Såg samma utdrag ur dokumentet på Kristofer upp-och-ner och har redan skrivit där.

Jag tycker att det är cool att FA återvänder till sina (rätt kaxiga) åtaganden från 1994, nämligen att inte bara underhålla gamla kårer utan att starta nya. Det behövs.

Samtidigt delar jag din rädsla att det är för lite, för sent.

Läste hela dokumentet igår (eller snarare, fick det uppläst för mig) och det handlar om att alla kårer, också de redan existerande, måste satsa nytt. Nya former. (Ja, faktiskt - det står så). Nya målgrupper. Att faktiskt satsa på ungdomar, på riktigt, inte bara som ett pittoreskt inslag i "familje"-gudstjänsterna.

Det KAN bli hur bra som helst. Just för att det är rätt personer som säger det, äntligen.

Emanuel Karlsten sa...

Ja. Just att "rätt" personer säger det, är verkligen en knäckfråga. Heja Poke!

Anonym sa...

Manne! (och så blev jag tyst och tänkte lite till)
Jag har varit en av de som inte orkade - känner igen mig i det du skriver - och precis som du tänker jag "Måtte det inte vara för sent, jag önskar verkligen FA allt gott.
Fast i den lilla undangömda del av hjärtat där såren sitter gråter jag och undrar "varför det tog sån tid" och "kan det vara möjligt att man äntligen förstått?
Och så tvivlar jag lite och tänker: det är nog bäst att vänta och se, "mycket prat-lite action" ligger nära till hands.
Och ändå, kanske kanske är det dags nu, kanske är tiden mogen för verkligheten att få plats i FA.
Ambivalent, ja, lite grann...

Jag blev så glad när jag läste Pokes upprop. Så glad, hjärtat tog ett skutt. Så nu väntar jag och ser. :) ami