tisdag, november 06, 2007

Jag har egentligen massor att säga, men...

Jag låter Peter Karlsson säga något helt annat istället. För han säger det så himla bra:

Hösten är hycklarnas tid

På dagen 375 år sedan Gustav II Adolf förblödde i Lützens lera och jag inser att vi fortfarande sitter fast där i dimman.
Grundlurade hela nationen.
För ingen kan väl på allvar tro att våra förfäder självmant valde att bo i ett subarktiskt land, där lågtrycken står på kö från september till april och vuxna människor dricker komjölk i stället för vin?
Nej, de var givetvis stammens avskrap. En bunt imbecilla fårskallar som råkade svänga till höger vid fel bautasten under mammutjakten. Alternativ lurades att knalla över Öresund århundradets enda istäckta dag, medan övriga gänget stod kvar på stranden och flinade.
Och nu sitter vi alltså fast här; i ett land där dagisbarnen tvingas klä sig som astronauter och det enda sättet att undvika strömhopp från Västerbron är att lobotomera sig själv framför ännu en säsong av ”Idol” 2000-nånting.
Vintern är åtminstone ärlig. Det är snöbollskrig, hockeytacklingar, starkglögg, hårda paket, sälklubbning, ja,
hederligare tag, liksom.
Hösten, däremot, är hycklarnas tid.
Knappt har den första sommarkatten frusit ihjäl på bryggspetsen, förrän det dyker upp någon hurtfrisk skogsmulle i näbbstövlar och käckt utropar:
– I dag har jag gått trehundra mil i detta härliga höstväder och det var jätteskönt!
Jag säger: Promenerar gör väl bara den som inte har några kompisar? Vettigt folk föredrar att ligga i mysiga hövålmar och småhångla.
”Felet med de flesta människor är inte att de ställer för höga krav på livet, utan för låga” sa den brittiske författaren C S Lewis.

För det är ju inte – som vissa tror – livsnjutarna som gillar hösten. Utan de där sävliga, fantasilösa tristnissarna.
– Äntligen höst, så man får kura ihop sig i soffan och göra ingenting!
Spinner de och avslöjar därmed att deras behovstrappa är ungefär lika hög som en gråsuggas.
Själv vill jag ha mc-färder över Gotland, utekonserter med Thåström och massor av bryggpartyn. Inte nöja mig med råttor i mellanväggarna, allsvensk slutstrid i lera, restskatter och bihåleinflammation.
För inte ens de sällsynta dagarna med solsken – de som alla höstkramarna går
i helspinn över – är ju riktigt bra. I november står solen som ett glödgat spett, horisontellt, rakt in i ögat. Blir man inte bländad och kör av vägen, så har man migränanfallet som ett brev på posten.
Nej, det finns egentligen bara en lösning:
Lägg ner hela hösten!
Eller åtminstone november.
För kunde man en gång införa sommartid – mot alla konservativa bondlurkars vilja – så borde man väl kunna utesluta en hel månad ur kalendern, inte sant?
Det är precis som den där sista vagnen som alltid skadas mest vid en tågolycka. Tas den bort, så blir alltsammans åtminstone lite bättre.

Men snabbt ska det gå. Jag är redan blöt om fötterna.Det är de sävliga,
fantasilösa tristnissarna som gillar hösten.

Av Petter Karlsson

(Stulen från city.se)

Inga kommentarer: