torsdag, november 29, 2007

Zlatan och Ekwall

Zlatan har blivit pappa, målkung och en frontfigur i italienska ligan. Förståsigpåare menar att det är därför han nu blivit mycket mer avslappnad.
Och även om vi ibland får glimtar av det där avslappnade, riktiga, Zlatan, så känns det som att vi fortfarande är distanserade.
Därför är det här klippet så fantastiskt fascinerande.
Hörru, Zlatan, var såhär jämt!

Hörru, Björnligan ringde. De ville ha tillbaka sin maskering.

Vi satt på restaurang och hade det mysigt, när mitt öga råkade flacka över till bordsgrannen. Jag tittade igen och fattade inte vad som var fel. Var det håret, eller den omöjliga gravitationsupphävarfrisysen? Inte. Så jag snabbtittade igen, och igen, sådär 'oj vad trött jag är, jag måste rulla nacken' (jag vet, jag är världens sämsta smygtittare), och förstår till sist.
Killen har målat en mask kring ögonen. På riktigt och på fullaste allvar sitter han på middag med sin date med en påmålad mask. Den är mörkbrun och sträcker sig från öra till öra.
Det är fascinerande, och till sist kan jag inte låta bli att glo (lugn, utåt sett så låtsades jag få nackspärr) och slutligen dokumentera. Och det visade sig vara på riktigt. Klicka på bilden, förstöra den och granska. Det är helt sant!
Och nu kommer la questione: är det jag som är ute - som tycker det här är helt...ovanligt?, eller är det han som är inne för han är så...framsynt..?

Jag är vuxen, och kung över godisavdelningen

Ser ni? Det är pez! Kommer ni ihåg? De där små godisarna som skjöts ut från munnen på en kalle anka-plastapparat, som man älskade när man var åtta. Men de tog alltid slut snabbt, och var dyra.

Men nu, 16 år senare, är en kostnaden för en pezuppsättning nästintill löjligt liten och jag köper och trycker i mig snabbare än fort.
Och känner enorm tillfredsställelse. Att jag lever det liv jag drömde om när jag var åtta - gå på mcdonalds när jag vill, och köpa hur mycket pez jag känner för. Allt med en nöjd axelryckning.
Allt det här gör att jag känner att jag vunnit. Att jag lever livet min barndom drömde om. Som att jag riktigt, riktigt lyckad.

Allt för ett litet paket pez. Ibland är lycka löjligt lätt kommen.

onsdag, november 28, 2007

Jag kräver långbensanpassning!

Det finns två skäl jag postar den här bilden. Dels för att ni ska första hur blåjeans blir när de är fulslitna. Ett exempel på hur mina nya jeans aldrig kommer bli.
Och dels för att visa nackdelarna med att ha långa ben. Har sitter jag med ryggen i vinkel med sätet, men får helt enkelt inte plats. Mina ben är för groteskt långa. Så när det, sekunden efter bilden togs, kommer en man och vill sätta sig bredvid får jag helt sonika ursäkta mig. Rodna lite för min abnormala kropp och förklara att jag inte vet hur jag ska få plats.
Hur sjukt är inte det?

Facket knackar på

De tjatar om facket på jobbet. Att jag ska bli medlem och sånt. Och det är säkert bra det där. Solidaritet, broderskap och att bunta ihop sig mot överheten.
Men 600 skattade kronor i månaden! I MÅNADEN! Fattar ni hur mycket det är?
För dessa skulle jag varje år kunna åka till kanarieöarna, inkl resa, boende, mat, en vecka.
Eller varje år köpa en ny bättre tv.
Eller varje år åka 25 resor t/r till Örebro.
Eller varje år köpa 125 pizzor.
Eller varje år köpa två nintendo wii.
Eller en bärbar dator.

Så ursäkta att det inte är ett självklart beslut att byta ut detta mot en a-kassa jag aldrig kommer använda, en tidning jag sällan kommer läsa och ett pressleg jag aldrig kommer visa upp.

Det känns därför inte helt oattraktivt att vara ett solidaritetssvikar-as. Färre vänner på jobbet - ja. Men jag har i alla fall en ny platt-tv eller en härlig solbränna varje år.
Som jag kan prata med...

tisdag, november 27, 2007

Men JAG har kul i alla fall

Fick ett mail i dag. Från nån pr-firma som ville jag skulle tipsa er om någon tidning. Får sådana ibland. Ibland finare, ibland tråkigare. Häromveckan mailade t.ex P3 tro och frågade om jag ville komma och snacka "Helvete" i deras program.
Allt detta för att något googlat på nyckelord och sedan "kristen", eller blivit tipsad eller länkad och hamnat här på bloggen. Så ser de min e-mail, skickar ett trevligt mail med en trevlig förfrågan. Fint så.
Men jag undrar så hur de tänker dagar (veckor?) som dessa, när de åter igen besöker bloggens startsida och hittar töntinlägg om mina blåjeans och dåliga hårdagar. Om de ångrar sig? Skakar uppgivet på huvudet åt min komplexa, schizofrena natur och kryssar över min mailadress på deras små listor.

P3 har förresten inte hört av sig igen. Jag låtsas att det beror på att de fick reda på att jag jobbar på tidning.

I dag går vi igenom mig, från tå till topp

Det borde vara omöjligt. Det är ju liksom själva poängen med snaggat hår. Men i dag hände det. Jag hade en dålig hårdag.
Det är helt platt. Blöthundhårsplatt.

Det hände antagligen efter duschen i morse. En minut senare drog jag på mig mössan och lät den sitta på hela bussresan,1,5h. Helt förståeligt således.
Vad värre är, är att jag inte upptäckte det förräns nu. Det säger en del, både positivt och negativt, om mig.
Men värst - vi har att göra med är en klassisk mössfrisyr.
Därmed finns det nu inte längre någon försvarbar anledning kvar till att ha tvärdragssnagg mitt vintern.

Livet är en tävling

Jag har köpt nya jeans! Såna här blåa där de pressat in så mycket blåfärg de kan. Raw denim, eller vad modebloggarna nu kallar det.
Grejen med dem är iaf att man inte får tvätta dem. Eller, man ska helst inte. Så sa hon den ytterst - till nästan självspäkande grad -
medvetna affärsbiträdet i butiken iaf. För om man tvättar dem förlorar man chansen att få dem personliga. Då blir de bara vanliga tråkiga tvättade jeans. Men om jag går med dem ett år utan att tvätta dem i vatten (lägga de i frysen går bra - det ska tydligen döda lukt), och sedan slänger dem i tvätten kommer de få en perfekt slitning efter min kropp och rörelsemönster.
Så ju längre jag går med dem otvättade, ju bättre.
Tösen till affärsbiträde vet inte vad hon satt igång. En tävling av detta slag sätter igång en maskin i mig av sällan skådat slag. Som när jag var pöjk och mina föräldrar sa, i ett sista dumdristigt försök att få mig ge upp mjukbyxorna till förmån för jeans, "vänta bara tills du blir stor, då kommer du aldrig vilja bli av med jeansen". Jag tog det som en direkt utmaning och gick i alla byxmaterial som fanns utom jeans ända till högstadiet (då anpassningen, mobben och likriktigheten var betydligt viktigare än min interna tävling).

Men jag har längtat efter det här. Att fixa såna här råa brallor bara för att se hur långt jag kan gå. Jonna hade ett par, och klarade någon månad. Sedan hade hon fläckar hon tyckte hon var tvungen att tvätta bort.
Ha! Level1 på den. Inte ens om byxorna är dränkta i vinterkräksjuka kommer jag tvätta mina. Inte ens om mina skrivbordsgrannar svimmar vid blotta synen av mina byxor hammar dem i tvätten.
Aldrig!, mark my words, kommer jag självmant lägga dem i tvätten.
Byxorna ska vara så komplett nedgrisade att de till sist själv vandrar till tvättmaskinen. Då, eventuellt då, hjälper jag till att stänga luckan, vrida om knappen och ge brallorna chansen att andas.
Men det är tveksamt.

måndag, november 26, 2007

Den vemodiga paradoxen

Jag pratade med anders wejryd idag. Vi pratade om bloggar och resultatet kan ni läsa på dagen.se. Han fällde bland annat en kommentar om bloggar i allmänhet. Den, och några andra grejer är jag jättesugen på att skriva om.
Men det får jag inte. Det skulle bli jäv och min journalistiska integritet skulle kantstötas en smula. Det är insikten av detta, tillsammans med tydliga påpekanden om dito, som gör att det känts en smula...tråkigt, att blogga.

Jag vill ju provocera, ifrågasätta, opponera och skriva om precis de frågor som Dagen tar upp.
Men så fungerar det inte.

Det har gjort att jag blivit tvingad att göra en kraftig övervägning om den här bloggen kan fortsätta. Ska jag fortsätta skriva betraktelser? Räcker det? Eller blir det patetiskt och urholkat?

Jag vet inte. Men det är i de tankarna jag går nu. Och därför tror jag ni förstår varför det varit tomt.

Men ikväll kan det komma några inlägg. Om inte annat för att testa både gränsen och motivationsnivån.

Eller så skiter jag i det och sitter och sörjer att det som hela livet varit ett mål kan ta död på det transportmedel som tagit mig dit.

tisdag, november 20, 2007

Och ja, vi skrev om det även när det gällde hundratals

Vi sitter på morgonmöte. Det spelar ingen roll vilken tidning det hade vart. Någon föreslår att vi skriver om katastrofen i bangladesh. En annan ser frågande ut. Som ett svar på det outtalade frågetecknet förklara en tredje 'ja, det är uppe i femsiffriga dödstal nu'. Frågetecknen är utredda.
Men den fadda känslan av att vi räknar katastrofer utanför vår värld i storleksordning kommuner istället för personer är påtaglig.

Inte konstigt, men mycket anmärkningsvärt.

Mitt liv är i spillror

Det var en trevlig kväll med mat, tre killar emellan.
Sen tog någon fram singstar. Vet ni vad det är? Ett slags tv-spel med mickar och alla möjliga kända låtar där man tävlar om vem som sjunger renast. Alltså klarast toner och minst falskt. Sällan har jag varit så självsäker i mina vinstprognoser. Det var givet att jag skulle vinna varenda match. Men åtta låtar senare ligger jag under mot elektriker-kristian med 7-1! Förtvivlad och förbannad har jag lust att skrika; du ska ju vara bra på kopplingssystem, hockey, dricka öl och skrika från läktarbänk! Inte kunna sjunga finstämt på Främling!
Han verkade se de outtalade orden i mina ögon och konstaterar lugnt och nöjt; 'Min pappa har sjungit en del.'
DIN PAPPA?
Shit! Jag har hela frikyrkan nedplöjd i generna, tiotusentals timmars fostrande kyrkosång i bagaget. Och din farsa har sjungit en del?
Mitt liv är i spillror.

Efter en hel dags grubblande och försök till bortförklaringar har jag äntligen kommit på anledningen: Frikyrkans stämsång! Detta eviga kreativa uppmuntrande av att ta ut svängarna, göra melodier till sina egna. Det är ju därför kristennissarna kommer så långt i idol. De härmas inte - de är unika.
Hör du det, kristian. Jag är unik! Gör varje låt till min egen. Jag må ha förlorat i tönt-singstar, men jag hade vunnit cool-idol!

Så måste det vara.
Ja, så måste det vara.

söndag, november 18, 2007

Tillbaka i stockholm igen

Springer mellan stationer, trots att jag inte har bråttom.
Och så, när jag kommer fram, sitter jag bara och tittar. Försöker hålla rastlösheten kort.
Gör en klassiker och skapar scenarior kring händelser. Största enigmat just nu: Om man går med barnvagn och måste springa på tunnelbanevagnen innan dörrarna stängs - vad låter man gå först? Barnvagnen eller en själv?
Om jag försöker trycka in barnvagnen först, kan ju, om dörrarna slår precis på mina armar, barnvagnen åka med tåget. Eller om jag gör tvärtom kan barnvagnen stå kvar på tunnelbanestationen.
Vad gör man? Går in sidledes? Fast det hinner man ju inte om det är bråttom.
Jaja.
Nu kom äntligen tunnelbanan.
Hej.

onsdag, november 14, 2007

I kölvattnet av 'bevara äktenskapet'...

Antingen blir man irriterad på att äktenskapsförespråkare proklamerar den nuvarande formen för äktenskap i reklamen i tunnelbanorna.
Eller så blir man som jag, genuint skitarg, på sån här reklam. Vad är det för dumhuvud till företagare som bygger sin verksamhet på att låna ut snabba sms-lån, för att sedan skuldsätta oansvariga, fulla, unga människor under en stor del av mångas liv.

Sånt gör MIG riktigt uppretad.

Ett tecken på var kärlek

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det beror mest på att jag inte tar mig tid när jag väl kommer hem. Det blir för sent.
Men känn er inte bortglömda. Jag tänker på er jämt.

Det bevisar om inte annat bilden ovanför från i fredags natt. Sista bussen hade gått, första snön hade bestämt sig för att falla. Och efter misslyckad liftning blev vi tvungna att gå de sista kilometerna.

Väl inne i farstun, frusna, trötta och arga, stannar jag oss båda, rotar fram kameran och knäpper en bild. Bilden blev suddig, men jag envisas att ta en till, trycker tillbaka min nu skitarga vän, och tog sedan bilden ovan. Hela tiden med er, bloggläsare, i tanken.

Det var väl fint?
Men vete fåglarna vad jag egentligen skulle skriva om bilden.

Om du vill låna ut en lägenhet på kreta en vecka tackar jag inte nej

Det står julgranar överallt i stockholm. Centrerar varenda litet försök till torg.

Men jag ser inga julgranar. Allt jag ser är ett långfinger från hösten som säger; Fackjo, det blev ingen sommar.

måndag, november 12, 2007

Vem är mest förebildig?

Hörrni.
Jag behöver hjälp.

Jag ska komma på 8 namn på bra förebilder under 2007.
Dagen började förra året med en "100-lista" på de 100 bästa förebilderna.
Och nu ska vi på redaktionen hjälpa till at nominera.

Men jag sitter rådvill, och önskar er, ni visa och underbara bloggläsare, hjälp.

Så.
Mail in ett tips på en person - känd eller okänd - med en kort beskrivning varför den ska vara med på listan över bästa förebilder 2007.
Maila till:
emanuelkarlsten@gmail.com
(eller lägg en kommentar nedan)

Skynda, skynda!
Och passa på att påverka.

Se förra årets lista

Dagens mediamärklighet



Under helgen har löpsedlarna handlat om artisten som anklagas för pedofili.

Vem det är har inte varit klart.
Men klart är dock att om man googlar på Tito Beltran dyker Expressens artikel upp om den anonyma "Världsartist inför rätta för sexuellt utnyttjande".

Märkligt.
Nu har han, i Aftonbladet, bekräftat att det verkligen gäller honom.

Men hur tänkte Expressen? Och hur lyckades de få deras artikel att dyka upp under googlesökningen "Tito Beltran"?

Uppdaterad:
Det gick lite snabbt i förmiddags. Expressenartikeln är inte alls den från helgen, utan från februari 2007. Aftonbladetartikeln är från 2002.
Men oavsett.
Det är fortfarande mkt märkligt att Tito Beltran dyker upp som träff på den anonyme världskändisen i expressens artikel.

fredag, november 09, 2007

Vill ni veta en hemlis?

Jag har fortfarande på mig tjejdeo.
Jag saknade den ljuvliga doften.

Säg inget.

En ängel hörde av sig

Jag ser ljuset i tunneln! Äntligen ser det ut som att jag kan lämna långtbortiingenstans och flytta närmare jobbet.
Idag fick jag ett samtal om en temporär lägenhet mitt i stan. Liten, men ändå. En lägenhet.

Fattar ni.
Inga fler 1,5h-resor.
Och även om det inte är för en längre period så är det i alla fall en utslussning.

Fantastiskt.

onsdag, november 07, 2007

Årets bästa nyhet för internet

Internetreklam är större än TVreklam!
Nu är det bara landsortspressen som drar in mer (men bara knappt) reklampengar. Men de rasar snabbt, medan internet drar in mer och mer. I början på 2007 (om inte redan vid årsskiftet) så kommer internet säkert vara förbi.

Detta innebär också att det finns större underlag för att våga släppa allt fritt på nätet och förlita sig på annonsintäkter.
Goda nyheter, goda nyheter.

Läs mer hos Martin Jönsson.

Förresten - en kuriosa nyhet.
En av Englands största nyhetssajter (enligt de själva), Expressandstar.com är uppbyggt på...WORDPRESS! Fattar ni? Jonnas bloggplattform! Det är ju jätteroligt, och ganska uppseendeväckande.

Tjuvskratt

Tjuvlyssnat.se är en gammal favorit. Men det var länge sedan jag skrattade högt åt något. Tills igårkväll:

Tåg, Värnamo - Göteborg

Tåget har lämnat stationen men efter en stund bromsar det in och en knastrig röst hörs ur högtalaren.
Högtalarröst: Vi får ursäkta för att vi har stannat. Men det är en dvärg som har hängt sig på spåret.
Flera av passagerarna tittar förvånat på varandra. Efter en stund knastrar det till i högtalarna igen.
Högtalarröst: Nu menade jag inte en sån dvärg, utan vi kallar ju våra ljussignaler för dvärgar!

När musiken vann över skivbolagen

Radiohead är ett av de få kända band i världen som valt att lägga upp sin musik på nätet och låtit användaren själv få välja vad de vill betala. Många har struntat i betala, medan andra betalat mer än vad de behöver.
Ingen nyhet där.
Men idag skriver media om att det inte var någon kassako. I genomsnitt betalade varje användare 38kr. Men, som bland annat DeepEd belyser, så handlar de här 38kr om mer än dubbelt av vad artister får från deras skivbolag i vanliga fall.
Vem förloraren är? Skivbolagen. Och det kan de ha.
Resultatet är intressant. Inte minst inför framtida webbprojekt. När internetanvändandet sväller och användaren blir mer van (och inser hur lätt de kan ladda ner sin musik gratis) så vill hon ha enkla sätt att premiera den som skapat musiken istället för att stoppa pengar hos en skivbolagsdirektör som likriktar, prackar på och mjölkar musikindustrin.

Jesusflashade

Modebloggaren UnderbaraClara har bloggsmygevangeliserat lite igen.
Läs om hur hon gjorde sina bekanta stumma genom en jesusflash, eller om hennes cellgruppsmöte (med den enormt spännande och sökande bloggkommentaren!).

Ett mysterium

Sverige är ett av världens länder som ligger i framkant när det gäller teknisk utveckling. Vi har bussar som ropar ut var vi är med automatik, gps:er som räknar avstånd, mobiltelefoner där vi kan prata och titta på varandra. Vi har till och med pissoarer som automatiskt spolar efter oss.

Men av någon anledning på har vi i stockholm, detta svenska kapitolium, vägrat utvecklas när det gäller bussbiljetter.
För då ska busschaufförer ta upp en 1800-tals stämpel, stämpla en teststämpel på kladdpapper, för att eventuellt skruva fram rätt tid, och sedan sätta en blöt bläckstämpel på en pappersremsa.

I det annars så perfekt moderna sverige är detta för mig en plump och gåta.

tisdag, november 06, 2007

Lite sötfnissigt

Jag har precis hunnit lägga upp en artikel där jag valt rubriken "Ungdomsförbund vill döpa sig till Equmenica" och puffat den när en av mina chefer dyker upp bakom mig.
Chef: Du.
Jag: Ja?
Chef: Får jag komma med ett tips?
Jag: Självklart.
Chef: Jag vet ju att det kanske är annorlunda med din bakgrund i frälsis och så, men det här med "döpa"...
Jag: Ahh!
Chef: Ja, precis. Det är ju inte riktigt döpa det gäller...
Jag: Nä, just. Inte dopceremoni. Bara namn. Just det.

Jag tyckte det var sött det där. Att försiktigheten användes i respekt för min frälsisbakgrund. Kände mig som en invandrare som råkat skriva "svenne banan" när jag egentligen menade skriva "dalmas".
Eller...äh. Vilken fantasilös liknelse.
Godnatt.

Jag har egentligen massor att säga, men...

Jag låter Peter Karlsson säga något helt annat istället. För han säger det så himla bra:

Hösten är hycklarnas tid

På dagen 375 år sedan Gustav II Adolf förblödde i Lützens lera och jag inser att vi fortfarande sitter fast där i dimman.
Grundlurade hela nationen.
För ingen kan väl på allvar tro att våra förfäder självmant valde att bo i ett subarktiskt land, där lågtrycken står på kö från september till april och vuxna människor dricker komjölk i stället för vin?
Nej, de var givetvis stammens avskrap. En bunt imbecilla fårskallar som råkade svänga till höger vid fel bautasten under mammutjakten. Alternativ lurades att knalla över Öresund århundradets enda istäckta dag, medan övriga gänget stod kvar på stranden och flinade.
Och nu sitter vi alltså fast här; i ett land där dagisbarnen tvingas klä sig som astronauter och det enda sättet att undvika strömhopp från Västerbron är att lobotomera sig själv framför ännu en säsong av ”Idol” 2000-nånting.
Vintern är åtminstone ärlig. Det är snöbollskrig, hockeytacklingar, starkglögg, hårda paket, sälklubbning, ja,
hederligare tag, liksom.
Hösten, däremot, är hycklarnas tid.
Knappt har den första sommarkatten frusit ihjäl på bryggspetsen, förrän det dyker upp någon hurtfrisk skogsmulle i näbbstövlar och käckt utropar:
– I dag har jag gått trehundra mil i detta härliga höstväder och det var jätteskönt!
Jag säger: Promenerar gör väl bara den som inte har några kompisar? Vettigt folk föredrar att ligga i mysiga hövålmar och småhångla.
”Felet med de flesta människor är inte att de ställer för höga krav på livet, utan för låga” sa den brittiske författaren C S Lewis.

För det är ju inte – som vissa tror – livsnjutarna som gillar hösten. Utan de där sävliga, fantasilösa tristnissarna.
– Äntligen höst, så man får kura ihop sig i soffan och göra ingenting!
Spinner de och avslöjar därmed att deras behovstrappa är ungefär lika hög som en gråsuggas.
Själv vill jag ha mc-färder över Gotland, utekonserter med Thåström och massor av bryggpartyn. Inte nöja mig med råttor i mellanväggarna, allsvensk slutstrid i lera, restskatter och bihåleinflammation.
För inte ens de sällsynta dagarna med solsken – de som alla höstkramarna går
i helspinn över – är ju riktigt bra. I november står solen som ett glödgat spett, horisontellt, rakt in i ögat. Blir man inte bländad och kör av vägen, så har man migränanfallet som ett brev på posten.
Nej, det finns egentligen bara en lösning:
Lägg ner hela hösten!
Eller åtminstone november.
För kunde man en gång införa sommartid – mot alla konservativa bondlurkars vilja – så borde man väl kunna utesluta en hel månad ur kalendern, inte sant?
Det är precis som den där sista vagnen som alltid skadas mest vid en tågolycka. Tas den bort, så blir alltsammans åtminstone lite bättre.

Men snabbt ska det gå. Jag är redan blöt om fötterna.Det är de sävliga,
fantasilösa tristnissarna som gillar hösten.

Av Petter Karlsson

(Stulen från city.se)

Kompisar, ni får alltid reda på det först.


Självklart får ni bloggläsare reda på det först.
Om allt går som det ska så är den uppe om 20 minuter.

Nyrenoverade dagen.se

Kolla!

måndag, november 05, 2007

Dagens roligaste...

...kommer från en präst. Tack!

(klicka på bilden för förstoring)

Imorgon händer det

Ja, eller idag, för oss. Sista generalrepetitionerna inför morgondagens stora happening.
Ärligt talat, det är ingen gigantisk grej, men det ska bli kul, och framförallt intressant, att se hur det mottages!
Spännande, va?

Eftersom jag inte har något annat att skriva om...

Jag åker till stockholm nu på morgonen och tar därför taxi till tåget. Det känns lyxigt, och jag sätter mig alltid i baksätet för att kunna njuta maximalt; Känna mig som en godsägare som slött beordrar sin kusk att ta honom dit han vill och lite till.

Men till skillnad från godsägaren har jag sämre ställt med pengar. Min taxifärd är en illusion av lyx. Därför är jag också smärtsamt medveten om taxametern. Och om taxichaufförens knep för att få den att gå.
Jag föreställer mig att de vet exakt hur de ska göra för att få ut några extra hundralappar varje månda. Och jag föreställer mig att min taxi idag var experten själv i ämnet. Av flera skäl:
*När jag kommer ut på innergården har han kört in med fören först. Det innebär att det första vi måste göra är att ta en minut för att backa. Taxametern tickar.
* Så fort det kommer ett rödljus lättar han på gasen och är snabb att bromsa in så snart han anar ngt gult.
* Han kör omvägar, och låtsas som att de går snabbare. (Fast det där har jag förstås inga belägg för)

Väl framme skiljs vi åt, jag och min kusk, och jag beter mig lika oberörd och arrogant, så som en godsherre bör, och slänger fram mina slantar.
Men i mitt inre är jag samma arga arbetarpojk som egentligen inte har i en utsugartaxi att göra.

Den kostade ju nästan lika mycket som tågresan.

söndag, november 04, 2007

Och apropå söndagsskolan

Kan ni förstå? Söndagsskolan här går under namnet ädelstenarna! Det är ju superfnissigt!
De skulle lika gärna kunna kallat de 'kronjuvelerna'!
Och när de väl säger: "Då välkomnar vi ädelstenarna in till rummet här bakom" är jag aldrig riktigt säker på om de menar söndagsskolan eller om de önskar någon form av spermiedonation.

Vad gör ni en söndagsförmiddag?

Själv är jag ute och köper saft och baguette...förlåt, nattvard till söndagsskolan i min örebrokyrka.

fredag, november 02, 2007

Detta kan äventyra mina nackmusklers och plånboks liv för all framtid



Jag står som ett fån framför massagelistan. Det känns som att jag står inför ett ödesbeslut. Antingen skriver jag upp mig för en tid och erkänner att jag är in the loop - att jag har upptäckt ett behov jag aldrig haft eller trott mig ha, och att jag kommer känna ständig längtan efter det. Eller så börjar jag arbeta för att få slut på begäret. Få kroppen att börja knyta upp musklerna i de där bekväma knutarna igen, och aldrig mer behöva bekymra mig över förkylningar, olja i öronen eller omöjlig självmassage.

Jag kan inte bestämma mig.
Jag kan banne mig inte bestämma mig.

Så här såg min fredag ut



Skitbra.
Uppenbarligen visste alla utom jag att vi skulle vara lediga idag. Eller att man kunde kompa ut halva dagen. Tydligen fungerar det så eftersom det är alla helgons-dendärröda-dagen imorgon.

Inte _en_ kotte har varit på redaktionen. Och jag var fast i stan, eftersom jag redan köpt tågbiljett till kvällen.
Ytterligare en anledning till att aldrig mer planera i förväg.

Istället har jag gjort min tjänst framför datorn. Och planerat tills på tisdag. Då kommer stora förändringar ske på jobbet. Det blir intressant.

torsdag, november 01, 2007

Förstår ni vad jag får stå ut med?

Såhär står det på min buss. Det är alltså inte bara snack om att jag just nu bor i världens ände. Till och med SL medger det.