tisdag, januari 22, 2008

Oscar är här!

Nomineringarna är klara!
Nu laddar vi upp för monsterfilmkvällar hela vägen fram till 24e februari!

Sak jag tycker är roligt

Att Al Gore tar koldioxidkräkande flyg runt hela världen för att ta emot alla sina miljöpris.

Vill bara att vi förstår varandra bättre

Läste inlägget om "Kyrkan igen" och lyfte lite på ögonen åt min hårda ton.
"Skitsnack. Det är inte en kotte som går därifrån och har gett sina liv till Gud.", skrev jag utan att blinka.
Och kommentarerna lät såklart inte vänta på sig.
Därför vill jag publicera mitt kommentarsvarande tillägg även här:

"Bloggposten var inte till för att statuera en absolut sanning. Mer att tänka till hur fånigt det blir när vi sjunger så allvarliga sånger, och hur lite konsekvens det faktiskt får i våra liv.
Ett av mina favoritbibelord handlar just om det - "var inte bara Ordets hörare, utan dess görare".
Om vi nu verkligen menar att vi gett Gud vårt liv, vårt allt - att vi lever helt för honom - borde inte det lysa igenom på ett mer helgjutet sätt?
Även om överlåtelsen är äkta - så kan det ju inte vara så att vi VARJE söndag menar att "ja, nu ger jag mig verkligen helt till Gud".
Hjälp.
Den församling som verkligen lyckades med det skulle ju se en superväckelse.

Min poäng är - det är högtravande. Lägg till ett "vill" eller nåt, och det blir genast mer ärligt.
För vi vill ju alla ge våra liv, kämpa för det, och uppleva mer av Gud.

AnnaMaria - jag uppskattar och värdesätter din berättelse! Jag menar inte att människor inte blir frälsta pga lovsång.
Bara att texten sjungs lite väl lättvindigt.

Så. Då förstår vi varandra bättre?

söndag, januari 20, 2008

De fula sanningarna om mig

Jag får upprepade frågor om dessa sju sanningar som man ska blogga om sig själv. Jag försöker som regel smita undan från sånt här. Men, what the heck, nu kör vi.

1. Jag blir lättirriterad när jag arbetar med människor som inte är bättre eller lika bra som mig på det de gör. Dvs när jag går i tron (villfarelsen?) att jag skulle göra deras jobb bättre.
2. Jag uppfattas orättvist som en glidare. Men det handlar mer om devisen "det löser sig alltid". Jag väntar tills jag hittar ett bananskal att glida på och jobbar sedan hårt för att lyckas trampa på det. Det kan handla om allt från olika projekt och ekonomiska situationer till jobb och lägenhet, ekonomiska situationer, inkomstkällor och framtid.
3. Jag förväntar mig att människor runt omkring mig ska ställa upp. Ofta. Och jag är samtidigt alltid beredd på - och förutsätter - att andra ska utnyttja mig minst lika mycket. Om inte mer.
4. Jag hatar att vara i absolut fokus. Det är inte att jag inte vill påverka, eller känner ovilja inför att leda. Men helst vill jag vara i utkanten och styra, och låta någon annan stå i centrum.
5. Jag blir aldrig nöjd. Med något.
6. Jag gör aldrig något som jag i förväg inte kan visualisera. Kan jag inte få (eller ges) en positiv bild av hur det kommer se ut när det är färdigt, så avstår jag.
7. Jag är rastlös, och kräver ofta stimulering och utmaning för att inte förlora intresset - i vad jag än gör.

Skönt. Då var det över.

Kyrkan igen

Det var läskigt länge sen jag gick i kyrkan.
Det stod klart efter mitt besök idag.
Men det roliga med det är att man ser allt med nya ögon:

* Som de märkliga sångerna.
"Ja, jag ger dig mitt liv. Mitt härta och mitt allt. Jag lever helt för dig"
Skitsnack. Det är inte en kotte som går därifrån och har gett sina liv till Gud. Sitt hjärta och sitt allt. Att de skulle gå hem med inställningen att de nu lever helt för Gud.
Men visst - det är en himla skön låt.
Kan vi inte bara enas om det? Att det är en sång som passar för känslopiskande kyrkoallsång? En schysst ingång till predikan, liksom.

* Vi kvoterar fortfarande in psalmsång.
Det är svårt att veta varför. Kanske för att vi känner att det är en slags musikskatt som ingen annan kommer förvalta om inte kyrkan gör det. Och så lägger vi sången där iom kollekten, då sången ändå mest är en transportsträcka undertiden pengar samlas in. Det känns överkomligt, liksom.

* Det är få som använder sina vanliga röster när de står på scenen/podiet/plattformen
Det är lite småmärkligt. Det är klart att man inte kan låta som man gör när man pratar med kompisar. Men ändå. Varför kommer den sakrala, frikyrkobetingade prediko- och bönerösten alltid fram när man står där framme?

Men ändå.
Det var den bästa gudstjänsten jag besökt på länge.

Läs för övrigt Jonnas fantastiska insikt om varför hon inte torkar frikyrkotoasitser.

Fack the fackångest

Dont worry. Jag gick såklart med i facket.
Det hade, som en inkännande kommentatör konstaterade, idoti, att göra annat.
Hursomhelst fick jag tidningen idag. Facktidningen.
Och det är bara att konstatera. Bara tidningen i sig gör att det känns värt att betala 600 surt förärvade skattade kronor i månaden.
För den är suverän.
Varje uppslag har en artikel jag, mediakåta människa, vill läsa.
Varje uppslag har en annons jag nyfiket granskar.
Och varje nummer avslutar med en sida där den gångna månadens största grodor avverkas.
Roligast denna gång var:
"En älgolycka inträffade på vägen till Örarna utanför Luleå på onsdagen. Bilens backspegel krossades i krocken och sprang till skogs efter smällen. Ingen fick personskador."

Magnus hälsade på

Livets Ords pressekreterare var och besökte oss häromdagen.
Säga vad man vill om Livets Ord, men de har anställt en sjuhelsikes (oj, så opassande) pressansvarig.
Inte bara är han extremt tillmötesgående utan också förstående och genuint intresserad av att skapa de bästa möjliga relationer med media. Och är något fel handlar det inte om att ta avstånd, utan att reda ut.
Han förstår både medias och deras egen situation, och vikten av kommunikation.
Imponerande bra.

Årets första webbtv

Vi skulle göra det första egna webbtv:n på länge häromdagen. En enkätfråga om hur mkt svensken visste om Bibeln. Kul grej, tänkte jag, och tog med mig kamera och mic och hängde på reportern som skulle ut.
Länge sedan jag höll i kameran.
Exakt hur länge sedan det var klargjordes när jag kom hem, och insåg att jag stoppat mic-kontakten i hörlursuttaget.
Panik i en halvtimme tills jag inser att det gått in ljud i den inbyggda micken.
Och sen panik i en stund till tills jag inser att det iaf går att rädda till något halvt...

Dagen efter när vi publicerar klippet visar det sig att vi råkat få tag på en av Sveriges ledande teologer med frågan "kan du något av de tio budorden". Fint.
Se hela klippet
Teologen är mannen i hatten.

onsdag, januari 16, 2008

Bästa bloggposten?

Det är inget jag hymlar med. Att bloggen har varit rätt tråkig under hösten. Att jag känt mig dammsugad och delvis bakbunden av mitt jobb.

Därför är det rätt uppmuntrande att någon ändå tyckte att jag skrev 2007 års bästa bloggpost.
Tack, Aletheia.

Här kan du läsa den påstått bästa bloggposten 2007.
Någon gång ska jag skriva vilken jag själv tycker är den bästa bloggposten. 2007.

Hjärteknip

Jag går in på bloggstatistiken på jagvetintehurlänge.
Och får hjärteknip.
Jag har inte bloggat på över två, nästan tre, veckor och fortfarande är ni väldigt många som går. Som har bokmärkt, klickar och klickar, men aldrig får se något.
Inte en enda post har jag förmått 2008.
Men så ser jag er framför er.
Hur ni med förväntan slår in min lilla bloggadress.
Väntar att jag skrivit något lustigt, meningslöst eller tänkvärt.
Men allt ni får är en töntig post om ett julmms.

Och ni blir nedslagna.
Tänker att det snart får vara slut.

Jag får klump i halsen.
Och skriver detta.

Jag lever!
Men gör väldigt mycket.
Det händer väldigt mycket.
Och snart kanske ni får ta del av det också.
Jag återkommer.