onsdag, februari 28, 2007

"Anders" grav hittad, frälsis och Wij


James Cameron väljer att göra en film som ska surfa vidare på DaVinci-kodssuccén. Det bästa sättet att göra det är såklart att försöka underblåsa att det fanns en sanning i att Jesus var mänsklig, gift och ligger död i en grav. Det står ju deras namn på kistorna.
Häromdagen gick de därför ut och påstod att de har hittat Jesus grav. (kistan med Jesus och Maria Magdalena i bild till höger)

Nice.

Bara att Jesus, Maria och Josef (fast deras hebreiska motsvarigheter på namn) var lika vanliga namn då som Mattias, Emma och Andreas är idag.

Grym PR, lösryckt fakta.

***
Frälsis gör en schysst grej. När bokhandeln påbörjat sin bokrea går Frälsnignsarméns secondhandbutik Myrorna ut med sin egen bokrea! I Stockholm får alla som skänker något till myrorna halva priset på all deras litteratur, men i Göteborg går man snäppet längre och låter kunden själv bestämma pris på böckerna! Ett härligt och smart initiativ!
Informationssekreterare gick ut i måndags med en pressrelease (tyvärr är FA's hemsida fortfarande så dålig att det inte går att länka dit - men i veckan har de lovat bli klara med den nya) om det och i Sveriges Radio nappade på det

***
På sin blogg berättar frälsningssoldaten och Blod och eld-medlemen Mackan om deras initiativ "Frukostklubben", ("ett arbete som drivs av Limhamnskåren startade för snart två år sedan, som en direkt respons på att flera barn i området Nydala i Malmö - det område i Sverige med lägst medelinkomst - helt enkelt inte fick frukost i sig innan de kom till skolan") och hur hans fru Rosi bestämde sig för att fira sitt födelsedagskalas tillsammans med barnen. Sydsvenskan fick tips om det och gjorde två bra artiklar kring det. Läs Frukostklubben istället för läsk på morgonen och "Den bästa idé jag haft"

***
Tomas Andersson Wij släppte idag ett samlingsalbum. Eskilsktunakuriren publicerar en intressant artikel där Tomas bland annat säger följande:
Förutom det svenska temat finns ofta en andlig dimension i Tomas Andersson Wijs textförfattande. Han kommer från en frikyrklig bakgrund men säger sig inte vara särskilt religiös, åtminstone inte i traditionell mening.
- Men det är egentligen bisarrt att andlighet är så tabubelagt i Sverige. Om man ser på konsten i ett större perspektiv så har ju alla som är något funderat kring tron - tänk bara Dostojevskij, Bob Dylan och Johnny Cash. Men i Sverige är det något konstigt. Det finns två saker man inte kan prata om här: Gud och knark.
På tal om andlighet - hur kommer det sig att du gör en version av Carolas "Evighet" på skivan?
- När hon skulle tävla i Aten så ringde de från "Morgonpasset" i P3, de ville testa hur "Evighet" skulle låta om man tog bort Carola och hårfläkten, de ville se om det gick ändå.
- Jag tyckte det var en kul grej, la till något mollackord och gjorde den som om det vore min låt. Jag spelade den live i radion och redaktionen blev helt nermejlad, och låten har valsat runt på nätet sedan dess.
- I och med att plattan kommer mitt i schlagerhysterin så tyckte vi det var en kul grej att lägga in den som bonus. Men du kan glömma att det finns någon djupare analys angående mig och Carola, säger Tomas Andersson Wij och skrattar.
Lyssna på Wijs fantastiska cover på Carolas "Evighet" från Morgonpasset
***
Till sist:
Emil på Godjord-bloggen sammanfattar min förra veckas bloggspottning kring ämnet kyrka och sekularisering väldigt bra i sin senaste bloggpost.

Vi styrs inte av dig, Sten-Gunnar

Har varit i Stockholm under två dagar nu. Intressanta och avgörande möten. Jag återkommer, förhoppningsvis, till det i senare bloggposter.

På tåget till stockholm i måndags försökte jag över mobilen blogga en post om helgens (och de senaste dagarnas) tumult kring Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedins utspel mot kristdemokraterna och aborten. Jag såg nu när jag kom hem att den fastnat någonstans på vägen, så jag klistrar in den nu, något sent (även fast debatten fortfarande är någorlunda het):

Sitter på tåget och läser helgens artiklar kring hela cirkusen runt Pingstkyrkans ledare Sten-Gunnar hedin och katolska kyrkans ärkebiskop Anders Arborelius debattartikel i dn.

Den förvånar mig enormt. (Inte minst för att texten är ganska dåligt och klumpigt skriven - är det meningen?)

Kanske är tanken att den ska vara en brandfackla. Att själva "hoten" är spel för galleriet. Ett sätt att få medial uppmärksamhet. Men det är i så fall ett anmärkningsvärt konstigt sätt att få uppmärksamhet på. För det många nu skakar på huvudet åt är den makt sten-gunnar påstå sig ha över frikyrkosverige. Eller kanske snarare; ATT sten-gunnar påstår sig ha makt över frikyrkosverige.

Att katolska kyrkan gillar att utöva makt mot sina medlemmar är inget nytt. Människodyrkan är ju till och med ett teologiskt inslag i deras tro (inte minst med tanke på helgontillbedjan) . Men jag har svårt att förstå hur, i det här sammanhanget, frikyrkans språkrör Sten-Gunnar Hedin tänker. Om han blivit berusad av nyvunnen makt påhejad av Anders Arborelius? Om tidigare segertåg grusat hans omdöme? För Sten-Gunnar omyndigförklarar kristna genom att påstå sig, genom sitt inflytande, kunna avgöra aliansens öde 2010.

För dig som inte orkar läsa hela debattartikeln handlar den i korthet om att socialminister Göran Hägglund borde backa från sitt och aliansens förslag om att tillåta abortturism till Sverige (för sena aborter), annars kommer Sten-Gunnar och Anders tvingas uppmana de sina att fälla aliansen i nästa val.

Det är sjukt, sektliknande och läskigt att en kyrkoledare går in med sådana hot. Lika läskigt som det är när kyrkoledare i usa gått och ut och befäst presidentkandidater som 'det rätta valet'.

Kyrkan borde inte hålla sig från politiska frågor. Och det handlar inte, som någon invände när vi kort samtalade om saken, om värdefrågan kring abort och livet utan om att en kristen ledare gör ett utspel där man hotar och hävdar sig kunna styra ett politiskt parti, eller en politisk alians, utgång i nästa val.

Det hade varit en annan sak en sak om man hållt sakfrågan högst, talat om livets okränkbarhet, och som kyrkoledare tagit ställning mot abortturismen. Men det man håller högst är hot. Hot om att med "sina kristna" vilka är "Kristdemokraternas största väljarkrets" störta aliansen.

Att utropa makt över kristna befäster fördomen om att kristna är hjärntvättade robotar som lätt styrs av trångsynta, maktgalna ledare. Sten-Gunnar gör bort sig, i det avseendet.

Det hade vart skönt om den bilden kunde fått stanna i medeltiden.

/från en trött emanuel bloggandes från mobilen på tåget till stockholm

måndag, februari 26, 2007

"Såhär får det inte gå till, Oscars" eller "Missar föder liv"

Så var den slut. 1 års crescendo kulminerar i att skitfilmen the departed vinner allt. Så bittert. När Babel kunde. När Little Sunshine hade chansen. Så tar Scorsese hem allt. Han som aldrig vinner.

Jag och Jonna är sura, när vi går hem i ett nyväckt Örebro. Såhär får det inte gå till. När ska de välja in oss i juryn? Så att det blir rätt personer som vinner!

Mitt tips fick bara 4 av 10 rätt. Skandalöst.

Men. Och det här är ett stort men. Mitt största förbehåll gentemot Martin Scorsese grundar sig egentligen bara i smak. Jag har aldrig förstått mig på hans senare filmer. Varken The departed, The aviator eller Gangs of new york. Jag tycker det är hemska, rentutav. Därför är mitt omdöme säkert skevt.

Men att Jennifer Hudson skulle vinna för bästa kvinnliga biroll är fel. Grundläggande, fullkomligt fel. Jennifer Hudson sjunger fint, men gör bara en "Big mama"-roll. Fantastiskt för en debut, men inget strålande. Inte som Babels Adriana Barraza eller Rinko Kikuchi. Eller Cate Blanchett för den delen. Det är fullkomligt obegripligt att American Idol tvåans insats vinner mot dessa. Det, mina vänner, händer bara i USA där the american dream kan bli sann på så många nivåer. Där rysningar tar över förstånd och skymmer omdömet.
Jag är upprörd.


För övrigt var jag lost i mina övriga gissningar. Men det var ok, för jag la ingen riktig ansträngning i dem.
Little miss sunshine fick rättvist bästa manus, Pans Labyrinth kammade hem alla konstnärliga priser och Al Gore tog dokumentären.

Sett till galan är jag dock rätt nöjd. Man har uppenbarligen försökt att skala av en hel del onödigt tjafs i år. Någon nostalgiker måste dock funnits kvar som vägrade låta redigera ner de fyra filmklipp som visades. Filmer fulla av klipp från äldre filmer (utan egentlig referens till galan) samt en introfilm med klipp från alla nominerade. På tok för långa. Hade de kortat ner de hade galan fått en riktig fullpoängare.

Ellen DeGeneres var fantastisk! Hon kan konsten att förvandla världens största konserthall full med högfärdiga skådespelare till ett mysigt vardagsrum. Hon avväpnar, avdramatiserar och är smakfull. Hon får inte mycket utrymme, men hon tar det hon får och gör det suveränt. Hennes påa där hon dammsuger under fötterna på Penelope Cruz var fantastiskt. Hon lyckas till och med få ett så avdankad och tråkigt grej som "nu är det slut, tack för oss"-skämt precis innan alla stora kategorier ska påbörjas, bli roligt. Hon är magisk. Billy Crystal i all ära, men Ellen är våra nya stora galavärd.

Men galan är fortfarande tråkig. Att se en väloljad maskin är aldrig roligt. Till och med gästerna börjar bli väloljade. Klänningarna tar inte ut svängarna. Felval av klänning under galan kan få katastrofala följder. Alla håller tungan rätt i mun, och allt blir tråkigt. Det behövs överraskningar. Men det släpper produktionsbolaget inte igenom. Allt är extremt välregisserat. Det är bara vinnarna som eventuellt kan släppa in en överraskning. Men de är så medvetna om tidspressen, om vikten att, under tidspress, tacka alla de rört vid, att de - alltid - har med sig en fusklapp. Hejdå spontanitet. Det var länge sedan vi såg en Julia Roberts freak out. Inte ens en Halley Berry storböl har vi sett på länge. Bara ett nervvrak till Jennifer Hudson.

För att behålla en bredare publik behövs misslyckanden och känsloyttringar. Och kändisar. Var var Brad Pitt? Matt Damon? Katie Holmes? Julia Roberts? Angelina Jolie?

För övrigt:

* Al Gore fick under kvällen sin revansch. Som att hans "An unconvinient" truth på något sätt var hans sätt att göra comeback och det här skulle vara kulmen. Ett bevis på att han kunde vinna. Leonardo stod vid hans sida och hejade fram honom. De skämtade om hans egentliga presidentvinst, de skämtade om en presidentakanditatur. Han vann. Han fick lovord. Han njöt. Han gick runt bland storstjärnorna, som alla dunkade honom i ryggen, och han njöt mer. Som om han var president av hollywood. Om bara för en kväll.

* Vilka fantastiska skuggspel! Hur formar sig 10 pers till en pistol?, buss?, pingvin?, oscarsstatyett? Det måste vart maskiner?

* Dreamgirls tre nominerade sånger måste tagit ut varandra. Akademins samlade Dreamgirlsröster spreds på tre bidrag och därför kunde Al Gores låt ta hem vinsten. Skandal? Självklart.

* Kanal 9, den krångliga kanalen som ensamt sände galan på - endast - comhems utbud, hade en ok studio med en Pontus Gårdinger som tycktes vantrivas i sin något obestämda programledarroll. Vid sin sida hade han Hans Wiklund och Gunnar Rehlin som levererade hyfsade kommentarer även om Rehlin verkade ha sovit för lite och Wiklund provocerad av Gårdingers genomskinliga insats.

Bästa tal: Clint Eastwood presenterande hedersoscarn. "I should have brought my glasses" ursäktade han sig efter att ha fumlat sig igenom ett presentationsmanus som han till slut fick avbryta. Det måste finnas mer misslyckanden. Tyvärr är clintan så cool att det hela, några sekunder efteråt egentligen mest känns "skitsamma".

Värst min: Peter Otoole, när Alan fick oscarstatyetten.

Största hyckleri: Galagästerna i samband med Al Gores tal om en grön värld. Klapp, klapp, sen åker de och sätter sig i sina övergödda bilar där dieseln bokstavligen rinner ut genom avgasröret.

Sötast: Jaden Smith (will smiths son) och den fantastiskt söta Abigail Breslin som presenterade bästa animerade kortfilm.


Läs mer om galan på DN, aftonbladet, SvD

Nu börjar oscarsgalan!

Oscarskvällen är räddad. Nu sitter vi här och laddar. Jag har inte kunnat sova på flera dagar. Jag är spänd.

Väl medveten om att de flesta av er inte bryr er ett dugg om det här, så postar jag nu en lista över de jag tror vinner. Det är ju ändå min blogg.

Best picture Babel (fast jag hoppas innerligt Little miss sunshine)
Best actor: Forest Whitaker (men fy vad jag vill att Will Smith ska ta den)
Actress: Helen Mirren
Supp Actor: Jackie Earle Haley (Little Children)
Supp actress: Adriana Barazza (Babel)
Directing: Alejandro González Iñárritu (babel)
Best Writing, original: Little miss sunshine
Best Writing, adapted: Little Children
Best foto: Children of Men
Best Art direction: Pans labyrinth

Sen chansar jag:
Best Costume: Dreamgirls
Best Soundmix: Apocalypto
Best editing: babel
Best Sound editing: Pirates of the caribbean
Best visual: Superman
Best makeup: Pans Labyrinth
Best song: Dreamgirls
Best music: Babel
Best documentary: Jesus Camp
Best foreign. Pans labyrinth

Låt showen börja!

fredag, februari 23, 2007

Dagens avlatsbrev heter "Bönedukar"?

Riksdagskvinnan Sofia Arkelsten skriver på hennes blogg idag om hennes upptäckt i Världen Idag:
I ett av veckans nummer hade de en annonsbilaga på glättigt papper/.../och ser ut som en tidning.

Första sidan, på ledarplats, har ett erbjudande om bönedukar. Här börjar det bli tveksamt. Riktigt tveksamt. De har lagt in citat som ska vara verkliga:

"Varmaste tack för böneduk och förböner. Hudcancern på min högra kind är borta!

"Fått böneduk. Fullständigt helad från blodpropp på synnerven."

Allvarligt talat. Hudcancer. Blodpropp. Det är allvarliga sjukdomar. Det här är inte ok.

Det finns inga fasta priser för försäljningen av de här bönedukarna. Spekulanterna ska skriva ned sina besvär och lägga med "en liten gåva" som täcker "kostnader för böneduk, porto och brev".

Kanske klarar det sig enligt marknadsföringslagen. Men hur står det till med annonsetiken hos Världen idag egentligen?
Ja, annonsetiken verkar rätt rutten. Även om vi nu skulle förutsätta att bönedukarna gav mirakulös helanden så är jag frågande inför När började kristna ta betalt för helanden?

Hur gör man om man vill hitta tillbaka?

Dagen skriver idag sin andra del (som enligt Dagens chefredaktör är en serie av artiklar) om frikyrkans uteslutning av människor. Artikeln behandlar kyrkans uteslutning under 1900-talet av tusentals medlemmar som inte "höll måttet" och uteslöts. Utomordenligt intressant. Inte minst för följande citat:
- Jag brukar säga att som jag läser evangelierna så skulle inte Jesus ha blivit gammal i många väckelseförsamlingar. Han gick över gränserna hela tiden, vi har svårt att förstå hur gränsöverskridande han var, vi har läst berättelserna så många gånger att vi blivit immuna mot deras radikalitet. Han skulle ha blivit utesluten direkt.
Läs hela artikeln.

För övrigt är jag något besvärad över en kommentar till min förra bloggpost kring ovanstående ämne. Kommentaren frågar: "Jag undrar hur hittar man tillbaka till kyrkan egentligen? Hur hittar man tillbaka till en värld man varit borta från i allt för många år?"

Här blir jag mållös. För jag vet inte. Finns det någon mall? Handlar det om att ha tur? Att lyckas hamna i en församling som innesluter, förlåter, ser och uppskattar? Handlar det om att ha turen att hamna under "rätt" ledarskap? Finns det något man kan göra för att "scouta" rätt församlingar?

Eller handlar det bara om att kasta sig in i det igen? Och våga bli bränd? Lätt att säga?

Jag vet inte...
Hjälp mig med ett svar! Eller insikt. Eller åsikt. För jag vet inte.

Oscarspanik

Jag har skrivit tidigare om min oscarsuppladdning. Nu är allt påväg att grusas.

Det är panik. För oscarsgalan sänds bara i den puttenuttiga kanalen "9". Den premiärstartar dessutom med sändningen från oscarsgalan, så ingen har hört talas om den. Hursomhelst så sänds den i digitala nätet för alla som har boxer eller comhem. Men det är uppenbarligen färre än jag trott.

Efter att ha skickat ut en förfrågan till Örebros SAMTLIGA hotell har jag fått negativt besked från alla. Det handlar om nästan 30 hotell som inte använder sig av varken boxer eller comhem. sjukt.

Jag har inte missat galan sedan jag var 13 år. Jag har sett den trots prov dagen efter. Jag har lyckats se den trots att jag befunnit mig i ett nästintill strömlöst Zambia. Jag har krånglat mig igenom att se den trots stränga fältregler i lumpen. Jag har varit beredd att försaka planet till charterresan för att se den.
Ska det nu sättas stopp för. Här? I Sverige. I metropolen Örebro.

No way.

Så: Här kommer min förfrågan. För den här bloggen har de senaste veckorna nästan dubblat sitt besöksantal. Den når flera tusen. Någon av er måste ju bo i Örebro. Någon av er måste ju ha comhem eller boxer.

Får vi (jag och min übertrevliga och mycket söta flickvän) komma hem till er natten mellan söndag och måndag? Vi lovar att sitta tysta som...stenar. Vi kan till och med ha hörlurar med oss. Vi kommer inte smula ner med popcorn (om ni inte vill) och jag kommer inte jubla högt när min favorit vinner. Jag kan till och med sätta på sånt där polariseringsfilter på skärmen så TV-ljusets flimmer inte stör er. Vi kan städa, diska, lära er dansa can-can, bli era personliga slavar för en vecka - vad som helst!! Bara ni låter oss se oscarsgalan!

Svar till "desperat"

Bloggfett sprutar

Ja, jag vet. Det har kommit ovanligt många bloggposter de senaste dagarna. Men det är så mycket intressant som händer, så mycket som bubblar i mig och jag får ett gigantiskt behov av kanalisera ut allt jag har och hittar.

Det känns konstigt att jag för en vecka sedan hade bloggtorka. Jag som får prioritera bort bloggposter för att jag fyllt min bloggpostkvot idag. Hur ska ni hinna läsa alla poster, liksom? Ni har väl ett jobb att sköta? Studier att plöja. Och sånt.

Jag då? Jo. Jag har också ett jobb. Men just nu är det stiltje. För varje steg jag gör kräver att en tekniker tar ett steg också. Tekniken på Blod och eld ligger långt efter och vi har stora problem med en server. Ingen vet vad. Dessutom är vår anställda tekniker hemma för vård av sjukt barn.

Så. Jag sprutar ut poster istället.

Låt mig hållas. Snart kommer säkert lågsäsong. När bloggen hamnar i ide. Då kan ni nära er med fettet från den här perioden.

Hur långt kan du gå, Lasse?

Lasse Brandeby avsaknar allt vad som heter motorik i kroppen. Ändå är han fortfarande med i programmet Let's Dance.

Förra avsnittet stod en svettandes Lasse still i mitten och förtvivlat, och till synes totalt orepeterat, parera sin danspartners rörelser runt honom. De fick lägsta betyg någonsin.
När det i slutet av programmet stod klart att han gick vidare till ett program till så rörde Lasse inte en min. I hans ögon såg man bedrövelsen över ännu en hektisk vecka där han skulle försöka lära sig omöjliga steg.

Han verkar omöjligt kunna röstas ut. Det är som att vi, svenska folket, sitter i våra soffor och njuter av att han, den där dåliga, fortfarande finns med. Att han bringar mänsklighet till tävlingen. Någon vi kan skratta åt och känna oss bättre än.

Det är rätt komiskt.

Ännu roligare är det när Lasse erkänner komiken och det svåra i det. Läs intervjun om hans moment 22 i DN.

Fortsättning följer på TV4 ikväll 20.00.

Bloggserie i samband med fastan

Förlaget "Tro och Tänk"s blogg har de senaste dagarna brutit trenden av citatpublicerande och börjat skriva mer redaktionella texter igen.

De startade igår en ny serie bloggposter:
I går gick vi in i fastetiden. Från och med idag kommer jag att varje dag lägga upp ett förslag till en helig handing du kan utföra under dagen för att bryta vardagslunken och låta Gud, nästan och du bli närvarande i ditt liv.

Igår kom första handlingen:
Trots att det är antikrundan ikväll, ta fram din mobiltelefon, be en bön om att få bli använd av Gud och bläddra bland namnen i din telefonbok. När du kommer till en person du inte pratat med på länge och som du inte vet hur den har det, ring upp utan något egentligt ärende annat än att höra hur det är.

Och idag kom nästa.

Roligt och engagerande!

Tänkvärt om bloggproblematiken

Sigge länkar till en intressant problematik kring Bildts bloggande. Det är på expressens Per Svensson som på ledarsidan under rubriken "Bildts bloggbrasa" håller med i det jag skrev igår, men samtidigt ser faran i det:
"Carl Bilds blogg är hans Checkerstal. Den fungerar som ett emotionellt korrelat mellan Statsmannen och Vanligt Folk, och suggererar fram en känsla av närhet, ja nästan intimitet. Man bjuds in till en pratstund framför brasan hemma hos Carl Bildt.
Vem som helst kan här bli Carl med den internationelle fredshjälten och svenske utrikesministern och harmas över mediernas lågsinnade försök att göra skandal av oskyldiga valpar."

Och vidare:
"Carl Bildt tassar i utkanterna av dessa andra traditioner när han utnyttjar sin blogg som ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner - den granskande journalistiken.
I bloggen kan han iscensätta den perfekt regisserade presskonferensen - utan att störas av tjatiga reportrar kan han både rapportera om och kommentera händelser i vilka han själv spelar huvudrollen. Han blir sin egen journalist och får samtidigt journalister som fortsätter att insistera på att BildT ska kommentera det SOM han redan kommenterat (på bloggen) att framstå som oresonliga och monomana. I bloggen kan Bildt barrikadera sig som i en borg, tala men ändå tiga, och då och då skicka iväg en projektil mot fiendelägret (till exempel dementera innehållet i ett teveprogram som ännu inte sänts).
Effektivt, men kanske mer caesariskt än sympatiskt."


En intressant vinkling på frågan. Även om jag fortfarande tycker det är fantastiskt att bloggvärlden gett oss ett redskap som gör att massmedia inte obehindrat kan skövla skit på en individ.

Hej och hå, skolkyrkodebatten fortsätter

Jullan gav igår sin åsikt om skolkyrkan i Visby på sin blogg, och idag fortsätter såpan med en insändare i Gotlands Tidningar.

Det är ett stycke i insändaren som är särskilt anmärkningsvärt:
Men nu finns det endast en kristen skolkyrka, med aktiva medlemmar som tycker om och behöver besöka skolkyrkan under dagen för att be, få förbön och även bara prata med någon. Skall då den möjligheten tas ifrån dem? Var skall de då be? I korridoren eller kanske i biblioteket? Tror skolchefen verkligen att de kommer att kunna finna den stillheten som krävs för att de skall känna kontakt med Gud? Jag tror många istället kommer att välja att inte be under skoldagen. De glider ur vanan och i värsta fall tappar de kontakten med gud och sin tro! Är det Skolchef Alf Nilssons vilja att stoppa de kristna från att ha kontakt med sin gud - i värsta fall är det konsekvensen av det här beslutet. Är det så vi skall tolka det? Jag tror och hoppas inte det.
Följande frågor reser sig:
Är en lokal (eller det som i folkmun kallas för "kyrka") verkligen nödvändigt för att komma i kontakt med Gud?
Krävs det stillhet för att vi ska "känna kontakt med Gud"?
Tappar vi verkligen kontakt med Gud om det inte finns någon skolkyrka?
Är det skolans uppgift att se till att vi får ett rum för "stillhet" för att vi ska meditera oss in i "kontakt med Gud".

Nja. Jag känner mig mer och mer skeptisk och upprepar igen: Bränn kyrkan, snabbt. Jag tror vi mår bra av lite - som de kristna på skolan säkert skulle se det - förföljelse.

Uppdaterad:
Christer Sturmark uppdaterade igår sin blogg och skrev ett extremt raljerande inlägg om saken.

torsdag, februari 22, 2007

Bildts användande av bloggvärlden gör medborgaren mer tolerant

På BetaAlfa får jag återberättat hela storyn bakom de senaste dagarnas rabalder kring Carl Bildt.

Carl Bildt kaxar till sig. På sin blogg kommenterar han SSU:s krav på avgång med följande ord: “Kravet framförs dock inte av SSU:s ordförande. Hon har avgått.”. När Expressen idag följer upp artiklarna om Carl Bildts krigslobbying kallar han det för “Tomgång”.

Han får stöd av Reinfeldt som anser att “kritiken har antagit övertoner och att den är baserad på lösa spekulationer”, skriver SvD. De uppgifter som nu framkommer i tidningsartiklarna är tidigare helt okända för Reinfeldt berättar http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=620852


Det kan kännas mest som tjafs, men det intressanta, tycker jag, är min egen reaktion. Jag kan följa och se Carl Bildts tankegångar, se hans reaktioner på massmedias försök att hitta hans svaga punkter, och höra hans ironiska suckar över att han inte bara kan få sköta sitt jobb. Därmed vinner han på något sätt mitt förtroende. Den relation han skapar, genom sitt personliga avskalade sätt och språk, gör att vi blir mer hårdhudade gentemot massmedia. Carl Bildt har, genom sin blogg, skapat ett förhållande till sina medborgare som grundar nån slags trovärdighet.

Det är intressant hur bloggvärlden på detta sätt avväpnat massmediernas möjlighet att förtala och vrida deras "offer". Medborgarjournalistiken gäller också för utrikesministrar, och alla får samma möjlighet att höras.

Jag undrar vilka effekter ett bloggande hade haft på t.ex. exministern Maria Borelius skatte- och licensmissaffär. Hade vi då haft svårare att skapa ett sådant avsky för deras handlingar?

Förlåt oss, herr låssmed!

Det pingar till i min Google Reader som rapporterar om Pingstförsamlingen i Skövdes reaktion på en insändare i tidningen. Insändaren menade att pingströrelsen borde be om ursäkt för den församlingstukt och obarmhärtighet som utspelats under åren gentemot församlingsmedlemmar.
Insändaren grep tydligen tag i pingstpastorn som i Dagenintervjun att man vill man ta kontakt med de som uteslutits från församlingen. Och, antar jag, be om ursäkt.

Jag minns direkt min låssmed. Han jag ringt efter att ha låst mig ute förra våren. Han kom. Var lite småfeminim- trots att han höll på med stora verktyg - och borrade säkert en timme i mitt lås. Vi hann prata en hel del. Jag hann berätta att jag jobbade i Frälsningsarmén, och fick under tiden, omedvetet, otaliga tips på hur man kunde bryta sig in hos någon. Han hann även berätta om sin tid i Pingstkyrkan. Hur han blivit frälst, varit församlingsmedlem, men några år senare uteslutits. Han var för feminim. Homosexuell, sades det. Det var hans förklaring. Han uteslöts och satte aldrig mer sin fot i kyrkan. Skaffade familj (ja, heterosexuell sådan då), stängde Gud utanför och höll sina barn från kyrkan. Han sa det hela med ett leende. Han menar att han lämnat det bakom sig nu.
Men minnena satt kvar. Djupt.

När jag skulle betala stannade han upp mig, tog bara en tredjedel av det han skulle ha, och sa att han visste att jag behövde pengarna bättre. Att jag gjorde ett bra jobb och att jag behövdes i kyrkan.
Det påverkade mig. Det var som om han på något sätt längtade tillbaka till kyrkan. Att han genom mig mindes något som han inte kunde vända tillbaka till. Som han inte kunde förlåta. Kanske för att han inte fått chansen.

Pingstkyrkan i Skövde gör rätt. Det är modigt. Det är värt respekt.
Men, Skövde, gå hela vägen! Ödmjuka er, böj er och utgjut er stora sorg över hur era fäder har behandlat människor.

Det gäller även för mig. För dig. För kyrkan överlag. Vi har så mycket att be om förlåtelse för.

Dagen D blir Dagen B

Himlaskit. Idag skulle ju vara dagen då jag vände mitt liv. Då mitt arbete mot beach -07 skulle påbörjas. Men så helt plötsligt så vänder vädret uppochner på allting. Trist. Så jag sitter inne. Och känner mig dålig. Kanske äter en godis eller två. För jag inte orkar skala en morot.

Och så strösurfar jag för att slå bort tankarna om att jag väljer bort att vara nyttig och hälsosam. Det går långsamt på internet och jag funderar på om det är för att alla andra gör som jag. För att det är sånt skitväder. Vi behöver vår. Ljus. Sol. Värme.

Jag fnissar åt att den tillsynes ganska tjuriga prins Harry har bestämt sig för att kriga på frontlinjen i Irak. Ni vet han som gick med nazikostym på fest. Han som är son till monarkin som vill slå ut självmordsoppositionen i Irak. "Fin måltavla harry blir", tänker jag och drar direkt en cynisk parallel till att det säkert har något att göra med hans mors död.

Nu snöar det mer. Suck.

PR-jippo

Gotlands Tidningar har verkligen tagit det här med skolkyrkotvisten på allvar. Inte att man vill reda ut det, men man ser att det tydligen engagerar och upprör. Kanske alternativt är en käftsmäll underifrån på den etablerade kyrkan. Att det säljer lösnummer? Ja, jag vet inte. Men hursomhelst har de idag skrivit en ny artikel om det. Humanisterna har tydligen sett att det finns PR-värde i saken och dess ordförande, Christer Sturmark, har rest ner för att diskutera saken. Svenska kyrkan kastar in sitt ess, i form av biskop Lennart Koskinen, och där sitter nu höjdare och diskuterar en lokal som ingen ändå använder.



Lustigt.

onsdag, februari 21, 2007

Vad hände med uniformsutvecklingen?

Säkert är uniformen bland de första saker du kopplar ihop en frälsningssoldat med. Själv har jag ett kluvet förhållande till de. Jag har aldrig ägt en uniform själv. Jag gillar de inte. Tycker de är direkt töntiga. Känner mig töntig i den.

Därför var det uppfriskande att läsa Oltermans inlägg i saken idag. Han menar att folk, och "innefolk" i synnerhet, tycker att uniformen är häftig. Så häftig att de själva vill ha den. Detta trots att han gick omkring i full unifomr. Med hatt och allt. Som bilden här till höger.

Jag kan till viss del förstå det. På samma sätt som jag skulle säga att det var coolt om en pilot kom hem i sin uniform. Men jag skulle aldrig sätta på mig den själv. Knappt ens för skojs skull.

Men om den ändrades lite. Om den inte bars för att vara strikt. Om den bars för en statement. Om den bars för att jag ville, och inte för att jag skulle. Då, då skulle jag vara intresserad.

Jag minns hur en kompis kom till en kongress frälsis hade för ett år sedan iklädd en gammal officersuniform med hög krage och röda axelklaffar. Han hade hittat den på vinden hos sin kår och tyckt den var cool. Den var för liten, men fick därför en snygg tajt form. Armarna var för korta, och där hade han sytt i lite rött tyg och eftersom den var för tajt för att stänga hade han en tjock varm tröja under.
Det var provocerande, säkerligen. Han var inte officer, men hans axelklaffar hade ändå den officersgraden, han hade mixtrat, sytt dit och brutit uniformsregler. Mutter följde.
Men det var snyggt. Personligt. Och sa något. Man såg fortfarande att det var en frälsisuniform, men fick också känslan av en personlighet kring det. En "häftighet" om så vill.

William Booth, Frälsningsarméns grundare, menade aldrig att unfiformen skulle vara något oföränderligt. Faktum var att man ville att den skulle vara det senaste. Man beställde till och med in uniformerna från Frankrike vid sekelskiftet 1800-1900 för att få det snyggt. Men aldrig överklätt. Under sin levnadstid uppdaterade han uniformen med jämna mellanrum. Men sedan dess verkar något ha gått snett.

Det är intressant att jämföra hur vår första general och vår general idag väljer att porträttera sig.




Förutom att det ger en tydlig bild över hur William Booth (ja, det är han till vänster, om inte det kändes tydligt) såg på uniformsbärandet, så är den ganska talande för Frälsningsarmén idag och då.
Då - en underdogrörelse vars främsta mål var att skapa så dugliga krigare som möjligt i kriget mot det ondag. Formerna får ge vika för målet.
Nu - en övergödd rörelse där pengarna finns i länderna som behöver reda ut sin "identitet" och har svårt att greppa sitt "uppdrag". Formerna har tagit överhand, och man försöker desperat leta sig tillbaka till rötterna.

Kontentan är: Jag kan tänka mig bära Williams uniform. Särskilt om jag får göra den personlig.

tisdag, februari 20, 2007

Vi behöver bli lite nakna



Bilden ovan är från min gamla gymnasieskola, Säve, Visby. Ett rum inrett särskilt för kristna skolkyrkan. Knappt någonsin, under min tid på skolan, var det någon som använde det. Jag själv var där någon enstaka gång. Likadant var det innan mig, och likadant var det efter. Om man träffades träffades man i kyrkan, hemma hos varandra. Inte i skolkyrkan. Trots det hade vi flera deltidsanställda som turades om att vara där. Hålla dörren öppen för den som ville prata.
Fint.

Men sen, för någon månad sedan, skrev en engagerad, provocerad, elev på den stora gymnasieskolan (2000 elever) in en insändare i tidningen som resulterade i ett reportage. Trycket har varit stort på skolledningen och häromdagen så bestämde man sig att stänga skolkyrkan. Gotlands tidningar skriver idag om hela processen. Den ekumeniska ungdomsledaren har skrivit ett inlägg där man uppmanat till kamp. Annars har reaktionerna varit svala.

Jag varken upprörs eller irriteras av beslutet. Precis som jag har svårt att uppröras av att kristendom slutat undervisas i skolan, eller att skolavslutningarna flyttar ut från kyrkan.

Vi behöver separera kristendom från en förtryckande auktoritet. Samma kyrkliga auktoritet som har tabubelagt så många delar av det vårt samhälle idag glorifierar. Som, med sin makt, fastnat, och säkerställt sig själv, genom former, och förlorat syfte utmed vägen. Den auktoriteten behöver vi separera oss från. Om det innebär att vi måste vara underkuvade underdogs så är det ok.
I Kina är Jesus på riktigt och massor har blivit frälsta, just på grund av att Gud måste betyda något för den som följer efter. Han kan inte bara vara en form. Då kan de lika gärna spela schack. Han måste var Gud, och Han måste betyda något i deras liv. Inte bara vara ett udda inslag. Eller ett rum i en skola. Ett rum som rumanhängarna bryr sig om först när de vill stänga rummet.

Låt formerna försvinna och låt oss stå nakna tills vi förstår vad vi verkligen behöver, och varför vi behöver det.

Den kristna frikyrkoscenen är lobotomerad


DN skriver en extremt intressant artikel igår om Sveriges förhållande till musik med kristna inslag. DN porträtterar den kristna musiken kontra den profana och lägger in vinklingar från de som forskar kring kontrasterna liksom de som balanserar där någonstans på mitten och de som står på ena sidan och lånar från den andra.
Ytterst intressant och välporträtterat.

Eller vad sägs om det frikyrkouppväxta (numera ateister) bandet "Isolation Years" analys om gospel i kyrkan:
- Amerikansk gospel tänker man nog mer som ett sound, i alla fall i Sverige. Men gospel i svenska frikyrkor, det är idrott, säger Jakob Moström.

Idrott?

- Ja, haha. Den handlar om att vara duktig:, att spela och sjunga perfekt. Rätt sorts handklapp, röd klänning. Det har inget med musik att göra, det har inte ens med tillbedjan att göra, säger Jakob Moström.

Eller deras tankar kring frikyrklifiering av bra musik:
- Svensk frikyrkomusik har med all rätt hånats i alla år. De är bara dåliga kopior. När folk under 1990-talet lyssnade på grunge så kom det fram svenska kristna grungeband, typ "det här gillar nog ungdomarna". Det blir aldrig bra, säger Jakob Moström.
Jag minns testet tidningen Dagen gjorde förra året när de tog kontakt med musikansvarig på P3 och ifrågasatte om det var pga de kristna artisters texter som de inte spelades i radio. Man spelade upp olika låtar för musikredaktören. Systrarna Hagenfors, Saving Blue, Charizma (som förresten var med i polska melodifestivalen i år) och Samuel Ljungblahd. Den enda som var i närheten att hålla radiospelarklass var Samuel Ljungblahd. Men han hade bara potential, inte tillräckligt starkt material.
Men samtidigt är de fyra artisterna ovan de som turnerar mest i norden bland de kristna artisterna. Mestadels, såklart, på den frikyrkliga scenen planterad av kristna fädrar som vill underhålla sina adepter med en slags profan musik lobotomerad på dess världsliga åsikter. Därmed skapas utrymme för "dåliga kopior" att bli stora. Och så sitter vi som njuter av deras musik med armarna i kors och är sura på de komersiella radiokanalerna som ("nästintill rasistiskt, ju") utesluter den "kristna musiken".

Jag säger inte att det är fel att det finns kristna musiker, eller att frikyrkoscenen inte borde finnas. Jag menar bara att den ibland tar onödigt stor plats. Blir för glorifierad. Att vi, bara för att vi är kristna, inte behöver utesluta musik som inte har Davidshjärta-logga på konvuletet eller måla fan på väggen bara för att artisten inte befinner sig i
Reliables stall.

Jag måste få fortsätta och plocka guldkorn från artikeln. Som när Thomas Bossius, forskare
inom religion och musik, berättar om sitt experiment under sina föreläsningar:
- När vi talar om satanism och kyrkobränder blir inte folk upprörda, de säger att det är en del av populärkulturen. Men när jag nästa lektion spelar upp en skiva med kristen lovsång reagerar folk väldigt negativt och en intensiv diskussion om hjärntvätt uppstår.
Intressant, eller hur?!

Vidare: Magnus Sundells, chefredaktör
på den kristna tidningen Trots allt, klockrena analys kring religion och musik:

- Problemet med den kristna musiken är att man inte får sjunga om hur livet är utan hur det borde vara.
Är inte det right on, så säg? Det ligger så mycket präktighet hos kristna att svaghet blivit ett tabu. Jag har skrivit om det tidigare. Vi vägrar (nästan uteslutande) bluesaktigt sjunga om kampen. Kampen mot att hålla huvudet ovanför ytan. Om hur vi misslyckats. Om hur många gånger vi skrapat i botten. Om hur många gånger vi är värdelösa vänner, fädrar och makar. Istället sjunger vi om friheten, glädjen, lyckan, hur vi går "livets väg".

Magnus Sundell avslutar sist i artikeln med en slags hoppfull analys kring världens mest sekulariserade land:
- Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.

Läs hela artikeln. Läs, läs, läs.

måndag, februari 19, 2007

Elin är min nya idol och Gotland är fnissigt igen

Har ni sett den kristna tidningen Dagens 100-lista? Den måste publicerats någon gång i julas, men jag har inte sett den förräns nu. En lista på 100 personer som är värda att ha som förebilder.

Två frälsningssoldater letar sig in på listan. Dels de fantastiska Ewa och Marcus Kihlagård (som antagligen är en av de ytterst få i dagens Frälsningsarmé som faktiskt fått se någon slags...tja...väckelse)
57. Marcus och Ewa-Marie Kihlagård, Frälsningsofficerare vid kåren i Halmstad. De vågade överge invanda verksamhetsformer för att nå ut och ge nya människor vänskap, gemenskap och tro.
Och också:
99. Frälsningssoldaten på Gullmarsplan i Stockholm. Dag ut och dag in sitter han där på sin rullator och skramlar med bössan, medan tusentals stressade pendlare travar förbi i en av Stockholms största trafikknutpunkter.
Kul!

Men mest impad blev jag av Elina Liljero. Ett nytt fenomen för mig.
20. Elin Liljero, journalist. Uthängd i Dagens Media som drev tesen att en pingstvän inte kan bli chefredaktör för ett tjejmagasin. Fortsätter att trotsa kritikerna och står offentligt upp för sin tro och kristna värderingar.


Sedan dess har jag suttit och googlat Elin och förstått att hon gjort en raketkarriär från att ha pluggat i frikyrkliga Kaggeholm till att stå som chefredaktör för Vimmel Magazine. Och samtidigt behålla sin profil som kristen.
Ja, Elin är min nya idol. Det kan hon väl vara? Trots att vi är jämngamla?


Dessutom, för att väga upp min möggelgamla nyhet, här kommer en rykande färsk fnissnyhehet från DN:
Superfattiga(?) Gotlands kommun ber sina invånare hjälpa till att kasta tillbaka stenarna i vattnet som sköljts upp efter stormen Per.

Fnissigt.

Vem vill bli miljonär

Jonna störtar in i farstun, och är smittande uppspelt. Hon har precis lyssnat på radion och hört en otrolig historia. Om en amerikan som varit med i USA's Vem vill bli miljonär. Han har klarat sig igenom alla nivåer hittils utan att behöva använda en enda livlina. Ingen har någonsin klarat alla frågor och vunnit miljonen hittils, och bara en enda har kommit upp till 500 000dollarsgränsen tidigare. Men där är han nu. Och får sista frågan. Kolla:



Och, ja, för en del av er är detta klipp kanske gammalt. Men ändå. Ljuvligt, eller hur?

Inspirationsdag...avslappnar?



Siewert Öholm har i helgen varit i min hemstad, Visby, för att ha en inspirationsdag och tala om den nya TV-kanal han basar över rapporterar Gotlands Tidningar. Verdikanalen
är en kristen TV-kanal i Norge som vill blanda samhällsprogram och klassiska "kristna program".
Detta började Siewert arbetat med redan förra hösten, strax efter att vi arbetade i samma team under politikerveckansatsningen "(g) som i Gud".

Nu var han så i Sverige och redovisade för sin övertygelse om att skandinavien saknar en kristen kanal. Till och med en satsning i Sverige planeras och behövs, menar han, eftersom "debatten har strypts av Sveriges Television, riktiga debattprogram saknas, det finns ingen plats för åsikter längre". Ett problem, kan tyckas, är att Siewerts norska kanal redan stängts ned av norska Telenor pga obetalda skulder på, enligt uppgift, 14 miljoner.

Men, det är klart, Gud gör under. Även om jag har svårt att förstå varför vi måste göra egna TV-kanaler för att nå ut. Jag tror inte det är där vi behöver lägga 14+ miljoner. För även om jag tror vi behöver objektiva debattprogram så är väl inte lösningen att skapa en egen kanal? Men. Jag har inte hört Siewerts tankar. Så: Låt Guds vilja ske.

Men - egentligen - hela anledningen att jag ens började dela med mig av min ickeåsikt ovan är att få möjlighet att publicera följande roliga bild från Siewerts inspirationsdag:



Somebody - väck tanten i lila kofta!

Bränn kyrkan, någon. Snabbt.

Krister Hultberg citerar i sin blogg Craig Groeschel i LifeChurch som har listat några saker som deras församling slutat med, men som i mångas ögon anses vara en naturlig del av kyrkan:
  • Vi har slutat med "kristen" sport. Varför ta människor ut ur vanliga sportsammanhang för att bygga en egen "kristen" liga?
  • Vi har slutat med konserter eftersom de bara fungerade som underhållning för redan kristna.
  • Vi har slutat med massor av andra saker som Jesus aldrig gjorde, men som massor av kyrkor i Amerika känner att de vill göra.
Istället satsade kyrkan på att lägga sin kraft på de saker där de nådde flest folk som inte kände Jesus.

Ibland undrar jag om kyrkan inte är mer social klubb för oss som, genom vårt ställningstagande FÖR Jesus, blivit samhällets utsatta. I kyrkan skapar vi våra egna artister, musik, prat, träffar, fika, sport och klädstil. Vi behöver aldrig mötas med de otrogna utanför. Vi behöver aldrig smutsa ner oss. Vi kan alltid vända tillbaka och finna trygghet i det vi kallar kyrka.

Sick.

Isländsk drömmusik och 9000 dagar

Har varit helt tagen av den pampiga musiken Viasats reklam har haft på TV. Och känt mig maktlös. Hur får man tag i musiken som de använder sig av i reklam?

Men så idag hittade jag den. Siten.
www.reklammusik.se

Fantastiskt. Och helt plötsligt fick jag reda på Viasatreklammusiken är skapad av ett isländskt band vid namn Sigur Ros. De sjunger på isländska, men skitsamma, det är skitbra. Lyssa och se musikvideon!

Det andra småroliga tipset är från Damon. Räkna ut hur gammal du är i dagar. Jag som tyckte det var nog med 24 år. Nu får jag reda på att jag är nästan 9000 dagar. Usch.

lördag, februari 17, 2007

"Be inte att förföljelsen ska sluta, be om uthållighet"

Läser i DN om hur de uppmärksammar väckelsen i Kina. Att antalet frälsta i Kina växer explosionartat är ett faktum som har funnits länge. Kyrkan i västvärlden har länge haft statistik på att det varje dag blir 10 000 frälsta i Kina.

Jag var med i ett team som åkte till Kina 2001. Dels för att inspireras av den världsdel där antalet kristna växte allra mest, och dels för att be för landets kristna som var utsatta för så mycket terror av dess regering. Vi reste runt i en stor del av landet under en månad och träffade massor av kristna som levde i "underjordiska församlingar". Allt var extremt hemligt och vi fick inte ens säga "Jesus" eller "Gud" i bussen, mail eller samtal ifall det fanns regeringsmän som fick nys på oss och började spåra mail eller följde efter oss till träffar med de underjordiska församlingsledarna. Tortyr och fängelse var vanligt. Och deportering för utländska missionärer.

Det var flera saker som grep mig under resan. Särskilt ord som sades. Som församlingsledarens förvåning över att vi ville be för att förföljelsen skulle upphöra. "Nej, be inte om att de ska sluta förfölja oss. Förföljelsen gör att vi söker oss till Gud och låter Honom leda varje steg av våra liv, och får se hur Gud gör så fantastiska saker i våra och andras liv! Så många upptäcker hur verklig och fantastisk och kärleksfull Gud är! Be inte om att förföljelsen ska sluta, men be om uthållighet.". Eller om de under de fick vara med om för att de litade på att Gud försåg de med vad de behövde. Eller reaktionen en kinesisk församlingsledare gav när vi skulle be för en västerländsk missionär som uttryckte sin rädsla för att bli utslängd om staten skulle komma på att han var där som missionär: "Varför är du rädd? Så länge du vet att du går i Guds vilja behöver du väl inte vara rädd för något? Även om jag dör imorgon så gör inte det något. För då vet jag att Gud är med mig och att jag har levt i Guds plan!".

Jag fascinerades av den fullständiga förtröstan som fanns till Gud. Den var långt ifrån sekteristisk eller "trendig". Den var sann. Gud hade bevisat sig vara sann gång på gång. I varje situation. Bibeln kändes inte som en fantasy-tegelsten. Bibeln speglade hur Gud hjälpte de i deras vardag. Det var påtagligt. Äkta. Sant.

Att andra bloggar reagerar som att DNs artikel är förvrängd och att kristendom är lika mycket trend i Kina som kors runt halsen är i Sveige - det är inte konstigt. I vårt sekulära, avtrubbade land, där vi aldrig behöver se oss över axeln, aldrig behöver oroa oss för att hamna i någon som helst fara, inte ens behöver bekymra oss om kostnaderna om vi blir riktigt sjuka - i vårt sammanhang är det helt obegripligt att det skulle finnas någon högre makt som beydde något för någon. Det finns ingen anledning för vårt sekulära samhälle att ompröva det heller - för när skulle vi behöva Gud?

Och så sitter vi och fnissar åt de korkade kineserna.

Och det känns... smärtsamt.
Hur äckligt sekulariserade vi är.

fredag, februari 16, 2007

Självmord - bloggvärlden eller media vedervärdiga?

Åsiktstorpeden reagerar på Svd's och, framförallt, DN's omskrivning av Johanna Sällströms (enligt sin egen uppfattning helt uppenbara) självmord: "Hon hittades livlös i sin lägenhet i Malmö sent på tisdagskvällen. Enligt polisen i Malmö finns inga misstankar om brott."

Jag förvånas lite över den enfald man uttrycker. Man utger sig för att vara rättfärdig genom att avslöja sanningen, självmord. Men samtidigt är det bara en gissning. En ganska god gissning, möjligtvis, men ändå, en gissning. Vad säger att det inte kan vara en hjärnblödning? En propp? Uppenbarligen finns det inte tydliga bevis för självmord och det blir först vid obduktion vi får reda på hela sanningen.

Kvar blir då två alternativ. Antingen är media hemska som skapar nya tabun kring självmordet (och här är åsiktstorpedens inlägg outstanding) eller så är besserwissrar na inom bloggosfären vedervärdiga som måste ha en sanning innan den existerar och lyckas, dagarna efter hennes död, måla "självmord" över hela Johanna Sällströms minne.

Vem är det som drar skam över vem? Facit kommer med obduktion.

Men det var egentligen inte det jag ville säga. Egentligen ville jag bara tipsa om Åsiktstorpedens fantastiska inlägg i självmordsdebatten (oavsett sant eller falskt ang Johanna Sällströms fall) som åsiktstorpeden gjorde. Och samtidigt fnissa lite över hans elaka exempel om den kristna högertidningen Världen idag. Läs!

RSS-guide och Skrivartävling

Jag har ju, som sagt, börjat skriva en blogg om bloggandet i samband med Blod och eld-bloggarna.

Den senaste posten handlar om RSS-flöde och hur du prenumererar på en blogg (den här t.ex.). Det tog mig ganska lång tid av runtsurfande i bloggosfären innan jag hittade ett bekvämt sätt att göra det på, så posten kan kanske vara matnyttig för dig också?

Jag kommer fortsätta posta bloggiga tips och sånt där, så håll koll ifall du är in need.

För att fortsätta på Blod och eld-spåret så fick vi i veckan en extremt engagerande tävling. Det var Mackan som med sin skrivarblogg skapade Skrivartävlingen. Idén är att lirka fram kreativiteten hos läsarna och slutligen hamna i en färdigskriven novell. Tävlingen, som är inne i sin fjärde rond, har fortfarande 16 deltagare engagerade! Det är förvånansvärt mycket för en bloggtävling. Även i bloggprofana sammanhang! Särskilt då den kräver mer en bara en punktinsats av sin tävlande.
Surfa in bland inläggen och smittas av kreativiteten!

Linköpingskåren lyckas med PR

Frälsis får reklamplats värt hundratusentals kronor genom genomslaget som gospelkören Joyful Voices ringsignal fått.
Blod och eld skrev om det för några dagar sedan men igår hakade riksmedierna på.
SVT gjorde ett inslag om det och Expressen skrev en artikel.

I inslagen säger bland annat körledaren Fredrik Påhlsson:
"Frälsningsarmén har alltid varit en kyrka som är mån om att vara med sin samtid och då tyckte vi att en ringsignal kan vara alldeles utmärkt att göra."

Och vidare:
"Frälsis har i alla tider försökt att vara en kyrka som är med i tiden. I mitten av 1880-talet när rörelsen startade tog man de schystaste schlagerlåtarna och satte dit någon Jesustext. Nu tänkte vi, vad är det för musik som folk lyssnar på nu och laddar hem, och det är ju ringsignaler så då slog vi till."

Även om jag kan reservera mig mot att frälsis alltid varit "mån om att vara med sin samtid" så gör Linköpingskåren och Joyful Voice här en extremt bra PR-grej. Inte bara för sig själv och kören, utan också för Frälsis i allmänhet.
Och allt bara för att de släppt en liten pressrelease.

torsdag, februari 15, 2007

onsdag, februari 14, 2007

Bloggstiltje

Det verkar allmänt bloggstiltje just nu. Knappt någon av de bloggar jag följer uppdaterar och alla verkar stressade. Så även jag. Det var länge sedan jag hade en sådan bloggtorka.

Istället händer det en massa saker runt omkring. Och det är ju bra. Att mitt liv inte är begränsat till om jag kan skriva om det här.
Bland annat har jag startat en Blodocheldbloggsblogg, förberett inför alla hjärtans dag och gjort bort mig. Min allahjärtansdagpresent blev katastrof och min planering rubbades.

Jag: Va, ska du inte vara borta på tenta idag?
Hon: Nä, det är ju imorgon
Jag: Mummel, arg, mummel
Hon: Vadå?
Jag: Jag hade ju tänkt fixa iordning till kvällen. Med mys och blommor och middag och sånt. Nu kan jag ju inte göra det. Det blir liksom ingen överraskning.
Hon: JO! Men gör det! Jag stänger in mig på mitt rum och pluggar och så kommer jag inte ut och tänker inte prata med dig förräns klockan 18. Så kan du låtsas som att jag inte är här och så blir jag jätteöverraskad?
Jag: Mummel, arg, mummel
Hon: Snälla, snälla, snääälla?
Jag: Suck. Ok.

Så nu sitter jag här och stressar mig igenom dagens arbete för att hinna åka in till stan, packa in det misslyckade paketet i den brutna förpackningen, trångla mig igenom att byta paketet, shoppa finmiddag, laga den och ha mysigt. Allt inom... 2 timmar.

Alla hjärtans dag. Hjärtan som i hjärtinfarkt?

måndag, februari 12, 2007

Magnus Tingsek smeker öron

Vänner av god musiksmak - rikta öronen (ögonen?) hit!

Nästa stora svenska artist (ja, efter Salem Al Fakir, då) är: Magnus Tingsek

Lyssna på hans (för att underdriva) fantastiska låt "World of its own" på hans myspacesida

Klicka, crank up volymen och smaka tre minuters himmel.

(tack, david, för tips)

söndag, februari 11, 2007

Home sweet home

Att komma hem till gotland innebär en del härliga flashbacks. Som nöjet att läsa lokaltidningen.
På flyget hem sitter jag och läser artikeln som headlinear helgens nummer: Kroppkaketävlingen på Fårö.
Man berättar att det i år var en otränad yngling från visby som tog hem vinsten. De äldre ursäktar sig och säger:
- Jag äter alltid mycket, sa Tage. Och jag har vunnit en tävling under VM i gotlandsdricke där det handlar om att äta lammögon. Jag åt 33 stycken med lite kött och rotmos till, säger Tage som igår kväll bara fick i sig 16 kroppkakor och slutade trea.'

Det här, mina damer och herrar, är lokaltidningsjournalistik när den är som bäst!

lördag, februari 10, 2007

Kvällen då svensson såg sin chans att vinna från soffan

En sån här kväll vill man ropa från hustaken. Men det är så kallt så jag nöjer mig med att blogga.

För det här var kvällen då svensson såg att svensson kunde vinna från soffan. Då kvinnopagen från -92 fick sin revansch. Då min mamma, din moster, din syster, helt plötsligt dök upp på scenen. Skelögd, glasögonprydd, med hemsk klädsel och alldeles, alldels...vanlig!

Marie Lindberg, 32, går vidare direkt till stora finalen i Melodifestivalen. Hon är lågstadielärare, helt okänd, och kände för att skicka in en singersongwriter låt till melodifestivalen. Mot alla odds - och antagligen melodifestivalens största skräll - går hon vidare. Sjukt. Och kul!

Precis som resten av alla svenskar satt vi här hemma och upprepade hennes kommentarer. "Jag har aldrig vart i globen förut, sa hon, haha" och så fick vi nästan en tår i ögat.
Det är en askungesaga. Som vi, svenssons, som älskar att hata att älska melodifestivalen, fick påverka. Vi som ser det som ett roligt spektakel några veckor om året. Som skrattar åt de fåniga kläderna, akterna och låtarna. Så helt plötsligt dyker Marie upp. Som skickat in en egenskriven låt. Och kom med. Helt plötsligt plockar även vi upp telefonen och ringer in snålnumret och röstar på Marie. En röst på Marie är en röst mot det etablerade. En röst på oss själva. En röst på det vanliga, okonstlade, det icke make:ade, det naturliga, det askungelika.

En protest. En spark i marknadsföringsessens rumpor. ...eller bara en bra låt? För det var det också.

För övrigt bör The Ark vinna hela rasket. Oavsett motstånd. Ola Salo är kung på att skriva låtar. Därmed basta.

fredag, februari 09, 2007

Kommer hon få mjölksyra i benen, den där Barbie?

Min syster fyller 8 år (ja, det var ett riktigt sladdbarn) och jag är på gotland för att fira hennes födelsedag.

Ikväll ska vi ha pyjamasparty. Med film.

Min syster kom just hem med förväntansfulla ögon och höll upp filmen till mig.
- Vi ska se "Barbie åker skridskor"!
- Ja! Vad kul!, säger jag och ljuger.
Sedan tar jag filmen och kollar på baksidan. Spellängd 1h 22 min.

Jag säger det igen.
Barbie åker skridskor i
en
timme
och
tjugotvå
minuter
!

Vi har alla våra olika sätt att njuta av födelsedagar.

Motgift mot kuferi

Sigge och jag förstår äntligen varandra. Men Sigge tycker inte jag ger tillräckligt med credd till Bloggportalen för det de gör och har gjort.

Det vill jag göra. Att samla bloggar på det sätt Sigge gjort genom Bloggportalen är fantastiskt. Det skapar dynamik och slagkraftighet samt en möjlighet att synas även för den minsta bloggaren. Utan bloggportalen, knuff och bloggtoppen hade jag aldrig haft de läsare jag har idag. Människor jag aldrig träffat eller kunnat nå utan dessa knytpunkter.
Så snart vi putsat bloggfunktionen på Blod och Eld kommer vi uppmuntra varje bloggare där att registrera sin blogg där och på andra bloggportaler. Det är viktigt att synas och göra sin röst hörd. Särskilt viktigt är det för kristna som är påväg att kvävas av mediabrusets fördomsfulla styrningar.

Men det är lustigt hur skygga vi är, kristna. Och särskilt frikyrkokristna. Svenskakyrkan kristnas bloggar syns lite här och var, men frikyrkokristna verkar vara ängslas över att få för mycket uppmärksamhet utanför de egna leden. Som att man är rädd att avslöjas.

Istället väljer man att länka till varandras sidor. Det är inte lätt att hitta de små kristna bloggklusterna. Men har man väl hittat en kan man surfa runt bland ett tiotal stycken, alla länkandes till varandra. Där sitter de, hemma framför datorn och ger varandra bloggkramar, njuter av den trygga gemenskapen och förstärker bilden av den kristna kufen. Det är ett lustigt beteende.

Därför är dagens uppmaning: Bloggportalsregistrera din blogg nu! Tillsammans är vi många och visar att vi är som alla andra med skillnaden att vi tror på en Gud som skapat oss, älskar oss och som vill att vi ska upptäcka planen och meningen med våra liv. Det är vi väl inte rädda för att dela?

Regga här:
Bloggportalen
Bloggtoppen
Nyligen (som också pingar till bla knuff.se)
Twingly (där du skriver in ditt rss-flöde)

Imponerande, Gynning

Big Brother-Carolina eller Förkväll-Carolina, ja, Carolina Gynning. Hon har sedan nyår gått ut med att hon ska sälja sina bröstimplantat på e-bay (ja, fråga mig inte hur jag vet sånt här värdelöst vetande).

Men det är inte det intressanta. Det intressanta är det hon säger i TV4s förkväll, i en längre intervju. Det var efter hon vann Big Brother 2004 som hon kostade på sig bröstimplantaten men nu, några år senare, menar hon att hon fått distans.
Aftonbladet har citerat några grejer från intervjun och bland annat följande är intressant:

"Gynning berättar att hon hatade sin kropp och trodde att större bröst skulle få henne att må bättre.
– Jag ville skapa en tjej som kunde tillfredställa män och vara sexig, det är så fel. Jag trodde att min självbild skulle bli bättre, men den blev ännu sämre, säger hon."


Det är riktigt schysst att Gynning på ett så medvetet sätt tar avstånd (i dubbel bemärkelse) från bröstimplanten generellt och pekar ut hur korkat resonerat det egentligen är. Att man får ett lugnare inre genom att skapa ett kurvigare yttre.

Det här gillar jag, Gynning. Respekt till dig!

UppdateradLäs intervju i SvD

Nä, du har missförstått, Sigge

Min dator har kraschat. Så jag har inte kunnat vara så aktiv i responsen. Men nu, Sigge, ska vi reda upp det här en gång för alla.

Du skriver på din blogg att DN och SvD lägger manuellt på vissa artiklar in Twinglyfunktionen – som därmed genererar en lista över vilka bloggar som länkat till den artikeln.

Och där har du både rätt och fel. Rätt i att det är så IDAG. Men fel eftersom det, "inom snar framtid" kommer vara på alla artiklar.

Några enkla mail bekräftar detta. SvD's Martin Jönsson skriver:
"Det kommer gälla, så vitt jag vet, alla artiklar"
Kalle Sandhammar, chef för DN.se, är mer bestämd och säger:
"Det kommer framöver gälla alla artiklar. Just nu är vi en testfas för att se till att allt fungerar som det ska. Vi hade några problem här med någon artikel igår, så det känns bra att börja i mindre skala såhär första veckan. Men snart så ska funktionen finnas på alla artiklar"

Här, Sigge, har du en riktig utmanare. För här handlar det inte om en portal man klickar in sig till. Här handlar det inte heller om att en webtidning uppmärksammar bloggvärlden då och då genom intervjuer och reportage (eller ibland - tillfällena väljer redaktionen sparsamt - kanske också en länk till en sida som länkar till bloggar).
Genom Twingly och DN och Svd handlar det om att bloggvärlden ges samma möjlighet till exponering. Därmed får man också ett anammande av allänhetens reaktioner och en möjlighet för allmänheten att snabbare kunna avslöja redaktionella misstag (inte minst ett sådant liknande det aftonbladet gjorde förra veckan).

Hajar du?

Sigge, ta upp kampen med Twingly! Inför ett liknande system på aftonbladet så snart som möjligt! Det kommer bli enormt bra och ge en större (kanske inte stor..) trovärdighet till aftonbladet.

Uppdaterad:
Sigge och jag förstår varandra

onsdag, februari 07, 2007

Öppet svar till Sigge, från en "hyllande" blogg

Sigge förstår inte varför Betabloggen, jag och flera andra hyllar den nya satsningen Twingly som jag referar till här. Han menar att Aftonbladet sedan länge har haft funktionen genom Bloggportalen.

Men det är ganska många skillnader mellan er.
Du, Sigge, menar att det är en nackdel att inte finns ett mellansteg av presentationer (á la bloggportalen). Varför? Presentationer finns på respektive blogg!
Du menar att intresset för bloggarna kommer vara lågt för ickebloggare. Varför? En bloggpost är ju en avancerad och specifierad form av samhällskommentar. Varför skulle man inte vilja läsa en sådan?

Men viktigaste skillnaden är den du själv tar upp. Verktyget Twingly är inte redaktionellt styrt. Det innebär att vanliga webnyhetsläsare kan se bloggkommentarer på alla artiklar, och inte bara de där aftonbladets redaktion tycker att de skulle ge lite sälta till texten.
Det innebär att en tidning till exempel får mycket svårare att fara med osanning. Att en artikel, efter den publicerats, direkt kan få kommentarer - som syns i samband med artikeln - som kan avslöja dess saknad på sanning.

För tänk så fel det kan bli ibland. Som i fallet med aftonbladet, din arbetsgivares, senaste artikel om "Den kristna sekten som listar artister som gör dig gay". Att den råkade bygga på osanning verkade inte spela någon roll för aftonbladet eller artikelförfattaren. Det var en kul grej, liksom. Den ligger kvar där och spär på vanliga webläsares fördomar om kristna som idioter. Helt oemotsagt, och trots att redaktionen vet om att det är osant.

DN och SvD släpper, genom användandet av Twingly, in medborgarjournalistiken i finrummet. Att bloggarna jämt får synas och höras borgar för att tidningens artiklar och reportage ger en rättvis bild av verkligheten. Vidare skapar det en dynamik och en fastslår en trovärdighet aftonbladet saknar.

Du gör ett bra jobb, Sigge. Men här skulle du kunna dra lite hårdare och hjälpa Aftonbladet till självhjälp. Se på Twingly, skapa något liknande och hjälp aftonbladet att publicera något i samma stil. Det skulle kunna bli riktigt spännande!

Uppdaterad:
- Jag förtydligare ytterligare och bekräftar att jag har rätt efter kontakt med DN och SvD
- Sigge och jag är överrens.

Familjegudstjänst är vårt nya icke-ord

Jag var på familjegudstjänst i söndags. Fast inte på "familjgudstjänst". För så heter det ju inte längre. Det slår mig när sitter där i kyrkbänken. "Familjegudstjänst" har blivit kyrkans nya ickeord. Ett tabu, om så vill. Det är som att församlingsledningar runt om i hela Sverige utvecklat en gemensam allergi mot ordet. Att det är ok att kalla det vad som helst sålänge "familjegudstjänst" undviks.
Istället har man namn som "Gudstjänst för stora och små", "Gudstjänst för alla generationer" eller "Tillsammansgudstjänst". En del kyrkor tar i extra mycket och döper helt friassocierat till "ABC-gudstjänst" eller "Äventyret".

Det är såklart inte helt oävet. Antagligen har kyrkor landet över gått igenom samma kris. Familjegudstjänsterna har känts uteslutande för de utan familj och unga vuxna och så har den där tredje söndagen varannan månad bara blivit en gudstjänst för barnvagnsfamiljer.
Att byta namn är antagligen bara ett enkelt psykologiskt knep för att få dit de som känt sig uteslutna av ordet "familjegudstjänst". Ett klassiskt föräldrapsykknep.
Mina föräldrar gjorde en liknande grej med mig och mitt mjölkdrickande. Jag vägrade dricka utgången mjölk. Då hällde de helt enkelt i den utgångna mjölken i mjölkpaket där bästföre-datumet inte gått ut och ställde fram för mig att drick. Och jag drack. Precis som de familjelösa masar sig till "Tillsammansgudstjänsten" eller "Äventyret" i tro att det är en gudstjänst utan "familj" före.

Sen kan man fråga sig om man känner sig mindre utesluten under gudstjänsten bara för att den har ett annat namn. Om problemet inte ligger på en annan nivå? För precis som jag visste att mina föräldrar fifflat med mjölken är väl känslan under en familjegudstjänst fortfarande densamma? Att gudstjänsten inte är för mig, utan för familjer?

Den känslan hade iaf jag i söndags när jag satt där i bänkraden och barnen for upp och ner från scenen och kändes som söta paljetter i ett skådespel.
Jörgen Lithell, barnevangelist (och son till grundaren av korvfabriken Lithells - där fick ni dagens frikyrkoskvaller), ledde gudstjänsten och hade tränat en barnkör till mötet. Under fyra minuter under mötet lyckades han dock sätta fingret på problemet. Vi samlades i grupper om fyra i bänkraderna och fick minuterna på oss att diskutera "Hur ska vi göra för att alla generationer och alla sorters människor med alla sorters musiksmaker kan samlas under samma tak?". Kyrkan är relativt ensamma med att försöka samla alla åldrar och personligheter. Men vi verkar beslutsamma med att det ska gå. Såna här samtal kanske leder till förståelsen att det inte går, eller uppenbarelsen hur det ska gå.

Men tills dess sitter vi där på bänkraderna under "Tillsammansgudstjänsten" och känner oss pålurad utgången mjölk.

tisdag, februari 06, 2007

Härligt initaitv DN!

Det här gillar jag!
Nedan är klippt från BetaAlfa
DN har en ny finess som jag gillar skarpt: nu kopplar de sina artiklar till bloggosfären. Som synes på bilden ovan dekoreras DN:s artiklar med en ruta “Bloggat om artikeln”.

Blogglänkarna till artiklarna hämtas in med hjälp av Primelabs/Twingly. Med tekniken får vi dessutom möjligheten att se de mest om-bloggade artiklarna på DN.

Hos DN är tanken att detta är ett sätt att skapa läsarmedverkan som kvalitetsmässigt är bättre än vanliga artikelkommentarer — ett blogginlägg är oftast av högre kvalitet än en kommentar. En annan tanke hos DN är att erbjuda deras läsare ett mervärde i form av material som är producerat på bloggar.


Härligt initiativ DN!

måndag, februari 05, 2007

You next, Fredrik?

Bloggeriet är fantastiskt, på så många sätt. Men mest att man kommer nära skribenten. Genom att kunna följa dagliga tankar och händelser möter man människan, livet, bakom orden. Det är häftigt. På många sätt.

Därför glädjer jag mig att Carl Bildt fortsätter blogga! Trots att jag har långt ifrån samma politiska åsikter som Carl Bildt är det härligt att kunna följa Calle så nära och krypa in under skinnet på honom. Att se att han är en människa. Att han blöder, gör fel och är inte rädd att erkänna dem.

Att han sedan tycks snitta 23 000 besökare i veckan är inte heller illa.

Carl Bildt har tagit steget alla ministrar borde ta: Ett steg närmare sina medborgare.

Det är helt enkelt värt en kik då och då.
Och en ryggdunkning.

söndag, februari 04, 2007

Allt går som på räls...

Äntligen är jag kvitt ett problem i mitt liv. Om ändå bara för sex månader. Jag har alltid sett pojkaktig ut. Åkt på barnbiljett i lokaltrafik, misstagits för yngre bror till kompisar på resor och alltid behövt bekräfta min ålder på ställen med åldersgräns.

Min flickvän Jonna har dock omvänt problem. Hon har alltid misstagits för att vara fem, tio är äldre än vad hon är. När vi är ute och går ser det därför ut som att storasyster är ute och går med sin finniga tonårsbror i handen. Två ytterligheter möter varandra, liksom.

Men nu är den tiden över. För igår kom jonna hem med tandställning. Tandställning! Fattar ni så underbart! Detta innebär alltså att hon blir tonåring igen, förlorar åtminstone 6 år, och att vi numera blir jämngamla. Även utseendemässigt, alltså.

För 6 månader iaf. Och tills dess MÅSTE det ju bara ha uppfunnits ett manlighetselexir...

fredag, februari 02, 2007

951 oops.

Idag kom elräkningen. 951 kronor. 951. himla. kronor.
Jag har ingen aning om det är mycket eller lite jämfört med era räkningar. Men jämfört med mina räkningar så är det en chockhöjning. Dubbelt så mycket som sist. Superchockstördhöjning.

Och en säk är säker. Min pensionärsvärmare till värmefläkt jag använt för att värma mina fötter, är från och med nu avstängd. Permanent. Jag har hittat en ersättare.

Jag kallar den: Tofflan.



(korten i bakgrunden är förresten mina söta släktingars vykortshälsningar till mig på bemärkelsedan)

torsdag, februari 01, 2007

Dagens depp-piller

Dagen skriver idag om Frälsningsarméns stora medlemsbortfall. Det är ingen nyhet eller så, men det är ändå så, så skrämmande, varje gång jag läser det.

Enligt statistiken Dagen tagit del av är det 13 000 medlemmar som fallit bort sedan 90 talet. Då är det iofs medräknat besökare på diverse träffar och så, men ändå. Det är sjukt. Sjukt mycket.

Och det får en att känna att Frälsningsarmén har spelat ut sin roll. Även fast det inte är sant.
Sanningen är snarare att vi har fastnat i ett träsk av traditioner och vi har fattat att vi sjunker först när gyttjan nått överläppen.