måndag, september 17, 2007

Ja, såhär sjukihuvet är jag

Den här bekännelsen kommer kanske inte bli ihågkommen som en av bloggens ljusaste stunder. Men av förekommen anledning så måste den komma till ytan.
Det var i pausen, precis efter tredje inringningen. Alla lämnade sina bord och glas. Kvar stod överallt halvfulla glas med nötter. Chilinötter och jordnötter. De låg där gyllenbruna och rostade. Helt plötsligt började min freebie-nerv skaka. Jag slängde ett öga på Jonna, för utbyta en blick av tillåtelse, tittade mig runtomkring och smög sedan fram och stoppade ned handen i ett glas med ett bottenskrap av jordnötter. Jag glufsade snabbt i mig och gick därifrån.
Men tyvärr slutar historien inte här.
Med blodad tand, gick jag runt hörnet och låtsades hänga avspänt mot väggen. Låtsades vänta på någon. Spanade egentligen på de övriga borden. Såg ett stort, nästan orört plastglas med chilinötter. Strosade - sådär så det såg ut som jag inte visste vad jag gjorde eller var påväg - över till bordet och skakade ut en näve chilinötterna. Tryckte i mig allt på en gång. Hade chilinötter i och runt hela munnen. Men trots det hade jag inte fått nog. Jag tog nästa glas och hällde ut ytterligare nötter i handen och tog sedan några snabba steg därifrån för att sedan fasa ut i en mållös walkabout.
Flippandes jordnötter från handen, fångandes med munnen imponerade jag på min flickvän som fnissade och gav uppskattande blickar. Till mig, den modige erövraren.

Ja, och där hade det kunnat sluta. Men en vanligtvis så menlös historia fick igår helt plötsligt ny dignitet. I en av kommentarerna skriver en för mig okänd Ida:
"Då var det er jag såg. Jag jobbar i baren på Oscars. Såg dej snatta nötter från flygeln."
Och nu ligger jag här och kvider mig i ångest. Hur kunde jag springa runt och sno folks halvätna jordnötter??? Jag känner mig smutsig. Och töntig. Allt beroende på denna Ida som upptäckte mig.
Men det där sista, det såg du inte, va? Ida? Inte heller dina kompisar, eller? För ni pratade inte i om nåt äckel som bulimiker-åt kvarlämnade chillinötter i pausen? Eller hur?

Åh fy. Det blev ju lika illa dethär.
Hejdå.

4 kommentarer:

Ida sa...

Oj...haha! Jag känner ett behov av att be om förlåtelse. För att jag såg. För att jag avslöjade.
Nu är det min tur att kvida...av skratt. Efter att ha läst din blogg ett tag har jag fått uppfattningen att du tenderar att vara en aning ironisk lite nu å då. Jag hoppas verkligen detta är ett smakprov på det. =)
Själv tycker jag att det var bra att du förbarmade dej över de stackars nötterna, vars öde annars hade blivit soptunnan.
Å du...om du nån gång kommer tillbaka till oss på Oscars så lovar jag härmed skriftligt att jag ska bjuda dej på nötter! =)

Emanuel Karlsten sa...

YES! Ett sånt löfte kommer du aldrig slippa undan!
För övrigt har jag länge undrat om det finns någon vanvettig som någonsin slurkat ölslumpar? Vi tänkte på det när vi gick hem. Hur äckligt det hade varit att göra det och sedan upptäcka att man sväljer en snorlosk eller nåt, som nån valt att lägga i ölen.
Fast sånt händer såklart inte på oscarsteatern...(?)

Ida sa...

Huvva...det hoppas jag verkligen inte att någon gör! Vi hittar allt möjligt otrevligt i glasen efter pausen, allt från snusprillor å tuggummin till mer oidentifierbara föremål.
Hehe...på Oscars kan vad som helst hända. Ibland undrar man vad människor sysslar med egentligen. =)

Emanuel Karlsten sa...

Ja, det finns många puckon därute. Jordnötssnattare och grejer. Usch.