tisdag, juli 31, 2007

Bergman köpte inga mandlar

Ajustdet.
Bergman.

Han dog ju och så.
Jag träffa honom nån gång. Då i samband med att jag sålde brända mandlar i en bilkö på fårö. Det var stort. Försökte jag inbilla mig. Jag försökte ta det coolt och sälja in mina mandlar på bästa sätt. Han köpte inga. Men var vänlig och tog en liten pratstund när han satt där i sin svarta rundade pickup och väntade på färjan.

Efteråt var det såklart coolt, Att ha bytt några ord med Bergman himself. Det intalade jag mig själv. För det skulle ju vara coolt. Eller stort. Även fast jag inte förstod det. För någon egen relation hade man ju aldrig skapat till något Bergman gjort.
Kanske är det den känslan som ligger starkast kvar nu också. För hur många av oss svenskar har någon relation till Bergman? Men vi vet att vi ska tycka att han är stor. För det gör viktiga människor i andra länder. Det gör förvisso förståsigpåare i Sverige också. Men mest och viktigast - man avgudar honom i andra länder.
Därför blir han stor.

Därför blir hans död så stor att DN vigde h e l a sin förstasida åt Bergmans död. Därför gav SvD ut en särskild bilaga om Bergman.
Där kan vi, återigen, läsa det ingen i Sverige verkar förstå, men alla inser - han är beundransvärd.

Och det är väl nånstans här det känns aningen överhajpat.

Mina minnen våldtogs igårnatt

Jag är förbannad och uppgiven. Någon har varit i källarförrådet. Som jag skrev. De har knipsat upp hänglåset och sen rotat igenom grejerna. kastat runt videoband och saker som låg staplade, och sedan hittat min flickväns kärleksbrev till mig när vi var i Zambia. Hittat minnen och foton som betyder mycket för mig. Stoppat ner allt det där i en kasse och sedan dragit ut 300 meter därifrån. Där, på en bänk, satte de sig sedan och läste. Där satt de och fnissade. Kanske kåtade upp sig själva? Kanske skrattade. Vad vet jag. Men några timmar senare stack de därifrån. Och lät vinden blåsa tag i alla "kärleksvärdecheckar". Allt ömt ihopsnickrade små kort och alla omsorgsfullt skrivna brev. Allt det lät de vinden sprida ut över hela Sörbyängen i Örebro.

Så kommer en av kommunens skräpplockare, parkvakt eller vaddetnuheter. Ser kassen. En låda till med julgrejer och "kärleksvärdecheckar" av den mest privata karaktär ligga utspridda över hela parken. Över fotbollsplanen, över gatan mot skolan.
Så gör han något heroiskt. Kollar adressen på något kuvert och tar kontakt med mig. Kör över det till Frälsis i stan och lämnar det där. Uppriven och lika förbannad som jag över att någon spritt ut det över hela parken.

Och jag sitter i Stockholm. Och kan inte annat än förundras över vilka idioter det finns. Och vilka hjältar.
Hjälplös, förbannad, uppgiven, äcklad. Arg.
Så sjukt arg.

Hyresvärden har satt nytt hänglås på förrådet.
Jag sitter kvar i Stockholm.
Och kan inte göra mer än att vara arg. Och inte förstå hur människor beter sig.
Och förundras. Över en parkvakt som gjort en hjälteinsats.
Vem du än var - och är - du är guld.
Tack.

Det är mycket nu...

Igår blev en enkel rewrite jag skulle göra till dagens mest klickade nyhet.
Idag får jag reda på att någon brutit sig in i mitt förråd i Örebro och spridit gamla kärleksbrev från flickvännen för vinden.
Den FANTASTISKA parkvakten tog sig tid att kolla upp mig och samlade ihop allt i en kasse till mig.

Så sitter jag här nu i Stockholm. Helt ovetandes om någon bara snott mina minnen och kärleksbrev och suttit och läst i en park, eller om hela förrådet är tömt.

riktigt, riktigt obehagligt.

Så. Det är mycket nu.
Bear with me.

fredag, juli 27, 2007

"Men det är samma innehåll"

Daniel Viklund är en häftig kille. Väldigt traditionell i sin musikstil, men väldigt radikal i sin gudstro. Egentligen vet jag inte mer än det. Men jag har haft bra upplevelser av honom.

Idag fick jag en riktigt kul mp3-fil av en kollega här på redaktionen.
Daniel Viklund har på ett ganska kyrkomysigt sätt gestaltat hur vi har olika uttryck för samma innehåll. Svenska kyrkan, missionskyrkan, frälsis och till och med livets ord.

Roligt, tycker jag.

Lyssna här

torsdag, juli 26, 2007

Dagens fråga

Varje dag har vi på dagen.se en fråga som relaterar till någon av tidningens artiklar.
Det är alltid roligt att läsa kommentarer och se vad folk svarar. Och ibland blir det extra roligt.

Idag hade vi den något lustiga frågan: Vad dricker du i sommar?
Bland svarsalternativen fanns, läsk, saft, vatten, lightläsk och alkohol.
Några tog frågan på största allvar och nöjde sig inte bara med att klicka i sitt svar, utan skrev också långa kommentarer.
Favoriten är den här:
Knasig fråga?! hur som...jag dricker aldrig läsk, enbart mineralvatten. Vid jul, nyår och påsk dricker jag must. Till frukost dricker jag juice och mjölk. På kvällen thé. Under dagen en hel del kaffe. REnt alkohol dricker man väl aldrig. Men jag dricker vin till maten vid hägtidliga tillfällen, på restaurang eller när man softar på någon strandpromenad. Dricker öl till fotboll, och irish coffe kulna vinterkvällar framför öppna spisen. drinkar enbart på mingelfester, dock i begränsad omfattning. Whiskey i förkylningstider, (oslagbart, har inte vart rejält förkyld sedan 5 år tillbaka, högst lite smått vintersnuvig). Vid magsjuka klämmer jag i mig ett par matskedar vodka 2-3 ggr om dagen, vilket hjälper.

Så. Då tackar vi för informationen.

onsdag, juli 25, 2007

Lena-Maria superstar

Förresten ska ni läsa dethär

En kristen armlös tjej blev superstar i japan.

Det där är grymmare än vi kan förstå.

"Mobilt bredband skapar frihet" eller "Saker att anteckna i ditt intresseblock"

Ja, det mobila bredbandet fungerar ju på jobbdatorn. Det är den jag sitter och skriver från nu. Här när jag åker förbi mariatorget.

Så här kommer min morgonrapport. (Mest för att det är så coolt att jag kan åka tunnelbana och vara uppkopplad samtidigt):

***
Mitt SL-kort går ut i morgon upptäcker jag. Det innebär att jag, inom en och en halv månad, har köpt tre SL-månadskort.
***
Det luktar bajs på centralen.
***
Nyhetstorkan i Sverige fortsätter. Aftonbladet toppar med att allsångsartisterna vägrar sjunga allsång efter kamerorna släckts. Det, mina vänner, är glada nyheter. Det innebär att världen igår var relativt smärt- och dödfri.
***
Peter Jöbacks nya låt lät bra på allsången igår.
***
Jag kom en kvart för tidigt till pendeln. Det var bra. För då kunde jag blogga.


Det här blir bra, mina vänner. Bara jag får skiten att fungera på MIN dator.

"Jaha, har du testat att formattera datorn, då?"

Jissus vad jag är uppgiven.

Suttit hela morgonen och pratat med support.
Först tele2. Sen dell.

Och tillslut hamnar man i det där sista, slutgiltiga. "Jaaa, då får vi väl formattera datorn och ominstallera windows då".

På supporten sitter det människor med en manual. Punkt 1a säger "Be kund starta om datorn". Sen fortsätter listan på samma sätt "Be kund installera om drivrutinerna".
Efter dessa standard 1a-frågor ligger utgången av samtalet helt i kundtjänstsnubbens händer. Har man tur får man snacka med en veteran. Som har varit där ett tag, snackat med teknikgubbarna (som är de som VET vad som ska göras, men som kunden ALDRIG får snacka med) och som kan ta egna initiativ, utanför standardformulären.
Men för att få tag i dessa behöver man ringa flera gånger.
För tillslut landar man, helt utan undantag, alltid i: "Jaaa, då får vi nog formattera hårddisken och ominstallera windows".
Det är den text som står längst ner på varje svarsformulär under rubriken "Har du pratat med kund längre än en timme? Här har du svaret som, om inte annat, får de att lägga på".

Och det fungerar, såklart. För antingen vet du att det faktiskt är svaret, eller så vet du att personen ifråga inte har något mer att säga. Och du lägger på.

Här finns två vägar: Formattera, eller ring upp igen.
Och att ringa upp igen är alltid det första och naturliga valet.
Så det gör jag, den här morgonen. Ringer, och ringer och ringer. Samma svar i slutändan. Formattera.

Och till slut sjunker det in.
Jag är i den skitiga situation att jag måste sitta och rensa igenom hela datorn på viktiga dokument, spara över de på extern hårddisk och sen blåsa ut hela skitdatorn.

It sucks.
Och nu är jag två timmar sen till jobbet.

tisdag, juli 24, 2007

Skitbredband

Av någon outgrundlig anledning fungerar inte bredbandet. På min dator. Men bara på min dator. På jobbdatorn, som jag turligt nog hade med mig idag, fungerar det. Men inte på min.

Samma märke, nästan samma modell, ungefär lika gamla.
Men ändå.

På min dator fungerar inte himla skitbredbandet.

Det gör mig arg. Och frustrerad. Och massa dumma saker.

Imorgon ska jag ringa och skälla på Dell.

Breaking news: Bredband hemma

Ja, det är sant. Nu verkar det som att det fungerar. Mitt bredband hemma. Jag har testkört det här i dagenhuset, och det fungerar.

Efter jobbet ska jag rusa hem och testa det.
Tänk om jag slipper kalla kvällar i busskuren.
Tänk.

torsdag, juli 19, 2007

Schweiz och bloggångest

Jag åker till Schweiz imorgon. Jonnas syster gifter sig där, så det blir en helg i ostars, vin och fjälltoppars tecken. Riktigt roligt.

Tyvärr åker jag så tidigt att jag inte kan blogga om allt det fantiskt braiga som kommer i morgondagens Dagen.

Så lova mig detta: Surfa in på Dagen.se imorgon och läs!

Förresten. Igår köpte jag ett mobilt bredband. Så from nästa vecka kan jag sitta uppkopplad hemma! Då ska det bli blogga av, ska ni se!

onsdag, juli 18, 2007

På halsen? En böld?

Läser mitt pundarinlägg och inser att den meningen jag skrev om tre gånger igår helt plötsligt ser helt normal ut.
"Det verkar som vi har ett kärleksproblem på halsen."

Vad är det med de här uttrycken? Varför skriver man "på halsen"? Vad kommer det från? Det låter som jag beskriver en böld. Kanske en cancerböld jag inte blir av med. För när man skriver "på halsen" är det ofta något negativt. En förkylning, lite dödsångest eller en besvärlig situation.
Dessutom kommer det alltid fladdrande efter. Jagandes. Som en halsduk som vecklat ut sig lite. Är det halsduken man snackar om?
Jag fattar inte.

För att inte snacka om uttrycket "Ligga i"!
"Ja, du vet, jag ligger i"
Det räcker med att börja spinna runt i tankarna kring det där för att inse att det kommer landa i sexuella förklaringar.

Vi slutar där.

Lettland på hjärnan

Jag har fått Lettlands Eurovisionbidrag på hjärnan. Ni vet de där operanissarna med hattar. Den går jag runt här på redaktionen och nynnar.

Det kommer bli en hemsk dag. För mig och mina kollegor.
Ledsen för det.

tisdag, juli 17, 2007

Definiera bloggpundare:

Jag är besatt. Eller sjuk. Eller nåt. Jag har tagit mig ut från lägenheten, ut till en busshållplats och sitter här och bloggar.

Det är sjukt. Det är långt ifrån hälsosamt. Jag vet inte varför jag gör det. Men jag har ett enormt behov att få saker ur mig. Som ligger och bubblar.

Det här är mitt lilla ventilationshål. En del läser, andra skiter i det, men några uppskattar det.
Jag antar att det, tillsammans med att det är en god terapi för mig, gör att vi uppnår nån typ av symbios.

Kära bloggläsare. Det verkar som vi har ett kärleksproblem på halsen.

Staden Ensam

Jag är på besök i staden Ensam. Så känns den, alltsomoftast. Stockholm. Och så känns det. Att jag är på besök alltså. För det här är ingen stad att stanna i. För någon. Staden Ensam.

Det är i den här staden mataffärer har egna avdelningar för singelmat. Inte de där vanliga findusvarianterna du hittar i din konsumfrysdisk, utan riktig mat, som ligger i KYLdiskar och som bara tar en minut eller två att värma. Du vet, riktig mat som couscous- och bulgursallader. Hälsosam mat som du kan äta snabbt och ensam, men ändå inte bli paneradfisk-fet.

Det är i den här staden jag bor i. Förlåt. Är på besök i. För här ska man inte stanna. I staden Ensam.

Det är här man åker rulltrappa. Nästan jämt. I affärer, tunnelbanor, shoppingcenter. Ensam. Folk ojar, slår sig för pannan och ursäktar sig om de - mot absolut förmodan - råkar stå i par i rulltrappan. Som att de fått hjärnsläpp, liksom, och så rättar de in sig i ensamledet. Så att de andra ensammänniskorna med bråttom i benen kan gå upp för rulltrappan. Kanske för att de har ätit fetpanerad fisk och behöver röra på sig. Så att de kan ha tillfälligt umgänge framåt de ensiffriga timmarna.

För det här är staden Ensam. Staden där det mesta går ut på att man är ensam. Här bor man ensam, i ensamma ettor. Här ser man inte varandra i trappuppgången. Här står man och kikar i nyckelhålet, öppnar dörren först lite på glänt, för att hoppas slippa skapa relation till de andra ensammänniskorna i trappuppgången. Relationer har man med människor man aktivt väljer. Relationer är viktiga. Men än viktigare är rätt relationer.

Så fungerar det i staden Ensam. Där man bor ensam. Eller tillfälligt tillsammans med andra ensamma människor. För i den här staden måste man räkna träfftid plus en timme. Ibland mer. Beror på om det är långt att gå efter tunnelbanestationen. Och då får man ibland sova hos andra ensammänniskor. I staden Ensam.

För tunnelbana åker man i staden Ensam. Inte buss. Om man inte behöver.
Jag åker buss. Det är ovanligt. Det är trångt i bussar och det finns få möjligheter till singelsäten. Jag gör det för att jag måste. För att det inte går tunnelbana dit jag bor.

Det är i en sådan stad jag bor. I staden ensam. Där bussar är nödvändigt ont, för att de kan skapa kontakt mellan två ensamma människor. Där bussarna gjorts längre, trängs på dragspelsförlängningar för att skapa fler säten. Gjort plats för fler ensammänniskor att sitta ensamma.

I den staden bor jag. I den inställningen dras jag med. Det inser jag när jag gått på bussen och ser mig om för ett ledigt säte. Det är en av de där långa bussarna med dragspel och jag ser mig förtvivla i jakt på minsta tillstymmelse till ensamsäte. Det är fullt med lediga säten, men alla är dubbelsäten där det sitter någon på andra halvan av sätet. Så jag letar mig bak i bussen igen och inser att det enda ensamma sätet är det i dragspelet. På den lilla dragplattan. Helt fönsterlöst, nedsänkt och mörkt. Där väljer jag att sätta mig. Och skrattar för mig själv åt min egen total dumhet. Och fånighet. Och tar upp mobiltelefonen för att påminna mig hur korkat hela grejen är.

Hur kan en stad bli så ensam?

Påminn mig om att jag måste härifrån.

Med byxorna nere

Såg ni seminariet från (g) som i Gud med Birger Schlaug och Sten-Gunnar Hedin? På webb-tv, alltså? Det är inte särskilt konstigt om ni inte gjorde det. Den var trots allt en dryg timme lång. Men kanske såg ni sammandraget från det? Om inte är det värt att göra det. Fem minuter långt. Och väldigt intressant.

Mest intressant är det för att det är ett skolexempel på hur frikyrkoledare misslyckas med offentliga samtal. För Sten-Gunnar (något förenklat är han samfundsledare för pingstkyrkan) katatstrofförlorade. Om man nu kan förlora i något titulerat "samtal". Men då stod han med byxorna nere.
Sten-Gunnar Hedin var även förra året på plats i Almedalen och på (g) som i Gud för att debattera mot sekulärt motstånd. Då med Frälsningsarméns ledare Hasse Kjellgren vid sin sida och i Bengt Westerberg som representerade det ateistiska (nå, iaf agnostiska) motståndet. Westerberg var förberedd, laddad och tuggade terrier-artat sönder allt vad byxor hetter på Hedin och Kjellgren. Kvar stod de med nervösa leenden och hoppades att inga skulle märka att de var byxlösa. "Le, bara le, kanske ingen ser".
Så pinsamt var det. Så läskigt oförberedda var de.

Hela (g) som i Gud-gänget var medvetna om detta, och tanken var att det i år inte skulle upprepas.

Men så kom måndagen. Och där stod han, Sten-Gunnar, med byxorna hängandes kring anklarna. Den här gången inte alls avslitna. Snarare ömt neddragna av Schlaugs snälla, sakliga och välformulerade åsikter.
Eller åsikter. Det var frågor. Saker Schlaug inte förstod. Som hur kristna tolkade Bibeln. Vem som bestämde hur Bibeln skulle tolkas. Hur halva kristna världen, (inklusive frikyrkans egna husgud CS Lewis) kunde tycka att det var ok att döda. Eller att kristna knappt vet skillnad på att döda och mörda. Eller var kyrkan var under 70 och 80-talet när han och miljöpartiet drev viktiga miljöfrågor.
Hedin svarade oftast undvikande. På andra saker. Att det var något vi behövde tänka på. Eller så gjorde han fadäsen med att visa hur totalt opåläst han var om sin meddebattör när han inte visste att det just var om CS Lewis Schlaug syftat till när det gällde frågan om mord och död.

Det har givetvis sina förklaringar.
För att vara samfundsledare i Sverige har du, sannolikt, gjort karriär som predikant och församlingsledare. Sällan eller aldrig har ditt ledarskap ifrågasatts. Sällan eller aldrig har din undervisning ifrågasatts. Sällan eller aldrig har du upplevt några konflikter med ditt budskap. Har du predikat något konstigt eller om något församlingen inte riktigt förstått har du ändå fått en dunk i ryggen efter förmiddagsgudstjänsten och beundrande ord. För församlingen har tagit del av det som varit bra.
Kyrkan är en bunt ja-sägare, helt enkelt. Skulle vi, mot förmodan, uppleva en konflikt, eller komma till någon som inte förstod, viftar vi lätt bort det som "Gud är outgrundlig" eller "Vi kan väl be att Gud uppenbarar det för dig/oss?"

När vi så möter en värld där logik sätts främst, där människor tränats i decennier på att tackla argument med motargument, fakta med fakta så hamnar vi helt plötsligt i kraftigt underläge. Vi inser det oftast inte. Skyller ibland på att Världen inte kan förstå/se Gudomligheten, eller skyller det på att "tro" behövs.
Men ärligt talat: Vi vet helt enkelt för lite. Vårt logiska tänkande är inte tränat när det gäller trosfrågor eller apologetik.

Det behöver inte vara så konstigt. Att vi inte vet. Det behöver inte betyda att det vi tror på är mindre sant. Men det blir direkt pinsamt, för det blir så tydligt hur intellektuellt undernärd vår tro och vi som kristna är. Hedin återkom till just känslan flera gånger under seminariet. Till känslorna, till Gudsrelationen och uppenbarelsen Gud ger oss. Men, dammit, det är ju precis det Schlaug ville runt. Han ville förstå först. Han ville fatta hur man kunde tro så konstigt och så olika. Han ville fatta varför dubbelmoralen fanns och har funnits. Han ville ha svar på sina frågor. Inte "Ja, det är en bra fråga". Inte "Jaså, var det CS Lewis som skrev så?".

Helt plötsligt blir det tydligt att vi frikyrkokristna verkligen är sekteristiska. Vi är känslojägare på ständig jakt på andliga kickar som får bära vår tro vidare några veckor/månader/år. Hur lite vi bryr oss om att nära vår intellektuella del. Hur lite vi bryr oss om att faktiskt förstå det vi tro på. Hur allt byggs kring det vi känner, eller vad Gud låter oss känna. Under, gudsnärvaro, känsla.

Sten-Gunnar står där, i slutet av seminariet, och är inte riktigt säker på vad som har hänt. Han är långt ifrån att inse att byxorna ligger som en tygpöl vid hans fötter. Efteråt tittar han sig lite frågade omkring; "Det där gick väl ganska bra?" Och vi frikyrkojasägare nickar och dunkar honom i ryggen.
Jag tackar och bockar även jag.
Obegripligt nog.
Jag är nog dum i huvet.

I min intervju med Schlaug efteråt säger han:
- Jag kan ju aldrig tro på Gud om jag inte får klarhet i så enkla saker som hur kristna ser på mord.
Tycker du att du fått det idag?
- Nej verkligen inte!, fnyser Schlaug något uppgivet och förvånat.

Så lämnar Schlaug Oscarssalen i Visby till sorlet av en glad och uppslupen ryggdunkarstämning kringkring Hedin.

Cirkeln är sluten.


Se sammandraget från seminariet här! (must-see)

Wall Street

Wall street journal har nu publicerat sin artikel som jag skrev om för ett tag sedan.

Read!


måndag, juli 16, 2007

Kortrapport

Tillbaka på jobbet. Men bara en stund. Har en hel del komptid från förra veckan. Hade kunnat vara ledig hela veckan utan dåligt samvete. Men jag gillar mitt jobb och har mycket mer att uträtta. Om allt går enligt planerna kan ni förvänta er en härlig överraskning inom kort. På dagen.se, alltså.

Hursomhelst.
Så fört jag får tag på en dator räknar jag med en mer innehållsrik post.

Nu kommer min hållplats.
/Emanuel, mobilbloggandes

torsdag, juli 12, 2007

Vattenhuvud

Jag har så mycket att skriva om. Så mycket intryck. Och så mycket intressant.

Men jag hinner inte.

Jag inser nu, för sent, att jag har tagit mig vatten över huvudet. Den här webbtv:n under almedalsveckan is killing me. Jag sover två timmar i taget, är uppe och renderar, trycker in film, squeezar, ftpar och vpnar upp filer.

Jag h i n n e r inget annat.

Det är synd.
Men jag återkommer.

måndag, juli 09, 2007

Jag vann!

Jag älskar tävlingar.
Men inte lika mycket som jag älskar att vinna tävlingar.

Och jag vann tävlingen!
Med hela 8 av 12 röster!

Det är en stor dag för en, uppenbarligen, liten blogg.

Här är förresten initiativtagarens grattispost.

Hinner inte

Jag har inte tid att blogga.

Läs kristofer istället.

Där finns till och med bilder.

söndag, juli 08, 2007

Jag vill vinna!

Någon skrev en kommentar i en post om en tävling: Kora veckans bästa bloggare.

Det verkar inget större drag i tävlingen, men trevligt initiativ.
Vad sägs om att hjälpa mig vinna? Gå in och klicka i din röst vid mitt namn!

http://www.luckypolls.com/index.php?act=08&id=3324

Månglarna är redan här




Jag kan inte ta mer än tre steg in på Visby flygplats innan jag har famnen full av prylar. Kan ni inse vilket sjuk jättejippo det är här nere? Alla stora företag satsar MASSOR av pengar på den här veckan. Trots att det bara är några tusen som är här. Eller kanske just därför. Det är såklart extremt koncentrerat av makthavare, opinionsbildare och lobbyister. Alla ser sin chans att få ut sitt budskap, att befästa sin produkt.

Så därför häver ALLA företag ur sig prylar. Och program. Och tidningar.

För varje steg jag tar får jag en ny pryl. På flygplatsen. En flaska "vattenavgaser" från BMWs nya miljöbil, politikerbloggens egen almedalstidning (i äckligt papper) och seminarierprogram.

Samtidigt som jag fnissar åt det får jag flashbacks från förra året. Då kunde vi gå ut med strandgatan och få lunch, fika, vatten, handdukar och badshorts.
Skulle man till stranden och inte hade ätit var det bara att lunka vägen förbi strandgatan så fick man allt.

Jahjälp. Det kommer bli en kaotisk vecka.

Jag är på gotland!

Bad ni? Var det någon av er som knäppte era händer och bad en bön? Jag vet inte annars hur jag ska förklara det. För det är ett mirakel. Jag kom med flyget. Samma flyg som har varit fullbokat i flera veckor i förväg. Samma flygbolag som har fullbokade avgångar fram till tisdag. De som sa att det inte var någon idé. Jag kom med.

Jag slapp betala ockerpris på en helvetesresa på tre timmar och femton minuter. Jag har hunnit ta ett bad, slappa och till och med blogga innan veckans uppdrag nu börjar.

Jag hann.
Jag är här.

Gud finns.

Fast på Bromma


Bild från torsdagens Dagen

Som en del av er har läst, förstått och vet så är jag påväg till Visby. Idag börjar Almedalsveckan och Dagen och Frälsningsarmén har ett samarr med (g) som i Gud.

Jag ska dit och göra lite webb-tv för Dagen.se och har skickat ner all utrustning och packning i förväg. Kvar är jag. På Bromma flygplats. Och kommer ingenstans.

Det är fullt på alla flyg. Och jag borde veta bättre. Men nu sitter jag här på Bromma flygplats och det finns inte en enda liten sketen plats till mig. Det har varit fullt i veckor och min enda chans är nu om någon bokar av eller inte dyker upp. En på hundra.

Men det mest ironiska är - kommer jag inte med så blir jag tvungen att ta båten. En biljett som kostar 520kr.
Sätt det mot skillnaden om jag kommer flyget - 297kr. Över två hundra kronor dyrare att åka båten. Båten som, utöver resan till Nynäshamn, tar 3h 15 min.

Jag är frustrerad, arg och irriterad.

Nu slutar jag blogga.

fredag, juli 06, 2007

Bloggtorrt

Det är väldigt lite personligt i bloggen nu. Ursäkta. Det beror på att jag inte har uppkoppling. Det har jag sällan nuförtiden.
Men det ska bli bättre. Hoppas jag.

Ursäkta, tills dess.

Det kom en pressrelease

Fick idag en pressrelease från Lapplandsveckan, pingströrelsens Norrlandskonferens. Tyckte den var kul, för en bit ner i releasen läser jag:

"Barnens Lapplandsveckan har samma tema som för de äldre, nämligen ”Ny pingst” och det handlar om Den Helige Anden. Det är förstås roligare för de yngre, det finns nämligen i barntältet ett sjörövarskepp som kallas ”Duvan”"

Skönt. Barnen får det iaf lite roligt.

torsdag, juli 05, 2007

Lättsamt på redaktionen

Ibland behöver man bara slappna av.

Just nu pågår ett befriande och skrockande skratt på redaktionen. Allt för några musiklyssnande katter:

Katt som lyssnar på Stevie Wonder:



















Katt som lyssnar på vals:



Katt som lyssnar på brittpop:



Katt som lyssnar på Hip-Hop:


Katt som lyssnar på House:


Katt som lyssnar på topliste-techno:


Katt som lyssnar på techno (med ecstasy):


Katt som lyssnar på heavy metal:


Katt som lyssnar på Rammstein:


Katt som lyssnar på Goa-trance:

onsdag, juli 04, 2007

KongresIntro - Min stads bästa

Kristofer gjorde en grym introfilm till kongressen. Kanske den bästa jag sett någonsin på en svensk kristen konferens.

Filmen visades innan varje möte, och här har du den. Enjoy!:

tisdag, juli 03, 2007

Jag fnissar i smyg

Hela nyhetssverige och bloggosfären skriver idag om Dagens stora nyhet: Abortmotståndare hotar bilda nytt parti
Knuff har just nu 21 länkar till DN's rewrite på vår nyhet.
SVT, fyran och aftonbladet har toppat med dethela morgonen.

Väldigt roligt för Dagen och reklam motsvarande miljoner.

Men mest anmärkningsvärt, tycker jag, i sammanhanget är att Dagen själva toppar dagens tidning med en helt annan nyhet:

Jag fnissar idag i smyg åt detta.

Kongressulationer!

Ajustdet. Frälsis kongress också.
Ni kan ju iofs läsa på Blood and Fire om människors åsikter genom deras bloggposter och se Kristofers bilder från kongressen. Även i dagens pappersupplaga av tidningen Dagen kan läsa några snabbenkäter om vad folk tyckte (och på nätupplagan kan ni se hur frälsisfavoriserande tidningens webredaktör är).

Men sammanfattningsvis kan man nog säga: Frälsningsarméns kongress har aldrig varit bättre.
Och utan att kasta skit på årets upplaga av kongressen så ger inte det betyget en särskilt bra fingervisning om hur bra det faktiskt var. För det var faktiskt riktigt bra.

Och då pratar jag inte främst om undervisningen (den hade jag faktiskt inte särskilt mycket möjlighet att lyssna på) utan mer om arrangemanget och känslan det gav.

Även tidigare år har man försökt göra något annorlunda, men det har bara behövts skrapat lite på ytan för att se att det varit samma gamla sminkade gris - tråkiga, långa, framträdande-centrerade möten. Gäsp. Och ångest.

Men i år hade man - äntligen - lyckats komma igenom, även programmässigt.

Bort försvann alla strängmusikers femlåtspotpurrin. Bort försvann de låååånga förmötena. Bort försvann den stela, nästan stränga, formen.
Fram trädde något avslappnat, eggande, kreativt och - framförallt - nytt.

Det allra mest fascinerande var att det nådde alla. Gamla som unga, medelålders som tonåringar.

När jag sprang runt och gjorde enkäter kom en man fram och var noga med att säga "Jag har varit på femtio kongresser, och det här var den bästa!".

Varje stormöte inleddes med Kristofers extremt välklippta introfilm. Filmades av ett proffsigt videoteam. Lovsång leddes av en sällan skådat avslappnad lovsångsledare. Mötena leddes av människor som tänkt till.

Det var underhållande.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det.
Kongressen 2007 var underhållande. Hjälp. Jag som redan hade en bestämd uppfattning om åt vilket håll Frälsningsarmén var påväg?

Bäst:
* Människor med gåvor kom till funktion, blommade ut och förnyelse sprang fram.
* Ovanstående manifesterades extremt tydligt i kongressupptakten. Vilket crescendo av framtidstro!
* Tonårskongress. Äntligen ett vettit alternativ. Hur många sketna kongresser har inte jag själv strukit omkring och inte haft något att göra?

Sämst:
* Barn som paljetter. Det är helt obegripligt att vi fortfarande, efter alla dessa år, låter barnen komma in på "vuxenmöten" som paljetter. Denna gång (på första mötet) tågar de in, sätter sig på scenen som en söt dekoration, och går ut tio minuter senare. Det hade inte spelat någon roll om de hade sjungit en sång (det gjorde de på sista mötet efter ett liknande intåg) - det är fortfarande symptomatiskt för en kyrka som inte riktigt tar barnen på allvar - de blir paljetter. Små söta, gnistrande paljetter som får damer att lägga handen på bröstet och dra en ljuv suck.
Sånt gör mig arg.


ps. ursäkta den ostiga rubriken. ds

måndag, juli 02, 2007

Välkommen måndag

Dags att klippa sig igår igen. Sedan flera månader rakar jag bara av håret. Själv. Det blev för dyrt att hålla efter mitt långa hår, tyckte jag. Och omständigt. Kanske mest omständigt. Med kort hår är det ju bara att raka. Tänkte jag.

Så igår böjde jag mig över duschen och rakade igen. Minns att jag gladdes över den goda rutin jag har över detta nu.

Så helt plötsligt skramlar det till och en rejäl tuss hår faller ner. Sådär mycket hår visste jag inte ens att jag hade, tänker jag och fingrar lite på det nyrakade.
Hud!
Jag känner hud! Skräck infinner sig i hela min kropp samtidigt som jag ångestfullt kontrollerar rakapparaten.
Crap!
Den är inställd på lägsta rakhöjd!

Jag ställer direkt tillbaka till min vanliga rakhöjd och tar några tag i resten av håret innan jag kastar mig framför spegeln. Det är kört. Den lilla plätt kal skalle är alldeles för tydlig. Det blir omöjligt att laga.
Ända sättet är att fortsätta raka skallen kal och Det var bara att raka inse att frågorna om rasism och cancer får hagla den närmsta veckan.

Välkommen måndag.