fredag, september 28, 2007

Det börjar bli lite för mycket folkhögskola nu


Min kurslärare längst till vänster (frontad av den gula kycklingen)

Och över till något roligare

Storchen! Ni vet, han i Sällskapsresan? Som de driver med hela tiden? Han - skådespelaren - hans son går här på skolan!
Storchens son!
Fattar ni vilken grej!

Nu väntar jag på föräldra-dagarna.

Maskeradskiten

Det var ingen bra kväll igår.
Inte nog med att jag var utklädd till en tönt till björnbuse, jag hade lurat med mig två vänner att göra detsamma. Så ängslig är jag. Så osäker blir jag inför såna här skitgrejer.
Så vi går dit. I röda tröjor, blå byxor, kepsar och nummerskyltar på bröstet. En för alla, alla för en.
Alla tre lika ängsliga. Lika osäkra.
Det räcker med att vi tar ett steg in i lokalen, tittar oss omkring, innan stress och panik sköljer över oss. Här är folk i inhyrda snövitskostymer, perfekt sminkade Mrs Doubtfires, kreativa Edward Scissorhands och Marie Antoinette-varianter.
Björnbuse nummer tre, han som inte hittat någon keps, och en hälften svart, hälften röd tröja, börjar andas snabbare och snabbare, tvärvänder och börjar springa mot utgången. Jag hinner inte mer än att lyfta handen för att ropa något innan han hunnit ut genom dörren.

Kvar står jag och björnbuse nummer 2. Vilsna. Jag försöker lugna mig. Björnbuse nummer 2 väser "Nu håller vi ihop", och krokar arm med mig. Vi smyger - i hopp om att inte konfronteras med någon - fram till glasen med mousserande alkoholfricider. En minut senare slås dörrarna upp och in kommer björnbuse nummer 3. Nu helt civilt klädd.
Björnbuse 2 drar för andan och kramar min arm ännu hårdare. Det aset har svek oss.
Fortsättningen av kvällen går sedan ut på att frysa ut fd. björnbuse nummer tre, och ursäkta vår löjliga klädsel till övriga gäster.

Men kvällen tar inte slut där.
Vårt klasspex - ja, alla fyra medieklasser skulle förbereda ett - blir en flopp. Ett filmkryss där spex spelas upp på fel fråga, där ljudet strular, där det blir pinsamma tystnader.
Nej, fy. Jag kan inte ens prata om det. Så fort jag får upp minnesbilder så känner jag hur jag skakar på huvudet och högt säger "ja, ja, ja".

Nu pratar vi inte mer om det här.
Vi går bara inte på maskerad igen.
Påminn mig om det.
Himla maskeradskit.

torsdag, september 27, 2007

Det blir INGA bilder!

Vi ska ha maskerad idag. Ja, du läste rätt.
Maske-sketna-rad.
Jag har alltid avskytt det. Alltid försökt skolka från det.
På mellanstadiet gick jag till maskeraden som vanligt och sa "jag klär ut mig till mig själv".

Så töntigt.

Så ikväll ska vi ha en maskerad. Tema filmstjärna. Jag har bestämt mig för att klä ut mig till björnligan.
Kan ni fatta nivån?
Jag mår inte bra.

onsdag, september 26, 2007

Finn två rätt

I dagens Dagen har jag pillrat in två artiklar. Kul för mig. Men de kan jag inte länka till.
Hur skulle det se ut, liksom. Att jag dyker upp som en twinglylänk under artikeln jag själv skrivit? Nä, usch.

Du får leta själv, om du vill.

tisdag, september 25, 2007

Är det ok?

Jag sitter och känner ångest över att jag inte vet vad jag ska skriva. Och att jag behöver göra så många andra saker i skolan.
Funderar på att skriva något hånande om Expressens informationschef som var här idag och använda spiralanimation på sitt infobildspel. Men det känns lite slätstruket.
Kanske skulle det vara bra att skriva något självutlämnande, men det känns för djupt och långt.
Så kan vi inte säga att jag får en fridag idag?
Vi säger det.
Hej.

måndag, september 24, 2007

Vi har att göra med en ny klassiker

Ja, ni har säkert sett den. Kanske till och med läst den. Men några av er har inte. Och då måste ni se. För det här är ju i klass med den där SVT-tjejen som avslutade sin sändning med att prutta så högt att hon skrämde sig själv.

Kolla:

Uppsnappat en måndag

Betalda bloggare
Dagens Media skriver om ett nytt projekt där företaget Bloggvertiser kopplar ihop företags produkter med bloggare.
Bloggare får skriva valfritt om produkten och får i gengäld 2000kr för besväret. Idag är 40 storbloggare i Bloggvertisers nätverk.
Företaget ser att det är fint att få PR, oavsett positiv eller negativ, och bloggaren får pengar.
Märkligt, tycker jag. Och massa risker med att bloggen uppfattas som mer köpt än en plattform för medborgarjournalistik.
***
Kom igen, JO
Jan-Olov Andersson har kritiserats i Schulmans blogg. Ganska rättvist. Men märkligare är JO sedan går till sin chef för att begära Schulmans avgång. Och sedan går till Resumé och gråter ut? Är det så känsligt med kritik? Bit ihop och kom igen. Du kan bättre. Och sluta skriv om dina hemmakvällar och vad dina barn tyckte om det du ska recensera. Försök.
***
Sally Ann utvidgar
Frälsningsarmén inviger ny Sally Ann-butik. Nu på PUB i centralaste Stockholm. Butiken säljer rättvisemärkta produkter och har sedan tidigare en butik på Södermalm. Tidigare har man även aviserat att man eventuellt ska starta eget rättvisemärkt kaffe.
***
Ajabaja, prällen. Inte olla!
Såg ni nyheten i helgen om prästen som fick tillsägelse för att ha ollat? Att olla innebär att en man trycker sitt ollon mot något. Det hade prästen sprungit runt och gjort i sin kollegas rum. På skrivbord, i lådor, i taket. Sen hade han satt post-itlappar på de ställen han ollade. Svenska kyrkans reaktion? En ajabaja-tillsägelse.

Elisabeth for president!

En initierad källa på Dagenredaktionen har precis bekräftat att något stort har hänt.

Elisabeth Sandlund, tidigare tillförordnad chefredaktör på tidningen Dagen, presenterades idag av styrelsen som Dagens chefredaktör. Därmed blir hon den första kvinnliga chefredaktören.

Källan uppger att stämningen var mycket god och att beslutet välkomnades med en lång och varm applåd från redaktionen.

Själv tycker jag att det var det bästa (och enda) beslutet tidningsledningen kunde ta. Elisabeths fingertoppskänsla och mod är precis vad tidningen behöver. Och hennes tid som tf har redan satt stora spår.
Det blir en spännande tid framöver.

Uppdaterad:
Dagen bekräftar

Uppdaterad 2:
Dagen skriver mer utförligt

Tillsammans gör vi något gott!

Jonna är sjuk idag. Hon låter snörvlig, snorig och febrig.
Vad säger ni om att muntra upp henne?

Kan vi inte alla gå in på hennes blogg och bara klicka runt lite? Hon har blivit besatt av den där bloggstatistiken. Varje dag är det en ny tävling och hon måste ha massor av sidvisningar. Kan vi inte ge henne ett rekord idag?
Vad säger ni om att gå in och klicka 10 gånger var? Klicka var än ni hittar något att klicka på. Ladda om, och sånt.
Så blir hon glad ikväll när hon kommer hem, och säkert lite friskare. Det är väl ett trevligt sätt att uppmuntra någon?

Seså. Klicka er in här:
http://jonnasdetaljer.wordpress.com

Man lär sig nåt nytt varje dag

Har ni sett den där lilla rutan längst upp här på bloggen? "Sök i bloggen" heter den och ligger i den där fula grå randen.
Först idag har jag fattat att man kan använda den. Att den inte alls bara är ful reklam. Utan att man faktiskt kan använda den till att söka här på bloggen.
Toppenläckert (som femtiotalskidden med kepa skulle sagt)!

Så nu kan du kolla om jag namedroppat dig, se vilka inlägg jag skrev om den där braiga artisten eller minnas vad jag skrev om de där bingodamerna som ville äta mig som baconsnacks.

söndag, september 23, 2007

Strumplådeterror

Jag har nu påmint mig själv i en vecka om att tvätta. Gått med udda par strumpor och sånt. Varje morgon blir en plågsam nedräkning där jag drar ut strumplådan, kristensvär ("skit" och "rumpa" och sånt) och försöker göra mental notes om att fixa det där. Men det gör jag inte.
Idag var således panikdagen. När till och med de gamla grå knästrumporna från lumpen var använda. Inte ett rent par.
Pulsen höjs. Jag som ska på styrelsemöte ikväll.
I panik rotar jag igenom alla garderober, gamla väskor. Hittar till slut sommarstrumpor. Såna där som slutar i skon.
"Det får gå", tänker jag, och pinnar ut till bussen.
Så sätter jag mig. Och minns helt plötsligt varför de låg undangömda. För det finns inget som är så fult som med långbyxor och för korta strumpor.
Så fort jag sitter ned åker byxorna upp, och vristerna blottas. Känner mig 1600-talsdamspryd när jag sitter och försöker hasa ned lite byxtyg. Hopplöst.
Fortsätter sedan till styrelsemötet med benen i kors och dagordningen omsorgsfullt balanserat på vristen.

Ja, sketanbetan vilken dag.
Nu ska jag skriva med spritpenna i pannan om morgondagens tvättid.

Mer recensioner

Sydsvenskan recenserar idag den bok, jag nämnde tidigare om. Ni vet, Sturmarks bok som de vill dela ut till alla skolor i jakt på att visa hur sjukihuvet kristendom är. Det blir slakt i recensionen även här. Även lite småslakt av Sturmark och Ulvaeus.
Bakom förlaget står Christer Sturmark och Björn Ulvaeus som tycks outtröttliga i sin nit att skapa konflikter mellan kristna och det sekulariserade samhället. Dessa båda ”humanister” berömmer sig om att värna människans värde och andra fina saker som tolerans och demokrati.

Den stora frågan är varför de anstränger sig till det yttersta för att sprida nidbilder av religiösa människor. För det kan väl aldrig vara så att de anser att människor som inte delar deras uppfattning inte omfattas av samma rättigheter som de själva?
Läs hela recensionen

lördag, september 22, 2007

Var på DN igår

Det ekade ju tomt här igår. Ledsen för det. Var på DN. Studiebesök med klassen. Precis lika töntigt som det låter. Det fattades bara att vi hade gått i led, hand i hand för att förödmjukelsen hade varit total.
Utöver att vi vandrade runt som japanska turister på skansen så fick vi en stropp till DN-företrädare som likställde folkhögskola med "gymnasiekomplettering".
Det kändes sådär.

Hursomhelst.
Några av besökets infohighlights:
DN's mest långväga svenske prenumerant finns i övre Soppero. Han ligger så långt bort att hans prenumeration ensamt kostar DN 10 000 kr varje år. I transport.
Därför kontaktade DN honom och erbjöd sig dra ut bredband och köpa honom en dator. Allt helt gratis. Men icke. "Jag vill bläddra i papper "

En vanlig måndagsDN skulle, beskärd i pocketform, bli en 480 sidor tjock bok.

En helsidesannons på sidan tre i DN kostar 250 000kr.

Idag ska KUK sjunga på gudstjänsten



Via Trotank hittar jag ovanstående bild.
Det känns för magstarkt och för korkat för att vara sant.
Men det känns väldigt verklighetstroget. Med tryck på en bil och den lilla digitalkameran i bilrutans spegelbild.

Men visst är det hysteriskt roligt? OM det nu är sant (det är väl inte troligt - kan någon bekräfta?)

In the land of the free?

Har ni sett det här klippet? En högskolestudent i USA är med på en utfrågning av före detta presidentkandidat John Kerry. Ni minns honom, va? Han som "förlorade" valet mot president Bush för några år sedan. Även om de flesta var överens om att han fuskvann.
Studenten har läst en bok som ifrågasätter Kerrys agerande - varför överklagade han aldrig resultatet?

Han är upprymd, och i publiken sitter Kerry-älskande amerikaner som buar lite åt att studentens insinuationer om att Kerry tom skulle vara i maskopi med Bush.

Men sen kommer det märkliga. Någon stänger av hans mic, studenten blir uppgiven och är påväg att backa bak för att gå till sin plats, då han helt plötsligt blir arresterad.

Killen blir arresterad för att ha ställt annorlunda frågor. Kerry är beredd att svara, men någon har bestämt att han ska forslas bort. Så släpas han ut, får en elstöt, och det hela är över.

Jag blir så förbannad. Vilken hjärntvätt det är därborta i himla skitusa. Hur allt ska likriktas och avvikande åsikter smutskastas.
Idiotjänkar.

Här kan ni se klippet:

Wake-up call

Vaknar av mobilen surrar. Av någon anledning har jag för länge sedan tyckt att det skulle vara roligt att påminna mig själv om att jag idag blir 9000 dagar. Så jag knappade in en påminnelse, och det är den som idag väcker mig.
Sen när är det roligt att bli påmind om att man blir äldre?
Det enda jag tänker på är allt jag inte gör. Att jag fortfarande går på folkhögskola. Att jag antagligen aldrig kommer ta någon akademisk examen. Att jag inte har magrutor. Att jag ännu inte hittat någon filip-fredrik-partner. Att jag är en sopa på att laga mat. Att jag aldrig kommer få vara med i Idol.

Och idag fyller jag alltså 9000 dagar.
Jaha. Grattis till mig själv då.

Världens svåraste intervju

Vet inte om ni alla har läst den, men idag fanns världens märkligaste intervju i Metro.
Det var kocken och skådespelaren Per Moberg som intervjuades. Och journalisten mötte en minst sagt lynnig Moberg.
Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?
– Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?
Men hur känns det?
– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!
Och så fortsätter det.
Fantastisk underhållning och ett skolexempel på hur en journalist lyckas göra något bra av en omöjlig situation.
Och hur en intervjuad lyckas göra något annorlunda och hajpat av en vanlig intervju? Jag vet inte.
Men underhållande är det.

Läs hela intervjun

torsdag, september 20, 2007

Så "Nya Arbetarpartiet" betyder alltså att utsatta får mindre?

Budgeten har kommit.

Pensionärer är förlorare, och Kung Carl Gustaf med familj, får en miljon mer. I månaden.

Ja, men det känns väl vettigt.

Uppsnappat en torsdag

VästeråsHillsong
Kristofer rapporterar och skriver även en del medianördfakta från det stora Hillsong-eventet i Västerås igårkväll. 2500 kristna nissar och nissor tog sig dit från hela Sverige för att uppleva det de annars bara hör på skiva.
VLT, Crossnet, Kristofers bakombilder

Han köpte byfolks efternamn för en gris
Muhammedbilder i all ära. Men en konstnär har nu gjort "konst" av att köpa en hel bybefolknings efternamn. Hela byn heter nu "Hornsleth"
Så fungerar världen. Långt borta säljer en fattig sitt namn för en gris. Här hemma gör en konstnär karriär på att visa bilder av henne. Massmedierna får en nyhet. Kritikerna får något att skriva om. Och Hornsleth Ahmed Kabenge i Uganda intygar att han av fri vilja sålt sitt namn för en kulting. Ja, åtminstone intygar Hornsleth att han intygat detta.
via DN

Ateistslakt i DN
Sturmark fortsätter sätta religion på agendan. Igår avslöjade Dagen att de delar ut ateistböcker till alla skolor i Sverige. Idag slaktas boken av DNs recensent. (via TroTank)

Homosexuella får nej
Uppsala stift har sagt nej till att viga homosexuella i kyrkan (SR, Dagen). Samtidigt irriterar sig Tor över kyrkans retorik kring "barnens bästa".

Twinglydebatt
Det har blossa upp en Twinglydebatt iom Frihetens vingar ifrågasättande av Primelabs (Twinglys skapare) ansvar för likriktning av bloggosfären. Läs det öppna brevet, och det öppna svaret.

Och soldaterna?

Jag har aldrig tyckt det funnits anledning att skriva om de här Vilkshundarna, även om jag följt det länge. Lars Vilks har mycket medvetet och enträget länge försökte få medial uppmärksamhet kring sin bild. Han verkar mindre intresserad av konst, och mer intresserad av provokationen.
Och det är fine. Att få till en debatt kring tryckfrihet och så.

Men samtidigt tjänstgör Jonnas bror i Afghanistan. Dit går information sakta. Men säkert. Och ännu säkrare är det att den väsentliga informationen kring tryckfrihet silas bort. kvar står nyheten att puckon till svenskar jämför profeten Muhammed med en hund. En smutsig skithund som hatas, sparkas och spottas på. En hund som äter människors avföring, och behandlas som den lägsta sortens varelse. Där, i det landet, försöker svenska soldater föra dialog, bringa stabilitet, ordning och fred. Och rapporterna från soldaterna är förtvivlade.
Där i det landet får svenska soldater resa ut i extremt fruktan för sitt liv, varje dag. Bara för att de har en blågul flagga fladdrande från på sin bil. Bara för att ett dumhuvud till konstnär var sugnare på att skapa namn, få löpsedlar och uppmärksamhet, än tänka på konsekvenserna.

Du må skita i om ditt eget liv ryker, Lars. Men gudhjälpedig om svenska soldater kommer hem i kistor på grund av dina teckningar.

DN DN2 DN3 DN4 DN5 SvD SvD2 Dagen

onsdag, september 19, 2007

Kameratankar igen

Minns ni när jag var inne på att köpa kamera sist? Jag var nyrik, och helt inställd på att köpa en kamera.
Nu är jag där igen, men skillnaden nu är att jag på utbildning går kurs. Jag lär mig fota.
Och jag tycker det är kul.

Men frågan är - duger jag till? Eller är det bara att kasta pengar i sjön?

Hursomhelst. Här är veckans uppgift jag nyss utfört. Tema Mun. Och rött.

Jag vill bara visa hur det såg ut


Såhär sprang de runt, töntarna på Hasseludden.
Såhär satt de och åt, töntarna på Hasseludden.
Såhär klädde sig, eller inte klädde sig, töntarna på Hasseludden.


Och visst undrar man - är de nakna undertill?

Scandic frågar efter fler Biblar

Dagen skriver idag att efter Bibelhärvan på Scandic har de bibelutdelande gideoniterna märkt ett ökat intresse - från just Scandic.
"Gideoniternas telefoner har gått varma alltsedan protestvågen mot hotellkedjan Scandics beslut att ta bort biblarna från hotellrummen i våras."
Gideoniterna har märkt ett tydligt ökat intresse från Scandichotellen. Och Gideoniterna som vanligtvis åker land och rike för att dela ut gratisbiblar, blir nu efterfrågade och uppringda:
"Men hotellen ringer redan innan vi hunnit kontakta dem. Nu senast var det Eurostop här i Örebro som ringde och frågade: ”När kommer ni?”. "
Och i det här sammanhanget kan jag inte annat än att hålla med Haggaj, som skriver
"Sturmark får fler att tala om Gud
än våra heltidsanställda pastorer.

Han kan snart mäta sig med våra bästa evangelister!"

tisdag, september 18, 2007

Godhandling hjälper kristna hjälporganisationer

Hittade en site: godhandling.se som hade en riktigt schysst idé.

Istället för att jag, som kund, kryssar runt på massa siter och köper prylar, köper jag de genom godhandling.se och skänker samtidigt pengar till välgörenhet. Utan att det kostar mig en krona.

Godhandling har uppenbarligen hittat nån bra deal med CDON, BOKUS och massa andra siter, där de självmant skänker en viss del (tio procent?) till en hjälporganisation.
Och här kommer det fina.
Du får själv välja vilken organisation du vill skänka till.

Välj mellan Frälsis, Erikshjälp, Röda Korset, Kristna Fredsrörelsen och massa annat.

Samma produkter, samma pris, men massa pengar till välgörenhet. Suveränt!

Hemlösa nekades plats av frälsis

Läser i sydsvenskan om hur ett par som, för några nätter(?) varit hemlösa, men nekats plats på Frälsningsarméns härbärge, eftersom det endast är till för män.

Paret gick tillbaka till socialjouren i hopp om att få ett hotellrum för natten, men det gick inte.

Det kan tyckas stelbent av Frälsningsarmén att inte låta kvinnor komma in. Särskilt när hon själv tycks varit tydlig med att de var gifta.
Men samtidigt förstår jag agerandet. De har säkert haft liknande situationer där de tagit in "par" och där det sedan gått överstyr, på olika sätt.

Men oavsett hur märkligt Frälsningsarméns agerande må ha varit, så är det allra märkligast att det är Frälsis som hängs ut som skurkar i artikeln.

Det riktigt märkliga ju att socialjouren, som enligt alla möjliga värdfärdslagar, ska tillhandahålla hjälp till utsatta par/kvinnor misslyckades med det.

Är det verkligen hjälporganisationer - de som möjliggör att det ens finns ett härberge - som ska hängas ut? Är det inte Socialen, eller vårt lands politik, som ska skämmas?

Sorry, Birger

I och med mina nya favoriter knuffas en av de gamla bort från blogglänkarna här till höger.

Denna gång blir det Birger Schlaugs blogg.
Ledsen, Birger. Inget personligt, men konkurrensen var för svår, helt enkelt. Men lugn. Du finns kvar i min rss-läsare.

Mina tre bästa

Under gubbenintervjun fick jag också möjlighet att tillkännage mina tre bästa bloggar just nu.

Det blev Tro och Tänk (som driver kampen för en kristen tro som är just tänkande)
Det blev Jonna som skriver helt gudomligt roligt, nyskapande och bra. Jag börjar få ångest efter jag läser bloggen (dessutom slog hon besöksrekord igår).

Och till sist blev det en ny favorit: Johan Lindqvist. Skriver kort, rappt och otroligt självironiskt om sig själv. En manlig variant av Jonnas blogg, kan man säga. Kolla in den!

Gubben intervjuar

De flesta av er har antagligen inte hört talas om fenomenet, men det finns en blogg som heter "Gubben" där ute.
Igår blev jag intervjuad av honom med anledning av Twinglyinförandet på Dagen.

Nu är intervjun ute.

Kolla, och sen kan ni sitta där och fundera var, hur och varför det där egentligen blev och gick till.

måndag, september 17, 2007

Ekerö utan smaklökar

Vi var på Ekerö kommun idag. Ett slags introduktion till hur kommunen jobbar och hur man kan få ut offentliga dokument och sånt.
Och en massa prat.
Till pratet serverade man juice och pepparkakor.
Har ni ätit det tillsammans någon gång?

De skulle lika gärna kunnat ställt fram en tub tandkräm och kallt kaffe.

Kyrkan på fel planhalva

Läser välkomstreportaget för domprost Mats Hermansson i Gotlands Tidningar. Det är fint och så. Mats gör alla rätta grejer. Pläderar för kvinnliga präster och homosexuella äktenskap. Allt i linje med Koskinens strängt hållna linje.
Men så dyker några grodor upp, då och då, som får mig att häpna.
"(...)kristna måste ha beredskap för att ompröva tidigare ståndpunkter
-Kyrkan måste följa utvecklingen, finnas till för att världen ska leva"
Vänta nu. Är det världen eller Gud som ska sätta agendan i kyrkan?
Eller vad sägs om dethär:
"Flykten från kyrkan är en sak att brottas med. Visby domkyrkoförsamling hör till de stora medlemsförlorarna.
-Det ska vi vända, säger han trosvisst. Att prata med folk och erbjuda många olika sorters aktiviteter är viktigt. Vi måste ha ett utbud där människorna känner sig hemma."
Är det inte extremt karikatäristiskt för en kyrka som försöker satsa nytt? Istället för att se vad kyrkan har som är unikt, försöker man ta sig in på "världens" planhalva och lira deras spel, med en touch av "helighet", som i vardagsspråk tolkas som "tråkighet".
Vad hände med Gud?
Vad hände med övernaturlighet?
Vad hände med de där grejerna som går att läsa om i Bibeln?
Sen när behöver kyrkan MER aktiviteter?

Jag blir så trött.

Ja, såhär sjukihuvet är jag

Den här bekännelsen kommer kanske inte bli ihågkommen som en av bloggens ljusaste stunder. Men av förekommen anledning så måste den komma till ytan.
Det var i pausen, precis efter tredje inringningen. Alla lämnade sina bord och glas. Kvar stod överallt halvfulla glas med nötter. Chilinötter och jordnötter. De låg där gyllenbruna och rostade. Helt plötsligt började min freebie-nerv skaka. Jag slängde ett öga på Jonna, för utbyta en blick av tillåtelse, tittade mig runtomkring och smög sedan fram och stoppade ned handen i ett glas med ett bottenskrap av jordnötter. Jag glufsade snabbt i mig och gick därifrån.
Men tyvärr slutar historien inte här.
Med blodad tand, gick jag runt hörnet och låtsades hänga avspänt mot väggen. Låtsades vänta på någon. Spanade egentligen på de övriga borden. Såg ett stort, nästan orört plastglas med chilinötter. Strosade - sådär så det såg ut som jag inte visste vad jag gjorde eller var påväg - över till bordet och skakade ut en näve chilinötterna. Tryckte i mig allt på en gång. Hade chilinötter i och runt hela munnen. Men trots det hade jag inte fått nog. Jag tog nästa glas och hällde ut ytterligare nötter i handen och tog sedan några snabba steg därifrån för att sedan fasa ut i en mållös walkabout.
Flippandes jordnötter från handen, fångandes med munnen imponerade jag på min flickvän som fnissade och gav uppskattande blickar. Till mig, den modige erövraren.

Ja, och där hade det kunnat sluta. Men en vanligtvis så menlös historia fick igår helt plötsligt ny dignitet. I en av kommentarerna skriver en för mig okänd Ida:
"Då var det er jag såg. Jag jobbar i baren på Oscars. Såg dej snatta nötter från flygeln."
Och nu ligger jag här och kvider mig i ångest. Hur kunde jag springa runt och sno folks halvätna jordnötter??? Jag känner mig smutsig. Och töntig. Allt beroende på denna Ida som upptäckte mig.
Men det där sista, det såg du inte, va? Ida? Inte heller dina kompisar, eller? För ni pratade inte i om nåt äckel som bulimiker-åt kvarlämnade chillinötter i pausen? Eller hur?

Åh fy. Det blev ju lika illa dethär.
Hejdå.

söndag, september 16, 2007

Uppsnappat under helgen

Komikerbön
Daniel tipsar om om DNs intervju med Peter Wahlbeck, ang Fader vår, tro och vetenskap.

Alfatips
Kristofer, vars mediablogg bara blir bättre och bättre (ni läser väl?), tipsar om en Alfakursfilm. Ett egentligt måste för varje församling att visa när man kan. Grym, och framförallt proffsig. Det behöver vi.
Se filmen: "Finns det något mer?"

Selektiva Aftonbladet
JohanKnuff skriver om Aftonbladets Bloggportalen. Inte nog med att den fortfarande inte tar upp Dagen.se's (alltmer ombloggade) nyheter, de senaste dagarna har de inte ens publicerat närmsta konkurrenten Expressens nyheter.

Blogghat
Karolina Lassbo, aka glamourprinsessan, slutar blogga. Har varken följt bloggen eller henne särskilt nära, men noterar att när hon nu slutar så får hen rejäla doser hatinlägg. Det måste vara en underlig känsla. Efter två års extremt framgångsrikt bloggande avsluta med ett så stort antalt hatkommentarer. Mycket märkligt.

Bloggnörderi

Se filmen som visar hur ett affärsmöte hade sett ut om det tillät bloggkommentarer

Äh, hon hade rätt. Igen.

Vi pratade som kortast under helgen om eventuella framtida arbetsplatser.

Hon: Om du får jobb på Expressen kommer jag skämmas över dig.
Jag: Men lägg av! Så kan du ju inte säga!
Hon: Jag är helt allvarlig. Om någon frågade vad du jobbade med skulle jag säga "journalist".
Jag: Men om de frågade var jobbar då?
Hon: Jag skulle in i det sista svara så undvikande jag kunde.
Jag: Men sluta!
Hon: Nej! Jag är dödsallvarlig! Jag skulle skämmas!

Och ända tills alldeles nyss tyckte jag hon, till viss del, hade fel.

Henrik Schyffert publicerar på sin blogg ett samtal han fick från en PR-byrå. Jag klistrar in:

Det ringde i fredags angående några reklamfilmer som vi gjort för MTV.

TJEJ
Hej, jag heter Lina och jobbar på Church PR, vi jobbar med MTV kampanjen.

JAG

Jaha...

TJEJ
Vi har gjort en deal med Expressen nu på lördag där som lägger ut filmerna du gjorde och kör en "Wahlgren attackerar MTV" artikel i morgon. Jag undrar om dom kan ringa dig om det?

JAG
Eh... har ni bestämt tillsammans att det ska vara vinkeln?

TJEJ

Ja. Lars Johansson kommer att skriva och undrar om du vill kommentera.

JAG
Men NI har tagit fram "attackerar MTV" vinkeln och liksom gjort en deal med Expressen?

TJEJ
Just det. Kan han ringa dig?

JAG
Om ni redan bestämt hur allting ska presenteras så låter jag gärna bli om jag slipper. Det blir en artikel i alla fall?

TJEJ
Ja. Dom skriver precis som vi vill. Så det är lugnt. Tack i alla fall.

JAG
Tack.

Helgen i bilder

Vi åkte en hel del tunnelbana.


Vi såg Singing in the rain.


Vi sov.

Vi skiljdes åt.



Distansförhållande sucks.

lördag, september 15, 2007

Tröstpris känns bra

Så kom då idag expressens artikel. Och jag måste erkänna att det i retroperspektiv ändå känns rätt bra. De inte bara berättar om agenteriet på ett bra sätt, de tar in kommentarer från hela Sveriges biskopar.
Mycket mer levande än en nattskriven artikel, signerad mig.

Bra jobbat, expressen.
Så här i efterhand är jag ändå rätt tacksam för tröstpriset.

fredag, september 14, 2007

Ostabila tider

För övrigt skrev jag den sämsta artikeln någonsin i en övning på skolan idag. Det innebär två skitartiklar inom loppet av tolv timmar.

Det faktum att jag nu sitter på bussen in till stan för att göra ytterligare ett frilansgig känns inte helt...stabilt.

Dissad

Så. Jag gör en artikel på den där anonyma gudstjänstsgrejen ändå. Ringer ett intervjusamtal på kvällen, och när det är sovdags struntar jag i sömn och skriver istället.
Idiotiskt, måhända.

Men jag skickar iväg den till några tidningar tidningarna och får senare svar från en tidning:
"Hej! Jättekul idé, men vi tar inte artikeln. Men däremot idén. Och ger dig lite tipspengar. Är det ok?"

De kunde lika gärna sagt "Hej. Kul grej, ful artikel. Du får tröstpris, sopa"

Underbara Clara

Jag fattar inte ett dugg vad hon skriver om. Vad som är grejen med "Clips", gamla TV-apparater och kragar prydda med leksaksbilar.
Men varje gång jag kommit till insikt om hur malplacerad bloggen är i min rss-läsare så slår hon till igen. Sådär lekande lätt, och sådär imponerande så jag häpnar.
Och då minns jag varför jag frågetecknar mig igenom alla konstiga mode-inlägg.
För "Underbara Clara" är antagligen den mest oväntade kristenprofilerade blogg som finns där ute.

Jag har ju tjatat om det här tidigare, men varje gång jag inser det så är det lite av en överraskning. Jag fnissar lite för mig själv, skakar på huvudet och säger småhögt "va skönt!".
Så skönt att det fortfarande finns människor som går utanför schablonen för vad frikyrkomänniskor är.
Hon står där på bild med hockeyatteraljer kring axlarna och finkjolen undertill, och skapar nytt. På sitt eget ärliga, närmast proffsiga, sätt. Hon sitter där och skriver raka och tydliga inlägg om vad en bibelgrupp/cellgrupp/husgrupp/hemförsamling (du ser, jag har svårt att ens namnge det!) är och det blir lika naturligt som ett röda-clips-inlägg.
Och hennes 7000 läsare reagerar nyfiket. För Clara är ingen ängslig tjej med Nelly.se-länkar. Clara är ingen osäker puderlagerbrud som drog på sig moonboots för att Ebba rankade det högt. Clara är nyskapande och framförallt naturlig.
Och det fascinerar.

Än en gång inser jag också vikten av ärlighet hos oss kristna. Öppenhet, ärlighet och naturlighet.
Hur ängsliga vi är. Hur mycket vi oroar oss över andras reaktioner. Hur vi så gärna håller den kristna delen hemliga, till och med för oss själva. Hur dåliga vi är på att avdramatisera det. Hur vi småskäms för vår tro på en övernaturlig verklighet. Hur svårt vi har att förklara det.

Där är Clara en kristen färgklick i bloggosfären. Det gör att jag favoriserar, beundrar och rekommenderar hennes blogg.
Även om jag inte förstår 95% av inläggen.

torsdag, september 13, 2007

Bakom ett hörn står Kubrick och fnissar

Sitter på tunnelbanan på väg tillbaka till skolan efter en natt på Hasseludden. Har aldrig varit där tidigare, men fick nu möjlighet att både besöka, äta och sova där då en rullstolsburen vän behövde assistans under en kväll och natt.

Mest fascinerande var dessa morgonrockar. En japansk morgonrock i svartvitt som låg på sängen. Ett subtilt budskap om att "här har man inte på sig kläder, bara morgonrockar".
"Vilket skämt" tänkte jag, och begav mig ut i koridorerna.
Där möter jag horder av människor i dessa läskiga morgonrockar. Med tillhörande tofflor. Alla går omkring med en liten korg där de placerat sina tillhörigheter.

Det ser sjukt ut det där. Som en sekt. Eller som Zombies. Alla får ett särskilt vaggande sätt när man går med en korg. Och män tycks särskilt obekväma med att möta andra män - särskilt sådana som inte bär zombiedräkten - i de trånga koridorerna.
Mycket märkligt.

In i restaurang Tokyo för kvällens fyrarättersmiddag, och vi upptäcker att hela restaurangen sitter i till bords i rockarna. De äter, skrattar och väger tofflorna på fotspetsen. Det är en särdeles ovanlig syn. Att se vuxna människor umgås så avklätt i en annars väldigt uppklädd miljö. Man bara väntar på att något spektakulärt ska hända. En Eyes wide shut-ritual eller liknande. Att huvor snart åker på.

Resten av kvällen och natten gick sedan åt till att fundera på vad alla dessa människor valt att ha, eller inte ha, under rockarna.
Yikes.

onsdag, september 12, 2007

Reklam påverkar oss - must-see!

Jag älskar att gotta ner mig i reklam, media och internetutveckling och läser många bloggar i ämnet. Bland annat Not another planning blog. Hon tipsar idag om filmklippet nedan.

Det handlar om hur reklam söker sig in i vårt undermedvetna. Hur vi, när vi kommer till affären, får en igenkänningskänsla när vi ser ett visst märke, och köper prylen, schampot eller vad det nu är.

Ett engelskt program testade detta på några reklamare själva. Resultat blev närmast läskigt.
Lova att se hela filmen!

Mediaprylen

Hela den här journalistprylen har fått bloggen att stanna av lite. Så fort jag får reda på något bra eller halvt banbrytande så skriver jag inte om det. Istället funderar jag på om jag kan göra ett frilansknäck på det och tjäna några tusenlappar. Och så skickar jag iväg en förfrågan till några redaktioner, får ibland ett ja, ibland ett nej, och sedan sitter bloggen här tom och ensam med inlägg om min stinkande kropp, och raseriutbrott.
Och det kanske inte är så kul, alltid.
Men om jag skriver om bra nyheter här på bloggen så försvinner det ibland in nån tidning.
Häromveckan damp det till exempel ned ett brev från Aftonbladet. En utbetalning på 700kr som tack för ett tips de fått från min blogg.
Och det är väl fint och tacksamt att massa medienissar läser bloggen i jakt på nyheter. Men det innebär också att det blir mer kroppsdofter, och mindre "breaking news". Typ. Iaf så länge jag är en snållevande student, som vägrar ta studielån och är beroende av frilansuppdrag.

Idag fick jag dessutom reda på att det frilansknäck jag tänkt göra om de här anonyma gudstjänstbesökargrejen på Tro och Tänk (där vem som helst kan signa upp sig på att springa ut och recensera en gudstjänst i närheten. Recensionen, som presenteras på Tro och Tänk, ligger sedan som grund till ett samtal om kyrkans - i allmänhet och den recenserade kyrkan i synnerhet - framtid och förhållande gentemot nya människor) blivit snodd av tidningen jag pitchade idén för.
Småförbannad, och något förnärmad (ursäkt är dock mottagen och godtagen), inser att jag lämnat anonyma gudstjänstbesökare utan kommentar här on the blog.

Så, min pliktskyldiga kommentar är; Suveränt!
För övrigt håller jag fast vid min tidigare analys.

Äh, skit. Nu blev jag nedstämd av ämnet igen. Himla idéstöld.

Det här med stolthet, asså

Vaknar upp varje morgon i mitt kyffe till rum och känner mig lite småäcklad. Det luktar apa här inne. Sådär som det bara gör i killars tonårsrum. En sur doft av hudslagg. Innebandydojor och orolig sömn.

Jag fattar det inte. Jag försöker vädra, men det fungerar inte. Jag försöker duscha innan jag lägger mig - ingen skillnad. Jag tar aldrig in varken skor eller gympadojor i rummet, men inget hjälper. Just nu är jag inne på teorin om att det är mögel i sängen. Eller att Jonna har tryckt ner något illaluktande medel i kudden som gör att jag ska sakna henne och hennes pedantiska touch ännu mer. Och det gör jag.
Jag är i desperat behov av en kvinnlig hand i det här rummet.
Eller kvinnlig. Någon som luktar gott räcker.

Varje dag springer jag runt och sprutar parfym där jag kan och så fort någon kommer in börjar jag gorma "Åh, shit vad det luktar här inne. Vad har hänt? Vad är grejen!" Och så går jag runt och låtsas överraskad - liksom tagen på sängen - av doften.

Så, nu ska jag ångestsova bort mitt löfte

Har lite bloggångest just nu. Har haft det en tid. Jag är en ängslig typ, och när jag inte riktigt känner att jag levererar så blir jag nedstämd. Och blir jag nedstämd blir det ännu sämre. Och så kommer jag i en kris. Där någonstans har jag levt ett tag nu. Usch.
Men så igår, så kikade jag in på statistiken - det gör jag alltid, bekräftelsejunkie som jag är - och fick en kick. Tre gånger mer besökare än vanligt!

Och helt plötsligt minns jag - det är ju sådär man gör för att få många besökare - Twinglyhoreri! Skriv om heta nyheter, och få massa besökare.

Kakbit.

Problemet blir bara baksmällan dagen efter, när jag inte har något bra att skriva om en het nyhet. Då sitter jag här med mina trotjänare till bloggläsare, och känner mig tom.

Usch.
Imorgon ska jag skriva något riktigt himla skitbra. Eller iaf något ärligt, och okonstlat.

måndag, september 10, 2007

Meddelande till er läsare

Jag skrev fel här nyss. Och ni tre som hann läsa - testa inte. Det fungerar inte. Jag var felinformerad. Ursäkta.

Bibelerotik på tapeten

Det har blivit en del ståhej kring att domkyrkan i Stockholm, i sin medlemstidning, publicerat en intervju med den homosexuelle ungdomsprästen som uttrycker en, minst sagt, avvikande åsikt.

Medlemstidningen hade tema "Mod" och tänkte att det skulle vara kul att ha med en kille som tyckte att Jesus och Johannes hade en sexuell relation. Eller någon som tyckte att ett Jesushelande av en romersk centurions slav var ett medgivande till homosexuella relationer till yngre män. Och så hittade de präst Olaison:
"Eftersom jag studerat romersk kulturhistoria vet jag att det fanns en omfattande lyxprostitution där män hade sex med pojkar. Officeren ville rädda sin slavpojke, som han förmodligen hade en sexuell relation med. … När Jesus helar pojken befäster han alltså underförstått relationen mellan mannen och pojken"

Svenska Kyrkan själva tar avstånd från prästens...fantasifulla tolkning av Matteus kap 8, men menar att det var modigt, och därför platsar i deras tidning med tema "Mod". Det är också därför man inte har några planer på att återkalla tidningen.

Pingstsamfundets (jaja, de är inget samfund, men så nära det kan bli) Sten-Gunnar Hedin ser här att det finns lätta poäng att hämta och skriver därför på sin stenåldersvariant till blogg (där man mailar in eventulla kommentarer, och de som senare publiceras handplockas) att pingstmedlemmar nu bör lämna Svenska Kyrkan.
– Även om biskop Caroline Krook konstaterar att Niklas Olaison resonemang inte är Svenska kyrkans teologi, så drar församlingen inte in tidningen.
– I det här läget är en vägran att betala kyrkoavgift en förtvivlad men mycket kännbar åtgärd


Själv tycker jag båda ledarna reagerar konstigt.
Det är obegripligt hur domprosten (och ansvarige utgivare) Åke Bonnier godkänt artikeln utifrån premisserna "Mod". Någonstans måste han förväxlat "Mod" med "Idioti" eller "Irrlära".
Det är minst lika märkligt att biskop Krook knappt ens rycker på axlarna åt ämnet, samtidigt som hon fastslår att detta inte är Svenska Kyrkans teologi.
- Det här är absolut inte Svenska kyrkans teologi men man kan inte lägga munkavle på någon.

Men märkligt är också att Sten-Gunnar, bara några dagar efter avslöjandet, väljer att trissa sina samfundsmedlemmar att lämna Svenska Kyrkan. Att tala om "absoluta haveri".
Jag kan förstå att man vill ta till något effektfullt verktyg för att understryka att något är fundamentalt fel, men är det verkligen bästa sättet, och första steget att närma sig ett "Hur tänker ni, Svenska Kyrkan?".
Känns det inte konstigt att en kyrkoföreträdare direkt bestämmer att vad en ansvarig utgivare med hjärnsläpp låter gå förbi, ska få effekt för pingstkyrkomedlemmar Sverige över? Det spelar ingen roll om det finns "godkända" svenska kyrkor. Sten-Gunnar tycker att det är dags att gör något "kännbart". Känns det inte lite pubertalt?

Jag fattar det inte. Och jag förstår mig heller inte på Sten-Gunnars fäbless för förmynderi. Först bestämmer han hur hans medlemmar ska rösta och nu vad de ska ha för övriga medlemskap.
Jaja.

Läs mer: Världen idag (1, 2, 3), Dagen, SvD, Aftonbladet
Bloggar: Kristen.nu, Stefan Olsson

söndag, september 09, 2007

Klüfts storhet...

...kan möjligtvis förstås något bättre efter årets Finnkamp.

Av de åtta (!) grenar hon ställde upp i vann hon fem. Hon är alltså bäst i Sverige OCH Finland i fem av hennes sju bästa grenar. Då tävlar hon mot andra som lägger allt på EN gren.

Bland de fem hon vann fanns tresteg. Det hade hon tränat två gånger tidigare.
t v å gånger tidigare.

jahjälp.

Frälsis riktigt naiva

I helgen gick Frälsningsarméns ledning ut med ett dokument där man lovar förnyelse på kårerna, fokus på ungdomar och nyplantering av sex kårer de senaste fem åren.

Det är magstarkt, vågat men...alldeles för sent?

Det är å andra sidan inget man sticker under stol med. I dokumentet skriver man "Vi bekänner att vi inte alltid tagit vara på de tillfällen vi fått och de människor som ställt sig till förfogande. Så har det varit ibland på grund av fruktan och ibland på grund av bristande tro."
Och det känns sorgligt.
Jag tänker på min egen iver. Hur jag började på frälsis som distriktsungdomskonsulent för några år sedan övertygad om hur jag, med Guds hjälp, kunde förändra samhällen, massor och samfund.
Jag minns min första träff med övriga konsulenter, hur jag delgav min frustration, längtan. Chefen fnös en aning innan han skrockande sa "Ja, jag är rätt tacksam att jag växt ifrån min svart-vita period".
Jag minns hur jag satt tyst och blev ledsen. Inte för att jag inte förstod vad han menade, utan närmast för att han inte kunde ta vara på det jag hade. Att han inte hade förmågan att kanalisera det som var gott - mitt driv, min längtan och mina förmågor - och komplettera det med sin vishet.

Jag minns den efterträdande chefen. Hur många gånger jag fick stånga mig blodig. Jag minns gången då jag till sist fick hota med att själv lägga ut pengar för att finansiera en Credo-inspiratörs 350kr's enkelresa. "Vi har stopp i budgeten", sa frälsischefen, samtidigt som han såg till att vi åkte 11.30 för att vi sex heltidsarbetande skulle få ut en halv dags extra traktamenteersättning. Det krävdes att jag till sist skulle påpeka det för att man skulle ge efter.
Jag minns uddlösheten. Hur förbannad, innerligt ledsen och till sist desillusionerad jag blev.

Det gör nästan ont när jag inser att jag ändå har haft det jämförelsevis lätt.
Jag vet hur många framgångsrika företagsledare, proffsmusiker, entreprenörer och eldsjälar det finns ute i samhället som gått igenom rörelsen. Som gett allt. Haft galna idéer. Men som oftast blivit stoppade, avhysade och nedtystade av invanda, unkna människor som varit rädda. Rädda för att förlora sina trygga inrutade liv. Sina verksamheter. Sina rutiner, uniformer, sånger, träffar.
Traditionens kraft har varit för stark. Ledarskapet för svagt.

Och nu sitter ledningsrådet på ett dokument som ska ändra allt.
Jag vill rycka på axlarna. Skicka ett dystert mail och förklara att det är för sent. Säga att det kanske hade gått att vända för tio år sedan. Helst 20.
Men då är jag precis lika dålig som Frälsningsarmén varit.

Istället vill jag gratulera, lyckönska och välsigna initiativet. Det är ur det naiva, helhjärtade, som riktigt stora förändringar kan ske.
Därför gläds jag med er!
Så fantastiskt att ni vill starta sex nya församlingar på fem år!
Jag gläds över att ni vill satsa resurser på unga!
Kör hårt med förnyelsen av kårerna!

Heja, Frälsis! Lycka till!
Låt Guds vilja få ske.

Om du missade matchen:

Olsens strategi lyckades, men ingen strategi i världen kunde dölja att Christian Wilhelmssons fötter är snabbare än Thomas Helvegs fötter, eller att Zlatan Ibrahimovics fötter är snabbare än Thomas Helvegs bil.
Simon Bank, Aftonbladet, skriver Sverigemedias absolut bästa sportkommentar.

Hjälp vad han är bra.

lördag, september 08, 2007

Finnkamp och integration

Finnkampen på tv. Långdistanslöpare. 6 tävlande. Tre för Sverige, tre för Finland.
Men hudfärgen.
Medan alla finnar är sådär vita som bara finnar kan vara, är två av de tre svenskarna mörkhyade, invandrande svenskar.

Kan vi genom finnkampen spåra något av våra respektive länders integrationspolitik?

Trebarnsmammor



Det är märkligt. Från att jag i år fått smyga undan för att blogga lite, från att jag fnysts och hånskrattats åt, så sitter vi nu båda här framför datorn och bloggnördar oss.
Njuter av att skriva av oss då och då.
Njuter, likt sönderstressade trebarnsmammor, av veta att vi varje dag har en fast punkt att återkomma till - bloggen.

Och som hon gör det, den där Jonna.

Ni läser väl?

Japangräl goes Matrix

Det ska vara japaner till det här.

fredag, september 07, 2007

Axesskväll

Hela Axessredaktionen sitter och knuffsöker på bloggkommentarer, ser jag i bloggstatistiken. Och jag antar att det var därför jag var där. För att kommentera, och låta de hitta något mer.

Det gör jag gärna. För det det var en annorlunda kväll, minst sagt. När jag kom in förstod jag att jag hamnat mitt bland opinionsbildare, forskare, riksdagsledamöter, chefredaktörer och inte hade en enda egentlig koppling till magasinet Axess. Förutom att jag bloggat om dem.
Och det försökte jag att kringå.
Om det är något inom media som ännu inte känns riktigt rumsrent så är det att presentera sig som bloggare. Att låtsas som att det skulle vara ett relevant medie. Så jag struntade i det, och fokuserade istället på de fantastiskt intressanta inbjudna. Och de var flera.

Hamnade till bords med en framtidsforskare. Finns sådana? Vi tillbringade över en timme att diskutera framtid. För internet, för medier, för samhälle.
Diskuterade vidare i livgivande samtal med chefredaktörer och journalister. Där satt vi och pratade scandicbiblar, Sturmark och om det konstiga skeendet bakom Dagens Forskning nedläggning, vars prenumeranter sedermera övergått till just magasinet Axess.

Kvällen gick sakta mot sitt slut, till bakgrund av orientaliska toner, libanesisk buffé och vattenpipor. Och vi njöt. Av mat, dricka och sällskap. En i sanning lyckad fest, för celebrera en tidning som uppenbarligen är beredda att testa nya grepp för att nå ut.

Jag är fascinerad. Över att inbjudan presenteras mig i egenskap av bloggare. Hur, uppenbarligen, högt blogg(ar/en) värderas. Hur viktigt det är att ligga i framkant.
Men också hur viktigt det är för en tidning, tyngd av traditioner, gubbprenumeranter med glasögon på nästippen, vågar, vill och önskar förändra. Att man nu tagit steget mot det mer traditionella magasinet (både i papperskvalitet och utformning) är ju hedervärt.
Men det finns fortfarande många hinder att överkomma.
För hur lätt är det för ett samhälls- humaniora och kulturmagasin att kännas attraktivt för en yngre publik, utan att för den delen bli populärkulturell sellout?
Jag tror inte det handlar om att rucka på varken texter eller innehåll. Men däremot formspråk. Och med detta första steg är Axess på god väg.

Och när vi ändå pratar Martin Jönsson...

...så vill jag kommentera hans senaste post.
SVTs senaste dramaserie, Upp Till Kamp, om 60-70-talets Göteborg drog bara dryg 500 000 tittare efter sitt första avsnitt.
Det är extremt lågt och innebär femmans CSI går förbi, liksom fyrans fars Söderkåkar, som visades samma kväll, också fick högre siffror.

SVT, som den senaste tiden går igenom en gigantisk kris med vikande tittarsiffror bland unga i Sverige, är helt oförstående till de låga siffrorna.

Men vänta. Om SVT vill nå en yngre publik. Är inte en dramsatsning om en tillbakablick till en tid våra föräldrar växte upp, aningen fel ?
Vilken avtrubbad 20-åring föredrar att se när våra föräldrar (eller deras polare...) sprang runt och använde generande slang? Vilken förslappad 25-åring föredrar att se ett tidsdokument på tre gånger 1,5h i jämförelse med nervkittlande brottsdrama?
Inte många.
Var det svårt att gissa, SVT?

Ny bloggfavorit, Martin Jönsson

Han har varit på prov ett tag nu. Så idag är det dags att presentera honom på min bloggroll. Martin Jönsson, svenskans bloggare som länge skrivit och specialiserat sig på reklam och medier.
Och som han gör det.

Är du det minsta intresserad av att hålla dig uppdaterad med det senaste och mest väsentliga inom reklam och medier är Martin Jönssons blogg för dig.
Bokmärk!

Varför sätter jag mig alltid i dessa öppna fyrstolar?

Så sitter jag på det galna Örebro-tåget igen.
En kille sätter sig mittemot och verkar vilja inleda en diskussion.
- Så, säger han och tittar på mig, mina väskor och återupptar meningen.
- Du går i gymnasiet, eller?
Jag skrattfnyser. Grymtar lite. Att han inte riktigt förstått att jag är 6 år äldre än den äldsta gymnasieåldern. Jag vill ställa mig upp för att visa mig själv i helfigur. Min lönnfeta kropp. Mina långa ben. Böja mig fram för att peka på min nästanskäggväxt. Använda svårt språk. Jag vill visa upp min flickvän, visa mitt välstämplade pass.
Ta honom i hans röda krage och skrika "24" i ansiktet på honom så högt och vanvettigt att små otuggade klumpar från lunchen flyger ut och klibbar sig fast i hans ansikte.
Men det gör jag inte.
- Haha. Nejdu, så var det kanske inte riktigt.
Och där och då tar jag upp datorn, slutar svara på hans frågor och låtsas väldigt upptagen.

Vilket halliballo, Axess


Ja hjälpanemig. Kontakter, trevligheter och en skönt releasefest.
Magasinet Axess bjöd upp till en riktigt trevlig festkväll, och jag är nu sent hemkommen och glad över både upplevelser och nyvunna kontakter.
Tyvärr får jag berätta mer imorgon.

Studerande som jag är måste jag sova.
gonatt.

onsdag, september 05, 2007

Äntligen!

...som Gert Fylking hade utbrustit.
För äntligen tar min flickvän, Jonna, steget ut i bloggosfären.
Och det har varit värt väntan!
Jonna är inte bara fantastiskt rolig - hon kan förmedla det i skrift också. Naturligt, ärligt, äkta och med stor självdistans.
Många gånger bättre än min, i jämförelse, skitblogg.

Läs Jonnas detaljer!
http://jonnasdetaljer.wordpress.com/

Vi vann!

Ja, inte för att det var så mycket "vi" i vinnarintervjun. Mest Kotten och Kristofer. Men,hey, jag var ju faktiskt också med! Projektledare, dammit! Så blir det när vännerna runt omkring blir stora. Då glöms man bort. Perifieras till damm som var med och smutsade ned köket.

Nog skämtat.
Det handlar om aftonbladets utlysta tävling i tv-kockeri. Vi gjorde ju för länge sedan några pilotprogram till Blod och eld något som går under arbetsnamnet "Blodigare och eldigare", men när det inte funnits tid att producera ihop något färdigt av det, klippte Kristofer ihop det hela till en fåminuters aptitretare.
Och uppenbarligen uppskattades det, även om motståndet var av lägsta klass.
Det känns kul, och det känns som en fingervisning på att vi borde ta tag i det där igen?

Så - Grattis Kotten (som behöver uppmuntran nu när han ligger hemma sjukskriven för en ögonskada)!

söndag, september 02, 2007

Det va ju ett skämt

Detdär bloggkriget och så. Det förstod ni va?
Och att ni får kalla mig för smeknamn, det förstod ni också, va?
Jag gillar ju er.

Jag försökte bara experimentskriva, ju.

Själv trodde jag annonsen var ett practical joke från humanisterna


Har ni sett den här annonsen i Dagen? Den dyker upp då och då.
Undrar vad de själva tänkte när de fick se annonsen första gången i skrift?

Åh, där är den. Den röda bakgrunden blev fin. Bibelparafrasen också. Och så fina namn. Irrtv. Vänta. Irr, tv. Nämendu. SABLAR!

Och så insåg de att de nyss startat ett företag, en seriös kristen mission, med det osannolikt roliga namnet Irr-TV.
Tänk att ingen såg det! Tänk att ingen sa något! Att ingen flikat in ett - "Ni tror inte att folk tänker på irr-lära? Särskilt när annonsen ofta är utan förklaring?"

Och när "Danne" ändå får en massa inlänkar härifrån...

Kan ni lika gärna gå in och läsa hans svenska version av Anonyma Gudstjänstbesökare. Ship of fools har tydligen hållt på med det en längre period.

Jag skrev om det för länge sedan och menade att det skulle skapa många upprörda känslor osv. Det tror jag fortfarande.
Och jag tror fortfarande att det även kommer bli riktigt bra.

Är det något kyrkan behöver så är det att skakas om och inse hur tråkigt vi har på gudstjänsterna. Tragiskt nog kan det nog behövas en anonym gudstjänstrecensent för att kyrkan ska fatta det.

Så: Signa upp dig som spion. Nu.

Att sparka in öppna dörrar

Daniel Astgård försöker svara mitt "krig". Men det blir så pinsamt att jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta.

Daniel är en duktig och driver sin blogg på ett framgångsrikt sätt. Men någon vidare krigsförare är han visst inte.

Förutom att han gör den extremt dåliga lytesliknelsen "Emanuel ser ut som en groda" avslutar han med det trötta skämtet "Hoppas inte grodan tar illa upp".
Jag känner ett stort behov av att läxa upp honom. Springa fram och rycka honom i hans stora buskiga röda skägg och blåsa honom i öronen tills han lär sig.
För allt annat i hans axelryckning till "strikeback" är helt enkelt fel.
Och då blir det ju nästan tråkigt att slå tillbaka.
1. Jag är inte frälsningssoldat.
2. Jag heter inte "Emmanuel"
3. De båda punkterna ovan gör att anagramskämtet "Madmen Sellout", som antagligen tog en stund att klura ut och som pinsamt nog blev någons slags skämt-high, inte fungerar...

Men så väcker ändå något min ilska. Och det är skönt. Hur hade detta bloggkrig annars kunnat leva vidare. För det lilla wasabrödet till pastor väljer att omnämna mig vid mitt smeknamn. Shrekskämtet till bloggare går in i det heligaste i namnväg och exponerar det som om det vore vilka bokstäver som helst. Vi som aldrig skakat hand, än mindre talats vid. Allramkopian sprider till hela världen det som bara mina vänner kallar mig. Det ord, som ännu aldrig blivit skrivet här på bloggen, använder han lika ovarsamt som om det vore kräftor på kräftskiva. Nej, mina vänner, detta är inget annat än skandal. En förnedring i högsta klass.

Därför, kära vänner och alierade, ska jag nu avslöja "fakta" om Daniel Astgård, på äkta lögn och sakfelaktiga Astgård-vis.

Eller Danne Asgård, som vi brukar kalla honom. En nordisk mytologibeundrare av mest komplicerade sort. För samtidigt som han driver en kristen profil tycks han mer och mer transformeras till en asatroende. Allteftersom har han smygbortstädat "t:et" i sitt efternamn, för att komma närmare en valhallabenämnning: Asgård.
Men det tycks inte räcka för denne hycklare bland hycklare. På senare tid har han därför valt transformera sitt utseende.

Mina damer och herrar. Möt därför Danne Asgård:







Och, för jämförelses skull, asaguden Tor:









Utagerat.
(och om det inte är uppenbart är detta krig och inlägg ett prov på ironi. Ursäkta min otydlighet?)

Bröst skvalpar i mitt ansikte

Jag åker tåg från Örebro. Det är ett kaoståg. Väskor överallt. På varandra. Staplade, och ramlandes. Människor som har fått sittplatser som inte finns.
Och småbarnsmammor.

Framför mig pågår en föreställning som saknar motstycke. En familj i tre generationer sitter i min öppna fyrfåtölj. En far som har tagit av sig skorna och försöker sova bort från verkligheten. En mor - en sådan med illrosa glasögon och blonderat, lite spretigt, hår - tar av skorna OCH strumporna och smörjer in sina fötter i fränt doftande alkohololja. Det verkar vara ett fall av vårtbehandling. Jag spyr.
Och så dottern med den nyfödda sonen. Han skriker och verkar vara huvudanledningen till att fadern väljer att sova bort nuet. Helt plötsligt inser dottern att det är dags för matning av hennes son. Och hon börjar pilla med tröjan.
Fint där. Jag vet att det är nu min mänskliga plikt handlar om att titta bort. Att detta är en del av livet.
Men dottern nöjer sig inte med att försiktigt dra upp tröjan. Snart pillar hon med tröjärmen, och helt plötsligt har hon slitit av sig halva tröjan, tills den ligger som ett tvärsnitt från axeln till hösten. Ett gigantiskt mjölksprängt bröst försöker hänger fritt samtidigt som hon försöker sätta sig till rätta. Det skvalpar och gungar på det mest generande sätt. Jag försöker titta upp i taket. Låtsas tänka djupa tankar. Låtsas inte vara där.
Men det är omöjligt. Alltomvartannat skriker de till, mamman och dottern, och pekar på den lilla sonen som tydligen är söt när han försöker hitta vårtgården till Globen som hänger på samma plats andra kvinnor vanligen har bröst.
Och så skrattar de, vårtmamman och dottern. Och brösten skvalpar i takt med skratten.

Det lustiga här är att samma dotter ser ut att vara av sorten som aldrig skulle gå med på en nollning i skolan. Aldrig skulle hon ens ta av sig till BH för att få till en extra meter i "klädstrecket". Men med en nyfödd son i famnen finns det helt plötsligt inte några gränser för när eller vilka som får se brösten.

Jag vet inte vilka ni är, läsare. Men säkert finns det flera mammor.
Vad är det som får er att bli så modiga? Vad är det som gör det ok att sitta naken? Finns det verkligen inga andra alternativ?

Och vad ska jag göra med min blick?
Tell me, för tusan. Snabbt!

Tillbaka i sajber

Läser igenom de senaste inläggen och inser att de hållit undermålig kvalitet. Ber om ursäkt för det. Dåligt genomarbetade. Massa stavfel. Pinsamheter.

Och så ordet "bjucka". Nytt lågvattenmärke.
Det var Filip Sturwe, vår "hemlige gäst" under samkvämsdagarna, som kilade in det i mitt närliggande ordförråd. Som en objuden, osnuten gäst låg den där bland "burlesk" och "adekvat" och kittlade. Det medelåldersförtuffa ordet kändes så off att det blev roligt. Jag roade mig själv med att tänka i bjudningsmeningar, så jag fick kasta in ett bjucka. Skratta med mig själv. Och så slank den in.
Ledsen för det.

Förresten. Axess har förresten inte svarat på min OS(A)ning än (Hur böjer man OSA?). Det beror väl på att det inte hunnit bli måndag än? Att de gick tidigt i fredags?