fredag, juni 29, 2007

Frälsis firar kongress

Så. Nu drar jag på kongress! Frälsningsarmén träffas var tredje är till stor kongress. Denna gång i stockholm.

Lita på att jag återkommer.

telefonironi

Definiera ironi:
Här sitter jag på TELEFONplan i Sveriges huvudstad Stockholm med ett gigantiskt huvudcenter för Ericsson som närmaste granne och det är OMÖJLIGT att få täckning på Sony ERICSSON mobilTELEFON.

Egokick

Varje torsdag har jag min egen lilla egokicka på TV-sidorna. Då kommer en stor bild på mig där jag promotar något på dagen.se

Eftersom ni inte alla (av någon konstig anledning) prenumererar på Dagen så kommer här en bild. Så ni ser vilken skönhet det är ni missar.Och nej, det är inget bildmontage i bilden. Vi hade inte tid. Så jag skrev ut en bild på ett A4 och försökte hålla den som om det var en tavla.

Stay tuned nästa torsdag för ytterligare fina bilder på mig.

torsdag, juni 28, 2007

En av världens bäst bevarade hemligheter

Jag har börjat med en konstig grej. Jag ser alla människor som barn. Osäkra barn.

Det började häromveckan när jag var på lunch med en kompis. Vi åt med hans chefskollegor från ett av Sveriges större företag. Jag granskade de, som jag alltid gör. Från topp till tå. Men så helt plötsligt började jag se de som barn. En liten osäker tjej satt där på stolen mittemot och gungade med benen. En finnig tonårspojke satt snett emot mig, krokig i ryggen och med tandställning i käften. En blyg 12-årig tjej satt bredvid mig med ofrivillig pottfrisyr och storebrors urtvättade kläder hängandes på hennes späda och outvecklade kropp.
Jag kunde inte sluta att fnissa. Där jag satt jag med helt främmande människor och fnissade för mig själv medan de pratade siffror dagsmöten och obegripligheter. De blyga, finniga krokiga människornas revansch, tänkte jag förhastat och ogrundat. Och fnissade lite till.

Sedan dess har jag inte kunnat skaka det. Var jag än går så tittar jag på människor och föreställer mig de som barn. Hur de är ledsna för att mamma är för långt bort. Eller spända på ännu en arbetsdag. Hur de väntar på rätt timing för att dra ett skämt de suttit och sugit flera minuter på. Hur roligt de tycker det är att betala maten för egna pengar.

Det är som att jag kommit på världen. Att det är ett gäng barn i vuxenkostym som springer runt här.
Titta noga så ser ni själva!

Nä, men vad säger jag? På en "kristen blogg" dessutom!

Min kollega bredvid mig sitter och drömmer sig bort med jämna mellanrum. Om två veckor går hennes resa till Thailand.

Jag: Så vart ska ni åka?
Hon: Thailand.
Jag: Men vart?
Hon: Hmm. Jag vill inte riktigt säga det... Jag blir så generad. Jag kan bokstavera det! P-H-I-T-A-R-O-M
Jag: Ok.
Hon: Ja, men försök säga det! Det blir dåligt oavsett om du uttalar PH som F eller P.
Jag: Vadå? Pitt-Arom?
Hon: *rodnar*
Jag: Haha. Fitt-Arom!
Hon: Förstår du, det går liksom inte att uttala!
Jag: Hoho! Det är ju jätteroligt! Fitta-Rom!

Jag står med byxorna nere

Jag läser med stort intresse de kommentarer som kommit in på posten om Gessles musik. Uppenbarligen har bloggens läsare ovanligt god smak, för många uttrycker sin uppskattning. Men även några uppsatsskrivande kommenterare har postat sitt totala avsky för min gessle-sågning, och menat att det är fullständigt oproffsig och subjektiv analys.
Grattis. You got me.

Allra mest förbluffande är det dock att läsa de strålande sista twistarna på dessa negativa kommentarer.
En anonym läsare avslutade med:
Plus att jag nu bildat mig en klar uppfattning om kristna, ni ÄLSKAR att kritisera sånt som ni inte förstår, men HATAR att bli kritiserade
Och Lisa skrev:
men detta är iof en krsiten blogg, ni är ju uppfostrade att kritisera högljut allt som gå emot vad ni tycker.
Jag vill först bara gratulera Lisa för ett strålande grävarbete. Jag vet inte hur du fått reda på det, men det stämmer ju.
Det var i december som vi hade den lilla ceremonin hemma i mitt kök. Jag la över alla bloggens templates och inställningar på en liten diskett och därefter hade vi en högtidlig kristen dopceremoni i köket. Det var fint. Gudsnärvaron var stor. Tyvärr klarade sig inte disketten. Men jag tycker att det gills.

Eller så är jag bara människa. Med en gudstro. Som bloggar. Om sånt som jag tänker på.
Får jag det?

onsdag, juni 27, 2007

konferensbloggare

Ursäkta att det blir så korta (och ointressanta?) poster. Jag har helt enkelt inte tid (jag sitter fortfarande kvar på redaktionen).

Idag har jag dock glädjen att presentera två bloggare till nästa veckas stora konferenser. Stina Ulander, 19 år, kommer blogga från Lapplandsveckan och frikyrkoprofilen Roland Utbult kommer blogga från Hönökonferensen.

Det är med stor glädje jag kan presentera dessa. Jag har jagat i flera dagar och äntligen fått resultat! Kul!

Håll också utkik efter Dagen.se-annonsen imorgondagens Dagen. Den är...fin.

tisdag, juni 26, 2007

Äntligen lite ordning på dagenbloggarna

Nu har Dagenbloggarna både RSS-flöde och kommentarsfunktion på VARJE post.
Puh.

Så klicka er nu in och lägg Hasses eller Elisabeths (eller någon annans) blogg i era RSS-läsare.

SL

Imorse när jag vaknade var mitt SL-kort borta. En halvtimme senare och 620kr fattigare inser jag att den här dagen kommer bli riktigt, riktigt rutten.

Usch.

Skriv nu ned detta i era intresseböcker.

söndag, juni 24, 2007

Ursäkta. Jag behövde ett raseriutbrott.

Per Gessle spelas på radion under ett av mina favoritprogram. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denne man kan få så mycket utrymme. Hur han kan uppskattas så mycket. Hur svenska folket - som annars beskaffats med en ganska god musiksmak - har förtrollats av denna 40(50?)-åriga låtsastonårings solnedgångs-låtar.
"En händig man" spelas och Gessle pressar sin röst hes. Jag blir nästan arg. Känner att mina öron blir kränkta. Men jag byter inte kanal. Då kommer jag glömma att byta tillbaka. Och det här programmet vill jag höra. De har bara gjort ett snedsteg, intalar jag mig. Egentligen har de menat att spela något annat. Kommit på det försent. Inte kunnat bryta. Så jag fortsätter lyssna. Försöker inte bry mig.
Det misslyckas.

Det är som att Gessle hittat en lucka i den svenska musiksjälen. Ett säkerhetshål i våra musikaliska gener som vi ännu inte lyckats täppa till. Som att han med sitt låtsaskänsliga darr på rösten trängt sig in i vårt förstånd, slagit bort all sans och reson och nått in till konsument-nerven. I blindo, impulsartat springer vi ut och köper låtar, skivor, konsertbiljetterna. Det måste handla om en bugg vi ännu inte löst. Som behöver några generationer till på sig för att komma till besinning.
Hur kan han annars komma undan med ett namn som "Gyllene tider"? (Vad är det? Ett coverband från Västerås som spelar 60-talshits?)
Hur kan man annars få ett genombrott med "Tänk att få sätta på flickorna på TV2"?
Hur kan vi annars charmas av någon som sjunger med stängda ögon och spänd överläpp?

Per Gessle är vårt lands svar på Julio Iglesias. Smörmannen som lyckades charma tonårtssnärtor med att darra på rösten i rätt tillfälle i sina låtar. Gessle är den mannen på svenska. Gessle har justerat vad svensk sexappeal är. Genom sitt inträde på svenska popscenen visade han hur svensk radhussexighet gestaltas. Det var ett begrepp vi tidigare inte visste om fanns. Men helt plötsligt står det klart. Hur man gör för att vinna tjejer. Det spelar ingen roll att det inte finns någon reson bakom det. Vi är fötrollade. Av mannen som fostrat generationer i hur man får låtar att vara innehållslöst känslosamma. Hur man spelar gitarr med axlar i öronhöjd. Hur man visksjunger.

Snart ser vi antagligen Enrique Gessle i Sverige. En mer uthållig version av Joakim Hillson som med sin pappas pengar och gener kommer fortsätta plåga oss. Kanske något justerat. Kanske genom ytterligare ett säkerhetshål.

Senaste nytt i bloggosfären

Säkert har ni sett det senaste greppet i bloggosfären. Det är Metro som, efter en mest pliktskyldig närvaro på nätet, nu försökt flytta fram sina positioner. Detta gör man tillsammans med proffsbloggaren Karolina Lassbo och genom ett ganska häftigt knep: Man ger pengar till bloggarna per besökare.
Men det låter bättre än vad det är. Det har uppdagats de senaste dagarna. För att överhuvudtaget få några pengar måste man samla ihop minst 150kr per månad. Det innebär 5000 sidvisningar i månaden. Det är alltså inget för några småbloggare. Dessutom är inte Metro villiga att riktigt dela ut hur mycket som helst. Detta framgår inte minst genom Miljonbloggaren. En kille som startade en blogg för att samla ihop till en miljon till Röda Korset. Där gick gränsen, tyckte Metro.

Bloggaren som lagt upp bloggen sammanfattar det och Metros agerande i följande film:

lördag, juni 23, 2007

"Så, hur var midsommar?"

Frågan kommer vara oundviklig på varenda arbetsplats imorgon. Det kommer vara konversationsisbrytaren. Den vi tar till varje måndagmorgon då vi är för trötta för att tänka ut något egentligt att prata om.
Midsommar. Och midsommarafton i synnerhet.

Här framträder nu ett underligt fenomen. Antagligen är det en av de sakerna som spär på pissmidsommarångesten ytterligare. Vi måste ha ett bra svar.
Innan midsommar är det en sak. Då kan vi vara ganska svävande i våra midsommarplaneringssvar. Nästan in i det sista kan vi säga att vi inte riktigt vet. Vi kan till och med rada upp en rad olika alternativ som vi väljer mellan. Det kan till och med bli en fördel att göra så eftersom du då framstår som synnerligen priviligerad och eftertraktad.
Men efter midsommar är det helt annat. Då måste vi ha ett svar.
Men det spelar ingen roll hur himla pisstråkigt du hade det på midsommar. Du kommer ändå beskriva det som en fantastisk kväll. Du kommer försöka hitta ostron ur den vattniga soppa till kväll du tvingades uppleva och omskriva det hela till ett gastronomisk gudsmöte. En kväll för gudarna att avundas dig. Alla gör vi likadant.

Var du hemma, rörde dig inte, käkade sill på tub och såg midsommarfirande på TV? Då var det en "perfekt hemmakväll" och "precis vad jag behövde" eftersom "det har varit så mycket på sistone".
Var du med dina föräldrar/farföräldrar och var två decennier yngre än den som var närmast dig i ålder? Då halar du oftast fram den ödmjuka och barmhärtiga anledningen till att du var där: "Mina (far)föräldrar firade XXår/guldbröllop/de dör snart".
Kanske var du på en skittrist fest? Kanske i samband med ovanstående? Då beskriver vi istället omgivningen. "Ah, det var så vackert! En röd liten stuga ute på landet/i skärgården/bara en km från vattnet(?). Så perfekt!".

Den misslyckade midsommarn finns helt enkelt inte när vi berättar den under måndagsartighetskonversationen. I våran kamp att leva det perfekta lyckade livet skulle vi aldrig tillåta vår fasad spricka. Åtminstone inte i det korta artiga samtalet. Som det på måndag, med arbetskamraterna.

Löjligt, kanske. Raljerande, säkert.
Men jag är redan förbered inför imorgon. Jag har guldbröllopsstoryn tillsammans med "perfekt hemmakväll" och en släng av "Ah, det var så vackert".
Det spelar ju ingen roll att det faktiskt var så. Alla andra kommer ha liknande historier.
Och pissmidsommarångesten ärvs ner till nästa generation.

torsdag, juni 21, 2007

Så comviq bjuder alltså på en makeover?

Han är överallt. I hela sverige. Killen som är likblek och sedan spraybrun med en släng blonderade hårslingor. Bara för att han blivit Amigo med Comviq.
Och det enda jag tänker är: Är det det man vinner? Får? En brunutansol-makeover?

Semesterminnen

Hon: Kolla på mina fötter. Mina lilltår är ju helt snea.
Jag: Mmm.
Hon: Helt sjukt.
tystnad
Hon: Det måste ju bero på skorna!
Jag: Antagligen.
Hon: Runda skor.
Jag: Mmm.
tystnad
Hon: Jag fattar inte varför vi inte har fyrkantiga skor!
Jag: Obegripligt.

onsdag, juni 20, 2007

Vi bokstaverar det ångest

Pissångestmidsommarn nalkas. Kan det inte bara vara en vanlig himla fredag? Varför kan det inte bara få vara en helg då allt är lätt. Där det finns en pool av folk man kunde gå till och bli matchad med ett gäng andra som garanterat hade samma värderingar och humor som en själv och så kunde man springa ut på gröna ängar tillsammans. Hand i hand iklädda tunna linnebyxor, bar överkropp och blomkransar i håret. Skratta. Kanske knäcka en burk sill. Kanske någon tar med en gitarr. Kanske någon skjutsar oss till en Pripps blå-reklam.

Men, nej, jag sitter kvar här på jobbet. Alldeles paralyserad. Jag har inga planer. Igen.
Jonna jobbar på midsommaraftons kväll, släktens landställe i skärgården är bokat av andra släktingar, de vänner i min ålder jag har här sticker ut från stan och jag måste vara nära en dator under helgen. Oh, joy.

Men å andra sidan. Jag HAR en flickvän, jag HAR ett jobb jag älskar, jag HAR möjlighet att åka till hem till gotland och fira med familj och vänner.
...så det är väl mitt fel att jag känner...pissångestmidsommar.

tisdag, juni 19, 2007

Urbloggat

Imorgon tar Dagen ett härligt steg närmare bloggosfären. På baksidan har man något man kallar "urbloggat" där man plockar citat från 5 olika bloggar.
Riktigt kul och ett smart steg ut mot en symbios mellan bloggare och stormedier.
Förhoppningsvis kommer vi se mycket mer av sånt!

Ni läser väl Urban?

Hörni, pingstnissar, och andra konferensstinna människor som jag vet läser bloggen: Ni missar väl inte Urbans blogg?
Han direktbloggar under nyhemsveckan om Aftonbladets jakt på Carolas pojkvän, husvagnskollapser och Janis Joplin.
Roligt! Och banbrytande, för all del.

måndag, juni 18, 2007

Varför kan det aldrig sprida ut sig lite mer?

Jag sitter här på jobbet och surfar på dagen.se och klickar reflexmässigt på "uppdatera" i min webläsare. Som jag brukar, för att se om det kommit något nytt. Inget nytt. Så slår det mig. Det är ju jag som fixar det där! Det är ju jag som måste ändra något, byta något, lägga till något. Det är ju JAG som uppdaterar Dagens websida! It's my call, liksom!
Och så känns det ofattbart igen.

För ofattbart har det känts. Hela dagen.

Jag har gått omkring som i ett töcken. Som om jag inte förstått var jag hamnat. Inte fattat att jag faktiskt är här. Inte fattat att jag för en månad sedan gick på en arbetsintervju för att bli reporter och nu sitter här som webredaktör. Utan utbildning. Med knapp erfarenhet. De tog en himla chansning. Men här är jag.
Jag.
Jag!

Och som jag älskar det! Älskar farten, älskar stressen, älskar pressen, älskar dessa - vad som tillsynes verkar vara - kompetenta människor, älskar tidning, älskar utveckling, älskar journalistik. I love it! Det är ju sånt här man ska göra! Stortrivas! Vara på ett jobb som man kan sitta med hur länge som helst!
Jag jobbar för övrigt över nu. Första dagen, och jag jobbar över. Det bådar förvisso inte särskilt gott inför resten av sommaren, men det är kul. Det känns viktigt, på nåt sätt.
Och så är det kul. Sa jag det?

Något som, till ganska hög grad, bidragit till allt töcken är ett samtal strax innan lunch. Jag hade bara suttit någon timme vid skrivbordet då någon ropar att det är telefon till mig. Någon viskar att det är från Wallstreet Journal i New York(!). Tydligen har de en kille utsänd för att skriva en artikel(serie?) om sekulariseringen i Sverige och någon på redaktionen tipsade om min Scandic-aktion. Så där satt jag, mitt i redaktionsbruset, och radade upp sanningar om det sekulariserade och ganska kristofobiska Sverige. Namngav, hänvisade, berättade och gick igång. På knackig men upprymd engelska.

Surrealistiskt. En stor New York-tidning ringer och vill intervjua. På min första dag. På mitt nya jobb. Som webredaktör.

Ah...
Det snurrar.

Första dagen

Då sitter jag här. På en skrivbordsö tillsammans med nyhetschef, bildredaktör och featureredaktör. Jag.
Det känns stort.
Och kul.

torsdag, juni 14, 2007

Det här funkar ju inte

Nä, något måste göras. Ledsen att det varit så tomt här, men jag har helt enkelt inte haft tillgång till något internet. Och att blogga genom mobilen är ingen höjdare.
Nu är det iaf beställt ett uppringt internet hit, så ni får väl hålla ut några dagar tills dess.

måndag, juni 11, 2007

och just det...

Hej igen. Hade ju inte skrivit på ett tag. Innan länkinlägget, alltså.

Har varit på semester. Har egentligen semester nu också. På tvång. För annars bränner semesterdagarna inne. Har kvar tjänsten på blodocheld.se till sista juni. Sen är det Dagen som gäller.

Har flyttat till Stockholm. Sitter just nu på McDonalds nära Stureplan. Mest för att det är så äckligt hett och att McDonalds låg närmast och hade gratis vatten. Här sitter jag med en dator och nallar på någons trådlösa nätverk. Där jag bor finns inget trådlöst nätverk. Där jag bor finns ingen Jonna heller. Hon bor långt bort. Där jag bor finns farmor och farfar. Det är ok. Det är ju bara under sommaren.
Sen kommer hösten. Usch. Distansförhållande. Finns så många bättre saker. Distansförhållande är sämst.
Men nu tänker vi inte på det.

Vi njuter istället av värmen. Av att roligt jobb. Av semester. Av Sveriges fantastiska kvalmatcher. Av glädje. Av roligare bloggposter.

Länkkul

Hörrni, vi borde länka till varandra mer och oftare. Om ni nu har bloggar, ni som läser. Jag känner inte ens en tiondel av er. Tror jag.

Jag läser ofta pastorn Krister Hultbergs blogg och tycker han skriver både kul och bra. Senast skriver han om ett spel han hittat på nätet. Det är den i USA stora pastorn Joel Osteen som gjort en spel av sin bestseller "Your Best Life Now".
Krister själv tycker det är en smula skrämmande. Att kyrkan börjar göra spel av ledsagande böcker och ger ironiskt förslag på ytterligare titlar som "'Purpose Driven - The Church Game' eller en G12-variant av Risk - 'Dominate The World Through Cellgroups'"

Det tyckte jag var kul.

onsdag, juni 06, 2007

Nationaldagen

Inte nog med att vi inte fattar varför vi har den, nu är den dessutom röd. Nationaldagen, alltså. En dag - oftast mitt i veckan och inte knuten till någon annan ledig dag - då vi ska fira. På valfritt sätt.

Det är ju inget nytt, att vi inte förstår vad eller hur vi ska fira röda dagar. Varken pingst, kristi himmel, eller påsk är ju något sekulariserade svenskar uppskattar eller firar. Men vi har skapat oss andra traditioner där istället. På påsken letar vi ägg, äter lamm och sill. Pingst går vi på bröllop, och på kristi himmelfärd åker vi ut till stugan för första gången och fixar med båten.

Men så kommer denna konstiga röda dag, och vi blir förvirrade. Handlingsförlamade. Behöver vi göra något speciellt svenskt? Vad är speciellt svenskt? Behöver vi sjunga något? Är det en förfest till midsommar? Kan vi göra samma sak som midsommar? Ska vi göra samma sak som midsommar? Borde vi göra samma sak som midsommar? Innebär det att vi måste bjuda hem folk? Att vi borde ha fest? Måste vi gå i de där fjantiga tågen med musik och svenska flaggor? Är det någon vi ska minnas?

Jag anar att nationaldagen har potential att bli den nya ångestdagen. Kanske nalla lite ångest från midsommar, och nu bli en dag då vi - så länge vi inte vet vad vi firar, varför vi firar eller hur vi ska fira den - inte är riktigt säkra på om det är något vi borde göra. Eller något vi inte förstått.

En dag av krystat njutande. "Det är ju ändå helgdag".
Fint. En till.

Semesternoterat

Jag och Jonna är verkligen olika. Medan det är viktigt för Jonna med ordning runt omkring henne så är jag totalt arrogant mot allt vad ordning och reda heter. Jag kan ställa fram en full soppåse framför ytterdörren och sedan, utan att tänka på det, kliva över den varje gång jag går ut och först en vecka senare upptäcka att jag ställt en soppåse där.

Jonna å sin sida kan göra mirakel med små medel. Pysslar, städar, och färdigställer och helt plötsligt reser sig ett drömhem.

Trots detta fascineras jag lika mycket varje gång jag kommer till någon som tar ordning och detaljer ett steg längre.
Igår besökte vi några goda vänner (på vår semester-vän-turné) som har en härlig bokhylla-ordning. Inte bokstavsordning, inte heller aktualitetsordning eller kronologisk ordning. Nej, färgordning.
Från vitt, till gult, till rött, till svart. En omsorgsfullt pusslande av färger. Bokhyllan är en regnbåge. Böckerna är inte längre fula putande pocketryggar, utan ett collage av tonade färger.

Jag häpnar.
Och minns att soppåsen nog fortfarande står innanför ytterdörren därhemma.

måndag, juni 04, 2007

Perspektiv

En dansk idiot springer ut på planen och lappar till domaren för att han dömer straff till sverige. You know tid story. Idag: Stora svarta rubriker i alla landets tidningar. Det pratas om det värsta som hänt internationell fotboll på länge.

Samma dag dör tolv personer och 46 skadas i en kvalmatch mellan Zambia och kongo. Lika internationell, men i fel värdsdel. Knappt en spaltmillimeter skrivs om det.

Låt oss skaffa lite proportioner innan vi skanderar historiska skandaler.

Semester

Idag är sista pack- och städdagen. Sen drar vi bort en vecka. Hälsar på vänner och har det skönt.

Så bloggen blir kanske tom. Eller så kan jag inte hålla mig borta.

Men nu vet ni.


Tills dess kan jag tipsa om att Credoakademin med Stefan Gustafsson i spetsen har dragit igång en ny site. Och att Stefan Gustafsson har börjat blogga!
Det kan bli riktigt intressant!

fredag, juni 01, 2007

Om du glömt

Visst. Final i Talang 2007 och sådär ikväll.

Vill bara peka på talang. Där talang definieras talang. På riktigt.

Bianca Ryan.

Vinnare Americas got talent 2006
Om du glömt.

Örebro försöker säga oss något

Håller på att flytta ut ur lägenheter inför sommaren (och hösten). Igår var det således tid för förflyttning av möbler. Stora möbler, bökiga möbler och en del flyttkartonger. Det kändes som ett farväl av Örebro. I alla fall för sommaren. Men kanske för en längre tid?

Det lustiga är att Örebro ger oss samma hälsning som när vi kom - regn. Det är lustigt hur regnet förföljer oss när vi flyttar. När vi packade ihop från Gotland regnade det. När vi åkte förbi Sundbyberg och hämtade mina grejer regnade det. När vi kom till Örebro regnade så mycket som jag aldrig sett det regna i Sverige. Som att Hjälmaren var och gjorde cityseightseeing.

Så igårkväll när jag ska packa in möbler igen regnade det. Igen. Regnade som jag inte sett det göra sedan vi flyttade hit. Jag kunde sträcka ut armen i regnet och sekunden senare krama ut en liter vatten.

Det känns som att Örebro vill säga oss något? Kanske glädjetårar och sorgetårar? I den ordningen då, såklart.