måndag, oktober 15, 2007

Jag kan inte skaka det

Jag sitter här helt tom. Jag brukar inte känna såhär. Brukar rinna av mig ganska snabbt.
Men dethär. Jahjälp.

Hela händelsen har egentligen gått mig helt förbi. Skymts av slagsmålet här i Stockholm där nån highrollerbrat blev nedsparkad och mördad av andra brats. Sjukt det också, såklart.

Men så läser jag om den lätt handikappade 19-åringen från Karlskrona. Som, tillsammans med sin familj, fått utstå den grövsta mobbing som kan tänkas under två år.
15-16-åringar som fastnat i nån maktspiral som lett de till att tortera skiten ur 19-åringen. Nattliga samtal med hot och skrik. Telefonnummer utlagda på communitys med uppmaning om att göra detsamma. Sprängda, snodda brevlådor, som tvingat familjen vidarebefordra breven till vänner. Förstörda mopeder och fordon. Förföljning, mobbning och hetsning i mopedjakter som slutat med att 19-åringen får stanna och kräkas, samtidigt som mobbarna står runtomkring och fortsätter stena honom till döds psykiskt.

Och så trappas det upp. Föräldrarna förföljs. De ska dö eftersom de försvarar sin son. Bilar prejas av vägen, dörrar slits upp i farten. Sonen ska dö.
Det var en jargon. Givetvis. Kanske aldrig reella hot.

Men när mopedgänget väl stod där under fredagskvällen - samma dag som de länge cirkulerat runt mammans bil med sina mopeder - och hade aviserat om död till den 19-årige pojken, och de möter den nyss hemvändande modern med spikpåkar, för att sedan - efter att modern lyckats fly - fortsätter mot huset där fadern och två barn fanns, blev det för mycket.
Han var tvungen att göra något, den 50-årige pappan. Så han tog hagelbössan ur vapenskåpet och mötte ungdomarna.
Och avlossade till slut åtminstone två skott mot två killar.
Det ena dödligt.

Och här någonstans känner jag mig tom. Maktlös. Och så förbannat ledsen. För Gud ska veta att jag i alla lägen antagligen hade agerat exakt likadant som pappan.
Jag nästan kvävs av den maktlöshet historien berättar. När polis vägrar agera. Ingen tar ansvar. Där står han, pappan, helt naken inför faktumet att mobben - den som drivits längre och längre - står med död och knackar på dörren.

Ja, jag hade banne mig agerat likadant.

Har du missat det här måste du läsa nedan.
Förkrossande sjukt.
Aftonbladet 1, 2


Det är någonstans här jag känner som störst nöd för människor - de som, trängda i ett hörn, känner att de är helt utelämnade till sina plågoandar.

Inga kommentarer: