måndag, december 17, 2007

Facebook

Jag har insett att det inte är något för mig.
Men samtidigt - det är lite som att gå ur kyrkan på 1600-talet.
Finns du inte på face:an är du lite smålooser. En utstött typ. En freakishly maniac som vägrar se att facebook - gilla det eller ej - är det enda sättet 2000-talets människa umgås på.
Men det är inte av integritetsskäl jag funderar. Snarare är det vännerna.
Det får vara nog nu.
Visst är det skönt att ha tillgång till er alla. Att ha ett online register där jag kan nå er allihop.
Men det börjar gå för långt nu.
Jag vill inte ha fler vänner.
De jag bryr mig om har jag redan. Plus några till.
Jag har helt plötsligt börjat jag få inbjudningar från folk som jag inte träffat sedan lågstadiet. Ingen aning hur de hittat eller kommit ihåg mig. Men, hur det än må vara, där ligger de i min "friend request"-låda.
Och jag vet inte hur jag ska agera.
För det känns så meningslöst att ha en massa människor som är roligt att se när de gett mig bekräftelsen - addningen - men så meningslöst att de ska ligga i nån vänlista.
Men så har man inte hjärta att säga nej. Att avböja.
Så jag låter de ligga kvar. Obesvarade. För jag vågar inte chansa på att de ser om jag avböjer.

Jag har nu över tio som ligger på kö.
Är det hjärtlöst?
Är det fegt?

Hur hanterar ni det här?
/hjälplös

3 kommentarer:

Patricia sa...

Jag är fortfarande skeptisk till facebook. Mannen har tex fått förfrågningar från folk han inte känner...hur knäppt är inte det? Jag menar, vad tjänar det till att ha 96 vänner som bara finns där. Svävar liksom omkring i cyperspace. Jag fattar inte grejen. Så skit i dom du inte vill "adda".

Anonym sa...

våga ignorera....

Cicci sa...

De kan inte se om du ignorerar dem Manne, så oroa dig inte för det!