måndag, december 17, 2007

Årets mest ensamma dag

Fick en kommentar ang julångesten.
Kommentaren jämställde julångesten med midsommarångesten, och frågade vilken som var värst.

Det är givetvis julångesten.

Jag har ingen aning om det beror på att jag är uppväxt i Frälsningsarmén eller om det beror på att jag har föräldrar som har haft ett stort hjärta för ensamma.
Men det slår ofelbart. Varje år när vi firar den stora familjehögtiden jul så är vi aldrig bara familjen. Mina föräldrar, officerare i Frälsningsarmén sedan över 20 år tillbaka, tänker på sin församlingen, på människor i sin närhet, på utstötta, alkoholiserade, eller bara människor som har tråkigt, och bjuder in de till sitt hem. Till vårt hem.
Så har det alltid varit. Så länge jag kan minnas.
Vi har suttit på julafton med alkoholister som har tittat på när vi har öppnat våra legojulklappar. Vi har suttit på julafton med ensamma sjuksköterskor som var tvungna att jobba över julafton och inte har en enda släkting i närheten. De har suttit där i vår familjesoffa och lett snett över att få vara med och dela julgröt med oss.

Och det är bara julkvällen. För 90 procent av mina julaftnar har firats i en gemensam lokal med ensamma, alkoholiserade, eller fattiga, tillsammans med andra familjer som valt att lägga årets mest ensamma dag med de som verkligen behöver sällskap. Där har vi barn fått uppgifter. Jag som lekledare sedan jag var...jag minns inte hur gammal. Allt efter att vi ätit julbord ihopsamlat från skänkt julmat från runtomkring.

Tro mig.
Det finns inte någon dag på året som för någon är så ensam som julafton, för den som inte har någon släkting som älskar dem.
Midsommar är ett lyxproblem. För oss som känner lite ångest över att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera en dag som i reklam proklameras som en skärgårdsö med pripps blå, solsken, skratt och snygga kroppar.
Allt det där kan vara jobbigt.
Men julafton är på riktigt.
Det är dagen där gemensamhet inte finns.
Där familjen står i absolut fokus.
Där den ensamme är värd noll.
Där den som förlorat allt, medvetet eller ej, aldrig är så varse om det som då.
Där den fattige, aldrig är så medveten som då.

Det må vara lätt att skämta bort. Det må vara lätt att raljera och vara bitter över att få ha upplevt få slutna jular med familj eller de närmaste.
Men jag har både sett och insett vad det innebär att vara riktigt ensam. Eller hur mycket en överalkoholiserad uppskattar att bara få närvara i ett lyckligt familjesammanhang.
På årets ensammaste dag.

Mina föräldrar må ha förbisett en sluten familj. Men de har istället sett en öppen familj.
Som med kärlek öppnade för andra.
Även fast det ibland känns som jag ännu inte accepterat det, så beundrar och respekterar jag det enormt.

6 kommentarer:

johan Lindqvist sa...

"Det är dagen där gemensamhet inte finns. Där familjen står i absolut fokus."

Det är väldigt sant.
Och väldigt sorgligt.

Ett fint inlägg.

Eva-Maria sa...

En sak har jag tänkt på mycket. I kyrkliga sammanhang blir jargongen ofta så att man blundar för det faktum att många människor i ens absoluta närhet firar jul ensam. Jag är ett exempel. Ingen skulle gissa det. Men ingen frågar heller, aldrig!

Nåja, jag är inget stackars offer för det är numera självvalt. Däremot var det inte det förr. Trots att jag ingick i fina bönegrupper, kyrkoengagemang osv märkte ingen något. Helt sjukt! På julen går alla in i sina familjepuppor och förstår inte att inte alla har en familj.

Många klagar dessutom över julstress. Stress för vad? Jag har ingen erfarenhet av julstress överhuvudtaget. Är det stressande att umgås med släkt cch vänner? Varför gör man det då? Eller är det stressigt pga julklappar? Varför köps de då? Är ALLA kanske stackars offer under julen???

Anonym sa...

Grymt inlägg, Manne!

Hoppas allt e bra med dej!

God Jul!

MVH
Matte K

Haggaj sa...

God Jul!

Bitte Assarmo sa...

Tack så mycket för kommentaren i min blogg! En god fortsättning och ett välsignat nytt år önskar jag dig!

Anonym sa...

Tack for intiresny Blog