onsdag, oktober 31, 2007

Här får ni

Jaha. Men tanke på att ni knappt gav en enda respons på mitt förra inlägg och fråga så tänker inte jag skriva ett uns av intresse i den här posten.

Tand för tand...
Hejdå.

tisdag, oktober 30, 2007

Mobilbloggar

'Oh, vilken speed och regelbundenhet han har fått på sitt bloggande', tänker du.

Och det må vara så. Men mest handlar det om att jag insett att jag kan mobilblogga på 1,5h-bussen.

Men det innebär också att bloggen innehåller en hel del fler vardagsbetraktelser och färre mer eller mindre religiösa pretto/antipretto (jaha, där fick ytterligare två ord att lägga till i T9's ordlista) inlägg.

Och jag undrar här hur ni gör. Om en del av er läser min blogg som jag läser underbaraclaras modeblogg - scrollar förbi modeinläggen men läser med puls åsiktsinläggen.

Inget fel med det. Men jag kan inte låta bli att undra - är mina vardagsinlägg era 'modeposter'?

Jag har smakat kunskapens frukt

Det tar uppenbarligen inte mer än en behandling. För nu har jag hamnat i spiralen. Ontinacken-spiralen. 'Oj, aj'-spiralen.
Hela dagen har jag gått med någon slags märklig nackspärr. Och allt beroende på denna mammons lakej till massös.

Jag är cementad i min övertygelse av att jag nu har skapat mig ett behov jag inte aldrig behövt. Väckt en sovande björn, liksom.

För jag som i 24 år har klarat mig utan en enda nackkram ligger nu i fosterställning och kan inte tänka på annat än babyoljiga händer som pressar muskelknutar.

Jag är fast. En junkie. Jag har smakat på frukten från kunskapens träd. Fjäll har fallit från ögonen. Jag var blind men nu jag ser.

Åh, Gud, jag önskar mig tillbaka till oskuldfullhetens stadie. Då jag, likt adam och eva, var omedveten kring min egen nakenhet - mina knutar i nacken.

En observation över mina egenheter

Av någon märklig anledning ligger det fastgjutet i mitt huvud att en Big Mac kostar 39kr. Så ärdet, liksom. Därför tycker jag all mat över 50kr är hutlöst dyrt.
Så.
Maten på restaurangen här på jobbet kostar 72. Pissdyrt. Men det är buffé. Så det innebär att jag försöker äta för hela dagen. Tar av flera olika maträtter, försöker förnyttiga genom massa sallad, och trycker sedan i mig det innan jag till sist toppar med en kopp kaffe.

Denna märkliga och extremt lättjestinna vana innebär att jag hela eftermiddagarna sitter bakåtlutad i min kontorsstol och ojar mig över att jag är så sjukt mätt.
Det är så jag kan leva med att jag lägger över 50kr på en lunch.

Minne från bröllopet

Jag hamnar bredvid en av brudens kollegor.
Jag: Så, vad jobbar du med?
Han: Jag är stadsplanerare.
Jag: Ja, just det. Som bruden. Men vad är det man gör då egentligen? Jag har fått förklarat massa gånger men det fastnar inte.
*förklara sitt jobb i tio minuter*
Jag: Ah. Men då så. Fast om en halvtimme kommer jag kunna ställa samma fråga igen..
Han, suckandes: Ok, såhär; det är som Sim City.
Jag lyser upp: Va? Är det sant? Du är sim city? På riktigt?
Och helt plötsligt hade jag ett artilleri av följdfrågor: Måste ni placera ut polisstationer med jämna mellanrum för att det inte ska bli våldsamt? Har ni små kartor med var folk rör sig mest? Måste ni variera er för medborgarnas lycka?

Jag kommer aldrig glömma vad en stadsarkitekt är.

måndag, oktober 29, 2007

Och det gör också att mina 3h buss blir lite mer medgörliga

Det är sällan det varit så mycket måndag som det varit idag. Så sjukt segt.
Vanligtvis börjar nyhetsadrenalinet (bäst webb, snabbast, snyggast, vad kan vi göra bättre) ta över och skjutsa mig genom dagen. Men det har varit en sådan död nyhetsdag, och i övrigt fylld med möten att jag känt mig som en säck potatis med ben.

Men så kommer ett sms följt av ett telefonsamtal från en Kaggevän som erbjuder sig fixa njutarmiddag ute i långtbortistan.

Och helt plötsligt kommer en strimma hopp - den här dagen blir kanske inte så tokig ändå.

Ha en skön kväll! Det ska jag ha.

Massage är överskattat

Nu vet jag att massage är ett behov vi klena, individualistiska, egocentrerade människor skapat. Ännu ett trick för oss att må bra - förlåt - bättre. Ännu ett sätt att skylla en krämpa på någon/något.
Raljerande, givetvis.
Men så känns det efter att ha kommit ut från massagerummet och nyvaket konstatera att det inte var mycket mer än en halvtimmes vila, med tillhörande beröring. Extremt överskattat.

Dessutom smörjer de in en i babyolja. Jag hatar oljor och salvor. Jag hatar att bli sådär fuktig. Jag blir blötkatt-tokig. Det var således inte världens bästa öppning när det första massösen gjorde var att droppa onormalt mycket superkladdig olja över hela min rygg, och sedan gång på gång råka komma åt min öron med de kladdiga händerna.

När jag sedan läser kommentarerna där en kollega berättar att massagen inte alls är gratis, och en annan gör mig beredd på kommande förkylningar känns halvtimmen som en total waste of time.

Och till dig som också skulle få massage för första gången: nej, man behöver inte förbereda sig alls. Eller ens ha med sig något.
Men jag är fortfarande osäker på om jag gjorde något fel i sättet jag tog av mig kläderna på överkroppen. Om jag skulle inväntat något eller så. Massösen såg märkbart besvärad ut.

Men det kan ju å andra sidan också bero på min överkropps närmast magiska attraktionskraft.

Massage!

Idag klockan 13 ska jag få massage.
Gratis massage på jobbet.

Jag har aldrig i mitt liv tidigare fått proffsmassage.
Det känns lite läskigt.

söndag, oktober 28, 2007

Lugn, era semesterbild är fortfarande era

Från den, i sammanhanget, något udda källan Marcus Svensson tipsas vi om Computer Swedens lugnande facebookbesked - svensk lag gäller fortfarande i Sverige.

Därmed kan man känna att den extrema nyhetsbomb känns aningens...desarmerad?

Avrapportering

Och så var det ju bröllopet igår.
Mycket trevligt.

Kul (och aningens "du måste vara där för att förstå det roliga") under festen:
Värden: Ja, så har vi ett telegram här från...något franskt ställe...Le Vide, är det visst.
Värden läser upp telegrammet, varpå hela den gotländska skaran av gästerna börjar skratta och i kör utbrister:
"Naj, Lejvide!"
Jag tyckte annars att det var fint. Att hålan orten Levide fick en sådan förfranskning.

Intressant annars är att bröllop lätt får en känsla av en livskrönika över brud och brudgum. Bilder från barndom, mormors tokiga anekdoter och brorsornas stökiga minnen. En försmak av femtioårsfester och begravning. Fast sötare.

Blue Eyes Soul - ni är mina vänner

Jag blir så upplyft, så glad, när jag ser saker göras med kvalitet. Jag älskar de människor som, när de gör något, gör det proffsigt.

Så. Kristna bandet Blue Eyes Soul - ni är mina nya favoriter.

Ni har definitivt gjort svenska kristenhetens bästa musikvideo. Eller, what the heck, bästa video.

Enjoy:

lördag, oktober 27, 2007

Besked

Jonna kom precis tillbaka från sminkningen.
Hon: Du, vi får byta om i bilen

Då vet ni. Det blir den sortens bröllop.

Bara inte bilen, bara inte bilen

Det är knappt två timmar kvar till bröllopet börjar, och jag sitter på ett kafé i kumla och väntar på att Jonna ska sminka klart bruden.
Och jag börjar bli riktigt orolig.
För ännu har vi inte hittat en lösning på när och hur vi ska kunna byta om till våra fina bröllopskläder.

Och hela dagen, helgen, festen - allt, blir förstört om vi måste ligga i bilen och åla på oss kläderna.

Det kom ett mail

"Hej!
Upptäckte ett inlägg på din blogg om mig som jag fann väldigt roande, angående min dialekt. Du skrev: "Han pratade Östgötska. Ni vet sådär komiskt - släpigt fast ändå studsigt - som bara östgötar kan."
Det är ju faktiskt ett väldigt roligt konstaterande, och överraskande - eftersom jag är född i, uppvuxen i och återigen är boendes i Västergötland.
Så här kommer en fråga till dig: är det du som är hopplöst dålig på att känna igen dialekter eller är det jag som inte upptäckt att jag östgöte?

/Carl-Henric"

Himla skit.

...och apropå Halldorf



Häromdagen berättades det för mig att bloggen var citerad i magasinet Petrus. Om nattvard.
Och det är ju lite roligt eftersom de gånger jag skrivit om nattvard har jag behandlat ämnet med motorsåg. Närmast.

Och ännu roligare är det att bredvid citatet från mig så ligger ett citat från helighetens mästare Peter Halldorf. Helt enkelt för att visa på de två olika sätten att se på nattvard.

Klicka på bilden ovan och läs mig raljera över saft och Jesu blod.

Poke hängde med Halldorf på klassresa


(klicka på bilden för förstoring)
Såg ni den roliga illustrationen på Peter Halldorf och de stora kyrkoledarna?
De åkte på en gemensam "klassresa" till Italien och Halldorf var lärare.

Ärkebiskop Wejryd, Hedin, kommendör Poke och massa andra.

Mycket roligt, tycker jag.

Jag är i kumla

...och inser att vi nyss haft följande konversation:
Jag: Jag skulle vilja åka förbi Kumlaanstalten!
Hon: Ja, vilken bra idé! Det får vi se till att hinna.

Hur märkligt är inte det?
Och finns det kartor och broschyrer i turistbyrån om hur man tar sig dit?

fredag, oktober 26, 2007

Jag har världens minsta överkropp och världens längsta ben



Jag hittar en gammal bild på mig på facebook och tappar hakan. Vad är det för monstruöst långa ben som sticker ut från vad som ska antas vara mina försvunna höfter och försvinnande överkropp. Det kan ju inte vara mina? Det måste vara nåt panoramaobjektiv?
Ser ni? Jag skulle kunna stapla två överkroppar på varandra och det skulle ändå inte vara högre än mitt utsträckta ben!

Plötsligt får jag tillbaka en massa flashbacks.
Om hur jag och min blivande flickvän hade haft picknic i grönskan och hon skulle vila sitt huvud på min mage. Men hur hon än letade med sitt huvud så hittade hon bara höftben och revben.
Hon: Men du, var är magen?
Jag: Jaa.. Nä, jag har liksom en ganska kort överkropp.
Hon: Vadå?
Jag: Ja, det finns liksom inget mellanrum mellan höftbenet och revbenen.
Och så asgarvade hon.

Men det har även funnits upsides. Som när vi precis ryckt in i lumpen och skulle göra muskeltester. Armhävningar, situps och ryggsträck.
Ryggsträcket gick ut på att vi la oss raklånga över en bänk med bara överkroppen som stack ut. Sen gällde det att hålla överkroppen uppsträckt så länge som möjligt. Så fort man vek sig så var det slut. Allt gick på tid.
Min tur. Jag la mig, och kände efter så att höftbenet slutade precis i höjd med kanten bänken. Och så började tiden gå.
Två minuter gick. Många gav sig.
Tre minuter. De flesta hade gett sig.
Fyra minuter. Nu var det bara jag kvar.
Helt plötsligt samlades alla runt mig och skrek och ropade för att heja fram mig till att ta den nya kompanirekordtiden.
Och jag rodnade.
För med min stump till överkropp skulle jag kunnat ligga där hur länge som helst.
När jag till sist var uppe i sex minuter kändes det nästan löjligt, och jag gav mig. Och för resten av min lumpentid blev jag ihåkommen och hyllad.

Jahjälp vilken freakshow man är.

Ja, det börjar kanske bli tjatigt nu, men..

Tisdag-fredag den här veckan har varit fullständigt crazy. Som sagt. Aldrig förr har vi haft så fin och intressant webb.
Och jag funderar - är det en exceptionell vecka, eller går det att göra såhär varje vecka?

Och dagen(!) är inte slut än.
Min idol Leif Cyrillus fortsätter snabbuppdatera med det intressantaste och Hasse fortsätter bevaka moderatstämman.

Själv försöker jag varva ner.
Det är bröllop i helgen. Ja, igen. Det gör mig inget. Jag älskar att klä upp mig i kostym, gå med sträckt rygg och känna som om jag är i en film. Lyfta på ena ögonbrynet, skåla och tala intellektualiteter.
Och Jonna ska sminka bruden! Det blir roligt. Hon är duktig.

Det börjar bli lite sjukt dethär

Gick tidigt från jobbet för att hinna till Örebro i helgen. Var tvungen att ta svängen hemförbi för.
att plocka upp lite kläder.
"Svängen".
Väl på tåget förstår jag att det tar längre tid att åka hemförbi än att åka tåg/buss mellan Stockholm och Örebro.

Just nu räknar jag på om det till och med inte skulle gå snabbare att krypa mellan Örebro och Stockholm än åka kommunalt tur och retur mellan Stockholm innerstad och Kagge-fcuk(ing)-holm (hah! mindtrick! Ni trodde jag engelsksvor - jag sa ju bara ett klädmärke!).

Det måste bli ett slut på det här.
Just nu är jag beredd att bo i en skokartong om du har någon.
Maila mig på emanuelkarlsten@gmail.com

torsdag, oktober 25, 2007

Rusa in

...på dagen.se
Vi har en så sjukt bra webb idag!

Jag sitter här med puls.

onsdag, oktober 24, 2007

Ville bara säga...

Det går bra nu. Arbetsmässigt sett. Det är sjuk flyt för webben. Vi var först (eller bland de första) med den här bevara äktenskapet-antikampanjen. Och jag fick toppa tidningen med nyheten. Det var en ny upplevelse. Och roligt.
Och som strössel på det så har vi en extremt fin webb. Ni ser väl det? Och uppskattar det?
Och bättre, och snabbare uppdaterad, ska den bli!
Lita på det.

Ja, men än så orkar jag inte säga ikväll.
Godnatt.

tisdag, oktober 23, 2007

Ni reagerar, jag svarar

Har fått en del reaktioner på saker jag skrivit på bloggen på sistone.
Jag tänkte besvara de nu.

Vi börjar i rätt ände.
Min bloggpost om Frälsningsarmén, deras organisation och hur de fungerar (eller inte fungerar) i U-länder väckte en del reaktioner. Inte på bloggen, där var det nästan helt tyst (varför kommenterar ni inte?) men på Frälsningsarméns Högkvarter. Det var såklart känsligt, inte minst med tanke på att det var många som hade närstående som både jobbade i Pakistan (där en norsk frälsningsofficer blev mördad) och hade nära relationer med landet.
Oavsett det - var det någon som kände sig trampad på, ber jag om ursäkt. Det var inte meningen att vara allt för generaliserande. Men min uppfattning är att problemet är något verkligt. Uppfattades det som att jag kom med färdiga svar till situationen i Pakistan ber jag om ursäkt.
Allt jag ville, och det är egentligen huvudsyftet med bloggen, var att ge min syn på problem och skeenden jag uppfattar och uppfattat.
Ta det för vad det var.

Min bloggpost om Fan och jävlar väckte en del reaktioner hos er läsare. Skönt. Det är nog ett sundhetstecken. Själv ser jag det som toppen på ett isberg. Det finns risk att det kommer mer.

Och det leder oss till det sista svaret:
Hur mår jag egentligen
Ja, frågan har faktiskt kommit upp. Utifrån mina senaste poster när jag hävt ur mig kristensvordomar "Skit" och "himla" så många gånger att det blir patetiskt så kan jag till och med godta att frågan ställs. För det är inte särskilt ofta jag tillåter mig vara så fjönigt arg över patetiskt små händelser. Som Facebook och mördarpendlingen eller måndag hela veckan.

Svaret bottnar dock mest (eller? Det kanske är dolt för mig själv?) i att jag prövar.

En av de största fördelarna jag själv ser med bloggen är att det får vara en plats där jag får pröva mig fram. Pröva att addressera olika saker på olika sätt. Att få vara skitarg, eller diplomatisk. Att belysa saker med eller utan twist. Att vara raljerande.

Just nu är jag i en period där jag vill testa frustration. Att underblåsa frustration och försöka få in det i text. Därav det konstigt stora antalet "skit" och sånt...

Till sist har de senaste veckorna också varit ett test ifall den här bloggen någonsin skulle kunna passa in på Dagen.se. Det finns flera skäl till varför den inte skulle vara där, men också flera skäl om varför den skulle vara där. Men den största frågan, för mig själv, var - kan jag skriva det jag vill även vid en flytt?
För att testa hur andra reagerade har jag därför passat på att vara extra raljerande, och extra kritisk.
För jag vill åtminstone ha möjligheten att vara det, även i framtiden.
Resultatet av min egna undersökning är att det just nu känns ganska skeptiskt. Eller vad säger ni?


Så. Då vet ni allt.

Jag mår förhållandevis bra.
(även om det där himlaskitbussåkandet is killing me)

Aftonbladet bjuder in bloggkommentarer

Aftonbladet presenterade idag en smygstart på deras egen version av Twingly. Ja, för det är inte Twingly, men samma funktion.

Här på bloggen pågick det för längesedan en diskussion mellan mig och Sigge (och jag blir nästan stolt när jag läser hur framstående profetisk jag var i mina analyser kring Twingly!) om varför Twingly var bra, och varför Aftonbladet skulle hoppa på tåget.
Sigge slutade kort därefter på Aftonbladet, men hann lova att det sista han skulle göra var att implementera en EGEN variant av Twingly.

Det blev inte så. Aftonbladet.se bytte publiceringsverktyg och allt sköts på till framtiden. Tills idag. Då hans efterträdare Lotta presenterade deras smygstart (än så länge bara på webbens kultursidor)nya variant av Twingly.
Och utan att testa den (det gör jag nu) känns det riktigt bra.
Aftonbladet tar hjälp av den egenägda portalen Bloggportalen. Därmed har man redan 17 000 av Sveriges bloggar och blogginlägg indexerade och behöver inte alls, som Twingly, bygga på att bloggare surfar in på deras sajt och registrerar pingar för att kunna synas under deras artiklar.

Därmed hamnar Aftonbladet återigen i framkant, även inom bloggområdet.
Och det ska bli spännande att se hur de hanterar bloggar som lyfter deras pinsamt uppenbara fel. Som det här (som Aftonbladet aldrig brydde sig om att ta itu med).

Det enda märkliga är varför Aftonbladet väljer att härma DNs rangordning av bloggarna - där de mest länkade bloggarna hamnar överst. Varför de inte gör som SvD och Dagen och låter de bloggar som senast skrev om nyheten hamna överst i deras listor, är för mig helt obegripligt. De största - eller mest länkade - bloggarna har ju knappast mer intressanta poster än de mindre. Snarare är det tvärtom - de största är stora för att de har länkat och länkat och länkat (a.k.a twinglyhorat) till de stora sajterna.
Det piskar på en likriktning som känns märklig.

Vidare kan man undra hur Expressen nu ska svara. De ligger rejält efter och har ingen uppbyggd bloggplattform.
Möjligtvis har Expressen en chans om de lägger ett jättebud på Johans knuff.se. Och det hade iofs varit ett genidrag. Då hade de inte bara köpt Sveriges bästa bloggportal, utan också ett enormt förtroendekapital och en välutvecklad plattform.
Men det köpte blir aldrig av. Väl?

Till sist: Lagom till Aftonbladets nya Twingly-variant har man också lyckats indexera tidningen Dagens artiklar på bloggportalen (där Jonna i skrivande stund ligger överst!). Det är ju fint.
Det tog bara tre månader.

Jag har misst höstens långkalsong-oskuld

Det känns inte helt bra.

Förresten: Nu är det bara sju månader kvar till sommaren.

My manhood!

Jag har känt mig så fräsch de senaste dagarna. Det är min nya deo. Köpte den akut en gång. Hittade inga klassiska, så jag testade ett nytt märke. Nivea.

Jag har inte fattat vad det var som varit så fräscht. Det enda jag insett är att om jag vill må lite bättre så är det bara att flaxa lite med överarmarna så pyser det ut en vacker arom.

Men så idag gjorde jag den hemska upptäckten. Jag har tjejdeo! Exakt samma doft som Jonna har! Jag fattar inte! Det står inte någonstans på burken! Men det står mig nu fullständigt klart - det är tjejdoften som gör mig fräsch.
Och helt plötsligt skäms jag som en hund. Av att jag gått till jobbet varje dag och doftat rosa himmel och sommaräng. Att jag inte fattat.

Vad har mina parfymkännande kvinnliga kollegor egentligen tänkt om mig? Funderar de nu på om jag bär trosor till jobbet?

Tills vidare kommer jag nu morgonpreppa mig med aceton och tvål under armarna.

lördag, oktober 20, 2007

Bröllopsladdning

Jag är påväg till bröllop.
Det händer då och då, när man är i frikyrkovärlden. Man gifter sig liksom då.

Det låter kanske inte så konstigt, men för de flesta andra, icketroende, i min ålder så är de alltid förbluffade över att jag går så ofta på bröllop.

Hursomhelst. Idag är det dags igen. Och jag får sätta på mig kostymen. Det ska bli riktigt kul.

Vi hörs!

Kedjebrevens comeback

Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta i venerna.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.

Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik "Fwd: LÄS DETTA - LIVSVIKTIGT" och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skit (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).

Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. "FunWall" och "SuperWall" heter de pestsmittade asen. En application på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, kloka människor. Som gör att de skickar ut vilket himla skit som helst. Rosor om att vi är vänner - men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller idiottexter där man blandar ihop bokstäverna i ord och får det att framstå som att "om du kan läsa dethär är du smartast i världen" Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min sketna superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.

Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrota.

Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.

fredag, oktober 19, 2007

Dagens överraskning

Pratade med Carl-Henrik Jaktlund på telefon idag (nivet, han som skrivit artikelserien om messianerna - den mest klickade artikelserien på dagen.se på år och da'r).

Han pratade Östgötska. Ni vet sådär komiskt - släpigt fast ändå studsigt - som bara östgötar kan.

Det var överraskande.

Jag är stolt över min arbetsplats


Idag hade vi redaktionsdag. Vi har nyligen fått presenterat ett undersökningsresultat om hur vi, som tidning, ska nå de vi idag inte når.
Det är spännande.

Så vi träffades på ett fancy ställe med fin mat och extremtrevlig personal (Åh, så jag älskar att vara på ett privat företag som drivs på marknadsekonomisk grund) och pratade framtid.
Det är så fint. Att vara på en plats som satsar för att få sina arbetare att må bra, och visionera fritt om framtiden - hur kan vi bli bättre. Jag gillart.

Det kändes inte mindre inspirerande av att nyhetschefen hade fixat en fantastiskt kreativ framsida till dagens tidning (som trycktes upp i abnomt stor upplaga för att förbereda inför Dagen-dagen - en dag som riktas till alla tidningens ägarförsamlingar mfl.).

Det gjordes en wrap-over på förstasidan där det kluddades med spritpenna av vad tidningen är. "Starkt varumärke" på loggan, "Skarpa analyser" över ledarsidorna, "Spännande intervjuer" över adaktusson-intervjun.

Innanför var tidningens vanliga förstasida, utan kludd.

Vi är bra på Dagen.
Det vet ni, va?

Små korta fredagstips

Om ni, mot all förmodan, skulle sitta hemma och uggla, som jag (förlåt ByGrace, jag skulle ha varit på er konsert. Nu är det försent. Ni börjar om två minuter), så får ni här tre små läsvärda, längre texter.

Den första är om den där humanistdrabbningen jag pratat om. Den mellan de "riktiga" humanisterna och "humanisterna". Eller; den mellan Anders Björnsson och Christer Sturmark.
Birger Schlaug har skrivit om den. Och skrivit om sitt eget sökande under en motorcykelfärd.
Ömsint.
http://schlaug.blogspot.com/

Sen har Marcus Svensson på SMP (han gick också kaggeholm, btw - inte för att jag gjorde det...men iaf) som skriver om bloggares makt i den politiska världen.
http://smp.se/ledare.html
(länken fungerar nog bara idag, sorry. Och vad är grejen med smp's hemsida? Världssämst? Och de ska få Twingly? t t t t t )

Till sist är Elisabeth Sandlund, denna radikala kvinna (som för övrigt fått mig - för första gången - bli intresserad av att gå till Svenska Kyrkan), intervjuad av Oskarshamnsposten (barometern) inför hennes besök där imorgon.
Se nån snubbes analys och lyssna till intervjun!

Så.
Spring nu iväg och roa er, barn.

torsdag, oktober 18, 2007

Nu är det verkligen officiellt


Idag hände något stort.

Mitt namn står på telefondisplayen.
Skit i att få egna skåp, rikskuponger och postfack. Det är när ens namn finns på displayen som det är riktigt på riktigt.

Det var en fin stund när jag upptäckte det idag.

Jag är läskigt ängslig



Kolla vad jag hittade i min nya jacka! En låtsaströja! Liksom en ram av vad som ska se ut att vara en tjocktröja. Som ska sitta fastknäppt utmed jackkanten.
Vad är det för tönterier? Man kan ju inte ha på sig en halvtröja? Vad ska det se ut som? Att jag alltid väljer att sätta på mig min svarta överdragströja varje gång jag använder min svarta jacka?

Vem använder såntdär? Vem låter det sitta kvar?
Jo, jag. Ända tills idag.

Hörrni, ni som har sett, fnissat, men inte sagt till - jag hade inte sett det. Jag fattade det inte. Trodde det satt ihop. Såg inte att det gick att ta av. Att det var inbyggt liksom. Inte såhär töntlåtsas.
Ok?

Nu är den avtagen. Jag är cool igen.
Jag köpte ju till och med en nästanpalestinasjal.

Såhär ser en vanlig mördarpendling ut


Tre timmar. Tre himla skittimmar varje dag åker jag buss.

Först 50 minuter buss till Brommaplan. Dessa är de värsta. Ner i kringelkrokar och förbi samma gamla skittråkiga hus. Här gäller det att försöka skapa riktmärken att se fram emot.
Först ut är Agneta Fältskogs hem. Ja, det ligger här ute, nästan granne med Kaggeholm. Med hästar, massa hus och "privat område"-skyltar. Här kan man försöka kisa och få en (förvisso omöjlig) blick av ms Abba herself. Eller fundera på om Expressen skulle betala om jag hoppade av bussen och tog några smygbilder. Och hur skulle de smygbilderna i så fall se ut?

Andra trick är att skapa historier kring de medresande. Kanske har ekeröbratkillen bredvid mig föräldrar som har tjänat deras pengar på knark och prostitution? Kanske är damen i grön jacka miljonär som kommer bjuda in mig på finmiddag på sitt slott ikväll? Med Ingvar Kamprad som gäst? Men det vet jag ju inte när frågan skulle komma. Ska jag tacka ja, ändå?

Eller så försöker jag sova. Jag har fixat en såndär löjlig nackkudde. Såndär jag aldrig trodde jag skulle köpa. Sån har jag lindad runt nacken och ser töntig ut.

Väl framme på Brommaplan börjar dagen på riktigt. Först springtävling till tunnelbanan - viktigt att hinna med första tuben - gärna en extra tidig - annars blir jag sen till jobbet.
Sen börjar ståuppläsatidningsracet. Läs så mycket som möjligt, i så många tidningar som möjligt.
Två stationer, 7 minuter senare, byter jag mot Alvik. Spring igen. Små marginaler. Tvärbana mot liljeholmen. Ett litet nöjesparkståg där man trycker på stoppknappar och åker i göteborgvariantsspårvagn.

1h, 15min. Sista biten liljeholmen - telefonplan. Här är allt frid och fröjd. Dagen har börjat, jag är snart framme och jag är förhoppningsvis i tid.

Så sitter jag på jobbet åtta timmar, och våndas inför hemresan.

Tre. TRE himla skittimmar varje dag.

onsdag, oktober 17, 2007

Måndag hela veckan

Idag är en himlaskitdag.
Jag är trött grinig och gör livet surt för min omgivning.

Det här 1,5h pendlandet (enkel riktning) måste få ett slut. Såhär kan jag inte vara.

Inte blev dagen bättre av att hela min bandade intervju med svenska freds ang Jasengripen försvann i ett svarthål någonstans. Obegripligt. Vi som hade läge att bli först.

Himlaskitdag.

Ikväll är det bäst för Zlatan att han klackar, cykelsparkar och "gudshandar" in bollen i mål.

tisdag, oktober 16, 2007

Webbnytt

Antar att de flesta av er sett att SvD har gjort om sin sajt och att ett tiotal tidningar nu börjat lansera Twingly.

Twingly är nu riktigt hett. Utvecklingsfirman Mindpark har knutit till sig Twingly till alla deras tidningar. Smålandsposten, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Borås Tidning, mfl, ska alla inom kort (HD har redan fått) börja använda tjänsten.

Nu börjar det hetta till på allvar. Då kommer det bli allt tydligare hur viktigt det är att finnas med i leken.
Men där finns ju Dagen redan.

SvD har lanserat sin nya sajt idag.
Har stort problem med deras nya, större, typsnitt. Antagligen anpassat för att alla - även äldre - ska känna sig välkomna att läsa sidan. Men det finns lättare sätt att lösa sådant, och det känns fult.
Men det finns mycket att lära från SvD's lansering. Och de är fortfarande, i mitt tycke, den bästa nyhetssajten.

Äh. Vilken trött post dethär blev.
Nu går jag och lägger mig.

När reklam blir något ogenomtänkt

via notanotherplanningblog

Statistikhetsen

Jag har insett att det får vara nog nu. Med den här statistikhetsen. Att tävla vem som har flest läsare och sånt. Att det inte finns någon anledning för mig att skriva om jag ska hålla på och twinglyhora och försöka "vinna" över andra genom att få högre ranking.

Och för att riktigt övertyga mig själv om detdär så har jag nu tagit bort mig från bloggportalens och bloggtoppens räkneverk.

Så nu ligger jag hos dem, platt på botten.

Och mitt hopp sitter till löftet - den siste ska bli först

måndag, oktober 15, 2007

Jag kan inte skaka det

Jag sitter här helt tom. Jag brukar inte känna såhär. Brukar rinna av mig ganska snabbt.
Men dethär. Jahjälp.

Hela händelsen har egentligen gått mig helt förbi. Skymts av slagsmålet här i Stockholm där nån highrollerbrat blev nedsparkad och mördad av andra brats. Sjukt det också, såklart.

Men så läser jag om den lätt handikappade 19-åringen från Karlskrona. Som, tillsammans med sin familj, fått utstå den grövsta mobbing som kan tänkas under två år.
15-16-åringar som fastnat i nån maktspiral som lett de till att tortera skiten ur 19-åringen. Nattliga samtal med hot och skrik. Telefonnummer utlagda på communitys med uppmaning om att göra detsamma. Sprängda, snodda brevlådor, som tvingat familjen vidarebefordra breven till vänner. Förstörda mopeder och fordon. Förföljning, mobbning och hetsning i mopedjakter som slutat med att 19-åringen får stanna och kräkas, samtidigt som mobbarna står runtomkring och fortsätter stena honom till döds psykiskt.

Och så trappas det upp. Föräldrarna förföljs. De ska dö eftersom de försvarar sin son. Bilar prejas av vägen, dörrar slits upp i farten. Sonen ska dö.
Det var en jargon. Givetvis. Kanske aldrig reella hot.

Men när mopedgänget väl stod där under fredagskvällen - samma dag som de länge cirkulerat runt mammans bil med sina mopeder - och hade aviserat om död till den 19-årige pojken, och de möter den nyss hemvändande modern med spikpåkar, för att sedan - efter att modern lyckats fly - fortsätter mot huset där fadern och två barn fanns, blev det för mycket.
Han var tvungen att göra något, den 50-årige pappan. Så han tog hagelbössan ur vapenskåpet och mötte ungdomarna.
Och avlossade till slut åtminstone två skott mot två killar.
Det ena dödligt.

Och här någonstans känner jag mig tom. Maktlös. Och så förbannat ledsen. För Gud ska veta att jag i alla lägen antagligen hade agerat exakt likadant som pappan.
Jag nästan kvävs av den maktlöshet historien berättar. När polis vägrar agera. Ingen tar ansvar. Där står han, pappan, helt naken inför faktumet att mobben - den som drivits längre och längre - står med död och knackar på dörren.

Ja, jag hade banne mig agerat likadant.

Har du missat det här måste du läsa nedan.
Förkrossande sjukt.
Aftonbladet 1, 2


Det är någonstans här jag känner som störst nöd för människor - de som, trängda i ett hörn, känner att de är helt utelämnade till sina plågoandar.

Roligt från senaste numret av magasinet Ikon


Från deras "Goa ställen på nätet", sid 21.

fredag, oktober 12, 2007

Fredagstitt

Sitter och ser Idol. Första gången jag sett det i år. Lite underligt eftersom jag varit en idoljunkie tidigare. Inte bara Idol. Alla såpor. Baren, Big Brother, Fame Factory. Hela baletten.

Därför känns det extra konstigt.
Utöver att dessa spåvärldar i år verkar har krockat (Big Brother-deltagaren Marie Picasso - hon som låg och förlovade sig med Benjamin - är med) så är det ett överlag dåligt Idolprogram.

Programmet dog ju redan förra året. Då Marcus vann. Slentrianmarcus. Marcus med näven i luften. RockMarcus som körde coldplayballader. Ni fattar.
Idol var slut redan då. När han körde över allt "motstånd".
TV4 förstod säkert att det redan då var kört med en säson till. Men av samma skäl som det finns en Gudfadern 3 kör Idol en vända till. Mjölka skiten så länge det går.

Jaja.

Christoffer Hiding var bäst.
Men det säger inte mycket.

Nu ser jag Fredag hela veckan.

Vilken Dag(en)


Idag är en såndär dag då jag känner mig extra stolt över att vara en del av Dagen.
När vi visar hela vårt spektrum av kompetens och kreativitet.

Andreas gjorde igår en fantastisk förstasida, där han, istället för att lyfta puffar, gör förstasidan till ett kontrakt där vi lovar att vara goda förebilder för vår omgivning - ett beslut om ett aktivt samhällsengagemang.
På några rader, och genom en klar nyhetsvärdering, visar Dagen tydligt att tidningen inte handlar om en slentrianmässig jakt på nyhetsstoff från en trött frikyrkovärld, utan om att engagera och trigga läsarna att själva ta ställning och reagera.

Mään. Jag blir så stolt så jag spricker. Springer runt med datorn och pdf-tidningen och ropar till alla att de ska komma och titta. Jag vill tillbaka till jobbet bums. Börja bygga ett Dagen.se som, med samma uppdrag, gör massa kreativa och roliga prylar.

Hela tidningen är för övrigt idag späckad med intressantheter. Therese har tillsammans med redigerare gjort ett fantastiskt jobb med featuresidorna och börjat en ny serie - "Jaha!" - som ska få oss att lyfta på ögonbrynen över olika saker (idag en sammanfattning av vad religioner egentligen handlar om).
Alkoholserien fortsätter.
Dagen uppmärksammar att en kristen friskola fått bäst i test (sug på den Marita Ulvskog) och Thomas skriver en bra ledare.

Hörrni.
Skit i era andra morgontidningar. Köp Dagen. Aldrig har det känts så uppenbart.

Dagens roligaste

...är Henrik Schyfferts dialog med ett butiksbiträde i samband med att han ska köpa bläckpatroner.

"Jag vill att du ska veta att jag skäms."

Läs hela dialogen! Ett måste.

via betaalfa

torsdag, oktober 11, 2007

Jag är en partisk skit

...så när nån journalist från ungdomsmagasinet IKON ringde och frågade om tips på de bästa "kristna" sajterna så uppgav jag naturligtvis den egengjorda (nåja) sajten blodocheld.se

I det senaste numret beskriver de sajten som "Det kristna communityt med internets mest offensiva namn".
Roligt.

Illa

Jag var på svensexa i tisdags. En lugn, fin och säker svensexa på centralbadet.
Men trots det lyckades jag med konstverket att knäcka mitt kontokort

Det var i samband med superidén att ta med mig kontokortet i badbyxfickan ut i poolerna.
"Fint. Då slipper man springa in till skåpet ifall man vill ha något att äta eller dricka".

Och allt det där gick väldigt bra. Tills jag gick in i duschen, drog av mig badbyxorna och skulla vrida ut dem.

"CRACK"



Skit.

Bra

Dagen har idag påbörjat en strålande artikelserie om alkohol. Grym!
Andreas Jansson skriver en ganska öm artikel om två unga killar med olika alkoholsyn.
Jag har lust att skriva en massa om det här. Men det hinner jag inte. För nu åker jag till Örebro på kramkalas.

Så läs istället artikeln själv
. Och reagera!

onsdag, oktober 10, 2007

Detaljerna har fått uppmärksamhet

Jonna har fått en egoboost. Hon, den statistikgalna, har precis blivit länkad av Linda Skugge. Fattar ni. Linda Skugge. Hon, bloggmonstret, som stressbloggar på amelia.
Amelia. Fattar ni? Amelia, Jonnas favvotidning.
Statistikrekord, och alla lyckokänslor som kommer med det.

Och jag ska åka till Örebro, till henne, imorgon.
Det kommer bli en bra helg.
Tack Linda!

Dagen dammsuger mig

Det är ju helt värdelöst att jobba på en tidning när man har blogg.
Jag kan inte skriva om nyheter, eftersom andra medier kanske snappar upp de då. Gissa om jag igår var sugen att skriva om den där Microsoftevangelisten som finns i Dagens tidning (igen, jag kan ju inte länka till artiklar jag själv skrivit, men just nu ligger den som en toppuff på dagen.se).

Inte heller kan jag kommentera den bloggare som skrivit negativt om Dagen den senaste tiden. Inte för att jag känner något behov att kritisera honom utifrån sakfrågan, men däremot hade det varit roligt att bara kommentera händelsen. Undra varifrån aggressiviteten kommer. Undra om det finns tillräckligt med underlag för kritiken.
Men det kan jag ju inte skriva om. Väl? För jag är ju nu en del av dagen. Mina tankar - eller minsta antydan till kritik - skulle ju klassas som partiskt ogiltiga.

Så då får jag sitta här för mig själv. Och tycka till om svordomar och grejer.
Men det är ju rätt roligt det också.

Bara så ni vet vad som händer.

Det har varit några hektiska dagar på sistone. Jag bor fortfarande kvar på skolans internat och varje dag spenderar jag totalt 3 timmar på tåg och buss. Sjukt.

Jag har fått några tips från er läsare om bostad här i stockholm, men ännu har inget lett till något. Är det någon mer som har tips så hör jättegärna av er. Mailadress står till höger.

Ja, vi hörs senare. Hej.

söndag, oktober 07, 2007

Fan och jävlar

Ibland får jag sån lust att slänga in en harang svordomar när jag hänger med mina kristna jämnåriga vänner. Säga "Fan i Helvete" och se dem direkt men slött i ögat. Som att det inte gör mig något att de hörde. Att jag är medveten om vad jag gjorde, men att jag fortfarande är jag. Kristen och sånt.

Jag vet inte hur de hade reagerat. Jag har väl egentligen ingen önskan att testa - tycker svordomen är en brist i språket. Men ibland skulle jag vilja provocera våra pryda små kristentankar till månen. Se om de stannat upp, fnissat generat eller bara skruvat på sig.
Röra om i deras kristentillrättade hjärnor och ställa deras uppfattning på kant. Få de sluta se mig som en kristen väntad, självklart produkt. Sluta se på sig själva, sin omgivning, sin kyrka som en del i ett redan lagt kristenpussel.

Jag har i flera år blivit mer och mer revoltig när det gäller kristenprylar. Som gudstjänstsånger. Lovsång. Hela den inofficiella tävlingen om vem som sjunger vackrast, tar finast överstämmor och lever sig in mest.
Fy, jag äcklas lite bara jag tänker på det.
Det är så förbannat likriktat och masspsykosaktigt exkluderande att jag vill blåsa mina skönsjungande kollegor i örat och påpeka "Se, jag är kristen och drog ett skämt med dig. Mitt under lovsången, haha".
Eller att grejen att stå upp när man sjunger. Helst med uppsträckta händer.
"Lägg ner skiten", tänker jag, och har de senaste åren demonstrativt ofta suttit ned vid lovsång. Just med tanke på att jag säkert är ett föredöme till yngre eller andra vill jag tydligt säga "Det är ok att göra vad du vill."
Sitt ned.
Titta rakt fram, eller på de andra i kyrkosalen.
Skit i att knäppa händerna i bön.

Eller med bönen. Känner ni igen nissarna som alltid punkterar eller kommatterar sina böner med ett "Fader". Eller, för den delen, inleder med dito. "Fader, vi tackar dig, Fader, för att vi får vara här idag, Fader. Tack Gud också, Fader, för att Per får vara med oss frisk idag, Fader.".
Jag blir tokig.
För att inte tala när bönen går runt bordet i en mindre grupp och alla förväntas be en kort ramsa. Aldrig att jag ska göra något bara för att det ska vara. Aldrig att jag tänker slentrianbe.
Så demonstrativvägrar jag. Bara för att förklara eller slå fast - det är ok att göra såhär.

Vi är likriktade, stöpta och fantasilösa. Jag är så trött på hur vi pratar. Jag är så trött att prata om hur vi pratar. Jag är så trött på att prata om lösningar. Trött på teologi och argument.
Jag vill skita i hela skiten. Säga Fan och djävlar och få en gammal bibelskolekompis att huka.
Justera vår märkligt allmängiltiga syn på synd.
Ge Gud ett frikort att örfila mig varje gång jag rynkar på näsan åt någons "syndiga beteende".

Men framförallt vill jag att något ska betyda något. Nån gång.
För det handlar inte om att kristna inte har ärliga intentioner. Eller inte vill. Utan att det alltsomoftast stannar just vid vilja.
För den tro vi bekänner oss till, den Bibel vi läser; den handlar inte om mysiga andakter, fällda tårar och omvändelse. Utan handling. Handling, handling, handling.
Där vi, och våra naiva handlingar, kan få gigantiska effekter.

Jag tror på det där. Jättemycket. Men just nu sitter jag och ryggar tillbaka. Orkar inte gå in i det pretentiösa landskapet kristen. Trivs så bra med att få vara med människor fri från förutsättningar. Tycker om samtalet där Gud inte handlar om kyrkans begränsade värld, utan om livet, livet utan Gud, med Gud, och det surrealistiska men ändå påtagliga "om". Om Gud finns.
Där någonstans lever jag nu. Och trivs med det. Att få peka på Honom, därbortanför en färdigstöpt kyrka. Där någonstans gillar jag att vara. Med människor. Nya människor. Där jag kan peka förbi kyrkan, rakt på Gud.

Och samtidigt som jag för tre sekunder sedan var beredd på skriva att jag inte orkar driva någon väckelse, någon naiv tro om massornas frälsning, undrar jag nu om det inte är just det jag gör. Där och då.
Om det inte är där jag hittar min största trigger - bland människorna som säger Fan och jävlar men inte tror på någon sådan makt själva. Där ligger vårt uppdrag, bland de står jag som närmast Gud och där finner jag som störst tillfredsställelse.
När det jag gör får faktisk betydelse för den som aldrig sett något annat än kyrkans förutsättande värld. När en världsuppfattning ändras. Ett "om" släpps in i tankesfären. Där det övernaturliga är i fokus, och formerna ligger så långt bort att de aldrig nämns.

Då kvarstår bara att hitta en kyrka där de kan få säga Fan och jävlar.
Moment22-as.

Björnsson läxar upp

Sturmark och Förbundet Humanisterna rusar än en gång förbi sig själv i intolerans. Det visar Anders Björnsson ganska tydligt i sitt inlägg på Brännpunkt igår.
Det är märkligt hur de agerar, de där Förbundshumanisterna. Om de tycker att de vinner mark med sin publicerade debattartiklar? Men för varje grej de skriver, eller gör, får de mer pisk. Som att ett steg framåt innebär två tillbaka.

Jag träffade förresten Anders Björnsson på en tillställning för några veckor sedan. Vi hade ett längre samtal om humanism, Sturmark och ScandicBiblar (kontra porr). I det samtalet blir det extra märkvärdigt att Sturmark börjar få patent på sin tolkning av humanism. En tolkning där extrem intolerans gentom religion, och kristendom i synnerhet, är lag. Där är Björnssons öppna förhållningssätt och just "tolerans" ett riktmärke.

11e oktober drabbar Sturmark och Björnsson samman i en debatt på ABF-huset i Stockholm. Det känns mer och mer som att det är en debatt man inte får missa.
Ska vi gå?

Satt jag bredvid ett geni?

Sitter på X2000 påväg hem. Bredvid mig satte sig en liten, tunn tjej. När konduktören kommer och ska kontrollera biljetten visar det sig att hon varken har biljett eller bokningsnummer. Hon svamlar och stammar och har ingen egentlig anledning alls.
Konduktören går iväg, ropar på förstärkning, kommer tillbaka och förklarar att hon måste gå av vid nästa station. Tjejen nickar blygt.

Jag har alltid funderat på hur jag skulle göra i situationer som den där. Om jag skulle dra på världens skådespel kring min hemska situation - utelåst, datorkrasch, och jag som är påväg till begravning. Eller om man ska spela undvikande och bortkommen.

Tjejen körde definitivt på det senare. Så tafatt och helt utan ursäkt så att jag nästan tror det var översmart.

Som att hon inte hade något emot att kliva av på nästa hållplats. Som att hon faktiskt bodde i Flen.

Jag kan inte bestämma mig om hon var ett geni eller bara helt korkad.

lördag, oktober 06, 2007

"Kunskap"?

Ni kollar väl in mina tipsade bloggar här till höger? De är de bästa bloggarna på nätet just nu. Även fast de är väldigt olika varandra.
Hursomhelst.
Johan tipsar idag om en film som får mig att skämmas som en hund.
"Sveriges bästa talare" talar om kunskap som närmast är "västvärldskunskap".
För när en av världens bästa basketspelare - en kines - spelar sina matcher i NBA är det fler kineser som bänkar sig framför TVn än vad det finns amerikaner i världen.
Men trots det behandlar sorterar vi, vårt medvetande och våra medier Kina som ett U-land i klass med Sri Lanka.

Detta är veckans måste-se. Underhållande, fängslande och rannsakande uppläxande!

Jorå, men min lördag var rätt bra den också

En kompis som arbetar som projektledare och hade ikväll, genom jobbet, hyrt en VIP-loge på Cloetta Center. Ni vet, hemmaarena för hockeylaget Linköping HC. Självklart åkte jag dit.
Så ikväll, när LHC sopade banan med Modo (7-2) satt vi uppe i vår loge, hade avnjutit middag, blivit personligen informerade om lagläget av sportchefen, och såg allt från vår egen, privata, lilla läktare.


Jag kan tänka mig sämre sätt att spendera mina lördagar.

fredag, oktober 05, 2007

Kuriosa en fredagseftermiddag

Första dagen på nya jobbet är snart slut, och jag gläds över att Telefonplan äntligen blivit en plan för telefoner.
Nu har mobiltelefonen täckning!
Phew.
***
Tack för alla glada tillrop, förresten. Och tack för alla lustiga gissningar!
***
Hörrni. Ursäkta. Jag ska minnas att aldrig skriva sådär långt igen. Det bara blev så.
Inte ens min flickvän orkade läsa igenom det...
***
Jag är i desperat behov av bostad i Stockholm stad, eller i närheten av telefonplan. Vet du något eller har du någon kontakt som kan hjälpa mig hitta bostad får du gärna höra av dig:
emanuelkarlsten@gmail.com
***
Nu ska jag gå och fira med en kaffe
Godfredag!

Beslutet: Släpper skolan för att blir redaktör för Dagen,se

Då var det dags. Arbetsplatsen är informerad. Skolan är informerad.
Allt är klart.

Och nu presenterar jag även bloggläsare och vänner in i beslutet.

Från och med idag avslutar jag journalistutbildningen på Kaggeholm, och börjar heltid som redaktör för Dagen.se

Förfrågan kom från Dagen för en vecka sedan, och beslut önskades tas ganska snabbt. Spontant var jag övertygad om att jag skulle tacka nej, ta det lugnt och fortsätta mina studier ett år. Det var ju därför jag började på Kaggeholm. För att få en gedigen, praktisk journalistisk utbildning och fokusera på mitt skrivande. Att slippa alltid ta ytterst ansvar, pressas till goda resultat. Bara vara student, bekymmersfri och skrivande.
Men erbjudandet var för bra för att tacka nej.
Dagen är i en fantastiskt spännande fas. Med Elisabeth Sandlund som ny chefredaktör, stora kommande satsningar på webben, och det enorma förtroende jag fått och känner från Dagens ledning fanns helt enkelt inget annat beslut att ta.

Dagen som tidning har stor potential (och här måste vi nå ut bättre och större för att få fler att förstå det). Dagen som arbetsplats är fantastisk. Dagen som erfarenhet betyder mycket rent karriärsmässigt.
Och - ärligt talat - en redaktörtjänst för mig, en outbildad 24-åring, är extremt smickrande.

Men jag släpper varken utbildning och skrivandet. Under våren kommer jag söka in på en journalistisk grundkurs på journalistskolan Poppius (som jag utför parallellt med arbetet på Dagen) och i avtalet med Dagen har jag tingat en viss procent som skrivande reporter på tidningen.

Jag vet att jag kommer trivas, och jag kommer förhoppningsvis göra Dagen.se attraktivt för fler än bara den kristna bloggo- och internetsfären.

Nu ska det bli åka av.

torsdag, oktober 04, 2007

Kanelbullens dag

Ni vet väl att det är kanelbullens dag idag?
Visst är det märkligt? Att vi faktiskt vet det?!
För inte fanns den när man växte upp?
Det är något som nån har hittat på, och så har det blivit en lavinartad effekt som marknaden hejat på. ICA insåg att man kunde sälja frysbullar och började göra reklam för både bullar och bulldag.

Märkligt.
Ännu märkligare att studierektorn på folkhögskolan idag hade bakat två fulla korgar med kanelbullar.
Sånt här bara på folkhögskolor, barn. Bara på folkhögskolor.

Frälsningsarméns "väckelse" i tredje världen

Vet inte om ni hunnit följa med i utvecklingen av mordet på den norska frälsningsofficeren? Jag är förvånad över att inte fler svenska medier har hakat på och skrivit om det. Men mest förvånad är jag över att Dagen inte slagit upp det större.
Kanske handlar det om närhetsprincipen. Men ändå. Det här är verkligen vidrigt och värt att uppmärksamma mycket mer.

Kort handlar det om att den norske frälsningsofficeren Bo Brekke, som var stationerad i Pakistan som landsledare för Frälsningsarmén, blivit mördad på sitt kontor. För en tid sedan avskedade han en frälsningsofficer för oegentligeheter kring en fastighetsaffär. Det misstänks nu vara motivet till mordet. En konspiration tros ha bildats mellan den avskedade och två till som till slut ledde till mordet på tvåbarnspappan Bo.

Det är sjukt. Och det är riktigt sjukt om det stämmer att det är en frälsningsofficer (som är det något komplicerade namnet på en pastor inom frälsis) som utfört mordet. Samma officer som gett sitt liv till Gud för att tjäna. Bringa frälsning - både andligt och socialt - till alla.

Det ligger en djup problematik bakom allt det här.
Frälsningsarmén (FA) har i många tredjevärldenländer blivit en räddning i sig för dess invånare. Men många gånger inte på grund av dess budskap, utan på grund av dess organisation. FA är en instution som ger garantilöner till sina anställda; ger socialt nätverk som innesluter och lagiskt ställer upp; skapar en tillhörighet som hjälper dig stiga i de så viktiga statusstegarna.
Allt detta får som blir soldat mot att du lär dig sånger, får en förståelse för Bibeln och kan FAs lärosatser.

Under den knappa ettårsperiod jag spenderade i Zambia kom jag tätt inpå det här systemet. Samtidigt som jag kunde se hur mycket gott FA gjorde på vissa platser, kunde jag också förfasas över att man på andra platser snarare var just en organisation och en karriärsstege än en andlig rörelse.

Som officer är du oantastlig och står bara till svars för dina överordnade. Du får tjänstebostad, garantilön, samhällets respekt och ibland även tjänstebil. Ett otroligt stort karriärshopp för en bypojke som knappt haft råd till att klä sig på överkroppen. Då är det inte konstigt att man ser kristendom och frälsningsarmén som en karriär.
Men det är heller inte konstigt att det blir skevt och att vilka as som helst upphöjs i rörelsen.

Allt handlar om performance. Hur du framställer dig själv, och vad du kan redovisa på papper. Ju bättre du gör ifrån dig, ju lydigare du framstår mot dina överordnande, ju bättre positioner får du. Och ju närmare högkvarteret du kommer, ju mer oklanderlig blir du.
Det är sjukt, men sant.
Girigheten gör sitt, och när det ges möjlighet att tjäna en hacka extra så är det många som tar den. Även om man är pastor/officer. Jag har sett det hända flera gånger.

När den nu mördade officeren Bo Brekke valde att avskeda en av dessa korrumperade rasar såklart hela den avskedades värld. Allt som var uppbyggt, allt som betytt något i livet, all makt - allt är borta. Allt för att det där med ärlighet och Gud faktiskt fick utrymme.
Det är inte konstigt att det svartnar i ögonen på någon.
Och är den avskedade personen dessutom labil kan såklart det mest ofattbara hända. Ett mord.

Frälsningsarmén internationella högkvarter har ett ansvar. Inte bara för att ett mord har skett, utan för att man skapat en organisation där ledarskap aldrig ifrågasätts, där order är definitiva lagar och där insynen och kontrollen är svag.
Men det ansvaret är man sen att ta. Istället gläds man åt de goda siffrorna som landar på skribordet hos generalen. Dessa är man knappast sena att predika ut varän man åker runt om i världen. Om Frälsningsarméns väckelse i tredje världen.
Men det är skillnad på siffror och väckelse.
(därmed inte sagt att väckelsen inte finns)

Många gånger handlar det istället om systematisk, organisatorisk väckelse. Där den utfryses som inte tillhör kyrkan. Där det som är annorlunda än FA ettikeras Satan, och det snarare handlar om medlemsskap, siffror på ett papper, än om ett andligt vakande. Traditioner hålls högt, former försvaras och grundmuras. Avvikande avskedas och skickas ut i bushen i hus utan el och dörrar.
Jag kan ge flera häpnandsväckande exempel.

Vi i Sverige kan göra något. Vi kan påverka. Vi kan få Internationella högkvarteret att ha hårdare bevakning av hur organisationen fungerar, reformera organisationssystem och skicka människor för att få insyn.

Brekke, som sade ifrån, visar på att något är skevt. Mordet visar på hur vitalt det är att göra något åt det.
Låt det inte hända igen.

Läs mer
Dagen1, 2, 3

Fotouppgift: Självporträtt



Skolans fotouppgifter fortsätter.
Och, ja, jag ser nästan för bra ut för att tro att det är jag. Sådär sexigt sammanbiten med fast blick.
Fast min mening var bara att se fundersamt nyfiken ut. För det är jag, alltsomoftast. Fundersamt nyfiken.
Jaja.

Briljant, Letterman

David Letterman är för mig sena kvällar på gymnasiet. Jag satt uppe och väntade att klockan skulle bli 23 och Letterman skulle börja på ZTV. En TV-höjdpunkt. Och mycket att lära. David kunde så självsäkert och avslappnat få en genuint komisk poäng i alla konversationer han hade, med vem som helst. Det finns ingen som klarar av det så obehindrat lätt som honom.
I ett pretentiöst och rumpslickande USA är han undantaget. En intellektuell satir och komik (och här finns för all del likheter med det jag försökte belysa med Alex Schulman).
Här kan jämföras med konkurrenten Jay Leno som rullar ut matten för kändisar, kramar, håller om och vill vara bästis. Drar aldrig ett skämt utan att be om ursäkt. Värdelöst, platt och fånigt.

Allt det där kommer tillbaka till mig när jag nu ser ett klipp från Lettermans intervju med Paris Hilton. På ett fullkomligt briljant sätt förenklar, tar ner och belyser det enormt fåniga i kändisskapet och hajpen kring Paris. Bara genom att ställa frågor.
Nedan är något av de mest underhållande 8 minuter du kan få den här veckan:

Beslut är taget

och imorgon eftermiddag kommer jag annonsera det även här på bloggen.

onsdag, oktober 03, 2007

Willowfenomenet

Daniel Astgård gör en imponerande och fängslande analys av Willow Creek-konferensen Global Leadership Summit (som var i helgen).
Även om jag inte håller med i allt, så är det läsvärt för dig som någon gång nuddat vid fenomenet Willow Creek - den gigantiska och extremt influensrika kyrkan i väst.
Read it

tisdag, oktober 02, 2007

Jag håller på att drivas till vansinne

Jag sitter med ett av de svåraste besluten jag tagit på länge.
Jag är rådvill och ängslig.

Jag kan inte bestämma mig. Och ni kan inte få reda på vad det är.
Inte än.

Och det här gör er säkert lika frustrerade. Men jag var tvungen att skriva av mig.
Bra. Då säger vi så.
Hejdå.

måndag, oktober 01, 2007

Sandlund äger Lantz

Det blir mycket tjat om Elisabeth Sandlund här på bloggen nu, men hon är liksom i ropet. Bear with me.

I Lantz i P1 idag var det Elisabeth och Schulman som headlineade (är det här jag ska skriva heddlajnade??), fast inte i samma ämne.

Elisabeth var inbjuden som kuriosa och skulle kommentera frågor om hur "punkiga" tidningen Dagen, där hon är nytillträdd chefredaktör, var.
Smålöjliga förutsättningar redan innan. Men här visade Elisabeth Sandlund sin bredd. Medan andra (vinkar med handen) hade vimsat bort sig i undanflyktiga svar ångvältar Sandlund på.

Med ingången "hur punk är tidningen Dagen" tar Sandlund chansen att peka på Jesus som en sann punkar som gjorde upp med makthavare. Lätt poäng.
Lantz försöker skoja vidare kring hur punkare klär sig, och Dagens medarbetera klär sig väl itne punkigt?
Elisabeth smashar in bollen med att raljera kring hur punkbandet The Kristet Utseende (yes, bloggen är en parafras, if you didn't know) snott namnet från kristenheten och att hon varje morgon noggrant kontrollerar att kvinnor har knäkjolar, män har slips och alla "platsar".
Lantz är märkbart tagna när Elisabeth sedan fortsätter visa bredd och kunskap kring vem Sid Vicious är, och hur enkelt tacklar Jesusliknelser med glimt i ögat.

När Lantz slutligen försöker lyfta det sista PK-grejen hon hittat i tidningen - ett bibelcitat som är tillsynes enormt pretentiöst. Men när Elisabeth än en gång vänder allt uppochner, visar på vad det egentligen handlar om är de faktiskt mållösa där i studion.
Tagna. Som om alla ammunition är slut, och de inser att fred är grejen.
Den där kristna skettidningen med ny chefredaktör som de skulle raljera över visade sig vara smart, rolig och genomtänkt.

Efter intervjun har Lantz knappt hämtat andan och samtalet glider än en gång in på gudstro.

Flämt.
Lyssna på hela intervjun!

Schulman blev uppäten

Alex Schulman slutar blogga idag. Stort ståhej. Fick flera sms, telefonsamtal och en kommentar om det.
Och, ja, det är tråkigt. Jag har varit en större Schulman-fan länge. Inte för att han är bra på att mobbas, eller retas, utan för att han varit banbrytande.
En ironisk generation blev en satirisk generation, och längre än så vågade vi aldrig gå.
Men sen kom Alex Schulman.
Han var precis så rå som vi wannabesatiriker aldrig vågade vara. Han skrattade inte åt sitt skämt. Det var små nyanser som avgjorde om det överhuvudtaget var ett skämt. Kallt, rått och ärligt.
Men ack så komisk.
Det nya skrattet var kyla.
Och just det där förstod inte de flesta. De såg bara kyla. De såg bara det sjuka. De hatade honom.

Men för egen del älskar jag det han skriver. Hans stilistik, och hans förmåga att driva saker till sin spets.
Han har skapat en instution där på sin aftonbladetblogg. Och vi som följt honom sen han startade en underlig ö på stureplan.se har också sett hur det monster till blogg han haft sakta växt om honom.
Hur de vassaste sakerna fått ligga på hyllan.
Hur det allteftersom blivit tamare.
Hur han till slut var tvungen att avsluta.

Helt förståeligt. Men sorgligt.
Jag är säker på att han, vad än han företar sig, kommer bryta ny mark.
Och reta skiten ur de flesta.